En glimt från skolan
Lärarblogg: Förra veckan var en hektisk vecka i skolan. Trots att inlämningsdatum för vissa uppgifter varit för länge sedan kommer arbeten nu. Det finns nämligen inget mål för deadline, vilket jag hoppas de nya kursplanekriterierna kommer att bidra med eftersom verkliga livet består av deadlines hela tiden. Skolan består av chanser och nya chanser, men gränsen blir så töjbar. Måluppfyllelsen är i fokus, vilket är mycket viktigt. Men för mig har det varit hysteriskt.
När jag är på väg till matsalen möter jag en elev som jag måste fråga om krönikan som jag inte fått in, varpå hon måste ha en instruktion för att hon tappat den gamla. Därefter kommer en elev som vill veta hur det gick med den sent inlämnade filmanalysen och eftersom den inte riktigt var komplett är det läge för att han får den tillbaka. Väl på väg ut ur arbetsrummet frågar någon efter ett plåster och en annan vill ringa hem. I matsalen njuter man av den goda maten i sällskap med trevliga elever. Då skrattar någon elakt åt en som pratar ett annat språk, vilket måste hindras och snabbt hållas mobbningssamtal om.
Vid diskinlämningen berättar man för kollegan att hans mentorselev nådde målen på redovisningen och bör uppmuntras extra för det. Stämmer av med en annan som kommer in om det vassa föremålet som beslagtogs på morgonen har rapporterats till hemmet. Ignorerar högljuddhet i elevcafét på väg till lektion som består av novellskrivande, filmvisning eller läsförståelsetest. Märker att eleverna gillar att skriva och verkligen utvecklar språket, gillar det svenska familjedramat eller anstränger sig för att besvara frågorna. Njutning! En elev knackar på dörren för att lämna en uppgift och fråga om hon är godkänd, samtidigt som en mentorselev vill sjukanmäla sig. Sådär fortsätter det tills man har fått in så många uppgifter som möjligt för att få hög måluppfyllelse. Hela tiden uppmuntran för att eleverna ska orka jobba lite till, tro på sig själva och sina kunskaper och lämna in. Samtal hem. Mejl till mentorerna. Idag räddades två betyg till. Förhoppningsvis rasslar det till i mejlboxen ikväll så att ännu en kan söka till gymnasiet.
Jag undrar ju hur det går på gymnasiet när man curlar eleverna så mycket. Men de säger ju att det går bra, när de kommer för att hälsa på, som två juveler gjorde förra måndagen mitt i blomvattningen.
När jag är på väg till matsalen möter jag en elev som jag måste fråga om krönikan som jag inte fått in, varpå hon måste ha en instruktion för att hon tappat den gamla. Därefter kommer en elev som vill veta hur det gick med den sent inlämnade filmanalysen och eftersom den inte riktigt var komplett är det läge för att han får den tillbaka. Väl på väg ut ur arbetsrummet frågar någon efter ett plåster och en annan vill ringa hem. I matsalen njuter man av den goda maten i sällskap med trevliga elever. Då skrattar någon elakt åt en som pratar ett annat språk, vilket måste hindras och snabbt hållas mobbningssamtal om.
Vid diskinlämningen berättar man för kollegan att hans mentorselev nådde målen på redovisningen och bör uppmuntras extra för det. Stämmer av med en annan som kommer in om det vassa föremålet som beslagtogs på morgonen har rapporterats till hemmet. Ignorerar högljuddhet i elevcafét på väg till lektion som består av novellskrivande, filmvisning eller läsförståelsetest. Märker att eleverna gillar att skriva och verkligen utvecklar språket, gillar det svenska familjedramat eller anstränger sig för att besvara frågorna. Njutning! En elev knackar på dörren för att lämna en uppgift och fråga om hon är godkänd, samtidigt som en mentorselev vill sjukanmäla sig. Sådär fortsätter det tills man har fått in så många uppgifter som möjligt för att få hög måluppfyllelse. Hela tiden uppmuntran för att eleverna ska orka jobba lite till, tro på sig själva och sina kunskaper och lämna in. Samtal hem. Mejl till mentorerna. Idag räddades två betyg till. Förhoppningsvis rasslar det till i mejlboxen ikväll så att ännu en kan söka till gymnasiet.
Jag undrar ju hur det går på gymnasiet när man curlar eleverna så mycket. Men de säger ju att det går bra, när de kommer för att hälsa på, som två juveler gjorde förra måndagen mitt i blomvattningen.
Skrivet av Helen Törnqvist klockan 21:29
2 Comments:
Å, så bra. Curla mycket! Livet är visserligen fyllt av manusstopp men det innehåller också massor av försenade inlämningar och fixande och trixande. Tycker dina elever håller på rätt mycket som vilka vuxna som helst på en vanlig arbetsplats :)
Hej Erik och tack för din kommentar. Curling är det både gott och ont med, men nog är det viktigt att inte överge barnen och att tappa hoppet om att de kan nå målen, för då gör de det själva också.
Skicka en kommentar
<< Hem