Valet att dela med dig är ditt

Budgeten presenterades idag. Mats Knutsson i svt2 menade att alla grupper får en del av kakan. Men FRA-frågan svävar fortfarande över regeringen. Den kommer tillbaka till regeringens knä ända tills den är löst. Jag börjar tyvärr känna en viss hopplöshet. Hopplöshet är inte bra. Det tar energi från positiva tankar och lösningar inom alla områden. Hopplöshet är nog den farligaste känslan av alla, för då börjar man sluta tänka på lösningar. Och man inte tänker på hur ett problem ska lösas blir problemet en verklighet. Och verkligheten blir alltså lite sämre. Många säger att vi är envetna, att vi inte har förstått FRA, att signalspaningen ändå gick till så som man beslutade 18 juni. Men det är inte någon tröst. Reinfeldt vill tydligen inte ge upp lagen för att bli anklagad för brist i regeringsduglighet. Men är det regeringsdugligt att inte lyssna, att bara köra på, att inte erkänna ett misstag?

Jag skriver dagbok, mer eller mindre sporadiskt. Det har alltid varit ett ocensurerat skrivande. Min dagbok ligger på nattduksbordet. Men om jag får gäster lägger jag ned den i lådan. Jag litar helt och fullt på min familj, men jag vill inte fresta en utomstående att ens öppna min dagbok. Vissa tankar är helt osammanhängande, andra otroligt känsloladdade och situationsbundna. Några tankar håller precis på att formas, medan andra är korthuggna och svårbegripliga utan ett sammanhang. Har jag något att dölja? Nej, men jag vill inte heller dela med mig av det. Där måste valet ligga hos individen. Om någon läste min dagbok skulle jag säkert aldrig få reda på det, men tanken på att någon av mina vänner skulle ta del av mina innersta tankar utan min tillåtelse är skrämmande. Tänk om det kommer fram via en annan kompis eller på en fest långt senare. Vilken besvikelse, vilket kränkande. Hur kan man få upprättelse? Parallellen till FRA kanske låter långsökt. Men för min del handlar det om den möjlighet som finns från statligt håll att begära uppdrag om signalspaning. Hela lagen bygger på att staten är god. Det handlar om att du aldrig får reda på att du har blivit kränkt och du kan inte få upprättelse. För många, många storstadsbor är denna integritetsfråga mycket mer värd än några hundralappar till i plånboken varje månad.