Mona Sahlins tal var utomordentligt sahlinskt.

Vem är jag att Sveriges (s)törsta partis ledares Almedalstal? Vem är jag att citera en kvinna med tio års statsrådserfarenhet? Då Mona var näringsminister var jag nyvald ordförande i Förbundet Vi Unga. Jag har nyss läst Mona Sahlins tal från Almedalen på webben. Det var väldigt sahlinskt, tycker jag. Retoriskt med tretal, anaforer och liknelser. Ordvändningar. Och det var ju vad hon ville framföra, enligt intervjun i TV4:s morgonsoffa. En agitation. I Olof Palmes anda. Och utan att ha hört hennes röst hör jag henne i huvudet då jag läser: Hennes tal är uppbyggt främst av huvudsatser, med ordval som tyvärr är förminskande mot medborgarna och hånfullt, säkert roligt menat mot oppositionen. Sahlin tycks se Reinfeldt och Olofsson som sina huvudmotståndare. Hägglund och Björklund osynliggörs. Liksom Ohly, medan Wetterstrand nämns i positivt ordalag.

Redan i inledningen kan man se ord som beskriver Sahlins människosyn:
Hon ska "hjälpa människor tillbaka i arbete". Känns som om hon inte tror på människors inneboende resurser. Socialdemokratiska jante-lagen, återigen.

Sen ska hon "inte höja fastighetsskatten för vanliga villaägare". Nähä. Men tydligen för de ovanliga. Snacka om att skapa klyftor och att bygga upp politiken på klyftorna. Hon är beroende av klyftorna för att kunna framföra en politik!

Sedan inser jag att sossarna behöver mp i sin miljöpolitik. Sahlin vill införa en klimatbonus för dem som byter till en klimatsmartare lösning än den de har i sitt boende idag. Aha - man inför morot istället för piska, men vad menar hon? Alla som flyttar till Trifoliumskrapan får två hyresmånader gratis, eller? Alla som flyttar till storstäderna, kan åka kollektivt och därmed göra sig av med bilen får flyttlasset gratis, eller? Utveckla, Sahlin, så vi kan debattera.