Sovjetiska FRA-lagen

1990 var jag på en veckas semester i Tallinn i sovjetrepubliken Estland. Bodde på Hotel Viru. Jag har en del minnen, varav några handlar om valuta. Så busig jag kände mig då jag smugglade hem en kopek. Så märkligt det var att det fanns en affär för bara dollarstinna turister. En affär där de inhemska inte fick gå in. Så ledsen guiden blev då vi lämnade en bunt rubel till henne som tack för hennes jobb, istället för dollar eller kronor. Under semestern lärde jag känna en estnisk familj, som jag umgicks med i några dagar. Vi bytte adresser med varandra och jag skickade kort och brev till dem. Jag lade ned några fotografier i ett av breven. Jag fick aldrig något svar. Andra julen fick jag ett brev av en av turistresans svenska deltagare, som hade presenterat mig för familjen. Hon undrade om jag skickade några brev till familjen, då man inte hade hört något från mig (hade hon fått reda på via sin estniske bror). Då insåg jag att sovjetiska tullen hade öppnat mina brev. Kanske fått dem översatta från engelska till ryska. Tolkat dem, skrattat åt dem. Det kändes mycket obehagligt. Men när jag insåg att familjens brev blivit beslagtagna av ryska tullare insåg jag att de brev som jag skulle ha fått ändå hade varit censurerade, eftersom esterna visste att breven övervakades. Säkerligen hamnade breven bara i papperskorgen. Men hur hanterade tullinspektörerna informationen om tex grannar eller bekanta? Och precis så kommunistiskt kontrollerande skulle det kännas med en FRA-lag som den ser ut idag. Men jag hoppas att regeringen inser att man har fattat fel beslut och måste upphäva lagen till förmån för ett mer integritetsvärnande perspektiv. Det är ju inte försent än.