Sänk gränsen för ansökan om svenskt medborgarskap

Imorse var det dags för valstugan igen. Certifierade valarbetaren Elsa och jag mötte väljare, maratonhjältar och turister. När våra trevliga grannar (M) kom hade vi varit igång i en och en halv timma, som vanligt. "Nej till EU" har jag inte sett någon hos under hela valrörelsen. En person jag kände igen från valet 2006 dök upp. Honom tillägnar jag troligen ett eget blogginlägg senare. En kvinna tyckte att vi måste vara hårdare mot Italien. Själv bojkottade hon mozzarella från Palermo. Nämligen på grund av att att italiernarna har fått EU-pengar för att frakta bort avfall, men inte riktigt sköter varken mänskliga rättigheter eller miljööverenskommelser. Jag sa att jag kände till för lite om detta, men att jag framför det till rörelsen. Kvinnan kände sig i alla fall nöjd med att jag lyssnat, vilket jag fick en positiv kommentar om. Sedan tog jag några affischer för att byta ut en klottrad vid Hötorget. Vid proviantering i en kiosk frågade kassören om det är "henne man ska rösta på" (Läs: Maud). Självklart ska du rösta på Abir, sa jag. När jag berättade att hon kommer från Irak lyste han upp med ett stolt "Det är mitt land!". Men han fick inte rösta för han har bara varit i Sverige i tre år. Man måste tydligen ha varit i Sverige i fem år för att kunna söka medlemskap. Märkligt, tyckte vi båda. Jag tycker att ansökningsgränsen för svenskt medborgarskap borde vara två år. Under de åren hinner man skaffa sig kunskap om vad det innebär att rösta i Sverige. Man hinner gå introduktionskursen och har lärt sig en hel del svenska. Många har hunnit skaffa jobb. Det skulle vara bra för integrationsprocessen. En psykologisk morot. Och självklart ska medborgarskapet vara oåterkalleligt.