lördag 5 september 2009

Med vilka metoder vill Erixon jaga papperslösa?

En debatt om papperslösas grad av kriminalitet förekommer mellan magasinet Neos Mattias Svensson och bloggaren Dick Erixon. Värderingsskillnaderna blir tydliga. Dick Erixon menar att det inte är någon idé att följa lagen. Mattias Svensson svarar med att de som befinner sig i landet ändå betalar skatt i form av moms, bensinskatt osv.
Frågan om vård för papperslösa handlar om alla människors lika värde och rättigheter, konstaterar Corren, UNT och Nerikes Allehanda. Inte vill jag ha kvinnor som föder barn i garage och kojor eller apatiska barn på mitt samvete. Men det kanske Erixon vill.

Dick Erixon har rätt i en sak. Självklart ska alla betala skatt på arbete. Ju fler som betalar skatt, desto mer kan regeringen sänka inkomstskatten, arbetsgivaravgifter osv. Svartjobb är bara av ondo. Därför bör arbetsgivare som anställer folk illegalt få betala böter. Enligt en person som engagerar sig i papperslösa finns det kommuner och landsting som köper tjänster från företag som har papperslösa anställda och till och med har papperslösa anställda. Det låter helt otroligt märkligt, tycker jag. Där krävs det en genomlysning.

Jag menar att papperslösa måste ses som en grupp företagsamma individer som strävar efter ett bättre liv för sig och sin familj, precis som Dick Erixon och jag själva. Det är bara det att deras värld är lite större än min. Jag har aldrig varit au pair eller arbetssökande utomlands. Tre veckors trädgårdspraktik i Tyskland en gymnasiesommar är min bedrift. Deras lösningar är mer kreativa än mina. Liksom våra förfäder sökte sig till Amerika för att bryta mark och nybygga. De har hört talas om Sverige, satsar på ett kort och tar sig hit för att de drömmer om ett bättre liv med politisk och religiös frihet. Är det fult? Ska de skuldbeläggas? Men Sverige är inte lika liberalt som Amerika var på 1800-talet.

Nu är det ju mycket riktigt som såväl Erixon som Svensson skriver olagligt att befinna sig i Sverige mer än tre månader utan varken arbetstillstånd eller uppehållstillstånd. Bara undantagsvis kan man ansöka om arbetstillstånd när man anlänt Sverige, vilket jag hävdar att man skulle kunna göra. Är man så driven att man tagit sig hit, skaffat ett jobb och dessutom ansöker om tillstånd ska man inte få en dörr i ansiktet, utan välkomnas. Om man utvisas för att man inte har skäl för asyl ska man givetvis överklaga eller lämna landet. Om man får ytterligare avslag ska man lämna landet. Och om man inte gör det? Ja, det är ju då vissa väljer att gå under jorden och fortsätter leva i Sverige på andrahandskontrakt eller som inneboende med svarta jobb. För att de inte vill återvända med misslyckandet inför släkt och vänner i hemlandet. För att de stadgat sig här. För att livet här är mer okomplicerat än det i hemlandet med politisk och religiös förföljelse. Jag kan förstå det, men det är inte bra, såklart. Det skapar en alternativ värld, så länge inte våra gränser är helt öppna. För gömda kan ideella föreningar och religiösa samfund spela en viktig, humanitär roll. Men hur ska man komma åt den alternativa världen, om man nu vill det? Svensson vill inte lägga polisresurser på jakt av papperslösa, men det vill tydligen Erixon. För min del ser jag det som viktigare att bekämpa rån, mord, våldtäkt, bidragsfusk och brott bland unga förövare. Jag vill inte ha angiverier, inspärrade asylsökande eller flyktingar med fotbojor eller dörrknackning av poliser. Förstärkta insatser vid gränserna kanske är en metod. Snabbare processer av Migrationsverket är en annan. Att försvåra för personer att vistas i den alternativa världen genom att myndigheterna förföljer en skulle kunna vara lösningen. Men hur ser de metoderna ut? Att kräva pass av alla som ska köpa ett busskort eller matvaror känns inte helt modernt. Vilka metoder vill du se Erixon? Mer än att avvisa vissa födande till stallet trots att vi skriver 2009.

Gustav skrev tidigare i veckan om vaccination mot svininfluensa för papperslösa.

Etiketter: , ,

0 Comments:

Skicka en kommentar

<< Hem

Design: Denna blogg är skapad av Daniel Runvik | Foto: Christina Bodelsdotter