Gröna gubbar ger go och frihet

Centerpartiet uppmärksammar i en frihetskampanj den tjugoåriga årsdagen för berlinmurens fall på måndag. Kampanjen heter "varning för röd gubbe", men kan också ses som ett påbud för grön gubbe: En grön, liberal, framåtsyftande person. Någon som får saker att hända. Något man längtar efter när man står vid övergångsstället. Något som gynnar en utveckling.


Anders Flanking skriver på Newsmill om bakgrunden till kampanjen, nämligen Vänsterpartiets snabba steg från kommunism till socialism och hur Mona Sahlin väljer som första socialdemokratisk partiledare att gå in i ett uttalat valsamarbete med en vänsterpartiledare som så sent som 2005 tydligen kallade sig för just kommunist, trots att partiet skrotade just epitetet kommunist 1990. Inget parti har väl haft så många utbrytarhistorier som detta. Man startade som en utbrytargrupp ur socialdemokraterna och gick sedan ännu längre vänsterut. Det skrivs också om uteslutningar hit och dit i historia-pdf:en, som värsta kommunistmetoderna.

Jag ringer min svärmor för att höra efter hur det egentligen var att växa upp och leva i ett kommunistiskt land, Rumänien. Jag har hört en del historier, men vill få dem uppfräschade. Det skulle behövas en hel dag, menar hon, men berättar några saker.

Att gå i skolan var kadaverdisciplin. Aldrig någonsin lärde man sig
kritiskt tänkande, för det hade man inte heller någon användning för. På alla
arbetsplatser och i varje hus fanns angivare. Dessa hade till uppgift att hålla
koll på vad folk sa, framförallt om regimen eller partiet. Den som uttryckte sig
för kritiskt blev fängslad. Att min svärmor blev kär i en västerlänning
var inte acceptabelt. Hon blev degraderad på jobbet. Från att ansvara för
utländska besök till att skriva maskin och översätta tekniska böcker. Hon fick
ansöka om tillstånd att gifta sig med sin blivande make. Myndigheterna kom hem till henne och försökte få henne att ändra sig. Han kunde ju vara spion...

Kommunismen strävar efter att alla ska ha det jämlikt, heter det. Men pamparna som var med i centralkommittén hade många förmåner som särskilda affärer där de fick köpa importerade varor, speciella sjukhus, bodde i stora hus och hade en privat strand där det på kvällarna visades filmer för deras familjer.

Jag minns mitt besök i Estland 1989 eller 1990. Då jag som turist fick köpa Dumlekola i en lyxbutik, medan esterna köade i varuhus med varor bakom disk och expediter som stod och filade naglarna. Konsumtionsapartheid. För mig är det märkligt att folk idag går omkring med femuddiga röda stjärnor på tröjor och jackor, men det är deras business. Här i Sverige har vi yttrandefrihet så det är ganska enkelt att vara kommunist; att säga att alla ska ha det lika och irritera sig på företagsvinster. Men jag hoppas att de som anser sig vara kommunister har satt sig in i hur många som dött i kommunismens namn. Och framförallt hur mycket frihet för både individen, familjen och i samhället som skulle försvinna om vänstersocialisterna skulle inta Sveriges regeringskansli.
Zander bloggar också.