Lever med LAS

När det är semester träffar man ju folk som man bara möter några gånger om året. Dialoger kan låta enligt följande: "Hur är det på jobbet? Kvar på samma?" "Tjaa, några uppsägningar, men jag sitter säkert." "Jaha, skönt, samma här. Varit där i tio år nu." "Jo, vi är ett gäng som hållit på..."

LAS rullar i bakhuvudet på oss alla. Mer eller mindre omedvetet. Det skiner igenom i uttryck som "sitter säkert", "hållit på", "rullar på", "uppsägningar", "vara kvar". Bekvämligheten slår in. Nyrekryterade som visat framfötterna får gå i lågkonjunkturen. Vi är med och avtackar dem, önskar lycka till och vet inte direkt vart de tar vägen. Erfarenheten blir kvar. Hjulspåren... Självklart blir ju erfarenheten större med åren och därmed fördjupas kompetensen, men den varken vidgas eller förnyas. Det är inte ens säkert att den uppdateras. Och hur mäts engagemanget i arbetet? Självklart varierar det, men inte låter det så stort i och med att man "är kvar" eller att "det rullar på"? För några år sedan bytte lärare jobb ofta för att få upp lönen. Nu är "man kvar" för att få lönehöjning. Jag har en kollega som för femte året är på sitt femte jobb. Och Littorin? Ja, han har ju konstaterat att det finns ungdomsarbetslöshet. Lärlingslön för att få ungdomar att komma in - bra! Men LAS vågar han inte ta i sin mun. Bloggar: Christer, Wegenius om Gabrielsson, Erixon, Camilla Eriksson analyserar Maud retoriskt