När får ensamstående och anhöriga husmorssemester?

Jag säger till folk att jag ska på husmorssemester lördag-söndag. Jag är verkligen inte någon hemmafru eller Anna Anka-hyllare, men försöker hämta och lämna på dagis vid hälften av tillfällena, viker oftast tvätten. Damma och städa är mitt ansvar, medan maken sköter merparten av handling och är klart bäst på matlagning. Nej, uttrycket husmorssemester kommer från min mormor som jag ibland ber berätta om den husmorssemester hon fick möjlighet att göra vid 35 års ålder. Då kluckar hon glatt och berättar sitt minne. Kommunen ombesörjde att trebarnsmodern tillika bondhustrun kom iväg på semester till Jämtland. Hon fick resan och vistelsen betald och dessutom hundra kronor i fickpengar. Givetvis älskade hon sin make och sina barn, liksom sysselsättningen och hemmet. Men för henne var det stort och otroligt avkopplande att få komma bort en vecka. Någon satsade på henne. Hennes moster Agda tog väl hand om barnen en vecka. Jag använder ordet husmorssemester lite raljant istället för egentid med kompis eller dylikt.

Jag har med en frisk partner, ett bra arbete, rikt fritidsliv och ett positivt, öppet barn alla möjligheter i världen att koppla av och uppleva omväxling i både vardag och semestertider. Men de jag tänker på som borde kunna åtnjuta någon form av avlastning är de ensamstående med ett eller flera barn, eller de som är sammanboende med funktionshindrade och kanske även barn. Att vara ensamstående arbetande med barn kan vara nog så krävande, men att dessutom ha en partner med funktionsnedsättning kan göra att även den starkaste går i väggen. Alternativet hon oftast får höra är att sjukskriva sig. Men nog vore det bättre att kunna få avlastning eller hemhjälp och kunna åka på husmorssemester någon gång om året. Det måste bli billigare för samhället i längden. Ett annat alternativ för anhöriga är ju att köpa avlastning som tjänst. Men när de anhöriga kvinnorna är så utarbetade att de inte orkar fatta ett sådant beslut är det viktigt med stöd i form av rekommendationer eller att upphandla tjänsten. Kanske det finns en framtid för certifierade frivilligorganisationer att etablera sig som avlastare för ensamstående och anhöriga. Som jag ser det är det en jämställdhetsfråga. Min farfar hade aldrig klarat av att anhörigvårda farmor i tio år, som min farmor gjorde med farfar. Min farmor klarade det och har min fulla beundran. Tack vare tacksamheten för det lilla, hoppet och sin optimism klarade hon det.

Imorgon uppmärksammas alla anhörigvårdare i Stockholm i Stadshuset. Bra! Men den reella avlastningen som kan ge vila och respit in reality - var är den? Är jag dåligt upplyst vill jag gärna få reda på det.

Det finns flera som bloggat om husmorssemester.