Frihet före frivillig föreningstillhörighet

Dilsa Demirbag-Sten skriver idag på Brännpunkt att friheten inte kan tas för given. I Sverige har vi haft religionsfrihet i drygt 50 år, nämligen sedan 1952. Minareten är som ett fristående torn vid moskén. För den som ser minareten som en symbol för islamism och terrorism blir den ett hot. För den som ser att kyrktornen ska överskugga politik och människors moral blir den ett hot. Den som ser såväl minareten som kyrktornet som vackra byggnader och den tro som utövas i dess tillhörande rum som privat och frivillig blir de inte något problem.

Lena Andersson skriver i DN idag en kolumn som jag citerar: "Folkomröstningsinitiativet och dess resultat är obehagligt. Religionsfriheten inbegriper rätten till relevanta lokaler för utövandet. Det är också olyckligt, därför att varje händelse av det här slaget försvårar en diskussion om islams bitvis problematiska tillämpning, av nöden för alla som förtrycks i religionens namn." Andersson menar att folkomröstningen i Schweiz handlar om värnandet av kristen värdegrund.

Jag vill att staten helt befrias från kyrkan, som liksom andra religiösa församlingar måste ses som en frivillig föreningstillhörighet. Vi vill inte ha islamiska zoner där sharia-lagar införs. Visst, vår egen lagstiftning bygger från början på kristendomen och de sk tio guds budord och då kan man förstå att islamiska länder tar utgångspunkt i sharialagar då man tex upprättar familjepolitik, vilket man tydligen till viss del lyckats med i Marocko. Tiden har tack och lov suddat ut traditionen, med sekulariseringen. Att man inte ska stjäla är universellt. Att missbruka Guds namn, står i kontrast till principen om yttrandefriheten och den senare står över den första. Alltid. Självklart tillhör det god ton att framföra kritik med viss respekt för den andre. Att behandla andra som man själv bli behandlad handlar om folkvett och relateras knappast till en sagofarbrors handlingar för två tusen år sedan.
Jag bloggade bla i januari, april, juni, juni, juni, augusti