Yttrandefrihet, men med respekt

Publicisterna Dilsa Demirbag-Sten och Arne Ruth försvarar i SvD måndag 6 april yttrandefriheten. Den skulle inskränkas av FN:s människorättsråds resolution om att religionskritik ska kriminaliseras. Självklart har de rätt. Om det skulle vara brottsligt att kritisera religion och religiösa traditioner skulle inte Sverige vara vad det är idag. Jag skulle inte ha kunnat ingå en relation före äktenskapet. Jag skulle varken kunna handla mat eller klippa mig på Långfredagen. Mina homosexuella vänner hade jagats eller fängslats. Det är så lätt att religiösa auktoriteter gör teologiska tolkningar av traditioner. Och att människor finner sig i seder och bruk. Som att det är okej att stena en ogift kvinna till döds för att hon blir med barn eller visar sitt hår. Att det är acceptabelt att anse att kvinnliga präster inte är riktiga präster. Att minoritetsreligioner ses som någon form av kritik mot majoritetsreligionen och därför är olagliga. Eller att homosexuell kärlek inte är äkta kärlek och därför inte kan knytas i äktenskapsband. För att det alltid har varit så eller för att ingen annan har tänkt på något annat sätt. Eller för att ingen någonsin har vågat protestera eller kritisera. I liberala öron låter det otänkbart. Däremot menar jag att var och en ska visa hänsyn till andras religioner. Genom att beklaga att Muhammed-karikatyrer upprört istället för att hylla dem. Genom att framföra kritik på ett nyanserat sätt med respekt för oliktänkande. Genom att förklara sin egen grundvärdering där alla människor har lika rätt och värde, men med respekt för att metoderna för hur vi styr samhället eller praktiserar religioner är olika. Men ömsesidig respekt och hänsyn kan vi aldrig lagstifta om. Det är något som ligger i det dialogiska mötets natur. Nu måste såväl sekulära krafter, som Svenska Kyrkan stå upp för den globala yttrandefriheten. Bloggat: Dick Erixon, Stefan Tornberg