Frihetskamp kräver tillstånd

Idag arrangerades en demonstration mot Khadaffis våld i Libyen vid Sergels torg. Det är imponerande hur de arabiska folken som lever i exil har slutit upp kring kampen för sina landsmän. Jag såg demonstranterna tåga från torget och upp längs Drottninggatan. Med stort engagemang och yvigt kroppsspråk ropade de något som tyvärr lät som en svordom mot vårt polisväsende, vilket gjorde mig arg, men jag missuppfattade tydligen allt, tack och lov.

Enligt både SvD och DN avlöpte mötet lugnt. Dock tycktes den inte ha tillstånd, vilket ändå är en av delarna i att vi kan ha demonstrationsrätt. Eller? Det fria ordet kan i och för sig aldrig hindras till förmån för byråkrati och regler. Det verkar som om polisen visar någon form av flexibilitet på den punkten, vilket säkert är viktiga avväganden i situationen, som någon form av "snabbtillstånd" som söks på plats. Jag tänker inte bara på frihetskämpande folk, utan även på spontana hyllningssamlingar av idrottslag eller valvinster osv.

Sergels torg är lite av ett Speaker´s Corner där människor samlas för att visa glädje eller ilska, sorg eller oro. Poängen med att ansöka om demonstrationstillstånd är väl att inte aktiviteter ska krocka, att någon ska vara ansvarig och därmed visa ledarskap ifall planerna går överstyr samt att polisen ska kunna planera sina insatser. Det ska respekteras, men kanske inte alltid är möjligt, eftersom det just handlar om starka känslor där engagemang kanske är den sköraste.

Demokrati gynnar ekonomisk utveckling

DN:s ledare refererar till afrobarometern som tydligen är en sammanställning av de afrikanska ländernas demokrati och fattigdom. Slutsatsen är att demokrati gynnar ekonomisk utveckling. Självklart gynnas företagande av näringsfrihet. Med yttrandefrihet kan man ifrågasätta och våga vara innovativ. Med möjligheten till självbestämmande och egenmakt kommer tron på den egna förmågan, viljan att bidra och kunskaper därom.

Det ser positivt ut i Afrika generellt. Men ett av de länder där ledningen greppat hårdare om utvecklingen är tyvärr Zimbabwe. Det fanns en demokratisk utveckling, ett underifrånarbete där demokratiarbete och lokal ekonomisk utveckling gick hand i hand. Ungdomar som tog mikrolån för att investera i burar till kycklinguppfödning eller att köpa yngel för att odla fisk eller bevattningssystem eller tegelstenstillverkning. De odlade och sålde det de hade odlat.

Med tanke på hur fattigt det var 1997 då jag var där för Vi Ungas räkning kan jag undra hur det ser ut idag. Att folk bor i hyddor där elektricitet och rinnande vatten saknas samt går i ärvda kläder är jag övertygad om. Det är bara att hoppas att de får lite lagom med nederbörd ibland så att majsen och övriga crops växer så att de kan göra sin sadza.

Jag hoppas att Sverige för samtal med Mugabe. För man har ju ändå ett ansvar på generell nivå efter alla år av bistånd, utbytessamarbeten mm, tycker jag. Han var ju på gång med demokrati. Men han är väl rädd för vad som händer sedan. Och har en stor apparat runt sig. Målet måste ju vara att föra respektfulla samtal med den gamle mannen, vilka kan leda till att bygga upp en demokrati. Tänk om man kunde hitta en variant där man köper ut mannen. Ja, ja, det är ju enkelt för mig som är kommunpolitiker utan kunskaper i internationell rätt att filosofera kring en fråga som jag har varken insyn eller befogenheter i.

Frihetslunch till Estlands ära

Idag fick jag äran att med make delta i lunch i Gyllene salen med anledning av statsbesöket av den estniske presidenten. Givetvis var det en fin tillställning med delikata rätter. Eftersom det är tjugo år sedan Estland med sin "sjungande revolution" erövrade sin självständighet var det en frihetslunch.

Jag fick förmånen att sitta bredvid bland andra två estniska entreprenörer som berättade om företagande, livsvilkor och utbildning i Estland. Plattskatt 21 %. Höga sociala avgifter för företagen, menade de. 35 %. Kan man väl tycka i Sverige också. När det gäller utbildning har man intagningsprov för eleverna i första klass. Då har barnen gått i en ettårig förskola först. Men vad gäller e-learning verkar man ligga långt framme. Esterna berättade också om självständigheten och yttrandefriheten. Hur världen öppnade sig för dem 1991.

Eftersom jag gjorde en semesterresa till Tallinn sommaren 1990 fick jag ur turistperspektiv ytligt uppleva kommunismen och förtrycket. Jag beskriver den i ett specialarbete jag gjorde under en eftergymnasial utbildning (arbetsmarknadsåtgärd) som jag deltog i 1992-93. Arbetet handlade just om "Estonia´s independence". Jag beskriver det kommunistiska systemets planekonomiska tänkande i shoppingerfarenheter:

"In one shop only socks were sold, and there had obviously been a lack of socks since the shop was overcrowded. All the products lay on shelves behind a counter where the shop assistants stood. Often with a bored attitude. If I wanted to buy something a shop assistant gave me a piece of paper with the price which I took and gave to a woman at a cash register. There I paid the price, got a receipt and went to the counter again. I gave the receipt to a third assistant who gave me the thing I had bought. It is evidently a good system against shoplifting, but I think it was a waste of time.

I was also surprised when I came to Tallinn´s largest department store. In the department for shoes it was actually possible to stroll with a basket and look around and try on shoes, although watched by assistants. But there were only six baskets and for this reason the queue meandered some metres away. In the beginning of the queue stood an assistant who kept the queue in order.

There were also so-called "currency shops" which only welcomed tourists with foreign currency. The shop offered imported spirits, cigarettes, chewing gums, Coke, electric mixers and such things that were very attractive to the Estonians. But they or their currency were not welcome. Of course they were allowed to go to the ordinary food shops, but there they had to stand and wait for their turn a long time. Women often needed two hours a day only to buy food! There was really a shortage of food and the state had had to introduce food rationing some years before. The rationing was laughable. 600 g coffee per person and year, for instance."

Och några reflektioner om monopolet som yttrade sig i form av attityd och bemötande och är viktiga minnen i värnandet av näringsfriheten:

"I saw that the shop assistants, the hotel staff and the waitresses did not care about the profits for the firm they worked for. They were slow and irritated and did not concentrate upon service. I think this was because the state owned everything and the employees had no influence on their situation. In one restaurant we were not let in with the reason that there "was no room". We saw through the windows that there was. When the doorman realized that I was a Swedish tourist there were suddenly lots of tables free."

Jag tänker på hur folk fortfarande kämpar för demokrati i närheten av oss i Belarus-Vitryssland. Hur viktigt det är att de sanktioner som är möjliga att genomföra verkligen vidtas.

Carl Bildt skrev en tänkvärd artikel om den baltiska kampen i GP i söndags.

Extremism inskränker friheter

Jag respekterar islam och känner många, många muslimska personer. Några är sekulära, andra är praktiserande. Precis som jag känner kristna personer som är religiösa i olika grad. Jag menar att alla religioner är lika mycket värda, precis som deras utövare och anser att religionsfrihet i alla länder är viktigt för människors trygghet och fria liv.

Men när någon individ i religionens namn försöker ge sig på andras friheter och yttrandefriheten är det att starkt överträda en gräns. Det påminner om religionskrigen i kristendomens namn på tusentalet. Det känns inte särskilt modernt, utan mer som berättelsen om Ivanhoe. Den misstänkta terrorplaneringen som stoppades i Danmark i veckan var en viktig insats av Säpo. Det hade kunnat gå riktigt illa. DN försvarar yttrandefriheten i dagens ledare.

Dådet tycks ha planerats av extremister som ville sätta sig över andras liv och friheter - och lagen på flera sätt. Oacceptabelt, precis som all typ av extremism som sätter de demokratiska principerna ur spel, krossar familjer och har planer om ett extremanpassat samhälle. Det är motsatsen till en demokrati där alla får växa.

EU: Från beredskap till aktion

Dawit Isaak sitter fängslad i ett fängelse för sina åsikter för att yttrandefriheten och demokratin är inskränkt i Eritrea. Min artikel från i våras där jag försökte ingjuta hopp i Utrikesdepartementet lever tydligen vidare på Newsmill och är nu länkad på freedawit.com. Författarförbundet stödjer Isaak genom att göra honom till hedersmedlem. Det har han inte så stor nytta av direkt, men opinionsbildningen är viktig för att inte glömma. Föreningen Expo fick Radio Västs Dawit Isaak-pris i samband med journalistens 45-årsdag den 27 oktober. Journalistkollegor protesterade utanför Eritreas ambassad samma dag. Symboliskt, ihålligt, kollegialt engagemang! Jag läser en DN-artikel om situationen i Eritrea från början av augusti. Exileritreaner som är regimkritiker menar att opinionsbildningen varit viktig. Muntliga källor anger att Isaak nu sitter i någon form av slutförvar. USA utfärdade i slutet av augusti en varning till sina medborgare att överhuvudtaget besöka Eritrea, då situationen är farlig och allvarlig utanför huvudstaden Asmara. Besökare har gripits utan orsaker.

UD i Sverige utövar tyst diplomati. Hoppet lever. Men utan information är det lätt att tro att inget händer, att inget görs. Regeringskansliet informerar i en rapport från 2007 om att mänskliga rättigheter är bristfälliga. Den avslutas med följande formulering: "På sexårsdagen i september 2007 upprepade EU i ett nytt uttalande sin begäran bla om att få träffa de gripna. Från EU:s sida har även uttalats en beredskap att bistå landet på MR-området." Då menar jag att det är dags att gå från beredskap till aktion nu, EU. Skicka dit en Åsne Seierstad med FN-beskydd. Ännu bättre är om Carl Bildt själv åker dit när han kommit hem från Indien.

Vidrig HBT-kränkande lag

Litauiska parlamentet har kört över presidentens veto i frågan om synen på homosexuella. Jag har skrivit om det tidigare. En lag har stiftats, vilken bla syftar till att det ska bli förbjudet att prata positivt om homo- och bisexualitet för omyndiga. Man vill skydda barnens moral. Lagen ska träda i kraft 1 mars 2010. Presidenten har dock veto. Men den nytillträdda kan inte stoppa lagen, utan får vänta med detta. Talesmannen för EU:s ordförandeland tillika Sveriges statsminister, Fredrik Reinfeldt, menar att EU inte ska uttala sig om medlemmarnas lagstiftningar, mer än att det inte är han som dömer om lagen är acceptabel. Han vet också att synen på homosexuella är olika i Europa.

För det första är lagen helt vidrig med tanke på att den strider mot principer om yttrandefrihet och människovärdet. För det andra verkar lagen mycket svår att tillämpa. Jag är inte jurist, men vad bedöms som positivt och vad bedöms som neutralt? Ponera att två familjer tittar på TV tillsammans. I programmet kysser två män varandra. Ett barn i familj 1 frågar vad de gör och varför. Mamman i familj 1 svarar att de kysser varandra och troligen för att de tycker om varandra. Mamman i familj 2 hör detta och tolkar det som positivt snack om HBT. Några veckor sedan blir mammorna osams av någon annan anledning och mamma 2 polisanmäler mamma 1 för att sätta dit henne för positivt snack om HBT. När jag tänker lite längre borde det alltså även vara brottsligt att visa sådana HBT-skönmålande TV-program. Eller är det redan censur? Hur ska lagen efterlevas? Genom angiveri? Eller är det bara skrämsel? Mycket märkligt och otäckt.

Om nu inte Sveriges statsminister kan uttala sig i frågan då han har ett ordförandeskap att sköta kan väl åtminstone Svenska Kyrkan stå upp för alla de HBT-personer i Litauen och Sverige som kränks i och med denna nystiftade lag. Svenska Kyrkan ska stå upp för alla människors lika värde och rättigheter - i alla väder. Gå med i Facebookgruppen: EU to react on homophobic law in Lithuania.

Dawits diktaturkritik

Expressen publicerar den kritik mot Eritreas regering Dawit Isaak framförde 2001 i den tidning han brukade skriva i. Det var ord och inga visor. Det var rakt på sak! Och för sin åsikt blev han fängslad, som så många andra, enligt SvD. Ikväll hålls en manifestation i Kulturhuset, då 40 kulturpersonligheter talar i varsin minut för Isaak. Och jag tänker att visst hade vi i Sverige också problem med yttrandefriheten. August Strindberg var tvungen att flytta utomlands då "Det nya riket" publicerades. Inte fick man skriva att landet styrdes av skojare. En debatt om vad författare fick eller inte fick skriva bröt ut. Och när han i "Giftas" hädade Gud blev han åtalad. Men han fick en rättegång. Som friade honom! Vi pratar om sent 1800-tal. Samtidigt som Eritrea blev en italiensk koloni. Skillnaden är att det fanns någon form av demokrati i Sverige. Och med en demokrati ett fungerande, oberoende rättsväsende. Det är jättebra att tidningarna rapporterar från landet och bildar oss kring situationen. Men det är hemskt att EU samarbetar med en diktatur, då man ju skickat bistånd dit nyligen. Märklig syn på utvecklingssamarbete. Då måste man ju kunna kräva någon form av kontroll, närvaro av EU-personal, utvärdering eller rapportering från EU-projektet.

Svensk diplomati stärkt

I dagens Newsmill-debatt skriver jag om att fallet Östberg kan ingjuta hopp och mod i den svenska diplomatin. Vi måste tro på demokratin och mänskligheten och vid problem finna alla till buds möjligheter att skapa dialog. Även med en eritreansk diktator. Så tack för kritiken, Ingerö och resonemanget, Mymlan.

Yttrandefrihet, men med respekt

Publicisterna Dilsa Demirbag-Sten och Arne Ruth försvarar i SvD måndag 6 april yttrandefriheten. Den skulle inskränkas av FN:s människorättsråds resolution om att religionskritik ska kriminaliseras. Självklart har de rätt. Om det skulle vara brottsligt att kritisera religion och religiösa traditioner skulle inte Sverige vara vad det är idag. Jag skulle inte ha kunnat ingå en relation före äktenskapet. Jag skulle varken kunna handla mat eller klippa mig på Långfredagen. Mina homosexuella vänner hade jagats eller fängslats. Det är så lätt att religiösa auktoriteter gör teologiska tolkningar av traditioner. Och att människor finner sig i seder och bruk. Som att det är okej att stena en ogift kvinna till döds för att hon blir med barn eller visar sitt hår. Att det är acceptabelt att anse att kvinnliga präster inte är riktiga präster. Att minoritetsreligioner ses som någon form av kritik mot majoritetsreligionen och därför är olagliga. Eller att homosexuell kärlek inte är äkta kärlek och därför inte kan knytas i äktenskapsband. För att det alltid har varit så eller för att ingen annan har tänkt på något annat sätt. Eller för att ingen någonsin har vågat protestera eller kritisera. I liberala öron låter det otänkbart. Däremot menar jag att var och en ska visa hänsyn till andras religioner. Genom att beklaga att Muhammed-karikatyrer upprört istället för att hylla dem. Genom att framföra kritik på ett nyanserat sätt med respekt för oliktänkande. Genom att förklara sin egen grundvärdering där alla människor har lika rätt och värde, men med respekt för att metoderna för hur vi styr samhället eller praktiserar religioner är olika. Men ömsesidig respekt och hänsyn kan vi aldrig lagstifta om. Det är något som ligger i det dialogiska mötets natur. Nu måste såväl sekulära krafter, som Svenska Kyrkan stå upp för den globala yttrandefriheten. Bloggat: Dick Erixon, Stefan Tornberg

Bildt bryr sig om Isaak

Carl Bildt ska träffa chefredaktörerna med anledning av uppropet om att frige Dawit Isaak. Bra. 54 000 hade skrivit under igår. Bra. Afrikas horn är uppe på agendan. I SvD (som jag tyvärr inte fick imorse) jämförs beskrivs att yttrande- och pressfriheten är lika dålig som Nordkorea - de sämsta på demokratiskalan. Nu måste Sverige och EU utöva det globala ledarskapet. Genom att inte betala ut pengar. Genom att föra en dialog. Genom att förhandla. Vi sänder alla en tanke till Isaaks familj. Målet borde vara att Isaak kommer hem till Sverige under 2009. Intressant: Dawit Isaak, yttrandefrihet, demokrati

Kollegial kamp av chefredaktörer

Det är väl klart att Dawit Isaak ska frias. Hans enda brott tycks vara att strida för mänskliga rättigheter. Obs - FÖR mänskliga rättigheter. Tycks, skrev jag. Är jag lite rädd för att ta ställning för en person som kanske, kanske har begått något mer brott? Jag vet ju inte. Det är ju så långt till Eritrea, så länge sedan det hände, så overkligt att någon fängslas utan bevis, utan rättegång. Det låter liksom som en saga skriven av mina elever. Det är väl klart att vi ska ta ställning för honom. Han är svensk frihetskämpe, demokratisträvare och yttrandefrihetsivrare. Som fängslats utan åtal. Jag skäms över mig själv för att jag inte reagerat tidigare, mer än en stilla reflektion. Varför kommer inte kampen tidigare? För att vi inte vill lägga oss i "afrikanska" angelägenheter? För att vi vet för lite om Eritreas politiska situation? För att vi för svarta personer i vårt stilla sinne kräver större bevisbörda? För att vi läser afrikansk historia och nästan enbart hör om hur svårt det varit och hur onda kolonisterna var och därför lägger vi oss inte i? Men Dawit Isaak är svensk medborgare och har två skolbarn i Göteborg. Fallet är en svensk angelägenhet. Lika mycket som Annika i USA eller Calle Jonsson-affären i Grekland var. Frågan är då vad svenska regeringen ska göra. Dragit in bistånd har man gjort. Bra. Men dialogen måste ju fortsätta. Bjud in diktatorn till samtal. Fråga om hans vision för landet. Hitta en ingång till coaching i demokratisk riktning. 20 000 tigrinja-talande personer finns i Sverige. Samla några och hitta ingångar. Ge diktatorn ett bud: Frige Isaak och vi betalar någon form av utbildning i Asmara. Inklusive utbyte. Eller skicka dit kungen och Victoria så att de får prata med diktatorn. Skriv på uppropet här. Chefredaktörerna för SvD, Expressen, Aftonbladet och DN gör idag ett gemensamt slag för saken och för en kollega. Det är lojalt. Bra! Magnus och Annie bloggar också. Intressant: Dawit Isaak, mänskliga rättigheter, Eritrea, Centerpartiet, yttrandefrihet

När öppenheten minskar friheten

Gårdagens lugna och partiöverskridande demonstration mot nazismen visar på civilkurage. Att antalet högerextrema demonstranter blir allt färre känns skönt. Färre känner alltså utanförskap, färre känner hat, fler har lärt känna personer med annan etnisk bakgrund och fler har insett att ett engagemang i en högerextrem rörelse kan vara nära förknippat med våld och annan kriminalitet. Kristina Alvendal från länspolisstyrelsen menar att man till nästa år ska ge tillstånd till två stillastående demonstrationer med flera kilometers avstånd. Bra idé. Folks frihet inskränks då de måste stanna inne pga ev upplopp. Politikerna i Salem gör och vill göra mer för sina medborgares trygghets- och frihetskänsla. Det är ett stort problem att de vänsterextrema ser varje chans till muck och trummar ihop folk från hela Norden för att slåss, skrika och kasta sten mot polisen. Sjävklart ska inte demonstrationsrätten i ett öppet samhälle inskränkas. Men vad säger egentligen anhöriga till den mördade killen? Det var ju, liksom tyvärr så många andra, en fruktansvärd händelse som ynglingen med familj utsattes för. Tycker familjen att minnet av deras son har antagit rimliga proportioner? Hur känns det att årligen bli påmind om det hemska avslut ens son fick här i livet - istället för att i stillhet få minnas det fina och minnesvärda? Vilken integritet hos familjen kränks inte årligen i dessa snaskdemonstrationer vars syften står helt mot varandra? Borde inte de anhöriga ha någon talan i detta? Men det kanske de har. En komplex fråga: När öppenheten drar upp gränser för friheten, då måste väl ändå friheten gå först. Men när din frihet inskränker någon annans frihet har vi tagit ett steg för mycket. Har någon fört dialogen med demonstrationsarrangörerna? Eller så öppna kanske vi inte är.

Lobbying för Lena i ELDR

Idag har jag besökt ELDR:s kongress. ELDR är den liberala gruppen i EU-parlamentet. Danmarks premiärminister Rasmussen höll ett brandtal för yttrandefriheten, människors frihet och allas lika rätt och värde. Enligt hans landsmän var det ett liberalt, ideologiskt tal som han aldrig hade vågat hålla i hemlandet. Med anledning av samarbetspartners. Jag tycker dock att avslutningen gav mig lite fadd eftersmak i munnen, då han nämnde vissa kända teckningar som ett sätt att visa att man kan sätta sig upp mot religioner och att religioner inte ska styra världen. Det var nog mer sättet han sa det på än innehållet som gjorde att jag inte applåderade. Jag känner att man ändå måste respektera andra religioner och att folk är religiösa eller troende. Maud Olofsson pratade om klimatet. Hon hade givit oss deltagare ett mission om att lobba för Lena till VU i ELDR-gruppen. Det var ett roligt uppdrag som åtminstone gjorde mig mer aktiv. Lena Ek är respekterad, har jag förstått, efter samtal med britter och tyskar och danskar och finnar. Hon fick omdömen som "nice", "enthusiastic", "good leader", "a good choice" och "competent". Många påpekade att hon gör ett bra jobb i parlamentet. Det var trevligt att Centerpartiet och Folkpartiet tillsammans stod värdar för fördrinken till kvällens läckra smörgåsbord i gyllene salen i Stadshuset. Det behövs två liberala partier i riksdagen och i staden - för väljarnas och politiska lösningarnas skull - och samarbetet oss emellan är då viktigt på person- och organisationsnivå. Och som en av våra fp-vänner sa mot slutet: "Vi borde ha mer med varann å göra."

Dumt att störa ordningen

Det har hänt mycket idag som är värt att kommentera. (Eller så beror det på att hjärnan kopplat bort jobbet o har möjlighet att reflektera.) Jag gillar inte sverigedemokraternas politik. Men inte stör jag ordningen för en demonstration. Visst är det viktigt att vi protesterar, synliggör och kritiserar det främlingsfientliga politiska innehållet. Men genom att mucka gör vi ju sd till martyrer. Och det är precis det som de vill. Vi har yttrandefrihet i Sverige. Om man inte strider mot annan lag tex hets mot folkgrupp. Visst gillar även jag när medborgare diskret protesterar mot främlingsfientligt innehåll genom att tex skaka sin nyckelknippa - jag åsyftar det sk nyckelupproret i Nyköping i våras. Eller när Karin P och jag höll för centerballonger för några fula plakat i Almedalen för två år sedan. Men att utstuderat börja slåss och överrösta, det är att sätta snarkrok/krokben för sig själv. Och det känns rätt onödigt när det som krävs är att bemöta politiken på ett seriöst, ifrågasättande vis.