När öppenheten minskar friheten

Gårdagens lugna och partiöverskridande demonstration mot nazismen visar på civilkurage. Att antalet högerextrema demonstranter blir allt färre känns skönt. Färre känner alltså utanförskap, färre känner hat, fler har lärt känna personer med annan etnisk bakgrund och fler har insett att ett engagemang i en högerextrem rörelse kan vara nära förknippat med våld och annan kriminalitet. Kristina Alvendal från länspolisstyrelsen menar att man till nästa år ska ge tillstånd till två stillastående demonstrationer med flera kilometers avstånd. Bra idé. Folks frihet inskränks då de måste stanna inne pga ev upplopp. Politikerna i Salem gör och vill göra mer för sina medborgares trygghets- och frihetskänsla. Det är ett stort problem att de vänsterextrema ser varje chans till muck och trummar ihop folk från hela Norden för att slåss, skrika och kasta sten mot polisen. Sjävklart ska inte demonstrationsrätten i ett öppet samhälle inskränkas. Men vad säger egentligen anhöriga till den mördade killen? Det var ju, liksom tyvärr så många andra, en fruktansvärd händelse som ynglingen med familj utsattes för. Tycker familjen att minnet av deras son har antagit rimliga proportioner? Hur känns det att årligen bli påmind om det hemska avslut ens son fick här i livet - istället för att i stillhet få minnas det fina och minnesvärda? Vilken integritet hos familjen kränks inte årligen i dessa snaskdemonstrationer vars syften står helt mot varandra? Borde inte de anhöriga ha någon talan i detta? Men det kanske de har. En komplex fråga: När öppenheten drar upp gränser för friheten, då måste väl ändå friheten gå först. Men när din frihet inskränker någon annans frihet har vi tagit ett steg för mycket. Har någon fört dialogen med demonstrationsarrangörerna? Eller så öppna kanske vi inte är.

Försvarsministerns försvarstal

För några veckor sedan skrev jag att FRA-debatten borde ajourneras. Då tänkte jag att regeringen kanske behövde respit för att vila upp sig och reflektera över kritiken mot lagen. För att förhoppningsvis besinna sig och diskutera ihop sig om en lösning där man visar att man har förstått. Jag har tilltro till Maud Olofssons förståelse för alla de personer som lagt en röst på ett liberalt, öppet, integritetsvärnande parti. Debatten har fortsatt och mycket bra har kommit med den, så jag erkänner att jag hade fel. Framförallt det borgerliga nätverket mot FRA-lagen som Per Ankersjö är ordförande för. 221 FaceBook-medlemmar och säkerligen fler som har undertecknat på hemsidan. Men det som hände idag var att Sten Tolgfors försvarade lagen i SvD. Risken är alltså att det byggs upp en prestigesituation. Tolgfors talar i princip bara om tekniken, vilket i och för sig är informativt, men visar att han inte har lyssnat på kritiken. För den handlar om den ideologiska biten. Att möjligheten för en myndighet att kolla upp individer känns kränkande. Att man bygger upp en apparat som i världshistorien hade använts för ohyggliga ändamål. Att individerna inte längre känner sig fria. Det är som att gå tillbaka till tiden då alla fick telefonera via en växeltelefonist som kunde välja att tjuvlyssna. Människor talade kort och återhållsamt. Epost är idag ett sätt att kommunicera sina innersta tankar och värderingar. Det känns då konstigt att veta att någon ute på Lovön skulle kunna kolla upp mig om man ansåg att jag hade "direkt koppling till yttre hot mot landet". Och hur kan man undvika att misstänkliggöra personer med viss etnicitet? Jag tror att regeringen behöver ta sig en funderare igen.

Tidigare har följande personer skrivit om FRA: Oscar F, Johan Hedin, Ingrid Lundqvist, Stureplanscentern, Kungsholmscentern, mfl om FRA, Sten Tolgfors och integritet.

Utgångspunkten är ideologisk

Jag har anmält mig till nätverket "Borgerligt nej till FRA-lagen ". Debattartikeln i DN intar en stark ideologisk hållning, vilket gör beslutet enkelt. Till syvende och sisdt, trots allt vad FRA-chef och ministrar säger, handlar det om känslan av frihet. Om lagen skulle träda i kraft tror jag att människors skapande och tankeverksamhet skulle begränsas och censureras, mer eller mindre medvetet. Det är livsfarligt för en demokrati. Men ordvalet "riva upp" lagen sticker mig lite i ögonen. Kanske för att orden sammanknippas med "riva upp sår", vilket jag förknippar med något negativt, som kräver att man sätter på ett plåster. Några plåster kan inte läka detta upprivna sår. Det måste bli en operation eller en amputering. Kanske ska jag se den önskade parlamentariska utredningen som en sådan.

Nej till hemundervisning - ja till skolplanen!

Jag gick aldrig på dagis. Vi bodde på landet och mina föräldrar jobbade i hemmet. Kyrkans barntimmar på fredagar var nyttigt: Sitta i ring, ta instruktioner och leka på andras villkor. Att börja förskolan som sexåring var stort. Jag beundrade mina fröknar, lyssnade och testade saker som inte mina föräldrar kunde. Lärde mig att samarbeta med andra barn. Framför allt insåg jag att vårt hem inte var världens centrum. Att man kunde tänka på andra sätt än min familj gjorde.



Enligt dagens DN spår forskare att hemundervisningen ska öka. På vems villkor sker hemundervisningen? Föräldrarnas eller barnens? I Utbildningsnämnden har vi haft tre ärenden om hemundervisning. Vi har avslagit samtliga.



Argumentationen är enkel: För att få gedigna, allsidiga kunskaper krävs behöriga lärare och olika kunskapskällor som bearbetas med variation. För att lära sig samarbeta, förhandla och kompromissa krävs klasskamrater. För att bli kritisk och kunna tänka fritt måste man också göra sig fri från andras tänkande dvs sina föräldrars. Och för en liberal måste individens fria tanke vara större än föräldrarnas valfrihet, tänker jag i denna fråga.



Idag diskuteras och klubbas förhoppningsvis en ny skolplan på kommunfullmäktige i stadshuset. Jag har varit med och påverkat den.
Det känns stort.