Frihetskamp kräver tillstånd

Idag arrangerades en demonstration mot Khadaffis våld i Libyen vid Sergels torg. Det är imponerande hur de arabiska folken som lever i exil har slutit upp kring kampen för sina landsmän. Jag såg demonstranterna tåga från torget och upp längs Drottninggatan. Med stort engagemang och yvigt kroppsspråk ropade de något som tyvärr lät som en svordom mot vårt polisväsende, vilket gjorde mig arg, men jag missuppfattade tydligen allt, tack och lov.

Enligt både SvD och DN avlöpte mötet lugnt. Dock tycktes den inte ha tillstånd, vilket ändå är en av delarna i att vi kan ha demonstrationsrätt. Eller? Det fria ordet kan i och för sig aldrig hindras till förmån för byråkrati och regler. Det verkar som om polisen visar någon form av flexibilitet på den punkten, vilket säkert är viktiga avväganden i situationen, som någon form av "snabbtillstånd" som söks på plats. Jag tänker inte bara på frihetskämpande folk, utan även på spontana hyllningssamlingar av idrottslag eller valvinster osv.

Sergels torg är lite av ett Speaker´s Corner där människor samlas för att visa glädje eller ilska, sorg eller oro. Poängen med att ansöka om demonstrationstillstånd är väl att inte aktiviteter ska krocka, att någon ska vara ansvarig och därmed visa ledarskap ifall planerna går överstyr samt att polisen ska kunna planera sina insatser. Det ska respekteras, men kanske inte alltid är möjligt, eftersom det just handlar om starka känslor där engagemang kanske är den sköraste.

Bemöt individen som en resurs

Förortsbränderna fortsätter tyvärr. I Göteborg och Uppsala framför allt. I Botkyrka är det rätt så lugnt. Där samverkar kommun och polis. Och framför allt ser man de vilsna unga vuxna som individer, som jag skrev i Newsmill-artikeln för några veckor sedan. Hallundakontoret ligger ett stenkast från åttavåningshusen åt ena hållet, Hallunda centrum åt andra hållet, där bland annat en gymnasieskola huserar och en kommunal grundskola ligger åt det tredje hållet. Botkyrka kommun är inte tagen på sängen. De har arbetat medvetet sedan åtminstone början av 2000-talet med medborgardialog. Haft trygghetsvandringar med folk, åtgärdat otrygga punkter, återkopplat till medborgarna. Samlat ungdomar för rådslag. Och polisen har varit tillgänglig och möter tonåringarna där de är. När jag arbetade som lärare i norra Botkyrka var det enkelt att komma i kontakt med polisen för att ordna ett studiebesök. I Hässelby här i Stockholm arbetas det också med delaktighet, trygghet och involvering av föräldrar och föreningar. Så att man strävar åt samma håll och gör en kraftsamling. Men också ser resursen i medborgarna och det civila samhället. Som stärks och är så mycket starkare än myndigheter. I helgen invigdes Järvadialogen då Rinkebybor har möjlighet att tycka till om sitt boende. Det är bland dem som lösningen finns. Det är bra att Alliansen tar över initiativet från socialdemokraterna som länge låtsats "äga" Järvafältet med hjälp av Hyresgästföreningen och andra organisationer inom arbetarrörelsen, som haft de boende i ett kvävande järngrepp.

Det finns ett kinesiskt ordspråk som säger att det krävs en hel by för att uppfostra ett barn. Och så är det ju - att föräldrarna behöver stöd från folk runtomkring. Stödet i form av en puff i rätt riktning eller ett medhåll om att följa förälderns uppmaning. Och när inte föräldern är närvarande krävs det att andra vuxna hjälper till att fostra de unga. När jag kampanjade i kyrkovalet var det ett gäng ungdomar på Brommaplan som på fredagseftermiddagen inte ville skingras efter skolan. Tyvärr höll de på att driva en närpolis till vansinne genom att skräpa ned, provocera och håna honom. Hade deras föräldrar sett dem hade de inte känt igen dem och hade skämts något oerhört. Jag närmade mig för att ge den ensamma polisen mitt stöd, men sa inget, mer än att blänga på ungdomarna som tidigare stört mig under en fotografering. Det är uppmärksamhet och kontakt dessa unga söker. Man kan inte alltid ge den, men kanske om varje person gör det lite, lite oftare så kan vi gå i rätt riktning.

SvD:s PJ Linder tar idag i sin krönika upp ett förslag om lokal polis. Känns igen från centerstämman 2009 där vi efter en bra föredragning av Annie Johansson beslutade om polisfrågornaatt vi vill:

- Utreda förutsättningarna för att slå ihop alla länspolismyndigheter till en nationell polismyndighet och införa kommunala polisnämnder.
- Införa ett nytt lokalt nedbrytbart uppföljningssystem för polisen, så att samhällets resurser för att förebygga brott används mer effektivt.
- Ha en effektiv och synlig polis placerad i varje kommun.

Självklart ska polisen jobba på. Omorganisationer kan kräva mycket energi och tid. Men nog måste arbetsmetoderna ses över. Ett krafttag bör tas med ett underifrånperspektiv, där varje individ ses som en resurs som kan bidra.
JJ.N och Peter har också bloggat.

När öppenheten minskar friheten

Gårdagens lugna och partiöverskridande demonstration mot nazismen visar på civilkurage. Att antalet högerextrema demonstranter blir allt färre känns skönt. Färre känner alltså utanförskap, färre känner hat, fler har lärt känna personer med annan etnisk bakgrund och fler har insett att ett engagemang i en högerextrem rörelse kan vara nära förknippat med våld och annan kriminalitet. Kristina Alvendal från länspolisstyrelsen menar att man till nästa år ska ge tillstånd till två stillastående demonstrationer med flera kilometers avstånd. Bra idé. Folks frihet inskränks då de måste stanna inne pga ev upplopp. Politikerna i Salem gör och vill göra mer för sina medborgares trygghets- och frihetskänsla. Det är ett stort problem att de vänsterextrema ser varje chans till muck och trummar ihop folk från hela Norden för att slåss, skrika och kasta sten mot polisen. Sjävklart ska inte demonstrationsrätten i ett öppet samhälle inskränkas. Men vad säger egentligen anhöriga till den mördade killen? Det var ju, liksom tyvärr så många andra, en fruktansvärd händelse som ynglingen med familj utsattes för. Tycker familjen att minnet av deras son har antagit rimliga proportioner? Hur känns det att årligen bli påmind om det hemska avslut ens son fick här i livet - istället för att i stillhet få minnas det fina och minnesvärda? Vilken integritet hos familjen kränks inte årligen i dessa snaskdemonstrationer vars syften står helt mot varandra? Borde inte de anhöriga ha någon talan i detta? Men det kanske de har. En komplex fråga: När öppenheten drar upp gränser för friheten, då måste väl ändå friheten gå först. Men när din frihet inskränker någon annans frihet har vi tagit ett steg för mycket. Har någon fört dialogen med demonstrationsarrangörerna? Eller så öppna kanske vi inte är.