Frihetskamp kräver tillstånd

Idag arrangerades en demonstration mot Khadaffis våld i Libyen vid Sergels torg. Det är imponerande hur de arabiska folken som lever i exil har slutit upp kring kampen för sina landsmän. Jag såg demonstranterna tåga från torget och upp längs Drottninggatan. Med stort engagemang och yvigt kroppsspråk ropade de något som tyvärr lät som en svordom mot vårt polisväsende, vilket gjorde mig arg, men jag missuppfattade tydligen allt, tack och lov.

Enligt både SvD och DN avlöpte mötet lugnt. Dock tycktes den inte ha tillstånd, vilket ändå är en av delarna i att vi kan ha demonstrationsrätt. Eller? Det fria ordet kan i och för sig aldrig hindras till förmån för byråkrati och regler. Det verkar som om polisen visar någon form av flexibilitet på den punkten, vilket säkert är viktiga avväganden i situationen, som någon form av "snabbtillstånd" som söks på plats. Jag tänker inte bara på frihetskämpande folk, utan även på spontana hyllningssamlingar av idrottslag eller valvinster osv.

Sergels torg är lite av ett Speaker´s Corner där människor samlas för att visa glädje eller ilska, sorg eller oro. Poängen med att ansöka om demonstrationstillstånd är väl att inte aktiviteter ska krocka, att någon ska vara ansvarig och därmed visa ledarskap ifall planerna går överstyr samt att polisen ska kunna planera sina insatser. Det ska respekteras, men kanske inte alltid är möjligt, eftersom det just handlar om starka känslor där engagemang kanske är den sköraste.

När öppenheten minskar friheten

Gårdagens lugna och partiöverskridande demonstration mot nazismen visar på civilkurage. Att antalet högerextrema demonstranter blir allt färre känns skönt. Färre känner alltså utanförskap, färre känner hat, fler har lärt känna personer med annan etnisk bakgrund och fler har insett att ett engagemang i en högerextrem rörelse kan vara nära förknippat med våld och annan kriminalitet. Kristina Alvendal från länspolisstyrelsen menar att man till nästa år ska ge tillstånd till två stillastående demonstrationer med flera kilometers avstånd. Bra idé. Folks frihet inskränks då de måste stanna inne pga ev upplopp. Politikerna i Salem gör och vill göra mer för sina medborgares trygghets- och frihetskänsla. Det är ett stort problem att de vänsterextrema ser varje chans till muck och trummar ihop folk från hela Norden för att slåss, skrika och kasta sten mot polisen. Sjävklart ska inte demonstrationsrätten i ett öppet samhälle inskränkas. Men vad säger egentligen anhöriga till den mördade killen? Det var ju, liksom tyvärr så många andra, en fruktansvärd händelse som ynglingen med familj utsattes för. Tycker familjen att minnet av deras son har antagit rimliga proportioner? Hur känns det att årligen bli påmind om det hemska avslut ens son fick här i livet - istället för att i stillhet få minnas det fina och minnesvärda? Vilken integritet hos familjen kränks inte årligen i dessa snaskdemonstrationer vars syften står helt mot varandra? Borde inte de anhöriga ha någon talan i detta? Men det kanske de har. En komplex fråga: När öppenheten drar upp gränser för friheten, då måste väl ändå friheten gå först. Men när din frihet inskränker någon annans frihet har vi tagit ett steg för mycket. Har någon fört dialogen med demonstrationsarrangörerna? Eller så öppna kanske vi inte är.