Lööf inspirerar

Igår läste jag på Blondinbellas blogg att den person som inspirerar henne mest just nu är Centerpartiets partiledare Annie Lööf. Det är väldigt roligt att läsa att vår partiledare inspirerar andra kvinnor till företagsamhet och ledarskap. Jag är övertygad om att Lööf och vår politik slår an till en sträng hos unga väljare. Det märks inte minst då jag lämnar ut information om Centerpartiet då många unga tacksamt tar emot ett blad.

SvD publicerade ett personporträtt av Lööf häromdagen. En stor del av artikeln handlade om Ayn Rand och vad Lööf sade om författaren under sin aktiva tid i CUF. Det går tydligen inte att läsa på internet längre, så jag antar att det är någon form av grävande journalistik. Hur som helst lyder rubriken: Jag-budskapet ligger Lööf nära Jag blir väldigt glad över rubriken, för även den visar att Lööf är anti-jante i egen person. Jag tänker att det är en styrka att ha en partiledare som bottnar i partiets ideologi om självbestämmande och egenmakt. Lööf hyser en stark tilltro till individens möjlighet, vilket då uppenbart syns i hennes tal. Hennes engagemang för fler företag och viljan att skapa en bättre miljö är starka delar i hennes inre politiska kompass.

Jag var aktiv inom arbete för jämställdhet inom min tid i Vi Unga och då vet jag att Cecilia af Jochnik föreläste om att kvinnor kan anklagas om de talar alltför mycket om sin egen person. Hon uppfattas som egocentrisk, medan mannen snarare ses som självständig. Och kanske har det hänt något med jämställdheten och kvinnors möjlighet att stå upp för sig själva, för inte blev det någon uppståndelse kring denna artikel.

Den som är intresserad av att lyssna mer till Lööf kan gå på Prides partiledardebatt den 1 augusti kl 15-17 eller lyssna till hennes sommartal i Nyckelviken den 6 augusti.

Ny modell för arbetsmarknaden

Ett handslag gäller, brukar man säga i mina umgängeskretsar. Ett avtal är ett avtal. Inte ska tredje part behöva lägga sig i det avtalet, som är upprättat mellan två myndiga personer i nyktert tillstånd. Lite mer sådant över arbetsmarknaden, tänker jag. Där arbetsgivare och arbetstagare befinner sig i en vinna-vinna-situation.

Kloka Anna Ekström och erfarne Svante Nycander skriver om frågan med Lagen om anställningsskydd, Las, på DN debatt idag: Ny modell för Las gynnar både företag och anställda. De menar att en skiljenämnd, med nominerade nämndemän från parterna, skulle kunna döma huruvida en arbetsgivare har rätt att frångå turordningsregeln eller inte. Det är ett bra kompromissförslag. De kan sin historik. Det är ett bra förslag för de som önskar se den svenska modellen fortleva. Men det räcker givetvis inte.

Människor - löntagare och företagare - måste ses som kompetenta även på arbetsmarknaden. Det finns de som inte alls vill vara fackligt anslutna. Dessa personer påverkas ändå av kollektivavtalen, vars regler gäller även för den som inte är fackmedlem. Det är en förlust för arbetsmarknaden och för företagen och även för individerna att det är få möjligheter att skriva de avtal som människor önskar. Men om man bryter om avtalet försvinner hedern. För ett handslag gäller ju.

Frihet är inte någon accessoar

En härlig helg är till ända. Idag har jag jobbat med företaget, men under gårdagen fick jag mycket gjort som strykning, åka till återvinningscentralen mm. Sonen och jag bevistade Grimsta naturreservat. Det var imponerande koll hundägarna hade på sina hundar på fältet som är en enorm fri hundrastgård - Stockholms stads största? Hundarna verkade också vara vana vid att lyda order och inte som när hundar får gå lösa här i kvarteren.

Hur som helst har jag läst Håkan Juholts sk installationstal. De mest frekventa värdeorden är enligt mitt överslagsomdöme 'frihet' och 'solidaritet'. Men friheten ska tydligen bestämmas av staten, liksom solidariteten. Det är inte frihet! Juholt slänger sig med begreppet frihet som det vore en nyköpt accessoar.

Juholt verkar mest vurma för historien som han understryker med citat från diverse socialdemokratiska ledare. Jag har klippt ur några citat, som givetvis är lösryckta ur sina sammanhang. Jag reflekterar över dem rapsodiskt nedan.

"Ytterst handlar det om synen på människan och människovärdet: - människan som medborgare i ett samhälle eller människan som kund på en marknad."
I sitt sammanhang ställer han planekonomi mot marknadsekonomi. Jag föredrar i alla fall att bli betraktad som människa med mina val på marknaden, före att staten bestämmer vad jag ska tycka, välja eller handla. På något annat sätt kan jag inte tolka 'medborgarskapet'.

"Eller så uppmanas man klämkäckt att starta eget företag – kanske diska på någon krog, men inte som anställd utan som egen företagare med Fskattesedel. Så kringgås både arbetsrätt och kollektivavtal."
Juholt har inte alls förstått poängen med företag. Enda gången han nämner företagande i sitt tal är det på detta sätt. Därmed förringar han alla de människor som brinner för en idé och kämpar för sin försörjning i företagsform. Företagande är inte något som man klämkäckt rekommenderar, utan något som spirar och gror i individens innersta. Som ska vårdas och få blomma ut. Men Juholt skriver smått föraktfullt som om företagsamhet - den yttersta spetsen av individens drivkraft - är ett sätt att kringgå arbetsrätt och kollektivavtal. Juholt tycks ju i alla fall ha förstått att arbetsrätt och kollektivavtal ibland är krångligt och något som man helst vill vara utan i vissa fall, men inte kan, eftersom det finns lagstiftning kring detta.

"Barnfattigdomen är oacceptabel och ovärdig vårt modernt samhälle. Politiken ska kraftsamla för ett omfattande program mot barnfattigdomen, som sträcker sig hela vägen från barnbidrag till fler människor i arbete. Barnfattigdomen ska bekämpas varje dag och med alla till buds stående medel!"
Självklart är barnfattigdomen oacceptabel och ovärdig. Men märk perspektivet - ovanifrånperspektivet. Juholt nämner inte ett ord om att utbildning är vägen ur fattigdom.

"Segregationen ska bekämpas. Vi ska ägna större energi och kreativitet åt att bryta ner den ojämlikhet som finns i vårt land; mellan stadsdelar, mellan bostadsområden, mellan människor."
Hur då? Med fördelningspolitik som gör människor passiva? Tell me more. Det är inte okej!

"Inte för att det är ekonomiskt försvarbart, utan för att somliga ser det som ideologiskt rätt. Vi ska inte längre äga, bara ägas."
Eh? Juholts "vi" syftar på den offentliga sektorn. Men "vi" i egenskapen politiker är inte främst representanter för politikens egen skull, menar jag, utan för det förtroende som vi fått från väljarna, brukarna. De vill inte vara ägda. Politiken tjänar ju brukarna och nog måste de få möjlighet att äga så mycket som bara är möjligt. Ägande skapar delaktighet. Ägande ger ansvar. Och brukarna äger redan offentlig sektor. Politikerna förvaltar den. Och förnyar den, tänker jag i alla fall.

"...den moderna idén att vissa saker ska skötas utan ekonomisk vinst som främsta drivkraft. Samhället ska sätta gränser för vad som ska vara en medborgerlig rättighet."
Se där ja. Relaterat till mäster Palm som står staty hemma i min hembygd. Staten ska alltså bestämma vad som är en medborgerlig rättighet. Och då kan jag berätta för herr Juholt att samhället ska sätta så få gränser för individen som möjligt. Så länge inte individens frihet inskränks av någon annans friheter. Och där tar lagen vid. För när individen är fri kan han/hon växa och utvecklas. Ofta tillsammans med andra, men även på egen hand. För det är inte så att vi har haft för många som är duktiga i vårt avlånga land, utan problemet har varit att man inte har fått vara duktig, just på grund av det tankearv vi har från Mäster Palm mfl som står staty i fd brukssamhällen.
DN, SvD

Tankar måste få växa

En liten, liten artikel om kärnkraftsstopp och därmed dyr el: Decennier av livsfarlig ledning kostar. Per Gudmundsons ord handlar om så mycket mer än om att staten styrt över kärnkraften och haft ett tankeförbud i lagen. Den handlar om ett förhållningssätt mellan stat och medborgare, kommun och brukare. Och det är mot den bakgrunden vi måste se på Centerpartiets roll.

Att vi måste försöka ge makten tillbaka till den som givit staten makten. Då när våra förfäder kände att det var en orolig tid och folket behövde en stark styrning med en stark stat. Säkert var deras beslut kloka för den tiden. Men risken i samhällen där staten är för stark och mäktig är att människan blir svag och förlitar sig till nånannanismen. Vi slutar bry oss, vi vägrar välja och vi blir egoistiska och avundsjuka.

Jag vill ha ett Sverige där varje individ får växa. I sina val och med sin unika förmåga. Där individen tar ansvar för sig, sin familj och andra. Det börjar med förskolan och skolan, där alla barn har rätten till kunskap, men också förmågor som entreprenörskap och kreativitet, för att kunna klara av en ny tid. Där du ser helheter och lär dig samarbeta. Tack vare Alliansen ligger fokus på kunskap och det blir nya vägar i Gy11. Individerna ska inte stöpas i samma form, utan ha möjlighet att göra de val som de vill, i relation till sina framtidsdrömmar.

Systemen vidare ska anpassas till att entreprenörskap och arbete belönas. Arbetslinjen rakt igenom. Givetvis ska samhället stå där med krockkuddar när människovärdet står på spel. Men nog finns det arbete kvar att göra för att utforma vårt samhälle så att människan och entreprenörskapet går först, före utanförskap och passivitet. Men det gäller att göra förändringarna i en helhet utifrån några grundläggande principer som börjar i tron på individen och entreprenörskapet. Det är nu Alliansen har läge att bygga vidare på arbetslinjen genom att initiera utredningar som kan ligga till grund för propositioner i nästa mandatperiod.

Jag bedömer att Peter Altenberg har ett riktigt läsvärt inslag i sin jämförelse mellan Folkpartiets och Centerpartiets ekonomiska politik.

Och jag känner själv att det är lätt att lägga tankeförbud på sig själv eller i en grupp då jag som gräsrot känner mig som en representant för Alliansen, de statsbärande som ska ta ansvar. Men i ett samhälle där vi tar ansvar låter vi också idéer få växa. Kanske inte alltid bäst på bloggen, då du riskerar att bli hudflängd - men hur var det nu med yttrandefriheten? I ett Sverige där alla får växa, får också idéer och tankar växa - och dö. Åtminstone nu, 2011, när vi ska så inför kommande generationers skörd av entreprenörskap och frihet.

Intressant att individualisera facket

Med glädje läser jag via Michael Arthurssons blogg på Brännpunkt att SACO-S, som är ett fackförbund för statligt anställda personer, tar ett initiativ till facklig förnyelse. Facket måste individualiseras.

Edel Karlsson Håål menar att kollektivavtalen måste vara skrivna på sådant sätt att det finns utrymme för arbetstagaren att i dialog med sin chef komma fram till just hans/hennes behov. Någon vill ha längre semester istället för högre lön. Den som är otroligt effektiv och flexibel och lösningsfokuserad samt bidrar med en god stämning, konstruktiva förbättringsförslag och hög måluppfyllelse bör premieras. Självklart vill företagare premiera den som bidrar till en positiv utveckling.

Initiativet att individualisera facket till att bli rådgivare är intressant. Men detta måste ju givetvis de som är medlemmar i fackförbunden uttala sig kring. Dock kan jag ur ett arbetsgivarperspektiv se att en sådan fackförening skulle vara klart intressant att samarbeta med. Som företagare vill man ju kunna förfoga över sina egna resurser - givetvis inom rådande lagstiftning.

Karlsson skriver att man inte hela tiden kan utgå från de sämsta arbetsgivarna, utan måste fokusera på de som är villiga att just förnya sig och att i dialog med arbetsgivarna leda Sverige in i framtiden. Hennes resonemang bygger på förtroende hos cheferna och att dessa även kan påverka sitt löneutrymme. Hon vill utgå från de positiva krafterna, vilket är bra.

En nöt som måste knäckas är huruvida förhandlingarna ska vara transparenta eller inte. Jag har alltid tyckt att löneförhöjningen är något mellan mig och min chef. Men på alla arbetsplatser pratas det ändå om vem som har fått vad och hur mycket och någon form av andrahandsinformation om motiveringen till ev påslag eller ett uteblivet sådant.

Transparens skulle göra att övriga medarbetare ska kunna se varför en person fått riktigt hög löneförhöjning eller om någon har specialavtal med chefen. På ett sätt skulle nog både arbetsklimatet och produktionen gynnas av transparens, då övriga medarbetare ser hur en extra duktig medarbetare premieras. Ibland kan det ju också vara så att arbetstagarna inte själva ser sina förmåner. Någon som år ut och år in har fått ett arbetsschema som har anpassats efter hans/hennes förutsättningar kanske tycker att det är orättvist att inte lönen höjs extraordinärt. Men då är det bra att som chef synliggöra fördelarna arbetstagaren redan fått inom en typ av förhandling.

Hur som helst - intressant inlägg i debatten. Annika Elias på Ledarna jublar.

Ideologin vägleder oss

Annie Johansson skriver idag lysande på SVT debatt om vad som saknas i den politiska debatten i media. Centerpartiets svar är: Vi behöver diskutera drömmen och visionen för Sverige

Artikeln beskriver kärnan i Centerpartiets politik, nämligen tron på individen. Individen har en att ta ansvar för sig själv och andra, samt att fatta beslut som är goda för miljön. Tilltron till individen kan ge den frihet. Inte på bekostnad av andras friheter. Tänk - vi kan ju bli hur starka som helst, egentligen.

Annie skriver: "Det är ideologin som vägleder oss i hur vi vill forma samhället och varför vi brinner för valfrihet, företagande, mångfald, lika villkor och en god miljö"

Främlingsfientlighet bekämpas på individnivå

Idag skriver representanter för tankesmedjan Fores en viktig debattartikel i DN: Främlingsfientlighet måste bekämpas på lokalplanet. Artikeln baseras på en opinionsundersökning av Novus Opinion som visar att sex av tio tar en diskussion vid middagsbord, i tvättstugor, på tunnelbanan och vid köksbordet om främlingsfientligt gnäll.

Sex av tio som står upp för människors lika värde, rättigheter och skyldigheter är bra, men inte tillräckligt. Med tanke på att 45 % av de svarande har en närstående som visar uttryck för främlingsfientliga åsikter är det alldeles för få som säger ifrån och markerar.

Oftast när det händer att någon drar ett rasistiskt skämt eller säger något nedsättande sker det i en gemytlig stämning i någon form av omedvetet samförstånd om att alla hyser samma värderingar. Det går oftast också väldigt snabbt. Därför kan det vara bra att vara beredd. Här är tips på vad du kan säga när du känner att någon skämtar nedsättande om en annan kultur eller om invandrare:

• Jag förstår att du menar att skämta, men jag uppskattar inte ditt skämt. Jag gillar inte när folk skojar så där. Okej?
• Ska jag tolka det där som främlingsfientligt? Det är lätt att uppfatta det så. Menade du att vara det?
• Du drog nyss en judehistoria. Det gjorde man under Hitlers tid också utan att folk reagerade. Jag vill säga stopp.
• Ursäkta att jag avbryter. Vi har inte samma värderingar. Du skojar om min kollegas bakgrund. Jag blir ledsen.
• Det där var inte kul.
  

I förskola och skola är det jätteviktigt att markera, såklart. Oftast sker det genom att markera skarpt i nuet och att efter lektionen samtala med den som fällt en kommentar. I längden handlar det om att informera föräldrar och att skapa en förståelse för människor med olika bakgrund och av olika etnicitet.

I föreningar kan det vara av vikt att markera då någon (oavsett ursprung) blir hackkyckling, påhoppad som person eller inte respekterad för sina åsikter. Att ha högt i tak i debatter är betydelsefullt för alla föreningar. Den dag utrensningar av medlemmar börjar ske är det en varningssignal för demokratin generellt.

På tunnelbanan när några ger sig på en enskild i form av gliringar eller antydningar kan det vara bra att ställa sig i närheten av den utsatte och ge de påhoppande en blick och att lågmält säga "sluta". Det du gör är att du skyddar människovärdet.

Det är också av stor vikt att inte generalisera alla inom en kultur/etnisk grupp typ att "alla svenskar är så" eller "alla somalier..." eller "typiskt afrikaner att...".

Bemöt individen som en resurs

Förortsbränderna fortsätter tyvärr. I Göteborg och Uppsala framför allt. I Botkyrka är det rätt så lugnt. Där samverkar kommun och polis. Och framför allt ser man de vilsna unga vuxna som individer, som jag skrev i Newsmill-artikeln för några veckor sedan. Hallundakontoret ligger ett stenkast från åttavåningshusen åt ena hållet, Hallunda centrum åt andra hållet, där bland annat en gymnasieskola huserar och en kommunal grundskola ligger åt det tredje hållet. Botkyrka kommun är inte tagen på sängen. De har arbetat medvetet sedan åtminstone början av 2000-talet med medborgardialog. Haft trygghetsvandringar med folk, åtgärdat otrygga punkter, återkopplat till medborgarna. Samlat ungdomar för rådslag. Och polisen har varit tillgänglig och möter tonåringarna där de är. När jag arbetade som lärare i norra Botkyrka var det enkelt att komma i kontakt med polisen för att ordna ett studiebesök. I Hässelby här i Stockholm arbetas det också med delaktighet, trygghet och involvering av föräldrar och föreningar. Så att man strävar åt samma håll och gör en kraftsamling. Men också ser resursen i medborgarna och det civila samhället. Som stärks och är så mycket starkare än myndigheter. I helgen invigdes Järvadialogen då Rinkebybor har möjlighet att tycka till om sitt boende. Det är bland dem som lösningen finns. Det är bra att Alliansen tar över initiativet från socialdemokraterna som länge låtsats "äga" Järvafältet med hjälp av Hyresgästföreningen och andra organisationer inom arbetarrörelsen, som haft de boende i ett kvävande järngrepp.

Det finns ett kinesiskt ordspråk som säger att det krävs en hel by för att uppfostra ett barn. Och så är det ju - att föräldrarna behöver stöd från folk runtomkring. Stödet i form av en puff i rätt riktning eller ett medhåll om att följa förälderns uppmaning. Och när inte föräldern är närvarande krävs det att andra vuxna hjälper till att fostra de unga. När jag kampanjade i kyrkovalet var det ett gäng ungdomar på Brommaplan som på fredagseftermiddagen inte ville skingras efter skolan. Tyvärr höll de på att driva en närpolis till vansinne genom att skräpa ned, provocera och håna honom. Hade deras föräldrar sett dem hade de inte känt igen dem och hade skämts något oerhört. Jag närmade mig för att ge den ensamma polisen mitt stöd, men sa inget, mer än att blänga på ungdomarna som tidigare stört mig under en fotografering. Det är uppmärksamhet och kontakt dessa unga söker. Man kan inte alltid ge den, men kanske om varje person gör det lite, lite oftare så kan vi gå i rätt riktning.

SvD:s PJ Linder tar idag i sin krönika upp ett förslag om lokal polis. Känns igen från centerstämman 2009 där vi efter en bra föredragning av Annie Johansson beslutade om polisfrågornaatt vi vill:

- Utreda förutsättningarna för att slå ihop alla länspolismyndigheter till en nationell polismyndighet och införa kommunala polisnämnder.
- Införa ett nytt lokalt nedbrytbart uppföljningssystem för polisen, så att samhällets resurser för att förebygga brott används mer effektivt.
- Ha en effektiv och synlig polis placerad i varje kommun.

Självklart ska polisen jobba på. Omorganisationer kan kräva mycket energi och tid. Men nog måste arbetsmetoderna ses över. Ett krafttag bör tas med ett underifrånperspektiv, där varje individ ses som en resurs som kan bidra.
JJ.N och Peter har också bloggat.

Mångfald är rikedom

Vårt land blir verkligen rikare tack vare den mångkultur som blomstrar. Att besitta dubbel kulturkompetens är en fördel. Att vara entreprenöriell handlar om möjligheter. Ju mer olika erfarenheter människor har, desto rikare blir gruppen då individerna möts med tankar, åsikter och känslor. Jag gillar IKEA:s mångfaldskampanj. Men man måste ju också få känna att man bara kan vara i sin grupp. En tjejkväll är väl den bästa festen...Så generösa med valfrihet måste vi vara i Stockholm och Sverige. Jag tänker på vårdcentralerna. Att det är upp till individen om han/hon vill besöka en liten vårdcentral som är specialiserad på ett särskilt språk. Med respekt för stora variationer mellan individerna!

För övrigt tackar jag för Emma Hambergs skål till alla lärare i SvD :)

Miljöpartiet missar individfokus i förslag om studiehandledning

Miljöpartiets förslag om undervisning i engelska och matematik på modersmålet bygger på aktuell forskning (bra!), men är en försämring jämfört med idag. Alla barn med annat modersmål än svenska har idag enligt lagen rätt att få studiehandledning i ämnen på modersmålet: I Grundskoleförordningen står i kapitel 5: "Studiehandledning på modersmålet
2 § En elev skall få studiehandledning på sitt modersmål, om eleven behöver
det." Detta sker parallellt med eller utanför ordinarie lektioner. Ibland pratar studiehandledaren och eleven på svenska om ämnet, ibland på modersmålet. Ibland är studiehandledaren inne i klassen, ibland sitter han/hon och en eller flera elever i ett anslutande rum för att få stöttning. Det beror helt på situationen och de inblandade. Wetterstrand menar att elevunderlaget ska uppgå till minst fem personer, vilket gör att man ändå ser till kollektivet, tappar individfokuset. Sällan sker studiehandledning med fler än tre elever samtidigt, enligt min vetskap.

Centerpartiet ser också flerspråkighet som en stor tillgång. Centerpartiet beslutade på sin partistämma 2007 att vi vill "Att gränsen på fem elever slopas för modersmålsundervisning". Då ombuden tänkte att varje individ har rättighet till sitt modersmål, inte beroende av att fyra andra personer har intresse/rättighet.

På Stockholmcenterns stämma då vi antog ett skolpolitiskt program fördes också en diskussion om modersmålsundervisning. I programmet går att läsa:

"Modersmålslärarna har en viktig roll i att inventera nyanlända elevers läsförståelse och ämneskunskaper på modersmålet. För de flerspråkiga eleverna är modersmålsundervisningen grunden för ett gott resultat i övriga ämnen. I Stockholm ska alla elever som önskar modersmålsundervisning kunna få sina behov tillgodosedda, dock med samordning.
Språkutveckling för elever med svenska som modersmål ser annorlunda ut jämfört med andraspråkselevernas språkutveckling. Staden behöver göra en översyn av de tester som finns i skolorna för att rekommendera vilka diagnoser eller analyser som årligen bör göras utöver LUS.

• Höj statusen för modersmålsundervisningen.
• Gör en översyn av de tester som tillämpas på andraspråkselever."

Wetterstrand efterlyser mindre flum. Men vad vill hon ha? Fler pekpinnar? Där vi politiker lägger oss i och pillar i organisationen där de professionella vet bäst? Alliansen i Stockholm och Centerpartiet vill låta skolorna bestämma mer. De har bäst kunskap om sina elevers behov.