Prideparaden 2014

Idag var det Pridetåg! Jättehärlig stämning, fint väder och glada, fria människor. Det är lätt att ta för givet att människor får visa sin kärlek öppet under dessa dagar. Men vi vet att det fortfarande är brottsligt i vissa länder och jag vet att det är mer sällsynt att se samkönade visa sin kärlek öppet resten av året, särskilt här ute i Bromma.

Jag deltar i tåget för att det ska bli mer naturligt för min sons generation att tala öppet om sin sexuella läggning. Färre krossade hjärtan, men också större vardagsfrihet och tolerans. Jag deltar för att visa mina HBT-vänner att jag önskar att de tas emot likvärdigt i samhället, på jobbet och när de kommer ut. Annie Lööf och Anna-Karin Hatt deltog i tåget.

Temat för Centerpartiets del av tåget var "trädgårdsfest". Min beachflagga passade in. Klänningen och väskan är exempel på återbruk. Fjärilssjalen har jag fått av svärmor och i den hängde jag en trädgårdsspade och en -kratsare.

Läs om imamen som utförde unik vigsel av två lesbiska, att Reinfeldt var första statsministern i pridetåget, att Anja Pärson gift sig med sin Filippa idag, Aftonbladet, en massa bilder från paraden hos QX. Trevlig lördagsafton!

Pride-paraden 2013

Idag var det dags för Pride-parad, som avslutning av den viktiga Pride-veckan som har ägt rum på Östermalms IP. Det var härlig stämning, strålande sol och inte minst; en mycket bra låtlista som paradåskådarna gärna sjöng med i. Det är många intryck och här är några av dem:

• Härligt att återse partivännerna efter semestern!
• Kärt återseende av en modersmålslärare som jag fick en stor puss av.
• Obehagligt när demonstranter gav sig på poliserna som gick i tåget.
• Socialdemokraterna står fast vid sin kära Internationalen som spelades i marschmusik.
• Några centerpartister är Pride-tåget trogna. Kerstin Lundgren har gått i tolv parader på raken.

Men roligast var nog en kille som anslöt och gjorde reklam för Pride-paraden i HongKong. Han gick med oss så glad och fri.

Jag fick tidigare i veckan förmånen att även i år stå i Centerpartiets Pride-tält i några timmar för att prata politik med väljare. Det blev en hel del prat om miljöpolitik, men också om Centerpartiet generellt.

Några intressanta artiklar om HBTQ: Monika Lozancic, Eva Franchell och Peter Rimsby

Holmgren om Pride-festivalens betydelse

Idag skriver Centerpartiets HBT-nätverks ordförande Lisa Holmgren om Pride-festivalens betydelse. Lisa skriver i bla Eskilstuna-Kuriren, Sundsvalls tidning och Södermanlands Nyheter.

Det är en viktig artikel som ger oss en bild av frihet i ett internationellt perspektiv. Ändå finns det mycket kvar att göra attitydmässigt för att HBT-personer ska få den frihet som alla andra människor har i Sverige. Det är väldigt sällan jag ser homosexuella visa varandra kärlek öppet i Stockholm. Att människor flyttar till Stockholm för att man bättre "kan vara sig själv" här är också oroande för hur klimatet för HBT-personer är på mindre orter. Det är givetvis inte okej att hatbrott skuggar vardagen för några som helst i vårt samhälle.

Läs förresten utdraget ur Heinz Hegers bok om förtrycket och utrensningen av de homosexuella under andra världskriget: Tredje rikets lägsta kast

Det är väldigt bra att Bildt kritiserar Rysslands nya lag som förbjuder "homosexuell propaganda".

Vardagens ord visar vägen

I veckan överrumplades Göteborg av ett upplopp som föranleddes av förtalsspridning på nätet, där vänner och bekanta till uthängda flickor ville göra upp med ryktesspridaren. Arga ungdomar från hela Göteborg kom till den skola där den misstänkta går. Nu fick det vara slut på skitsnack av sexuell karaktär. Istället för att polisanmäla och sedan gå på sina lektioner skulle nu lagen tas i egna händer, vilket är helt oacceptabelt. Protesterna urartade till stenkastning, hot och att poliserna hindrades i sitt arbete. Detta är allvarligt och varje vårdnadshavare i göteborgstrakten har att resonera med sina telningar om var han/hon har befunnit sig, hur han/hon uttrycker sig i sociala medier och vilket ansvar var och en av oss har för sina ord och handlingar. Både förebyggande, men också när övertramp görs. När fula ord slinker över läpparna, eller hånfullhet sker. Att redan tidigt lyssna till vad barnens fritidsledare och lärare säger om vad som sagts i klassen - och av ditt barn - och att markera sitt tydliga avstånd till tillmälen eller medhåll till ord som ingen av oss vill höra.

Det är inte första gången som ungdomar sprider rykten om varandra. Vi som är lärare vet hur snabbt det kan gå. Plötsligt en lektion sitter hon där längst fram, utfrusen. De andra har lämnat en rad mellan henne och klassen och de viskar, ger blickar. Läraren ser och förstår, blir tagen på sängen, men nu är det lektion, inte konfliktlösning. Skäller på den viskande klassen, visar den utfrusna sitt stöd och inleder lektionen för att ta tag i problemet under rasten. Och vi vet hur det kan bölja i rasthallen eller korridoren. Hur rekrytering till olika grupper sker, för att mötas och göra upp på skolgården, eller möta en grupp som kommer från grannskolan. Lärarna släpper allt de har för händerna och ger sig ut i korridorerna för att rastvakta. Och jag vet hur det är att som lärare plötsligt ha ett rykte kring min person. Som den ensamstående kunde det även vara av sexuell natur. Hur svårt det var att nå fram, att bli lyssnad på, när eleverna hellre pratade om vad de trodde att jag ägnade mig åt på min fritid än åt lektionens innehåll. Detta kunde också ske som motdrag av elever som tyckte att jag som lärare hade för mycket makt och därför spred rykten om mig. Detta inträffade också så gott som alltid när en lärare av förekommen anledning hade gjort en polisanmälan mot någon elev. Efter några år visste man som lärare hur det gick till och kunde varna kollegor i förväg, men också lyfta frågan med en elevgrupp genom att säga vad man hört om en och bemöta det sakligt, för att skapa trygghet bland eleverna.

Sakine Madon skriver i en ledare i Expressen att var och en måste vara ansvarig för sina handlingar. Det är inte sociala mediers fel att upploppen skedde, men däremot används Facebook, Instagram, Twitter osv som redskap för att uttrycka påhopp och i detta fall förtal. I Stockholm har skolorna ett ansvar att upptäcka nätmobbning, men det är lika mycket föräldrarnas ansvar att resonera med barnen kring hur man använder sociala medier eller inte. Att förklara att någon i klassen som aldrig får en "gilla-markering" faktiskt kan känna sig utanför. Att ett skrivet skämt som är ironiskt kan missuppfattas. Att man behöver tänka efter en och två gånger innan man besvarar ett dåligt skämt eller hänger på en jargong. Och vi vuxna kan inte säga att vi är för gamla för att förstå. Vi vet hur det kan se ut i kommentarsfälten på Facebook eller för den skull Newsmill.

Johanne Hildebrandt har en tänkvärd kolumn i dagens SvD där hon menar att vi måste säga ifrån mot påhopp och hat i vardagen. Detta med anledning av det hat som Åsa Linderborg upplever. I Sydsvenskan skriver Marcin de Kaminski och Katia Wagner att de vuxna är en av de viktigaste förklaringarna till kränkningarna. Något vi bör tänka på dessa dagar då vi ägnar så många timmar med familjen. En svordom i trafiken kan avslöja oss och tyvärr understödja dålig människosyn. Fel ordval till nyheten kan bädda för dåligt beteende i klassen. Ingen är perfekt, men genom att vara medvetna om hur vi önskar att våra barn ska bete sig kan vi också erkänna våra fel och brister - och be om ursäkt för dem inför varandra. Och framför allt lära barnen att alla i detta avlånga land - oavsett politisk hemvist - är våra medmänniskor. Även om vi har olika ståndpunkter har var och en ett okränkbart människovärde.

Behrang Miri skriver om att vi nu måste kämpa för allas lika värde. I vardagen - både på julafton och på innebandyträningen. Hans artikel är också ett bevis på hur snabbt rykten kan spridas i sociala medier, där människor med förtroendeuppdrag och ansvarsfulla uppgifter hänger på ett drev. Där någons intention eller handling förvrängs. Å andra sidan visar Miris handling att man måste tänka efter före, där sociala medier idag är en informationsbit att ta hänsyn till - innan man agerar.

Med tillönskan om en god jul! Och en särskild, varm tanke till dig som ofrivilligt firar den ensam.

Rätten till skola för alla barn

Alliansen meddelade igår att barn till papperslösa och gömda ska ha rätten till skolgång. Ett specialdestinerat statsbidrag ska utgå till kommunerna. Det rör sig om några tusen barn och börjar gälla i juli 2013. SvD och DN rapporterar.

Det är viktigt att inte barn hamnar i kläm när vuxna gör riskfyllda val för att förbättra sin familjs framtid. Barn behöver rutiner och känna sig behövda. Att gå i skolan är en rättighet för varje barn. Att lära sig språket, att erövra nya kunskaper och att få leka med kompisar är värdefullt för varje barn, oavsett föräldrarnas behov eller situation. Beskedet var viktigt för människors lika värde och rättigheter och för varje individ som riskerar apati på grund av avskildhet, rädsla eller meningslöshet. Att nyheten presenterades på FN-dagen är en viktig symbolfråga med tanke på tex barnkonventionen.

Christian Ottosson bloggar.

Kul att diskutera politik i Pride-tältet

Pride-festen - för människors lika värde och rättigheter - har dragit igång. Som arrangörer för Centerpartiets del är HBT-nätverket. Jag fick förmånen att stå i centertältet igår för att möta väljare. Pridefesten är en internationell fest med besökare från jordens alla hörn. Jag fick möjlighet att prata med NY-bor, personer från Ryssland, Danmark, Israel och även en person som kommit från Afrika för att få inspiration till sin förbjudna kamp mot homosexuellas rättigheter. Givetvis var det också stockholmare som ville diskutera stadsbyggnad och landsbygdsbor som ville diskutera hur vi kan få fler bostäder i Stockholm då de själva önskar fly en ort där det är svårt att stå upp för sin sexuella läggning.

Till stor del tack vare Centerpartiets budskap om hållbarhet ville många diskutera miljöfrågan och vad vi gör för att förbättra miljön. Många ungdomar ville diskutera skolan och betygssystemet. Några visste inte vad politik är och ville ha reda på detta. Några ville prata om Tillväxtverkets vidlyftiga utsvävningar vad gäller representation. Annie Lööf fick beröm för sitt kraftfulla agerande. Att diskutera företagande kräver dock en del eget arbete för att få in folk på det spåret.

Ett par ville diskutera fiske i Östersjön. Centerpartiet tillsatte redan 2010 en Havsmyndighet som fick en miljard kronor för att arbeta för att tex bevara torskbeståndet. En återhämtning har skett. En annan fråga som i och för sig mer gäller biologisk mångfald än fiske är den som Lena Ek lyfter idag om att regeringen vill stoppa handel med levande amerikanska humrar för att rädda den svenska hummern som art.

Här hade jag haft en länk till Centerpartiets hemsida om att Centerpartiet är på Pride - om det funnits någon artikel om just detta på hemsidan.

Det är alltid roligt att delta i Pride-parken. Dels träffar man många trevliga, intressanta människor, dels är det ett bra ställe att prata politik på. Pride-festivalen behövs. För att krossa fördomar och ge unga förebilder som vågar stå upp för den de är. Det är fortfarande mer psykisk ohälsa bland HBT-unga än hos heterounga. Det är fler bland HBT-unga som begår självmordsförsök. Det är fler bland HBT-unga än i gruppen heterounga som får stryk i hemmet. Det är oacceptabelt. Anna C Nilsson kämpar mycket medvetet i dessa frågor och hade en bra debattartikel i frågan i Folket. Hon skriver också i QX om en ny föräldraförsäkring, som Centerkvinnorna driver. Kunskapen och lyhördheten måste bli större i skola och elevhälsa. En elevhälsa på nätet som förbereds i Stockholm kan vara bra.

Redskapen finns i skolan att stoppa mobbning. Lärarna ska agera samma dag som mobbning upptäcks, enligt nya skollagen. Läroplanen är mycket tydlig med att diskriminering inte får förekomma pga sexuell läggning.

Att stå i Pride-tältet är också ett sätt att uppdatera sig på HBT-politiken. HBT-nätverket följer med oro utvecklingen i Ryssland. Man menar att det ska vara möjligt för en lesbisk kvinna att donera ägg till sin partner. På så sätt kan den ena mamman vara biologisk mamma och den andra genetisk. Centerpartiet menar också att Smittskyddslagstiftningen måste ses över, men att informationsplikten måste finnas kvar. Anledningen är mycket enkel: En persons frihet ska inte inskränka på någon annans frihet. Läs gärna Anders W Jonssons om Smittskyddslagen.

Det är fortfarande ovanligt att se ett homosexuellt par hålla varandra i handen på Brommaplan. När det blir en vanlig syn och när jag och andra inte hajar till och tänker: "Jaha, här är ett homosexuellt par som öppet visar sin kärlek - så vackert!" - då är fördomarna krossade i vår del av stan. Jag hoppas att det för min sons generation kommer vara mer naturligt med mångfald även på kärleksfronten. Även på mindre orter runtom i Sverige. För individens frihet.

I mötet mellan människor uppstår tolerans

Varje dag möter jag goda, trevliga människor. Jag möter hans eller hennes blick, ler och får ofta ett leende eller ett hej som gensvar. Ibland får jag hjälpa någon att bära en väska. Jag får ett tack i gengäld. En annan gång är det en kvinna eller man som hjälper mig att bära en kartong eller en påse eller hålla upp en dörr. Ibland råkar jag i samtal med någon. På tunnelbanan, bussen eller ett café. Om någon ställer för privata frågor försöker jag visa integritet genom att svara undflyende eller distansera mig. Men människor är verkligen trevliga och i grunden sociala.

Förra helgen lämnade jag en blomma till en kär vän som bor i Blackeberg i Bromma. Det är en av de stadsdelar där misstroende mot politiker är som störst och intoleransen mot nyanlända är som störst. Jag var lite vilse bland gatorna och frågade en boende hur jag skulle hitta rätt. "Jag vet inte, men fråga dig fram! Hälsa, småprata och fråga varenda en hur du ska gå." svarade han.

Och jag är säker på att varje litet samtal, varje nick, varje leende då vi bekräftar en medmänniska är ett steg närmare ett tolerant samhälle. Du och jag kan påverka, just idag, hur andra mår och känner sig. Om jag är tolerant mot dig, är chansen lite större att du är tolerant mot nästa person. I det vardagliga mötet uppstår toleransen, den ömsesidiga respekten och människovärdet.
Tillägg: Peter Wolodarski skriver en tänkvärd ledare på temat tolerans i DN.

Värdegrund för äldreomsorg i Stockholm

Kommunfullmäktige i Stockholm har nyss antagit en värdegrund för äldreomsorg i Stockholms stad: "Äldreomsorgen i Stockholms stad ska präglas av självbestämmande, individualiseringen och valfrihet. Utformningen av det stöd som ges ska inriktas på att äldre personer får leva ett värdigt liv och känna välbefinnande, trygghet och meningsfullhet."

Våra äldre som har kämpat och slitit för oss som nu verkar - så att vi i arbetsför ålder kan åtnjuta välfärd - måste behandlas med respekt och värde. En värdegrund anger vilka värden personalen ska signalera gentemot individen, den äldre, brukaren.

Personalens förhållningssätt och bemötande är givetvis avgörande för hur brukaren upplever välbefinnande, trygghet och meningsfullhet. I samtal med värdegrunden på arbetsplatsen, kanske med hjälp av handledning, kan de anställda visa varandra stöd och en gemensam bild utåt, som visar på samarbete och sammanhållning, vilket utstrålar en trygghet gentemot brukarna.

Personalens förhållningssätt avgörs av de ramar som sätts av ledarna, avtalen och uppdragen. Om ledare utstrålar förtroende känner personalen förtroende och kan vara säkra och trygga i sina roller. Om ledare däremot utstrålar kontroll blir personal kontrollerande och avig. Om ledare snackar skit och baktalar andra blir personalen osäker och kanske pratar illa om annan personal, som skapar negativa stämningar och en otrygghet på arbetsplatsen.

Välbefinnande kan för den äldre vara att bli lyssnad på, att få välja boende i den utsträckning som går, samt att få välja till ett glas likör eller en kaka till kaffet, med eller utan transfetter, om man så vill. Men välbefinnande handlar också om integritet. Att personalen knackar, inte har roligt på den äldres bekostnad och respekterar förtroenden. Våra äldre har också ett privatliv. Oavsett om de sitter i rullstol, är afatiska eller diabetiker.

Meningsfullheten för de äldre kan komma av den gemensamma måltiden, att få ta emot besök på rummet den tid det passar, kunna hjälpa till i filialbiblioteket eller att ha möjlighet att lyssna till vårfåglarnas kvitter i Kyrksjölöten.

Vi ska också komma ihåg att äldre är unika. Det finns de som vill och kan arrangera schackturneringar, symöten och läsecirklar. Civilsamhället och föreningsorganisationen måste få vara levande och stark även för de äldre. De som kan och vill klara sig själva måste få göra det. De anhöriga måste få det stöd de behöver och önskar, oavsett om de är män eller kvinnor. Och kunna flytta med sin livskärlek - om de vill och kan.

Jag ska ta med värdegrunden i arbetet i Bromma stadsdelsnämnd framöver.

Ek är klok som en bok

Lena Ek bloggar långt på sin blogg med anledning av Peter Wolodarskis ledare från igår. Hon är bra klok, vår Ek i Europa. Läsvärt!

Och som jag skrivit tidigare spelar inte etiketten någon större roll. Det viktiga är innehållet.

Dessutom ska hon ha cred för arbetet för romers lika värde och rättigheter på ALDE:s kongress i Finland i höst, där jag har hört att Centerpartiet tog ett initiativ.

HBT-personers frihet är även min

Årets Pride-festival är till ända. För tredje året i rad fick jag förmånen att vara aktiv i tältet. För femte året var jag välkommen i pridetåget. För människors lika värde och rättigheter. För kärlek för alla. För individens frihet. Och med HBT-personers villkor i fokus.

På fotot ovan, som Anna C Nilsson har tagit, ser du mig, Elisabeth Thand-Ringqvist, Maud Olofsson och Abir Al-Sahlani framför det tält som årets prideprojektledare Madeleine Sjöhage planerat och riggat upp med hjälp av HBT-nätverkets ordförande Tobias Gillberg mfl. Många CUF:are var duktiga och aktiva i såväl tältet som i paraden. Magnus Andersson gick förstås med, sida vid sida med Centerstudenternas ordförande Karin Ernlund, riksdagsledamöterna Fredrick Federley och Kerstin Lundgren och miljöminister Andreas Carlgren med maken Tomas.

Inne på området var det kul att kunna rekrytera två nya valarbetare, varav en ny medlem. Jag mötte också en fd elev, som visar sig vara aktiv i Vi Unga. Det är ju lärarens största förmån: Att få se fd elever stå på egna ben. Det är ledarens största förmån: Att se nya förmågor växa fram. Jag mötte en fd parallellklasskompis som jag kunde prata förskolefrågor med. En ögonblicksbild är då Ali och Rani berättade om sina liv. En annan då jag förkovrade mig i fackliga frågor med en LO-ordförande tillika aktiv S-företrädare, vilket jag kommer ha nytta av senare. Värt att nämna är också att jag kunde följa upp ett samtal med en person från förra året då vi diskuterade en kyrkofråga.

I tåget var det kul att sjunga, klappa, vissla och träffa folk efter sommaruppehållet. Abir tog tre steg när vi andra tog ett. Lisa, Ingrid, Amanda och Johanna gjorde mycket för stämningen. Och ögonblicket jag bär med mig in i valrörelsen: Vi var trötta, svettiga, halvhesa och torra i munnen. Vi hade just passerat Djurgårdsbron. Då säger jag till en ivrig CUF:are: "Nu är det bara upploppet kvar. Det är som valrörelsen. Det här är valspurten. Det är nu vi lägger in en högre växel." Han, som nog hette Max, tände direkt och skrek till CUF-delen: "Nu är det inte långt kvar till mål. Nu lägger vi in en högre växel. Växel R. Racerfart!" Så måste vi tänka i valrörelsen. Tack Max.

Men - Pride är inte bara fest och fart. Pride är nödvändigt så länge HBT-personer känner sig utanför eller inte har lika villkor. Den djupare behållningen från dagarna är att jag fått reda på funderingar från homosexuella. Att man måste ha en partner för att få inseminera. Att ohälsofaktorn bland äldre homosexuella kvinnor är stor. Att många inte vågar vara sig själva på jobbet. Att det ju är helt fruktansvärt att man måste bli tvångssteriliserad för ett könsbyte. Störst av allt var att Hägglund gav en öppning för att man inte ska bli steriliserad för könsbyte. Med respekt för Kristdemokraternas egen process kan en påverkan ske. Så fungerar Alliansen.

Och ju fler homosexuella jag möter desto mindre intresserad blir jag av att veta om de är hetero- eller homosexuella. Den sexuella läggningen spelar ingen roll för min vänskap med människor. Däremot blir läggningen viktig i unga människors sökande av kärleken. Tre år efter att jag gjorde slut med R berättade han att han var homosexuell. Eller att M var kär i P. Men kärleken var inte besvarad. Han var homosexuell. Olycklig kärlek för M i två år. Att J kände sig som en främmande fågel på alla discon som var helt anpassade för heterosexuella. Att det tog tio år för J att hemma i vårt kök berätta om sin homosexualitet - rädd för att inte veta hur kompisarna på den lilla orten skulle reagera. Att Ö:s föräldrar nästan sa upp bekantskapen med Ö då de fick reda på att han var homosexuell. Processen för föräldrarna blev lång och ytterligare en pålaga för Ö, efter att han haft sin besvärliga tid med att hitta sin identitet. Därför är frågan om HBT-personers frihet viktig även för heterosexuella i vardagen och i samhället. Utöver att det är en ren människorättsfråga.

Pride förändrar värderingar på sikt

Om två veckor börjar Pride-festivalen, som ju är en höjdpunkt för många hbt-personer i Sverige. Jag har förstått att den uppfattas som en viktig, trygg fristad, där inte heteronormen råder. Där snarare kärleken och individens frihet står i centrum, än normen. Centerpartiet har givetvis ett tält och en egen sektion i tåget, som går av stapeln på lördagen den 31 juli kl 13.00, från Tantolunden. Jag hoppas att centersektionen blir stor och blandad.

Göran Hägglund har tackat nej till att delta i den partiledardebatt som äger rum. Anledningen är att han håller sommartal dagen därefter. Låt oss respektera det. Han representerar ett parti som är kluvet till frågan och har blivit utbuad i en tidigare debatt på samma ställe. Kristdemokraterna i Stockholms län håller i ett seminarium i pridehuset. Kd är välkomna till Centerpartiets sektion i tåget. Kanske de har en egen sektion nästa år?

Kanske är det viktigt att många i min farmors generation har ett parti som kan förstå den kluvenhet som finns inom dem till frågan. 1944, året innan min far föddes, avkriminaliserades ömsesidiga homosexuella relationer mellan vuxna. Samma år som jag började skolan, 1979, avskaffade Socialstyrelsen homosexualitet som sjukdomsbegrepp. Alldeles nyligen instiftades könsneutrala äktenskap. (Dock ska präster kunna avstå från att viga enkönade, vilket jag ogillar. Jag menar att de då bör avstå från vigselrätten.)

Jag kan förstå min farmors generation som växte upp med hedersliknande värderingar om vad som var skambelagt. Jag kan förstå min pappas generation som vuxit upp med bög- och fjollskämt som normgivande. Inpräntade värderingar är inte bara att radera, när samhället utvecklas åt ett annat håll. När man inte känner någon hbt-person. Därmed inte sagt att det är okej att skämta nedsättande om homosexuella. Och hatbrott är allvarliga brott. I vårt gemensamma rum är värderingen om alla människors lika värde och rättigheter den starkaste. I det privata får den avvikande uppfattningen råda.

Idag är normen i samhället, på arbetsplatser och i skolan, att man accepterar att människor har olika sexuell läggning och respekteras för det. Att vi hela tiden måste försvara alla människors lika värde och rättigheter. Att vi inte accepterar att var femte hbt-ungdom blivit slagen hemma. Att vi vet att det finns homo- och bisexuella, men att vi ändå blir chockade när någon träder fram, då normen i våra medvetanden ändå är heterosexualitet.

För alla de hbt-personer som bor på landsbygden och känner sig uttittade och avvikande är pridetåget av betydelse. För alla oss som jobbar med barn och ungdomar är pridetåget viktigt. För alla de som är anhöriga till en hbt-person och vill känna stöd är pridetåget symboliskt stärkande. För alla de som vill vara säkra på att en olycklig kärlek inte beror på att förälskelsen inte vågar outa sin läggning för rädsla av utfrysning eller mobbning kan pridetåget leda till öppenhet och förståelse. Men det leder ingen vart att tvinga varken farmor eller pappa att delta. Det tar tid att förändra värderingar och man blir som man umgås. Så droppen urholkar stenen. Med tydlighet, tålamod och en god balans.

Roligt är att Argentina har sagt ja till könsneutrala äktenskap. En tankeställare för många.

Typiskt svenskt

Folkbildningsförbundet har startat en kampanj som vill ge oss goda ögat. Kampanjen heter "Typiskt svenskt" och syftar till att skriva under om att alla människor har lika värde. Och så är det ju. Det är lätt att skriva under på. Och visst är det typiskt svenskt.

Min kollega Hanna och jag har många gånger konstaterat att våra elever gärna drar slutsatser i diskussioner och boksamtal om att alla människor är lika mycket värda. Trots att inte ens ämnet eller boken berör temat. Det är något våra elever får med sig i värdegrundsarbetet. Sedan gäller det att vi alla försöker leva efter devisen - det är lite svårare, men värt ett reellt försök!

Frihetskampen fortgår

Min goda vän Abir Al-Sahlani skriver idag i Expressen om vad frihet innebär för henne. Att den frihetskamp - för individens skull - vi i Centerpartiet bedriver är unik. Hon tar avstamp i sin och hennes föräldrars bakgrund och för oss till nuet där arbetet handlar om en starkt stat versus starka, självständiga individer. Härlig läsning som rekommenderas!

Vi är många som kämpar för personlig frihet med utgångspunkt i våra egna erfarenheter. För ett starkt samhälle behövs mångfald med många unika människor och deras olika erfarenheter. Tillsammans i Stockholmscentern strävar vi efter ett Sverige och Stockholm med starkare individer och mindre stat. Där tryggheten kommer inifrån. Som i Abirs fall. Du är välkommen att kämpa för friheten för alla individer. Mejla vår ombudsman: sthlm@centerpartiet.se

Annie, Fredrick, Elias, Johan, Stina och Elisabeth har också bloggat.

Främlingsfientlighet bekämpas på individnivå

Idag skriver representanter för tankesmedjan Fores en viktig debattartikel i DN: Främlingsfientlighet måste bekämpas på lokalplanet. Artikeln baseras på en opinionsundersökning av Novus Opinion som visar att sex av tio tar en diskussion vid middagsbord, i tvättstugor, på tunnelbanan och vid köksbordet om främlingsfientligt gnäll.

Sex av tio som står upp för människors lika värde, rättigheter och skyldigheter är bra, men inte tillräckligt. Med tanke på att 45 % av de svarande har en närstående som visar uttryck för främlingsfientliga åsikter är det alldeles för få som säger ifrån och markerar.

Oftast när det händer att någon drar ett rasistiskt skämt eller säger något nedsättande sker det i en gemytlig stämning i någon form av omedvetet samförstånd om att alla hyser samma värderingar. Det går oftast också väldigt snabbt. Därför kan det vara bra att vara beredd. Här är tips på vad du kan säga när du känner att någon skämtar nedsättande om en annan kultur eller om invandrare:

• Jag förstår att du menar att skämta, men jag uppskattar inte ditt skämt. Jag gillar inte när folk skojar så där. Okej?
• Ska jag tolka det där som främlingsfientligt? Det är lätt att uppfatta det så. Menade du att vara det?
• Du drog nyss en judehistoria. Det gjorde man under Hitlers tid också utan att folk reagerade. Jag vill säga stopp.
• Ursäkta att jag avbryter. Vi har inte samma värderingar. Du skojar om min kollegas bakgrund. Jag blir ledsen.
• Det där var inte kul.
  

I förskola och skola är det jätteviktigt att markera, såklart. Oftast sker det genom att markera skarpt i nuet och att efter lektionen samtala med den som fällt en kommentar. I längden handlar det om att informera föräldrar och att skapa en förståelse för människor med olika bakgrund och av olika etnicitet.

I föreningar kan det vara av vikt att markera då någon (oavsett ursprung) blir hackkyckling, påhoppad som person eller inte respekterad för sina åsikter. Att ha högt i tak i debatter är betydelsefullt för alla föreningar. Den dag utrensningar av medlemmar börjar ske är det en varningssignal för demokratin generellt.

På tunnelbanan när några ger sig på en enskild i form av gliringar eller antydningar kan det vara bra att ställa sig i närheten av den utsatte och ge de påhoppande en blick och att lågmält säga "sluta". Det du gör är att du skyddar människovärdet.

Det är också av stor vikt att inte generalisera alla inom en kultur/etnisk grupp typ att "alla svenskar är så" eller "alla somalier..." eller "typiskt afrikaner att...".

Våra värderingar visas i vardagen

Debatten om hur Sverigedemokraterna ska hanteras rullar på. Fokus måste flyttas från vem som ska samarbeta med vem om de mot förmodan skulle komma in. Det är klart nu.

Björn Johnson som är forskare på Malmö högskola skrev innan jul på DN debatt om att bara SD vinner på att integrationsfrågan skulle bli valfråga. Då mobiliseras främlingsfientliga väljare och partiet spelar då "på hemmaplan", menar han. Därför bör man enbart ta debatten med SD i de kommuner där de finns representerade. Med andra ord följa den kutym man har då det handlar om partiledardebatter osv. Klokt.

Christer Peterson, docent i filosofi, skrev igår på SvD Brännpunkt att ett anti-parti som bygger på dagens kvittningssystem kan hindra Sverigedemokraterna från att få inflytande. Det kan jag tycka är en intressant lösning om det skulle gå så illa att de kommer med i riksdagen. Mathias Knutsson (C) menar att det är ett dåligt förslag eftersom det återigen gör SD till offer och visar på att det är "alla mot dem", vilket snarare lockar väljare. Jag menar att från och med nu måste vågmästarrollen ses som en icke-fråga. Centerpartiets mål måste vara klart och tydligt: Att vi vill ha förtroende för Alliansens politik. Vi måste kämpa allt vi kan för ett friare Sverige som ser människor som individer med all deras kraft. Inget annat. Om vi fokuserar på något annat har vi redan gett upp. På samma sätt måste de rödgröna föra sin fana.

Leif Lewin, professor i statsvetenskap, skriver idag på SvD Brännpunkt. Han menar att vi ska kräva svar på övriga politikområden av Sverigedemokraterna, där de faktiskt inte har så mycket politik. Jag kan rekommendera Anna-Lena Lodenius bok "Slaget om svenskheten" som visar partiets politik i alla politikområden och hur man kan debattera mot dem. Visst ska vi vara beredda på det, men inte utmana särskilt till någon "nu ska vi ta SD-debatt" i offentlighetens ljus. Sahlin har gjort sin och Olofsson tog sin för att visa på motstånd.

Vi i Sverige påtalar att den som tänker debattera med SD måste ha kunskap kring migration och invandringsfrågor eftersom de hela tiden landar där.

Media spelar en stor roll i detta spel. Enligt Lena Sundströms bok "Världens lyckligaste folk" fick SD framgång i Landskrona i ett val då den lokala tidningen hade haft en artikelserie om invandrare på orten. (Minns ej exakt vinkeln nu.) Jag vet av egen erfarenhet att Aftonbladet är intresserat av muslimaspekten. Det är liksom sprängkraft i den frågan, men blir en större fråga än den egentligen är. För det första hör inte politik och religion ihop. Absolut inte i Sverige. Självklart är det viktigt att stå upp för människors lika värde och rättigheter. Därför behövs motstånd. Men det räcker med etnifieringen dvs etikettering av människor pga ursprung eller religion.

Och SD? Vad gör de under tiden? Deras partinamn seglar upp på KNUFF tack vare oss andra. De ägnar sig åt att sammanfatta opinionsundersökningar på sin hemsida, spelar in valsånger och önska oss god jul i myssoffor, äter julbord, gör flygbladsutdelningar, blir martyrer i olika kyrkofullmäktigen där man enligt demokratins regler förhandlar sig till diverse platser men ingen vill samarbeta med dem. De ägnar sig åt lite politik också genom att följa burkautredningen i Danmark, minaretförbudet i Schweiz, flyktingbarns situation, förkovrar sig i studiecirkelform i begreppet svensk kultur samt anlitar Fryshusets Anders Carlberg (S) för att lära sig mer om hedersförtryck och integration. Med andra ord kör de sin enfrågegrej in absurdum och ett kollektivistiskt tänkande plus mobiliserar för den. Vid behov ska vi vara redo att ta debatten offentligt. Lokalt och ev centralt.

Vi måste se människor som individer i ett samhälle där vi drar upp generella linjer utan särlagsstiftningar, argumentera för vår politik och den vardag vi tycker att människor är värda, bemöta SD sakligt i de kommuner där de finns representerade samt ev politiska lösningar som skulle komma upp på riksnivå inom övriga politikområden.

Jag tror att vi gör det mest verkningsfulla jobbet underifrån. Enträget. I vår vardag på arbetsplatser, vid julbord, i omklädningsrum, på Konsum och tunnelbanan. När vi uppmuntrar att släktingen engagerar sig i ett annat parti. När vi visar våra barn, bekanta och brukare vilket samhälle vi vill ha. När vi står upp för våra värderingar om människors lika värde och rättigheter. När vi säger ifrån om bögskämt, främlingsfientligt gnäll eller rasistiska uttalanden. När vi berättar vid middagsbord och på släktkalas om våra elever eller jobbarkompisar med annan etnisk bakgrund som kämpar för en god framtid där de och deras barn får växa och leva lyckligt precis som du och jag. För genom att göra drömmar levande och värderingar verkliga kan vi få människor att förstå att det går att skapa ett varmare, tryggare och friare samhälle för alla.

Läs även Dick Erixon, Annika, Kent Persson, Björn Häger

C gör upp med bruna arvet

Idag var det böckernas dag. Jag fick en fin julklappsbok av en elev. Det var "Smärtornas barn" av Waris Dirie. Den handlar om könsstympning och lockar till läsning.

Magnus Andersson har skrivit en bok om ungas drömmar om klimatet. Den heter Klimatutmaningen och kan beställas på CUF:s hemsida. Spännande att läsa om Magnus möten med ungdomar och att få ta del av deras tankar om miljön. De erfarenheterna har säkert Magnus nytta av när han nu följer COP15 i Köpenhamn.

Centerpartiet släppte också den bok som jag hört talas om förut; "Skuggor av ett förflutet" om Bondeförbundet och trettiotalet. Den ska jag läsa. Ola Larsmo efterlyste i DN för prick en månad sedan att Centerpartiet gör upp med det bruna arvet. Detta torde vara ett sätt. Visst var en orsak till okritiskt tänkande kring rastänkande att trettiotalet var en sådan era då man ville skydda sig och sitt. Men det räcker inte som argument. Människor har lika värde och rättigheter. Det måste individer i Centerpartiet ha sett även på trettiotalet. Där ingår HBT-personer, etnicitet, religiös tillhörighet. Men det viktiga är att protestera och att säga ifrån. Någon gjorde det till slut, antar jag, så att den läskiga klausulen om att mindervärdiga utländska raselement inte hörde hemma på landsbygden försvann. Det ska bli spännande att läsa boken.

Sedan är det ju så att rörelser, länder, personer kan förändras. Självklart ska inte historien döljas. Men när en brottsling sonat sitt brott är han/hon fri. När ett land ändrat sin lag är det fritt. När en person bytt inställning, attityd och värdering är den fri. Barnbarn kan aldrig stå till svars för vad morfar eller farmor har gjort. Så när man har gjort upp med sitt förflutna så har man det. Och det hoppas jag att Centerpartiet gör nu.

Verkliga värden visar vägen

Ibland glömmer jag bort hur verkligheten ser ut utanför Bromma, utanför Stockholm och Sverige. Hur det finns människor som har upplevt att de inte får tala sitt modersmål. Fängslas, straffas. Hur människor råkar ut för tortyr för att de yttrat sig. Hur människor dödas för sin tro eller sin åsikt. Jag påminns av tidningar och när jag ser på Världens konflikter om Kurdistan. Då minns jag också några kvinnor som har sagt ifrån och markerat.

Leyla Zana, den kurdiska parlamentarikern, krävde i början av 1990-talet rättigheter för kurder och blev åtalad och dömd för det. När hon svor eden i turkiska parlamentet bar hon ett hårband med kurdiska flaggans färger och sa en av meningarna på kurdiska, vilket skapade uppror och raseri i parlamentet. En mening. En mening - jämfört med alla de ord och år som de kurdiska barnen hade fått lyssna till turkiska språket utan att förstå, utan att få yttra sig.

Rosa Parks, den amerikanska svarta arbetaren, vägrade 1955 att resa sig för en vit man på bussen. Detta var startskottet för de svartas kamp för lika rättigheter i USA.

Fantastiskt starka, beundransvärda människor som vågat stå upp för sina ideal och värden.

Människors lika värde...

Människors lika värde gäller även invandrare och homosexuella skriver jag avslutningsvis på Newsmill idag.

Elitkyrka vill vi inte ha

En komminister från Växjö menar att bara de som går i kyrkan ska få rösta i kyrkovalet. Det är väl ett intressant inlägg i debatten. Gustaf Björck menar att det är så det går till i föreningar där de som varit aktiva i verksamheten bör fatta beslut om den. Men ska vi då skapa ett A-lag och ett B-lag med närvarolistor som kyrkvärdarna har vid kyrkporten? Menar Björck att det då bara är de som nyttjar sjukvården som ska rösta i landstingsvalet nästa val? Men alla de som någon gång vill ha tillgång till vård måste också få säga sitt. Och alla de medlemmar som är troende och sympatiserar med kyrkans arbete, syfte och värdegrund och tycker att det är betydelsefullt med en öppen kyrka som finns där stark och stabil när det blåser i livet måste få lägga en röst. Om de vill. Allt annat är att fördumma dem. Nej, en elitkyrka är inte någon öppen folkkyrka. Min åsikt är att alla människor har lika värde och rättigheter. Också betalande medlemmar i en förening eller kyrkoskattbetalande församlingsmedlemmar. Det är bättre att avpolitisera kyrkan helt och hållet, menar jag. Det går jag till val på den 20 september.

En öppen kyrka är en jämställd kyrka

Centerpartiet vill ha en jämställd kyrka. Inget parti är samtidigt så tydligt och värderingsgrundat i sitt kyrkopolitiska program som Centerpartiet är. Centerpartiet arbetar för en folkets kyrka som präglas av delaktighet och respekt för varje människas rättigheter och unika värde. Jämställdheten på alla nivåer är grundläggande för ett gott arbetsklimat. Vi vill ha en kyrka, där kvinnliga präster inte ifrågasätts eller motarbetas i sitt ämbete av chefer och andra kolleger som är kvinnoprästmotståndare.
Nomineringsgruppen "Öppen kyrka" skriver att man vill arbeta för en balans mellan könen bland biskopar, präster och diakoner.
Socialdemokraterna ser jämställdhet som en arbetsmiljöfråga och ser lösningen i fackföreningarna. Kanske medlemskap i Svenska kyrkan kan ge kollektivanslutning till facket?
Sverigedemokraterna nämner inte ett ord om jämställdhet, utan vill ha "Fädernas kyrka".
Miljöpartiet vill ha en folkkyrka som människor oavsett kön, ålder, hudfärg, bakgrund, social status eller sexuell läggning ska känna sig välkomna och delaktiga i. Vi vill verka för jämställdhet och är emot all form av diskriminering.
Frimodig kyrka vill utreda skälen till löneskillnader mellan könen. Inget mer.
VISK, Vänstern i Svenska kyrkan vill bedriva ett aktivt jämställdhetsarbete utifrån ett feministiskt perspektiv. Inga förslag.
FISK vill att prästvigda kvinnor och män självklart ska verka på lika villkor. Punkt.
Kristdemokrater i kyrkan nämner inget om jämställdhet, men däremot att alla människor har lika värde, oavsett tro, kön, läggning, åsikter, ålder, ras, rikedom, kunskap, och handlingar.
Moderaterna menar att jämställdheten utgår från alla människors lika värde och varje människas rätt till respekt för sin person, sina val och sina känslor. Det är en fråga om rättvisa att ingen ska särbehandlas negativt på grund av sitt kön eller av andra skäl. Vi vill motverka alla former av förtryck, diskriminering och generalisering i samhälle och kyrka. Människor är individer och ska inte betraktas som delar av en viss grupp som godtyckligt tillskrivs vissa egenskaper uppifrån eller utifrån.

Och vi som kandiderar för Centerpartiet till kyrkovalet har fler förslag. Jag menar att Lex Märta skulle kunna påskynda jämställdheten. Richardsson och Emilsson motionerar i Göteborgs stift om att antalet kvinnliga präster ska öka.