Pride förändrar värderingar på sikt
Om två veckor börjar Pride-festivalen, som ju är en höjdpunkt för många hbt-personer i Sverige. Jag har förstått att den uppfattas som en viktig, trygg fristad, där inte heteronormen råder. Där snarare kärleken och individens frihet står i centrum, än normen. Centerpartiet har givetvis ett tält och en egen sektion i tåget, som går av stapeln på lördagen den 31 juli kl 13.00, från Tantolunden. Jag hoppas att centersektionen blir stor och blandad.
Göran Hägglund har tackat nej till att delta i den partiledardebatt som äger rum. Anledningen är att han håller sommartal dagen därefter. Låt oss respektera det. Han representerar ett parti som är kluvet till frågan och har blivit utbuad i en tidigare debatt på samma ställe. Kristdemokraterna i Stockholms län håller i ett seminarium i pridehuset. Kd är välkomna till Centerpartiets sektion i tåget. Kanske de har en egen sektion nästa år?
Kanske är det viktigt att många i min farmors generation har ett parti som kan förstå den kluvenhet som finns inom dem till frågan. 1944, året innan min far föddes, avkriminaliserades ömsesidiga homosexuella relationer mellan vuxna. Samma år som jag började skolan, 1979, avskaffade Socialstyrelsen homosexualitet som sjukdomsbegrepp. Alldeles nyligen instiftades könsneutrala äktenskap. (Dock ska präster kunna avstå från att viga enkönade, vilket jag ogillar. Jag menar att de då bör avstå från vigselrätten.)
Jag kan förstå min farmors generation som växte upp med hedersliknande värderingar om vad som var skambelagt. Jag kan förstå min pappas generation som vuxit upp med bög- och fjollskämt som normgivande. Inpräntade värderingar är inte bara att radera, när samhället utvecklas åt ett annat håll. När man inte känner någon hbt-person. Därmed inte sagt att det är okej att skämta nedsättande om homosexuella. Och hatbrott är allvarliga brott. I vårt gemensamma rum är värderingen om alla människors lika värde och rättigheter den starkaste. I det privata får den avvikande uppfattningen råda.
Idag är normen i samhället, på arbetsplatser och i skolan, att man accepterar att människor har olika sexuell läggning och respekteras för det. Att vi hela tiden måste försvara alla människors lika värde och rättigheter. Att vi inte accepterar att var femte hbt-ungdom blivit slagen hemma. Att vi vet att det finns homo- och bisexuella, men att vi ändå blir chockade när någon träder fram, då normen i våra medvetanden ändå är heterosexualitet.
För alla de hbt-personer som bor på landsbygden och känner sig uttittade och avvikande är pridetåget av betydelse. För alla oss som jobbar med barn och ungdomar är pridetåget viktigt. För alla de som är anhöriga till en hbt-person och vill känna stöd är pridetåget symboliskt stärkande. För alla de som vill vara säkra på att en olycklig kärlek inte beror på att förälskelsen inte vågar outa sin läggning för rädsla av utfrysning eller mobbning kan pridetåget leda till öppenhet och förståelse. Men det leder ingen vart att tvinga varken farmor eller pappa att delta. Det tar tid att förändra värderingar och man blir som man umgås. Så droppen urholkar stenen. Med tydlighet, tålamod och en god balans.
Roligt är att Argentina har sagt ja till könsneutrala äktenskap. En tankeställare för många.
Göran Hägglund har tackat nej till att delta i den partiledardebatt som äger rum. Anledningen är att han håller sommartal dagen därefter. Låt oss respektera det. Han representerar ett parti som är kluvet till frågan och har blivit utbuad i en tidigare debatt på samma ställe. Kristdemokraterna i Stockholms län håller i ett seminarium i pridehuset. Kd är välkomna till Centerpartiets sektion i tåget. Kanske de har en egen sektion nästa år?
Kanske är det viktigt att många i min farmors generation har ett parti som kan förstå den kluvenhet som finns inom dem till frågan. 1944, året innan min far föddes, avkriminaliserades ömsesidiga homosexuella relationer mellan vuxna. Samma år som jag började skolan, 1979, avskaffade Socialstyrelsen homosexualitet som sjukdomsbegrepp. Alldeles nyligen instiftades könsneutrala äktenskap. (Dock ska präster kunna avstå från att viga enkönade, vilket jag ogillar. Jag menar att de då bör avstå från vigselrätten.)
Jag kan förstå min farmors generation som växte upp med hedersliknande värderingar om vad som var skambelagt. Jag kan förstå min pappas generation som vuxit upp med bög- och fjollskämt som normgivande. Inpräntade värderingar är inte bara att radera, när samhället utvecklas åt ett annat håll. När man inte känner någon hbt-person. Därmed inte sagt att det är okej att skämta nedsättande om homosexuella. Och hatbrott är allvarliga brott. I vårt gemensamma rum är värderingen om alla människors lika värde och rättigheter den starkaste. I det privata får den avvikande uppfattningen råda.
Idag är normen i samhället, på arbetsplatser och i skolan, att man accepterar att människor har olika sexuell läggning och respekteras för det. Att vi hela tiden måste försvara alla människors lika värde och rättigheter. Att vi inte accepterar att var femte hbt-ungdom blivit slagen hemma. Att vi vet att det finns homo- och bisexuella, men att vi ändå blir chockade när någon träder fram, då normen i våra medvetanden ändå är heterosexualitet.
För alla de hbt-personer som bor på landsbygden och känner sig uttittade och avvikande är pridetåget av betydelse. För alla oss som jobbar med barn och ungdomar är pridetåget viktigt. För alla de som är anhöriga till en hbt-person och vill känna stöd är pridetåget symboliskt stärkande. För alla de som vill vara säkra på att en olycklig kärlek inte beror på att förälskelsen inte vågar outa sin läggning för rädsla av utfrysning eller mobbning kan pridetåget leda till öppenhet och förståelse. Men det leder ingen vart att tvinga varken farmor eller pappa att delta. Det tar tid att förändra värderingar och man blir som man umgås. Så droppen urholkar stenen. Med tydlighet, tålamod och en god balans.
Roligt är att Argentina har sagt ja till könsneutrala äktenskap. En tankeställare för många.
Etiketter: HBT, människors lika rätt och värde, Pride
Skrivet av Helen Törnqvist klockan 08:18
3 Comments:
Alla respekterar att Hägglund inte deltar, saken är ju den att man menar att det inte är möjligt när det snarare kanske handlar om att deras parti inte tycker att PRIDE är ett intressant forum och att man inte stödjer lika rätt för HBT personer. Därav är det oerhört beklagligt att han inte deltar. Det blir en katt-rotta lek där varken RFSL eller väljarna kan diskutera synen KD har på HBT personer eftersom dem så ofta i dessa sammanhang springer och gömmer sig när HBT frågor kommer på tal. Man vet helt enkelt inte var man har Hägglund. Nu har ju KD ett semenarium på Pride House och jag hoppas många tar tillfället i akt att komma dit och diskutera.
Hägglund ansvarar också för ett oerhört viktigt departement inom regeringen och därav kan det finnas en poäng i att han deltar och redovisar vad han sysslat med under de senaste fyra åren.
Ett mycket viktigt departement som du skriver, under ledningen av Thorbjörn Fälldins regering 1979, avskaffade sjukdomsklassningen för HBT personer. Då var det Folkpartiet som ledde socialdepartementet. Mycket finns kvar att göra inom detta område, det finns garanterat gott om bristande kunskaper och felbehandlingar just när det gäller HBT personer. En undersökning kring detta hade varit intressant. Vi får nu se vad KD leverar i PRIDE House, det väljarna vill är att veta vad man får om Hägglund tar hand om samma departement fyra år till, man vill inte köpa grisen i säcken.
Jo och gällande PRIDE så tycker jag att man borde ha en kärleksvecka för alla! LOVE Stockholm =)
Hej Tobias! Tack för din kommentar och att du utvecklar dina tankar. Jag kan förstå att väljarna vill veta. Det är väl Hägglunds och hans partis process att ta ställning till. Så får ju vi från vår sida driva på i de frågor vi vill se ska ske. Mvh Helen.
Skicka en kommentar
<< Hem