Jämställdhet är en ekonomisk fråga

Företagarnas vd Elisabeth Thand-Ringqvist skriver idag på DN debatt om att företag där kvinnor är VD har sämre vinst än företag där en man är VD. Detta är en klart mer intressant och mer nyanserad debatt än om att 8 mars skulle bli helgdag, som några miljöpartister föreslog igår. Det senare är ren och skär symbolpolitik. På vilket skulle jämställdheten öka av att vi lutade oss tillbaka den 8 mars?

Jämställdhet handlar till stor del om ekonomiska resurser. Den som kan försörja sig själv har också en större möjlighet att till exempel förfoga över sin tid. Om du har ett jobb som du kan försörja dig på har du möjlighet att ägna fritiden åt det som du vill tex förkovring eller föreningsliv, som kan ge dig större chans att avancera inom ditt yrke. Ju sämre vinst det blir i ett företag, desto fler timmar måste du lägga på ditt företagande för att ha en marginal. Företaget blir mer sårbart, du har också sämre möjlighet att anställa någon och måste alltså ägna dig åt hela spektrumet uppgifter inom företaget. Om du har en rejäl lön kan du köpa tid tack vara RUT och ROT. Tack vare RUT, tjänster som Linas matkasse eller teknik som tex diskmaskinen kan hushållssysslorna göras mer jämställda.

Lönsamheten i företagande handlar givetvis också om könsroller, som skapas i det sociala och alltför rekonstrueras från generation till generation. En attityd är att det är fult att tjäna pengar och att det är alldeles för kaxigt att sticka ut. Dessa myter kan vi bara gemensamt sticka hål på genom att verka i motsatt riktning och att uppmuntra våra barn, såväl flickor som pojkar, till ett jämställt beteende. Det är givetvis lättare sagt än gjort, men nog kan vi reflektera över förflugna ord och välja vad vi säger när, hur och till vem.

Svenskt Näringsliv rapporterade häromdagen att av de 14 000 personer som utsågs till chef i fjol var 40 % kvinnor. Almega skriver på sin hemsida ett inlägg om att kvotering skulle vara ett stort ingrepp i äganderätten, vilket ju stämmer väl. Staten ska inte bestämma hur eller vem som ska styra ett privat företag.

Jämställdhetsarbete 365 dagar om året

Idag är det Internationella kvinnodagen. Många feminister höjer sina röster genom att antingen fira eller protestera. Men varför låta en enda dag vara en dag för jämställdheten? Om detta skriver Sakine Madon i Norran. Det är ett evigt förhandlande om uppmärksamhet, resurser och uppgiftsfördelning mellan män och kvinnor.

Miljöpartiet föreslår att 8 mars ska bli en helgdag. Detta är symbolpolitik, hävdar jag. Viktigare är jobbskatteavdraget som har givit så mycket som en hel månadslön om året till många kvinnor. Vardagsfriheten ökar därmed. Det är också viktigt att även välfärdsföretag, där många kvinnor jobbar och som i hög utsträckning drivs av kvinnor, kan göra vinst, utan att misstänkliggöras. Min största fråga är vem som ska betala för Miljöpartiets påhitt. Är det företagen?

Jämställdhetsarbete pågår dagligen hemma vid köksborden när man fattar beslut om vem som ska vårda barn eller vem som ska ta föräldraledigt. A och O är planering. Det är inget som kan lagstiftas, utan sker i samtal mellan män och kvinnor. Vi som föräldrar är också förebilder för våra barn, där vi dagligen visar vad män respektive kvinnor gör eller inte gör.

För mig är kanske den viktigaste jämställdhetsfrågan, näst efter självförsörjningen, att återvinningen görs lätt och lönsam. Kvinnor ägnar sig generellt sett mer åt hushållsarbete än männen. För att effektivisera det hushållsmässiga miljöarbetet jobbar jag för att det ska bli hemhämtning av förpackningar, glas och tidningar. Tiden som det tar att köra iväg skräpet till en återvinningsstation kan då kortas avsevärt. Dessutom blir sorteringsarbetet mycket enklare om man gör det direkt. Jag hoppas att regeringens tillsatta arbetsgrupp kommer fram till ett återvinningssystem som både ger högre miljönytta och är lätt och lönsamt för konsumenten.

Varje dag är en kvinnodag

Idag är det internationella kvinnodagen. Jag har förklarat det för min son som att det finns flickor i världen som inte får gå i skola. Han visste tack vare Lilla Aktuellt att det finns en tjej som kämpar för skola för flickor i ett annat land. Ja, det var tuffa och målmedvetna Malala, som han åsyftade. Jag förklarade att mammor oftast inte har lika hög lön som papporna och att mammorna oftast jobbar mer i hemmen, sådant arbete som man ju inte får betalt för. Att ojämställdhet handlar om orättvisa. Han kände sig nöjd med sina 20 kronor i veckopeng, som han får samma dag som han plockat undan leksakerna från sitt rum.

Jämställdhetsarbetet äger rum varje dag när man har barn. En diskussion kan uppstå om "Ronja Rövardotter" är en flickbok eller en bok för båda könen. Att Lego Friends är tjejlego; det är redan så inpräntat så det går inte att rucka på den uppfattningen. Jag försöker tänka att varje dag är en kvinnodag, då man kan kämpa för lite mer rättvisa mellan könen. Men också att varje dag är en dag då jag ger uttryck för kvinnosyn, manssyn, könsroller hos min son. Om tjejer i skolan jagar killarna för att pussas gäller killens "nej" lika mycket som det omvända. Att lära sig vad integritet är och att respektera andras är en del av uppfostran.

Det finns en del att förändra i de statliga strukturerna för ett jämställt Sverige och några av de viktigaste bitarna lyfter Annie Lööf och Anna-Karin Hatt idag: Välkommen till Sverige, ett land där du ska kunna kombinera familj och arbete. Jag gillar särskilt skrivningarna om vad vi kan göra för att de nyanlända kvinnorna snabbare ska kunna inkludera sig, något som även Sanna Rayman lyfter i dagens ledare, när hon berör den viktiga frågan om sfi. I KSL ska man se över hur sfi bedrivs i kommunerna i dagsläget. Där är givetvis behörigheten hos lärarna av stor betydelse för statusen på utbildningen och för resultaten och kvaliteten.

Maria Ludvigsson skriver att kvinnodagen inte längre är vad den var. Nej, jämställdhet är inte - och ska inte få vara - en vänsterfråga. Susanna Birgersson menar att vi måste putsa genusglasögonen. Ja, med könsuppdelad statistik kan vi se orättvisor på generell nivå, men förändringen sker bäst i det lilla, underifrån.

Jämställdhet är ett samarbete mellan män och kvinnor, kvinnor och kvinnor och män och män. Om en kvinna tar mer plats i ett mansdominerat utrymme måste rimligen någon man stå tillbaka för att jämställdhet ska uppstå. Detsamma gäller föräldraledighet där en kvinna ibland får stå tillbaka för att uttaget ska bli rättvist. Det finns mycket att säga om jämställdhet, men den skapas vid köksbord, i klassrum, på arbetsplatser och styrelserum av män och kvinnor tillsammans. Och det viktigaste av allt är att varje individ är unik och värd att bli tagen på allvar, men också ska ha lika möjligheter, rättigheter och skyldigheter som vilken annan individ som helst.

För övrigt är jag stolt över att tillhöra det parti som har flest kvinnor som kommunstyrelseordföranden i Sverige, enligt Dagens Samhälle.

I ett inkluderande samhälle behövs inte kvotering

Åsa Beckman skriver idag i DN en krönika om jämställdhet. Eller rättare sagt om kvotering: Okej att bli befordrad för meriten att vara kvinna

Jag håller med om att ledarskapet ska skildra den befolkning eller de medlemmar som den leder. Det blir liksom lättast att dra jämnt med rörelsen/befolkningen och att fånga de behov och idéer som finns hos dem man leder. Men detta ska inte avgöras i lagstiftning eller i regler om kvotering, som Beckman ändå tycks förespråka. Med beslut om kvotering blir man så uttalat en representant för en grupp, vilket man sällan är om det inte gäller paraplystyrelser som tex LO-styrelsen, förstås, där ledamöterna så tydligt representerar sina medlemsförbund och deras intressen, vilket även slås fast i förbundets stadgar.

Kvotering väljer in människor på grund av kön eller etnisk bakgrund. Det undergräver lätt en persons auktoritet. Däremot tar varje klok ledare som delegerar makt hänsyn till vilka personer och vilken mix de tillsammans utgör då han/hon utser personer till poster. Bakgrunden vägs in i en helhet av kompetenser. På samma sätt som att valberedningar alltsomoftast ser till att mångfald i en styrelse är bäst och därför föreslår människor som är olika. Det är sedan upp till de röstberättigade att välja. Ofta röstar man väl på den man känner igen sig i - ibland vad gäller yrkeserfarenhet eller kön, men kanske ännu vanligare värderingsmässigt eller vilken attityd/approach kandidaten har.

De allra flesta valberedningar ser väl idag till att mångfald bidrar till att människor med olika erfarenheter, kompetenser och kontaktnät kan vara en stor tillgång i problemlösning, förståelse och att nå nya målgrupper/kunder/väljare. Direkt när en person ur ett underrepresenterat kön/grupp tar plats måste också majoritetsgruppen inkludera det nya perspektivet för att ta tillvara styrkan. Det är givetvis att släppa på lite makt, lite utrymme och lite prestige. Det handlar om att ge plats och lyssna, men också att argumentera utan att bädda in någon i bomull. Att ta varandra på allvar är viktigt och lättare om personer är valda på grund av vilka de är och inte därför att de representerar ett kön eller en etnisk grupp. Så fort någon är kvoterad in från en viss grupp blir sveket av gruppen mycket större än om ledamoten representerade sig själv.

Denna syn på det additiva samhället handlar inte om assimilering, som innebär att den nya gruppen/ledamoten anpassar sig och gör sig likadan som den ursprungliga. Det handlar inte om att majoriteten får minoriteten att integrera sig, likt ett uppifrånperspektiv där den nye smälter in i mängden. Det handlar om att den som kommer in i en grupp inkluderar sig genom att bidra med sin kompetens och sina erfarenheter i den möteskultur som råder. Genom att den nya bidrar med ett nytt perspektiv och nya kunskaper kommer gruppkulturen förändras lite grand. Men detta sker bäst i samspel och med respekt för varandra och för demokratins spelregler.

Bilden av det inkluderande samhället är den nyans som jag ytterligare önskar i migrationsdebatten.

Jämställdhet tema på Ungdomsparlamentet

I förra veckan fick jag förmånen att för tredje året i rad att i egenskap av ledamot i kommunfullmäktige delta i Ungdomsparlamentet. I år var temat jämställdhet, då jag ju är ersättare i kommunstyrelsens personal- och jämställdhetsutskott. Emilia Bjuggren och Åsa Jernberg deltog också.

Som enda sjuttiotalist i utskottet märkte jag att vissa av mina antaganden bottnar i en mer ålderdomlig syn på jämställdhet där jag tog avstånd från tex dans som tjejaktivitet, medan de yngre kommit steget längre och menar helt naturligt att det är en könsneutral aktivitet. Intressant och lärorikt att brottas med sina egna förhållningssätt och fördomar! Jag märkte också att jag på något sätt tar avstamp i min sons uppfattningar om vad som är aktiviteter för tjejer och killar, där jag försöker uppmuntra honom - och ge honom av min tid - att göra det som han sällan vill göra, tex leka frisör eller få sminka mig.

Diskussionen rörde synen på jämställdhetsarbete, samt vilka metoder och åtgärder man vill vidta gentemot människors livsval. Vi var eniga om flera saker i utskottet, tex att flickor och pojkar påverkas tidigt av både vårdnadshavare, släkt och förskola/skola vad gäller könsroller. Vi hade också till stor del tagit del av samma forskning och därför var problembilden ibland densamma. Samtalsämnena rörde sig från allt mellan reklam och kroppsideal till elevhälsa och sexualundervisning.

Jag menar att jämställdhet i stor utsträckning skapas vid köksborden, män och kvinnor emellan, när man gör arbetsfördelning eller prioriteringar kring föräldraledighet eller vård av barn. Till syvende och sisdt handlar det om synen på vikten av varandras arbetsuppgifter, intressen och tid, menar jag. Det är inget som kan lagstiftas fram, utan måste växa fram i dialogen mellan två partners. Självklart ska man också vara medveten om hur de ekonomiska systemen kan gynna eller missgynna jämställda val. Ett exempel på detta är den regel som säger att kvinnan behåller samma SGI, sjukpenninggrundande inkomst, om hon blir gravid inom en viss tid efter det första barnets födsel. Läs här.

I år skulle man i utskotten komma överens om en åtgärd som man skall sträva efter inom kommunpolitiken. Vi enades kring att lärares och andra pedagogiska yrkesgruppers kompetens om genus och jämställdhetsmedvetenhet måste höjas, samt att de kurser i gymnasiet som rör yrkesval och kunskap om jämställdhet måste säkras, så att de unga männen och kvinnorna kan välja karriärer utan hänsyn till könsnormer.

Under veckan som har gått har jag alltså fokuserat på jämställdhet lite extra och har fått med en del skrivningar i både SU för Brommas verksamhetsplan och förslag till beslut för Utbildningsnämndens verksamhetsplan. Jag har också förvissat mig om att stadens reklamkampanjer görs med jämn fördelning av bilder av både män och kvinnor.

Det var en riktigt rolig sejour av Ungdomsparlamentet där jag fick se skickliga unga debattörer och förhandlare, något som ger energi till mitt eget politiska arbete. Dessutom med fokus på en så viktig och intressant fråga som jämställdhet (se s 55), som ju mitt politiska engagemang bottnar i.

Sahlin om kvinnor och makt

I onsdags arrangerade Centerkvinnorna i Stockholms stad en diskussion med Mona Sahlin, fd minister och partiordförande för Socialdemokratiska Arbetarpartiet. Temat var kvinnor och makt. Johan Hedin var moderator.



Det var en intressant afton där Sahlin berättade hur hon själv blev feminist under ett möte i början av 1990-talet då de "roliga" historierna om finansminister Anne Wibble duggade tätt och ofta kom att handla om hennes kön. Sahlin insåg att om hon skrattade åt Wibble skrattade hon även åt sitt eget kön. Då började hon tänka att "en kvinnas framgång är alla kvinnors framgång".

Sahlin blev bland annat medveten om symboler och bilder i LO-salen, där många manliga arbetare stolta står och visar upp sina redskap eller roller, medan en kvinna så huld och vän står med en bebis i famnen och beundransvärt blickar upp på en av männen. Sahlin menar också att det spelar roll för medlemmarna att en av de två sånger som alltid sjungs på Socialdemokraternas arrangemang är "Arbetets söner". Sahlin menar att det osynliggör de kvinnliga medlemmarna.

Jag ställde en fråga om vilket ansvar vi runtomkring har när vi tycker oss se att media utsätter en ledare pga hennes kön, tex Annie Lööf, som vi i Centerpartiet är så stolta över att ha som ledare. Sahlin menar att vi runtomkring har ett stort ansvar. Att stötta, ifrågasätta och synliggöra könsförtryck. Sahlin hade själv blivit som mest överraskad när hon fick stöd från oväntat håll, vid ett särskilt tillfälle av Stig Malm, som annars gått hårt åt henne.

Jag ställde också en fråga om härskarteknikerna - hur man kan synliggöra dem och spräcka hål på dem. Sahlin menade att man i första hand måste vara medveten om dem och kunna dem. Sedan kan man synliggöra dem genom att benämna dem för sin motståndare, som Australiens premiärminister nyligen hade gjort på ett väldigt rättframt och modigt sätt.

Jag är väldigt glad för den grundkunskap som jag fick i jämställdhet i Vi Unga. Det handlade om att få syn på hur jämställdheten ser ut i statistik, samt att inte bortförklara den på grund av slumpen. Jag är också glad att jag fick med mig kunskapen om härskarteknikerna, som Berit Ås formulerade:
1) Osynliggörande
2) Förlöjligande
3) Undanhållande av information
4) Dubbelbestraffning
5) Påförande av skuld och skam

Det är klart att härskartekniker används i politiken som har så mycket med makt att göra. Mer eller mindre omedvetet. Man kan dock aldrig veta om någon pratar när jag pratar beror på en härskarteknik eller rent ohyfs. Det viktiga är att inte ta på sig skulden och börja tänka att man är ointressant, utan att be om tystnad och själv bete sig hyfsat när motståndarna pratar. Jag försöker låta bli att förlöjliga folk eftersom jag vet att det ger en känsla av otrygghet i gruppen. Jag försöker se alla deltagare i ett möte, även om jag inte känner dem sedan förut och oavsett deras position.

Det som var roligast att höra var när Sahlin berättade om hur Maud Olofsson och hon hade haft tuffa debatter i riksdagen, men en vecka efter Sahlins avgång hade Olofsson ringt upp henne för att fråga om hon ville ses över ett glas vin. Hur de hade gått tillsammans på premiären för "Järnladyn" och vid journalisternas fråga om vem som var Sveriges järnlady hade pekat på varandra.

Jag hade förmånen att få ha Mona Sahlin som mentor under mitt första år som förbundsordförande i Vi Unga, hösten 1998-99. Jag önskade henne dels för att hon var en sådan självständig profil gentemot Göran Persson mfl och en fighter, dels för att hon bar en kunskap om jämställdhet och om glastaket. Detta var långt innan jag blev medlem i Centerpartiet. Under mentorsprogrammet blev Mona Sahlin näringsminister och jag fick kämpa mig till att kunna träffa henne på de möten jag blivit lovad. Det var nyttigt i sig. Jag lärde mig en hel del om ledarskap och givetvis är det roligt att gå tillbaka till de gamla anteckningarna.

Aftonbladet och Expressen skrev om Mona Sahlin i augusti efter att hon kandiderat till Socialistinternationalen.

Centerkvinnorna får ny ledare

Centerkvinnorna Abir Al-Sahlani och Stina Bengtsson skriver på Newsmill direkt från Centerkvinnornas stämma om valet av ny ordförande: Ny ordförande ger möjlighet till ny förnyelse i Centerkvinnorna. Gunilla Hjelm föreslås till ny ordförande för kvinnoförbundet. Hon besvarar artikeln här. Det är viktigt med ett politiskt aktivt kvinnoförbund som driver frågor som rör och berör.

Al-Sahlani och Bengtsson menar att förnyelsen är nödvändig och handlar om att synas i media och att ännu mer opinionsbilda inom Centerpartiet, där ju makten ligger. Centerkvinnorna i Stockholm arbetar mycket med socialt nätverkande såväl i media som mötesmässigt. De är duktiga! Att en centerkvinna sitter med i nomineringskommittéer och beslutsorgan är en säkerhet för att kvinnor inte ska glömmas bort och att kvinnor kommer upp på tapeten vid nomineringar. Det är lite tråkigt att Centerkvinnorna behövs, tycker jag. Jag är inte med av ideologiska skäl, men har ju givetvis mina egna små kvinnonätverk, även över generationsgränser, vilka behövs. Dessutom är jag glad för de aktiviteter som ordnas, då kvaliteten är hög och god. Oavsett om man är medlem eller ej får man närvara.

Jämställdhetskunskaper är viktigt. Det Hjelm skriver om statistiska underlag och bevis för verksamheter är grunden. Men det handlar också om att känna till relationella ojämställdheter. När tex kvinnors livsutrymme inskränks i politiken och lägger skulden på sig själva. När härskartekniker bedrivs mot människor som inte ser dem eller inte säger ifrån. Risken är ju att det kokar över. Att alla nivåer förstår att när bara män är med i en panel är det mycket mindre chans att en kvinna ställer en fråga och därmed inte "visar upp" sig, vilket är viktigt inför kommande nomineringar.

Sedan till frågan: Behövs Centerkvinnorna? Ja, så länge kvinnor känner stöd och behov av att samla sig kring frågor ur kvinnoperspektiv så är det av betydelse. Men risken är att kunskapen aldrig når beslutsborden om man har någon form av särskild jämställdhetsansvarig. Risken är att andra slappnar av och inte ser att det var mer eller mindre jämställt när disken plockades ihop.

För en styrelse handlar det om en planerad stöttning av kvinnor och nya kandidater. Finns det möjlighet för nya att ta för sig av egen kraft i denna miljö eller detta klimat? Har vi tänkt på presentationsrundan (som man alltid gör hos Stureplanscentern, vilket ger trygghet och synlighet av deltagarna, utöver plussar på nätverkandet) och att den ledare med mest makt som är närvarande just då särskilt hälsar på eller blir presenterad för den nye?

Utöver den planerade stöttningen handlar det om stöttningen i nuet, dvs när den nya tar för sig och testar hypoteser. Hur kan man effektivt och tydligt intressera sig för nya medlemmars åsikter, trots att de inte är klockrent stockholmscenterpartistiska? Så att medlemmen tänker vidare och utmanar sig och hittar nyheten i sitt förslag gentemot ideologin och vågar använda den till ett medlemsinitiativ eller motion eller arbetsgrupp, som ju måste blomstra i en växande organisation. Där är inte medlemmen längre ny, utan inkluderad. När han eller hon har fått förtroendeuppdrag eller fått en idé uppsnappad tex till utspel eller ingått i någon grupp, avdelning eller nätverk.

Själv längtar jag efter centerförnyelsen i form av nytt idéprogram. Jag skulle så gärna vilja vara med i det arbetet.

Företagande är frihet - inte fälla

Maud Olofsson skriver idag en replik på Håkan Svärdmans inlägg i debatten utifrån en rapport från Folksam om att företagande skulle vara en kvinnofälla.

Olofsson menar att regeringen inte är klar. Det är väl väldigt tydligt efter vårpropositionen där tex restaurangmomsen föreslås sänkas. Nyföretagandet har ökat de senaste tjugo månaderna. Alliansen har genomfört en trygghetsreform för företagare, som måste göras känd hos Försäkringskassan, som har ansvaret att i mötet med företagare skapa förtroende och ge upplysning om reformen och företagarnas rättigheter och skyldigheter. Givetvis hänger det på företagaren att informera sig, men nog har Försäkringskassan ett viktigt arbete i att ge korrekt och pedagogisk information och just visa förtroende för företagarna, så att de verkligen tar tillvara sina rättigheter, för sin egen del och för statistikens. Företagare förtjänar förtroende, inte misstänkliggörande.

Företagande medför frihet att disponera sin tid. Självklart föreligger en risk i att påta sig större ansvar för hushållet för den som jobbar hemifrån, men en sådan risk elimineras med informella avtal kring hushållsarbetet. Denna diskussion handlar inte om företagande i sig, utan om jämställdhet i praktiken, som skapas mellan individer i vardagen.

Friheten ligger också i bemötandet från omvärlden. Det måste ses som okej att göra vinst i företag som arbetar för mjuka värden inom vård, skola, omsorg och liknande tjänster.

Reformer jag skulle önska framöver för företagarna är faktiska skatteinbetalningar istället för preliminära. Man kan också tänka sig autogiro för dessa skatteinbetalningar. Att förenkla arbetsrätten och se den ur ett individperspektiv finns också på önskelistan.

Varje sysselsättning har ett värde i sig. Inte finns det några "skitjobb". Att arbeta som försäljare och att göra det på provision är beundransvärt och lärorikt. Det arbetet är faktiskt något som påminner om att vara valarbetare. Det vet vi väl alla som har varit valrörelseaktiva, att man måste skura valstugans golv ett antal gånger innan man kan nå toppen. I övrigt blir Karin Wanngård en intressant s-motståndare i stockholmsdebatten. Hon säger sig ju arbeta för näringslivet.
Johan Hedin bloggar också.

Potential i kvinnors företagande

Sakine Madon går till angrepp mot regeringens och Maud Olofssons arbete för företagande bland kvinnor. Jag känner inte till de citat som Madon anför kritiken mot:
"Det fortsätter med direktiv om att våga följa hjärtat, skratta ofta och att "vara en gåva till världen". Det hela kryddas med den sistnämnda principen "vi är andliga varelser på en mänsklig resa"."

Det är svårt och oönskat att definiera "kvinnligt företagande" eller "feminint företagande". Sådana epitet snarare låser in människor, än att göra dem fria. Om vi kallar tjänstesektorn för en kvinnlig sektor låser vi in kvinnor och stänger även ute män, vilket vi ju inte vill. Vi kan däremot säga att andelen tjänsteföretag som drivs av kvinnor ökar (från 27 % år 1996 till 32 procent år 2008 enl Tillväxtanalys, nyföretagsstatistiken 2008). På samma sätt som vi inte bör benämna vård och omsorg som en kvinnlig bransch. Däremot kan vi konstatera att drygt 70 000 av de 90 000 anställda inom vård och omsorg i Stockholms län är kvinnor, enligt SCB.

Företagande i Sverige är inte jämställt. 23 % av företagarna i Stockholms län är kvinnor, enligt Tillväxtverket. Men 60 % av Nyföretagarcentrums kunder är kvinnor. Det finns alltså en potential att nå en jämställdhet på företagssidan. Men hindren måste identifieras.

Jämställdhet är en demokratifråga. Den ska inte kvoteras fram, utan växa fram av människors fria vilja. Visionen måste vara att människor oavsett kön får leva och verka i frihet - med samma förväntningar från omgivningen och samhället. Det är då män och kvinnor kan ha samma möjligheter och skyldigheter. Det är underifrån människor av fri vilja väljer att bryta mönster. Men ledarskapet måste gå före. Vi behöver förebilder, som visar att det är möjligt att kombinera barn och karriär, vab och företag, samboskap och föreningsliv, föräldraledighet och chefskap, privatliv och kändisskap. Olofssons projekt med utbildning och ambassadörer, dvs kvinnor som företagare har säkert varit av betydelse för det uppsving som nyföretagandet gav i fjol.

Statistiken är grund för arbetet. Det är där vi ser fördelningen mellan kvinnor och män. Statistik på hög skapar inte jämställdhet. Analysen behövs. Risken med statistik och hela talet om jämställdhet är att män i gruppen känner sig hotade och slår ifrån sig, medan kvinnor i gruppen förnekar informationen och blir arga, eller å andra sidan bekräftar sin egen roll som offer. Men könsuppdelad statistik måste ses utifrån att vi lever i ett samhälle som fortfarande bygger på traditioner och könsroller, som är svårt att göra sig fria från. Då får man försöka distansera sig själv från statistiken och bara tänka att "så här ser det ut" och "det här kan vi göra". Riktade bidrag eller projekt måste tänkas igenom nogsamt innan de verkställs. Jämställdhet är inte något projekt, utan en del av allt arbete, såväl politiskt som i vardagen.

Det finns mer att göra på företagarområdet: Att se över rådgivningen för att se efter vilken som är mest effektiv - från jord till bord - dvs vilken rådgivning som leder till lönsamt företagande, för kvinnor respektive för män. Viktigt är också att rådgivarna har kompetens kring olika branscher och har en förmåga att ha lika höga förväntningar på män som på kvinnor, dvs att rådgivarna är medvetna om sina egna förhållningssätt.

Attitydmässigt måste det också vara möjligt att i Sverige vilja bli och vara rik, oavsett om du är man eller kvinna. Om du vill bli rik genom att vara fotbollsproffs, rockstjärna eller företagare ska inte heller spela någon roll. Attityderna kan förändras i hur vi uttrycker oss i vardagen gentemot personer som lyckas. Det kan räcka med att säga "grattis" eller "hon har kämpat för det" inför sina barn, istället för att visa avundsjuka och missunnsamhet.

Det duger inte med att fem procent av alla uppfinningar är gjorda av kvinnor. Jag är övertygad om att innovationer görs i vardagen och på jobbet, men att ingen bryr sig om att peppa innovatörerna att ta patent eller synliggöra sina idéer. Dels finns det en okunskap om och ett ointresse för innovationer, dels råder jantelagen. Inom offentlig sektor, där många kvinnor jobbar, är det långa beslutsvägar och ofta tendens av krabbkorg, där alla ska hållas innanför ramarna. Om någon innoverar kan det upplevas som hotfullt. Men det finns undantagsexempel, förstås.

Maud Olofssons arbete för kvinnors företagande betyder mycket för många av de som är ambassadörer, vittnade några om i Almedalen, men också för många av oss som startat företag under de här åren. Framför allt betyder Olofssons arbete att fler över huvud taget blir företagare. Om hälften av Sveriges befolkning inte ser sig som möjliga företagare är det en stor brist för vårt samhälle, som alla måste vara med och bygga. För de nya jobben skapas av företagare av kött och blod. De nya jobben behövs för framtidens välfärd i form av barn- och äldreomsorg, vägar och lekparker, bibliotek och skola, vård och vattenkvalitet, rätts- och polisväsende. Vi har inte råd att gå miste om idéer och initiativkraft bara för att vi, som Sakine Madon, vägrar se oss som män och kvinnor, ibland - tyvärr fortfarande - med olika behov och önskemål, men givetvis under samma lagar och regler.

Raymond har också bloggat.

Jämställdhet är val i vardagen

Maud Olofsson skriver idag i Göteborgsposten om att jämställdhet ska vara en prioriterad fråga för Centerpartiet under mandatperioden. Bra! Olofssons tolkning är att ekonomisk frihet är vägen till jämställdhet. Det är också mycket bra.

Kvinnor måste få möjlighet att göra lönekarriär även inom offentlig sektor. Tack vare Alliansen får kvinnor möjlighet att utmana offentlig sektor genom att starta eget inom branscher där många kvinnor av tradition är verksamma. Då måste det vara möjligt att tjäna pengar i välfärdsföretag. Annars är vi tillbaka på ruta ett där omsorgsarbete är obetalt och nedvärderat.

Vägen till jämställdhet handlar om förebilder och kunskap om hur det ser ut, dvs statistik. Och lösningarna är inte kvotering, som vänstern föreslår, utan att synliggöra och stärka män och kvinnor som bryter mot de traditionella mönstren. För att människor ska våga fatta jämställda beslut i vardagen, vilka bidrar till ett mer jämställt Sverige. Men också till individens frihet.

DN:s ledare betonar det egna ansvaret på ett mycket klokt sätt. Eva Cooper, Timbro spräcker myten om att kvinnor skulle vara särdeles mycket vänsterröstande och menar att det handlar om ett dåligt självförtroende för borgerligheten vad gäller jämställdhetsfrågorna.
Västra Götaland bloggar också.

Maud Olofsson lyfter kvinnors företagande

Maud Olofsson arbetar medvetet för att ge förutsättningar för näringslivet att blomstra. Hon ser den stora potential som finns i kvinnors företagande. Därför skrev hon en artikel i Expressen häromdagen, med anledning av att regeringen beslutade att avsätta femton miljoner kronor för utbildning, mentorskaps- och ägarskiftesprogram som ska leda till att kvinnor startar och driver företag, eller får företag att växa. En tredjedel av nyföretagarna var i fjol kvinnor.

Utbildning, stöd och förebilder är enligt Tillväxtverket särskilt viktigt för kvinnor att ge sig in på nya tassemarker. Att Maud Olofsson synliggör kvinnor som företagare är betydelsefullt för dels företagarfrågan, dels kvinnor. Det är ett sätt att konkret bedriva jämställdhetsarbete. Tack.

Företagande kvinnor ökar

Antalet kvinnor som är ansvariga för företag är fler än någonsin. Enligt DN blev vi 30 000 fler 2010.

Tack vare Alliansens valfrihetsreformer med RUT och nya marknader inom vård och omsorg går kvinnorna starkt framåt, skriver Svenskt Näringsliv. Nu gäller det för allmänheten att tolerera det faktum att friskolor generellt är mer effektiva än kommunala skolor, som åtminstone borde kvala in dem till ett tänkande om att de är likvärdiga.

Tillväxtverket arbetar på Maud Olofssons uppdrag med att främja kvinnors företagande med hjälp av förebilder. Med en förebild kan det vara lätt att komma igång, men för att det ska gå bra måste man också jobba många timmar. Det tar tid att komma igång så att du kan leva på dina förtjänster. Du betalar ofta skatt långt tidigare än du kan ta ut någon lön. Du måste vara målmedveten, hela tiden tänka kundnytta och en familj med stort tålamod.

Annie Johansson bloggar.

Jämställdhet i skolan

Igår presenterade Delegationen för jämställdhet i skolan, DEJA, en utredning kring just jämställdheten i skolan. Delegationens ordförande skrev också om utredningen.

Slutbetänkandet sätter fingret på att det råder ojämställdhet i skolan, samt att det måste vara lärarnas och rektorernas roll att försöka råda bot på jämställdheten i just skolan. Självklart kan lärarna påverka vem som får ordet hur många gånger. Lärarna väljer också stoff, material eller exempel som används med huvudpersoner som har olika kön. Givetvis kan lärarna medvetet välja läromedel. Lärarna kan också välja att uttrycka sig på olika sätt kring vem som är aktiv eller passiv i klassrummet. Läraren kan ge elever av olika kön olika roller.

Men lärarna kan inte ställas ansvariga för vilka yrkesval ungdomarna gör. Eller hur mycket som krävs av flickor respektive pojkar i hushållsarbete. Det måste ändå handla om samhället i stort och de könsroller som finns där, föräldrarnas inverkan och medias bild av verkligheten.

Rektors roll måste vara att ha lika höga krav och förväntningar på manliga som kvinnliga lärare. Samt att uppmuntra lärare som bryter mot könsmönstren eller arbetar medvetet med jämställdhetsarbete i klassrummen. Att ge tid för att frågan belyses och diskuteras vid tillfällen när lärarna är mottagliga för förändringsarbete. Det handlar om att lärarna är modeller för eleverna - både direkt och indirekt - precis som föräldrarna är för sina barn.

Jag har sagt det tidigare, att det behövs fler Zlatans som läser skönlitteratur. Fler snackisar kring coola böcker. Det behövs fler pappor som är delaktiga i skolarbetet innan problemen uppstår. Genom att fråga, lyssna, titta, poängtera att det är viktigt, bry sig om. Det är åtgärder som sker i hemmen och som lärarna kan ta upp vid introduktionssamtal, men är främst förändringar som sker informellt.

Att konsekvent börja göra könsuppdelad statistik i tex betyg och meritvärden är ett sätt att synliggöra ojämställdhet för att ta upp diskussioner lokalt. Att ha läxhjälp med både kvinnliga och manliga studenter som kan vara förebilder för eleverna kan också vara en del.

Maud agerar för jämställda börsbolag

Maud Olofsson avslutar ikväll projektet med de 200 kvinnliga ambassadörerna som blivit stärkta i projektet för kvinnor som företagare. Centerpartiet menar att förebilder är viktiga i jämställdhetsarbetet och snarare lösningen än kvotering. Därför skickar idag Maud iväg en bok med de 200 kvinnornas namn i till de börsnoterade bolagen. Nu är det bara för valberedningarna att lyfta luren.

Maud Olofsson för jämställda löner

Idag intervjuas Maud Olofsson i Dagens Nyheter. Hon räds inte att prata jämställdhet. Med förhoppning om att Alliansen får förnyat förtroende vill hon samla fack och arbetsgivare för att diskutera hur de kan göra löner för högutbildade mer jämställda.

Jag gillar att Olofsson liksom för en politik där hon ömsom uppmuntrar, ömsom kräver. Det visar på hennes starka oberoende från parterna. Hon arbetar ju för bättre villkor för företag och entreprenörer generellt, men menar att man också kan föra diskussioner med dem för att nå önskvärda resultat.

Knäckfrågan som vi måste driva ända in i kaklet är ungdomsarbetslösheten. Många väljare frågar vad vi vill göra emot den. Det arbete vi bedrivit i fem år ska fullföljas så att vi får ett starkt centerparti i riksdagen, som visar att rätt verklighetsbild vinner. För individens frihet.

Genuskontraktet påminner om klasskampskonflikten

"Så blev institutioner och fakulteter vänsterbastioner" skriver idag Svante Nycander på DN debatt och förklarar hur hylla efter hylla på universitetsbiblioteken berör socialism, men knappt liberalism eller konservatism. Nycander menar att sedan 1970-talet har lärdomshistorikern Sven-Eric Liedman dominerat litteraturlistorna.

Som med all kanon sker urvalet av någon. I detta fall någon som anser det vara okej att enbart nämna John Stuart Mill och socialdarwinisten Herbert Spencer som de enda av 1800-talets liberaler. Inget ont om bokförfattaren, utan det är ett samspel mellan förlag, fakulteter, författare, men även ideologer och partier som inte fokuserat tillsammans på att få ned fakta.

Jag tänker på vad det betyder att verkligen ha driftiga skribenter i sin krets, som formulerar teorier, skriver böcker och sammanställer rapporter. För att synliggöra de frågor som är aktuella ur ens perspektiv. En sådan tankesmedja är tex Fores. Viktiga verk om värderingar är "Den svenska landsbygdsliberalismens betydelse" och "Med frihet följer ära".

Nycander nämner att även genusvetenskapen är en fakultet som totalt dominerats av marxistiska tolkningar och grundsyn. Det slog mig så sent som för en vecka sedan då jag lyssnade till en forskare som Sveriges Kvinnolobby och erkända Gertrud Åström anlitat för ett föredrag om en analys av statsbudgeten under Almedalsveckan. Jag hade nog inte reagerat om inte jag så tydligt märkt att värderingar i form av värdeord som "faktiskt" och minspel förekom under en redovisning av regeringens resultat. Jag var tvungen att säga att jag hade svårt att lyssna då man i redovisningen starkt nedvärderade regeringens politik. Därav ett efterföljande samtal som gav mig följande insikt:

Genusforskning vilar på Yvonne Hirdmanns forskning om genuskontraktet. Den bygger på principen om isärhållandets princip och den manliga normens primat. Isärhållandets princip betyder att män och kvinnor befinner sig i över- och underordning till varandra. Mellan könen förekommer en historisk konflikt, som är svår att lösa. Den manliga normens primat innebär att mannen i många olika sammanhang är normen tex i arbetslivet, i politiken osv. Vi pratar tex om kvinnliga företagare eller kvinnliga politiker då vi ser mannen som norm i olika sfärer.

Slutsatsen av själva teorin blir alltså att vi måste lagstifta och kvotera för att individerna inte själva kan komma överens eller fatta beslut om hur tex barn ska tas hand om, medan jag ser att varje individ har ett ansvar för sin egen situation att med kunskap om jämställdhet och könsstatistik göra sin del av jordelivet lite mer jämställd. Jag tror nämligen på människans kraft. Men genuskontraktet menar att man skuldbelägger kvinnan som inte har någon egen styrka att ta sig fri från historiens bojor.

Målet är givetvis att män och kvinnor ska ha lika mycket makt, pengar, ansvar osv. Men ändå dubbelbestraffas de som gör val som bidrar till jämställdhet. Ty då anpassar sig kvinnorna till en manlig norm. Dessutom finns inte makten att bestämma över sitt eget liv med på mätskalan, utan de kvinnor och män som har valt vårdnadsbidrag ses som offer av vänsterfalangen.

Könsstatistik är grunden för jämställdhetsarbete. Våra traditioner och vår historia kan vi inte påverka, men däremot nuet i vår relation, vårt politiska arbete, i klassrummet och på arbetsplatsen. Genom att läraren låter den tjej som sällan begär ordet tala till punkt och nickar stödjande. Genom att inte lägga till epitet som "kvinnlig". Genom att begära ordet och stå på oss. Genom att visa på föräldralediga pappor och chefer som förebilder och vice versa kvinnor i mansdominerade områden. Men Yvonne Hirdmans genuskontrakt måste kompletteras med något mindre konfliktbaserat som inte påminner om klasskampsperspektivet. Kanske en teori där individens vilja eller makt över sitt eget liv står i relation till sin uppfostran/könssocialisation och de olika sfärerna (hemmet, arbetslivet och samhället)? Men se, det är inte politikens roll att påverka forskningen. Den måste vara fri.

Oavsett styre vill vi ha ett jämställt land. Även om de båda sidorna har vitt skilda metoder för att nå dit.

Familjepolitik för tryggare barn

Alliansens arbetsgrupper levererar. Nu senast presenterades familjepolitiken. Läs rapporten här. En rad justeringar föreslås för att det ska bli tryggare barn tex genom att underlätta för ensamstående, vid separationer, för föräldrar till allvarligt sjuka barn samt vid vård av sjukt barn ska anmälningsplikten försvinna. Dessutom automatiseras jämställdhetsbonusen, så att administrationen minskar. Bra!

Förslaget att föräldrar ska kunna ta ut 30 dagar samtidigt under barnets första levnadsår är ju utmärkt. Modern är ju oftast hemma den närmaste tiden efter förlossningen. Till en början har fadern sina pappadagar, men när det är dags för BVC-besök eller amningen krånglar efter ett tag med mjölkstockningar mm kan mamman vara ganska ensam. Dessutom behöver inte ett gemensamt uttag bara ske vid problem, utan även för att kunna vara tillsammans som föräldrapar med barnet. Just för att ge tryggare barn.

Ett viktigt förslag jag också vill lyfta är att det inte alltid är små barn som behöver sina föräldrar vid sin sida. Det ska vara möjligt att ta ut föräldradagar även för äldre barn. Så att man inte riskerar att förlora jobbet då ens tonåring är på hal is eller nyligen fått en diagnos och behöver hjälp med att ta medicin eller kanske har behov av föräldranärvaro i skolan.

Försäkringskassan ska också få i uppdrag att informera om rättigheten att överlåta tillfällig föräldrapenning till någon annan, som finns redan idag. Dessutom ska även studerande kunna låta person avstå arbete för vård av barn.

Analysen i rapportens inledning om barnfattigdom och utsatta barn är viktig och värd att läsa om. Det jag dock undrar över är de fall där föräldrarna inte räcker till eller inte klarar av sin roll. När samhället måste ingripa. Värnar vi barnens bästa tillräckligt bra? Men den frågan är säkert föremål för en egen rapport, som handlar mer om socialtjänsten, även om det börjar i föräldraskapet. En nationell föräldrastödstelefon kan vara en god hjälp, men i de fall föräldrar inte förstår att de inte klarar av sin roll - eller i ännu värre fall där de har bett om hjälp till sociala myndigheter, men det inte händer något - måste samhället vara starkt och stödjande. Genom att ta signaler på allvar och ingripa. För tryggare barn.

Inriktningen i familjepolitiken är att samhället ska stötta och hjälpa, inte styra och hindra. Att föräldrarna i familjerna är kloka och inte behöver pekpinnar, men tydlig information och morötter till jämställdhet. Vänstern vill ju hellre sätta sig över människorna genom lagstiftning. Men den verkliga jämställdheten skapas vid köksbordet och förs över till våra barn i form av värderingar.
SvD:s ledarsida tycker det är självklarheter att föräldrapengen blir mer flexibel.
DN:s ledare menar att förslaget innehåller högt och lågt och få nyheter.

Förebilder inom företagande behövs

Igår var jag tillsammans med ett femtiotal personer åhörare till ett seminarium som Almi och Tillväxtverket arrangerade. Två av de 200 kvinnliga ambassadörer som blivit utvalda utifrån sina ansökningar, har utbildats och fått stipendium deltog i panelen tillsammans med en genusforskare, Melinda Wrede - banbrytare inom hipphoppen - och Riksidrottsförbundets generalsekreterare Erik Strand.

Ja, ni minns projektet som kritiserades i januari från liberalt håll. Inte alla uppskattade att myndigheten bett Maud Olofsson att låna ut sin röst till den radioreklam som sökte kvinnorna, tillika företagarna. Inte alla gillade att ett projekt speciellt för kvinnliga företagare initierats. 1400 sökte om att få bli ambassadörer. Vilken kraft!

Jag försvarade projektet och tror fortfarande starkt på dess innehåll. Man kan tackla frågan på tre sätt. Antingen säger man att det inte spelar någon roll att en fjärdedel av företagarna är kvinnor, att bara var tredje företag som startas (Tillväxtverket) drivs av en kvinna och att kvinnors vilja att starta ett företag minskar med åldern, medan männens situation är den motsatta (Entreprenörskapsbarometern). Man kanske tycker att det inte spelar någon roll att en av tio nämner i första hand nämner en kvinnlig entreprenör, fyra av tio inte kan nämna en kvinna som är företagare överhuvudtaget, medan fem av tio nämner en manlig entreprenör. (Synovate) Det andra sättet att relatera till den bristande jämställdheten är att tycka att det är riktigt orättvist och därför vill tvinga fram jämställdheten med hjälp av lagstiftning och kvotering. Dvs styra jämställdheten uppifrån. Den tredje jämställdhetsvägen - den jag företräder - är att anse att det är viktigt med ett jämställt ägande och ett jämställt Sverige då kvinnor besitter så många resurser och idéer och kompetenser som inte kommer till sin rätt. Där jag menar att vi vill ha ett Sverige där alla får växa. Där varje individs fulla förmåga behöver komma fram för att vi ska få ett samhälle där var och en utvecklas.

Såväl panelen som publiken konstaterade att förebilder behövs - både i vardag och vision - och framför allt gör det enklare att våga säga ja. "Kan hon så kan jag".

Jag menar att det finns en större kraft i att söka sig till något än att bli tillfrågad/inkvoterad. I det egna valet ligger naturen av att vara trygg och självständig, att tro på sig själv och känna stöd. Nu gäller det att valberedningarna i börsnoterade bolag besitter den vilja och kompetens som bla panelens Erik Strand visade prov på igår, genom att tillfråga kvinnorna till uppdrag. Kunskaper som...Att världen inte är jämställd, att vi tack vare samhällets bemötande och förväntningar blir antingen upplyfta eller nedtryckta. Att vi blir påklistrade olika roller och identiteter utifrån vilket kön vi har. (Bra jobb Helene och Katrin med era jämställdhetsutbildningar i tjejprojektet 1993-94 som banat väg för er ordförande och alla de tjejer som inom idrottsrörelsen tror mer på sig själva och sitt ledarskap.)

De komponenter som måste finnas i ett könsstärkande projekt är enligt min slutsats från seminariet:

• Utbildning (forskningsbaserad om statistik, könssocialisation, jämställdhet)
• Nätverk (frizon)
• Förebilder, ledarskap
  
• Morötter, exklusivitet (stipendier el extra kurs)
  

På samma sätt skulle man kunna jobba med att rekrytera manliga förskollärare eller språklärare av manligt kön. Om man nu tycker att det är ett problem att våra barn i sin vardag bara har kvinnor som förebilder och ledare.

Ett land av friherrinnor av Maud Olofsson

Idag släppte Maud Olofsson sin bok "Ett land av friherrinnor". Presentationen av boken skedde i äppellunden i Rosendals trädgård på Djurgården. Ingen plats kunde passa bättre än vår nationalstadspark, vår gröna lunga i storstaden.

Jag har läst boken. Den handlar om ledarskap och värderingar. Om förebilder och företagande. Om drömmar, om stöd och om att våga. Boken handlar om jämställdhet som ett genomsyrande perspektiv. Den handlar om människovärde. Olofsson berättar (med hjälp av Anna-Karin och Greger Hatt samt Anna-Britta Åkerlind) på ett trovärdigt och berörande sätt om sin uppväxt. Hur hennes farmor var. Om hur hennes far och Thorbjörn Fälldin lät henne argumentera hemma vid köksbordet. På ett gripande sätt om hur hennes mor alltför tidigt rycktes ifrån henne. På ett engagerat sätt om miljödebatten och entreprenörskapet. På ett ödmjukt sätt om hur hon tackade ja till frågan om att bli partiledare. På ett insiktsfullt sätt om samarbete. På ett förtroendefullt sätt om hur hon resonerade kring energi- och klimatuppgörelsen. På ett framtidsinriktat sätt om hur politiken skulle kunna reformera arbetsrätten i samverkan med näringsliv och fack.

Bokens berättelser och resonemang varvas med fotografier, artiklar och små reportage om personer som är vittnesskildringar till Olofssons resonemang. Detta gör boken lättläst och varierad.

Olofssons bok är en jordnära berättelse väl värd att läsa, oavsett om man gillar Centerpartiet eller ej. Jag vet själv att jag i egenskap av ordförande för Förbundet Vi Unga (som för övrigt i Olofssons bok nämns som en god ledarskola vid två tillfällen) slukade boken "Med mina ord" av Mona Sahlin. Inte för att jag höll med om hennes värderingar, utan snarare törstade efter erfarenheter från andra kvinnliga ledare.

Maud skriver också på Newsmill om sin bok.
Expressen, Västerbottens-Kuriren, Politikerbloggen rapporterar.

Maud om modiga makar

Som kvinna i politiken är det viktigt med andra kvinnor som just konstaterar att de är kvinnor och samtidigt ledare. Förebilder är av stor betydelse.

Jag glömmer aldrig när jag frågade Karin Örjes, som var förbundsordförande i Förbundet Vi Unga, hur hennes kille kunde stå ut med att hon var borta så ofta på helgerna. Hon svarade på tryggt och klingande dalmål att Roffe ju visste om att det inte skulle vara för evigt.

En annan Vi Unga-tjej som var generationen äldre var Hia, Helena Persson. Mycket förvånad var jag när hon och hennes kille Johan hade brutit upp förlovningen. På min fråga svarade Helena att de hade olika mål i livet. Jag förstod inte vad hon menade förrän tio år senare, med lite livserfarenhet och en separation bakom mig.

Maud Olofsson är idag en stor förebild för mig. Att hon uttalar sig om saker som har med jämställdhet att göra är givetvis av stor betydelse för oss kvinnor i rörelsen. Hon pratar om jämställdhet i näringslivet, men också i vardagen och livet, där faktiskt de största valen görs.

Idag beskriver Maud sitt val av make på Aftonbladet Debatt. Själva poängen är att Kronprinsessan Victoria har valt en man som liksom Mauds make Rolf måste stå i bakgrunden, ha tålamod och ständigt visa sitt stöd. För det krävs särskilda kvaliteter och en stor trygghet i sig själv. Maud menar att Daniel tycks vara den personen och ger honom stöd inför morgondagen och äktenskapet.