Jämställdhetsarbete 365 dagar om året

Idag är det Internationella kvinnodagen. Många feminister höjer sina röster genom att antingen fira eller protestera. Men varför låta en enda dag vara en dag för jämställdheten? Om detta skriver Sakine Madon i Norran. Det är ett evigt förhandlande om uppmärksamhet, resurser och uppgiftsfördelning mellan män och kvinnor.

Miljöpartiet föreslår att 8 mars ska bli en helgdag. Detta är symbolpolitik, hävdar jag. Viktigare är jobbskatteavdraget som har givit så mycket som en hel månadslön om året till många kvinnor. Vardagsfriheten ökar därmed. Det är också viktigt att även välfärdsföretag, där många kvinnor jobbar och som i hög utsträckning drivs av kvinnor, kan göra vinst, utan att misstänkliggöras. Min största fråga är vem som ska betala för Miljöpartiets påhitt. Är det företagen?

Jämställdhetsarbete pågår dagligen hemma vid köksborden när man fattar beslut om vem som ska vårda barn eller vem som ska ta föräldraledigt. A och O är planering. Det är inget som kan lagstiftas, utan sker i samtal mellan män och kvinnor. Vi som föräldrar är också förebilder för våra barn, där vi dagligen visar vad män respektive kvinnor gör eller inte gör.

För mig är kanske den viktigaste jämställdhetsfrågan, näst efter självförsörjningen, att återvinningen görs lätt och lönsam. Kvinnor ägnar sig generellt sett mer åt hushållsarbete än männen. För att effektivisera det hushållsmässiga miljöarbetet jobbar jag för att det ska bli hemhämtning av förpackningar, glas och tidningar. Tiden som det tar att köra iväg skräpet till en återvinningsstation kan då kortas avsevärt. Dessutom blir sorteringsarbetet mycket enklare om man gör det direkt. Jag hoppas att regeringens tillsatta arbetsgrupp kommer fram till ett återvinningssystem som både ger högre miljönytta och är lätt och lönsamt för konsumenten.

Stockholm har växtkraft

Det går bra för Stockholm! Idag presenterade Stockholm Business Region en konjunktursrapport för fjärde kvartalet för vår kära stad. Lönesumman ökade i jämförelse med kvartalet dessförinnan, sysselsättningen ökade med 6 800 personer, nyföretagandet var rekordstort. Men givetvis kan vi inte nöja oss förrän varje person har hittat eller skapat sig ett jobb. Rapporten säger: "I Stockholms stad var 20 253 öppet arbetslösa, varav 6 231 långtidsarbetslösa och 2 468 ungdomar, 15-24 år."

Under 2010 blev vi 17 656 fler personer i Stockholms stad, vilket innebär att vi på nyårsafton var 847 073 stockholmare. 4 931 lägenheter började byggas under året.

Även turismen nådde rekord i och med att antalet övernattningar översteg tio miljoner.

Jämställdhet är val i vardagen

Maud Olofsson skriver idag i Göteborgsposten om att jämställdhet ska vara en prioriterad fråga för Centerpartiet under mandatperioden. Bra! Olofssons tolkning är att ekonomisk frihet är vägen till jämställdhet. Det är också mycket bra.

Kvinnor måste få möjlighet att göra lönekarriär även inom offentlig sektor. Tack vare Alliansen får kvinnor möjlighet att utmana offentlig sektor genom att starta eget inom branscher där många kvinnor av tradition är verksamma. Då måste det vara möjligt att tjäna pengar i välfärdsföretag. Annars är vi tillbaka på ruta ett där omsorgsarbete är obetalt och nedvärderat.

Vägen till jämställdhet handlar om förebilder och kunskap om hur det ser ut, dvs statistik. Och lösningarna är inte kvotering, som vänstern föreslår, utan att synliggöra och stärka män och kvinnor som bryter mot de traditionella mönstren. För att människor ska våga fatta jämställda beslut i vardagen, vilka bidrar till ett mer jämställt Sverige. Men också till individens frihet.

DN:s ledare betonar det egna ansvaret på ett mycket klokt sätt. Eva Cooper, Timbro spräcker myten om att kvinnor skulle vara särdeles mycket vänsterröstande och menar att det handlar om ett dåligt självförtroende för borgerligheten vad gäller jämställdhetsfrågorna.
Västra Götaland bloggar också.

"Ett fattigt litet barn jag är"

Barnfattigdomen diskuteras vidare lite här och där. Det blir alltid lite tyst i sammanhang där fattigdom eller ekonomisk status nämns. Det här är inget man ska prata om! Normen är ju liksom att man klarar sig bra och åker utomlands en vecka på sommaren.

Ordet "fattig" kommer alltid få mig att minnas den lunch jag åt med min pappa och min son i köket i mitt barndomshem för några somrar sedan. Jag påminde min pappa så där som jag kan göra ibland om att hans favoritvers när han var barn enligt min farmor var: "Ett fattigt litet barn jag är, men glad jag är ändå" Min son ställde frågan med det spontana allvar som bara ett barn kan ha: "Morfar - är jag fattig?" Och min pappa svarade med det djupa allvar som bara en livserfaren har: "Nej, du är inte fattig. Du är älskad av många, är hel och ren och har mat på bordet. Du har allt ett barn kan behöva." Min son blev nöjd med svaret (liksom även jag) och samtalet fortsatte.

Det är väldigt viktigt att inte se människor som om de befinner sig i ett statiskt tillstånd. En person som är "fattig" eller "hemlös" eller "rik" i ett sammanhang kan befinna sig i den omvända situationen bara ett halvår senare. Det handlar om strävan, förvaltning, tur, företagsamhet, målmedvetenhet, men också olika val som vi gör i livet.

Jag har gjort valet att leva fattigt just nu. Jag bygger upp ett företag och jag lär mig om politik. Det är nya situationer, nya lärdomar, nya erfarenheter som ger mig otroligt mycket. Jag har tur, för vi klarar oss.

Under min barndom byggde mina föräldrar upp sitt företag med knappa resurser, men med hårt arbete. Jag och min bror hade allt vi behövde och vi fick vara delaktiga. Skolan var viktig, men vi uppmuntrades också att vara fritidsaktiva i sporter och föreningar, så att våra nätverk skulle vidgas och erfarenheterna öka. Självklart minns jag det tillfälle då mina föräldrar var tvungna att betala momsen i förväg och säsongen inte ens hade börjat. De satte sig ner med mig och min bror och frågade om de fick låna av de sparpengar som farfar givit oss för att kunna betala moms och köpa mat. Jag förstår så här i efterhand att nya skor och cykel var stora investeringar. Men de kämpade och huset som pappa byggt själv kunde bli gäst- och personalstuga, medan vi flyttade in i en nybyggd villa. Vardagsrummet var omöblerat de första fem åren, eftersom inte banklånet räckte till möbler.

Att få ha hand om barnbidraget från åttonde klass för att köpa kläder, godis mm var en frihet under ansvar.

Min barndom var trygg och fin. Jag hade allt. Min barndom kan säkert inte jämföras med de barn som lever upp i familjer där föräldrar lever på ekonomiskt bistånd eller försörjningsstöd. Beroendet till samhället blir stort. Men det kan aldrig vara "synd" om dessa barn. De har rättighet till en tolv års lång utbildning. Med rätt stöttning och lärare som ser dem och har höga förväntningar kan de möta framtiden med toppbetyg. Har de tur hittar de förebilder i föreningslivet, på läxhjälpen eller på fritidsgården. Unga vuxna som kan tala om hur det går till att söka till universitetet, som berättar att det är möjligt, om man bara kämpar, som ger hopp och empowerment. Alliansens skolpolitik leder ditåt. Jobbpolitiken är på väg. Det finns mycket att göra, men med Maud Olofssons vision om nybyggarlandet kan de personer som idag står utanför samhället med sina viljor, drömmar och rätt stöttning ta klivet in i värmen. Kanske, kanske genom att bli lite, lite - med respekt - ifrågasatta när de ansöker om försörjningsstöd. Och kanske, kanske genom att försörjningsstödet på sina håll gjordes om till ett försörjningslån. Men det är en senare fråga. Om inte annat så för människovärdets skull.

Tankar måste få växa

En liten, liten artikel om kärnkraftsstopp och därmed dyr el: Decennier av livsfarlig ledning kostar. Per Gudmundsons ord handlar om så mycket mer än om att staten styrt över kärnkraften och haft ett tankeförbud i lagen. Den handlar om ett förhållningssätt mellan stat och medborgare, kommun och brukare. Och det är mot den bakgrunden vi måste se på Centerpartiets roll.

Att vi måste försöka ge makten tillbaka till den som givit staten makten. Då när våra förfäder kände att det var en orolig tid och folket behövde en stark styrning med en stark stat. Säkert var deras beslut kloka för den tiden. Men risken i samhällen där staten är för stark och mäktig är att människan blir svag och förlitar sig till nånannanismen. Vi slutar bry oss, vi vägrar välja och vi blir egoistiska och avundsjuka.

Jag vill ha ett Sverige där varje individ får växa. I sina val och med sin unika förmåga. Där individen tar ansvar för sig, sin familj och andra. Det börjar med förskolan och skolan, där alla barn har rätten till kunskap, men också förmågor som entreprenörskap och kreativitet, för att kunna klara av en ny tid. Där du ser helheter och lär dig samarbeta. Tack vare Alliansen ligger fokus på kunskap och det blir nya vägar i Gy11. Individerna ska inte stöpas i samma form, utan ha möjlighet att göra de val som de vill, i relation till sina framtidsdrömmar.

Systemen vidare ska anpassas till att entreprenörskap och arbete belönas. Arbetslinjen rakt igenom. Givetvis ska samhället stå där med krockkuddar när människovärdet står på spel. Men nog finns det arbete kvar att göra för att utforma vårt samhälle så att människan och entreprenörskapet går först, före utanförskap och passivitet. Men det gäller att göra förändringarna i en helhet utifrån några grundläggande principer som börjar i tron på individen och entreprenörskapet. Det är nu Alliansen har läge att bygga vidare på arbetslinjen genom att initiera utredningar som kan ligga till grund för propositioner i nästa mandatperiod.

Jag bedömer att Peter Altenberg har ett riktigt läsvärt inslag i sin jämförelse mellan Folkpartiets och Centerpartiets ekonomiska politik.

Och jag känner själv att det är lätt att lägga tankeförbud på sig själv eller i en grupp då jag som gräsrot känner mig som en representant för Alliansen, de statsbärande som ska ta ansvar. Men i ett samhälle där vi tar ansvar låter vi också idéer få växa. Kanske inte alltid bäst på bloggen, då du riskerar att bli hudflängd - men hur var det nu med yttrandefriheten? I ett Sverige där alla får växa, får också idéer och tankar växa - och dö. Åtminstone nu, 2011, när vi ska så inför kommande generationers skörd av entreprenörskap och frihet.

Finanspolitisk debut för Annie Johansson

Med bravur gjorde Annie Johansson idag debut som Centerpartiets finanspolitiska talesperson.

Tre prioriteringar ska prägla Centerpartiets ekonomiska politik under kommande mandatperiod:

1. En liberal och jämställd ekonomisk politik med lägre skatter för ökad frihet. Fler kvinnliga företagare och arbetsgivare i välfärden och fler valmöjligheter för människor.

2. En öppen och modern arbetsmarknad där alla som vill och kan jobba ska ha möjlighet att göra det. Sänk trösklarna för att ge unga och invandrare en starkare ställning och riv hindren för fler jobb.

3. Grön företagsamhet där vi förenar hållbarhet och konkurrenskraft, för omställning av transportsektorn, framväxten av de gröna näringarna och exportmöjligheter för miljöteknik.

I budgetdebatten bemötte Annie replikerna på ett enastående sätt. Grattis till Annie och till oss i Centerpartiet!

Johan Hedin bloggar också.

Integration börjar i individen

I en intressant artikel på Newsmill beskriver en tidigare sakkunnig till integrationsminister Orback (S) varför socialdemokraterna misslyckades med integrationspolitiken. Men ändå lyckas han inte släppa sin syn på att integrationen ska komma uppifrån. Jag menar att integration/mångfald växer nedifrån. På arbetsplatser när medvetna chefer rekryterar människor med olika bakgrund, språkkunskaper och erfarenheter, i skolor och föreningar där ungdomar möts och ser varandras kvaliteter. Men också i form av människors beslut. När en familj bestämmer sig för att köpa ett radhus i en del av staden där inga som är av deras ursprung bor. Just för att de vill integrera sig. Eller väljer en skola eller förskola åt sina barn där inte så många med deras modersmål går. Just för att de vill skapa mångfald som de och vi andra kan dra nytta av. Allt börjar hos dig!

Integration kan aldrig komma uppifrån, utan måste vara en dröm och vilja hos individen. Sedan kan staten hjälpa till med diverse beslut som underlättar mångfalden på arbetsplatser och i bostadsområden. Som Centerpartiets förslag om nystartszoner. Eller att avskaffa LAS. Eller att sänka arbetsgivaravgifter. Eller att sänka skatten så man får mer kvar i plånboken och kan spara pengar och köpa en egen bostad. Det låter enkelt, men jag är övertygad om att den ekonomiska friheten är nyckeln. Nej, inte hundra kronor mer per månad i underhållsstöd för ensamstående. Nej, inte projektbidrag till miljonprogramsområdena. Nej, inte att alla tjänar lika mycket. Det måste vara värt att arbeta tolv timmar om dagen 363 dagar om året. Det måste synas i plånboken för den som får en löneökning. Och det måste vara möjligt att anställa en person på grund av att han eller hon besitter en kompetens som saknas i företaget, på vårdcentralen eller på förskolan. Men det perspektivet tar varken den fd sakkunnige eller partiets nuvarande partiledare. För det skulle gynna individer, inte systemet.

Mellanösterns möjligheter

Jag har varit på Centerpartiets mycket intressanta kurs om Mellanöstern i ett dygn. Det handlade verkligen inte bara om Gaza-Israel. Mellanöstern utgörs av 22 länder. Arrangörerna visade med hjälp av föreläsarna på utvecklingspotentialen och möjligheterna, vilket känns mycket lösningsfokuserat. Det är ur styrkorna vi kan nå nya mål. Istället för att måla upp nattsvarta bilder som gör oss förfärade. En slutsats som jag drog är att Sverige har mycket att vinna på att initiera samarbeten med Mellanöstern. Kvinnor är i majoritet att starta företag i Gulfen. Det finns också en spännande finansieringsform i egenskap av islamisk finansiering. Det låter jättemärkligt. Islamisk finansiering. Men det innebär: Delat ansvars- och risktagande och räntefria lån– pengar i sig skall inte generera inkomster utan du skall aktivt se till att dina pengar skapar jobb och mervärde för dig själv, dina partners och för samhället i stort. Fint! Vilken bra idé. Att den som har mycket pengar delar med sig till goda initiativ. London är på. Tyvärr är Sveriges muslimer bara 3 % till antalet, vilket innebär att tanken kanske inte slår igenom här än på länge. Men varför inte starta ett projekt där vi får lära mer om formen för att se hur denna typ av ekonomisk finansiering kan passa in i vår kultur och i vårt tänkande. Dvs någon form av kunskapsöverföring (läs: biståndsprojekt) där Sverige under finanskrisen lär av Mellanöstern. Kanske kan en vinna-vinna-situation uppstå, dvs att vi har något att bidra med vad gäller demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter. Om någon är intresserad. Annars kanske det kan bli en bieffekt för vår samarbetspartner då syftet är att vi ska lära oss något. Men det kanske är ett synsätt som är svårt att ta till sig? Nej, inte i Centerpartiet som är ett progressivt parti.