Bromma är blandat

Sveriges Radio sände i morse ett reportage om rikedom och tar klassiskt nog Ålsten i Bromma som exempel på en adress där det kostar mycket pengar att köpa ett hus med tomt. Ingen som har varit där blir förvånad. Närheten till staden och skogen, sjön och sjukvården, spårvagn och skola - småstadsidyllen - är livskvalitet!

Det förvånande med reportaget är Sveriges Radios ensidighet att bygga på den svenska avundsjukan med att några har mer pengar eller tjänar mer pengar än oss andra. Droppen är när mäklaren antyder att boende med mycket pengar inte skulle vilja se folk som är fattiga i området. Det är ett grovt påhopp på brommabor generellt och dessutom en märklig människosyn.

Risken med att se alla stadsdelar utifrån någon form av genomsnittligt perspektiv är att alla personer dras över en kam. Bromma är en stadsdel med både flerplansvillor och flyktingmottagande, hyresrätter och bostadsrätter.

Faktum är att behovet av försörjningsstöd/ekonomiskt bistånd/socialbidrag ökar i Bromma. Det finns ingen trend att det skulle minska. I Bromma försörjs dock fler personer per hushåll av ett försörjningsstöd, än i andra stadsdelar. I Bromma står alltså försörjningsstödet på så sätt för en lägre kostnad/hushåll än i övrigt i staden.

Det finns andra sociala bitar i Bromma som skiljer ut sig gentemot övriga stadsdelar i Stockholm. Antalet äldre ökar. Äldre personer bor gärna kvar i hemmet med hjälp av hemtjänst i Bromma. Vi har 32 hundraåringar, varav 22 får individuellt anpassade insatser och tio bor i någon form av boende.

Fattigdom och rikedom är relativa ekonomiska begrepp som kan förändras snabbt på grund av tur, skicklighet eller hårt arbete. Rikedom och lycka är inte samma sak. Det vet han/hon som fötts med pengar, men vars högsta önskan inte blir uppfylld. Det vet den fattige innovative som känner glädje i det lilla. Men fördomar - Sveriges Radio - det är åsikter hos gemene man som späs på med nya upprepade bilder av hur något ser ut, utan att belysa fakta från två håll.

Det Sveriges Radio dessutom gör är att skapa avundsjuka ute i landet gentemot huvudstaden. Att ställa orter gentemot varandra är aldrig framgångsrikt enligt min filosofi. Stockholm har en bra marknad och växte i fjol med två Vingåker (18 000 personer). Växtvärken innebär det angenäma problemet att man måste bygga bostäder och förskolor på löpande band. Staden med dess ledning jobbar hårt och genomtänkt för växandet för att möta upp de hårt arbetande stockholmarna runtom i staden.
Johan Hedin bloggar.

"Ett fattigt litet barn jag är"

Barnfattigdomen diskuteras vidare lite här och där. Det blir alltid lite tyst i sammanhang där fattigdom eller ekonomisk status nämns. Det här är inget man ska prata om! Normen är ju liksom att man klarar sig bra och åker utomlands en vecka på sommaren.

Ordet "fattig" kommer alltid få mig att minnas den lunch jag åt med min pappa och min son i köket i mitt barndomshem för några somrar sedan. Jag påminde min pappa så där som jag kan göra ibland om att hans favoritvers när han var barn enligt min farmor var: "Ett fattigt litet barn jag är, men glad jag är ändå" Min son ställde frågan med det spontana allvar som bara ett barn kan ha: "Morfar - är jag fattig?" Och min pappa svarade med det djupa allvar som bara en livserfaren har: "Nej, du är inte fattig. Du är älskad av många, är hel och ren och har mat på bordet. Du har allt ett barn kan behöva." Min son blev nöjd med svaret (liksom även jag) och samtalet fortsatte.

Det är väldigt viktigt att inte se människor som om de befinner sig i ett statiskt tillstånd. En person som är "fattig" eller "hemlös" eller "rik" i ett sammanhang kan befinna sig i den omvända situationen bara ett halvår senare. Det handlar om strävan, förvaltning, tur, företagsamhet, målmedvetenhet, men också olika val som vi gör i livet.

Jag har gjort valet att leva fattigt just nu. Jag bygger upp ett företag och jag lär mig om politik. Det är nya situationer, nya lärdomar, nya erfarenheter som ger mig otroligt mycket. Jag har tur, för vi klarar oss.

Under min barndom byggde mina föräldrar upp sitt företag med knappa resurser, men med hårt arbete. Jag och min bror hade allt vi behövde och vi fick vara delaktiga. Skolan var viktig, men vi uppmuntrades också att vara fritidsaktiva i sporter och föreningar, så att våra nätverk skulle vidgas och erfarenheterna öka. Självklart minns jag det tillfälle då mina föräldrar var tvungna att betala momsen i förväg och säsongen inte ens hade börjat. De satte sig ner med mig och min bror och frågade om de fick låna av de sparpengar som farfar givit oss för att kunna betala moms och köpa mat. Jag förstår så här i efterhand att nya skor och cykel var stora investeringar. Men de kämpade och huset som pappa byggt själv kunde bli gäst- och personalstuga, medan vi flyttade in i en nybyggd villa. Vardagsrummet var omöblerat de första fem åren, eftersom inte banklånet räckte till möbler.

Att få ha hand om barnbidraget från åttonde klass för att köpa kläder, godis mm var en frihet under ansvar.

Min barndom var trygg och fin. Jag hade allt. Min barndom kan säkert inte jämföras med de barn som lever upp i familjer där föräldrar lever på ekonomiskt bistånd eller försörjningsstöd. Beroendet till samhället blir stort. Men det kan aldrig vara "synd" om dessa barn. De har rättighet till en tolv års lång utbildning. Med rätt stöttning och lärare som ser dem och har höga förväntningar kan de möta framtiden med toppbetyg. Har de tur hittar de förebilder i föreningslivet, på läxhjälpen eller på fritidsgården. Unga vuxna som kan tala om hur det går till att söka till universitetet, som berättar att det är möjligt, om man bara kämpar, som ger hopp och empowerment. Alliansens skolpolitik leder ditåt. Jobbpolitiken är på väg. Det finns mycket att göra, men med Maud Olofssons vision om nybyggarlandet kan de personer som idag står utanför samhället med sina viljor, drömmar och rätt stöttning ta klivet in i värmen. Kanske, kanske genom att bli lite, lite - med respekt - ifrågasatta när de ansöker om försörjningsstöd. Och kanske, kanske genom att försörjningsstödet på sina håll gjordes om till ett försörjningslån. Men det är en senare fråga. Om inte annat så för människovärdets skull.

Jobb, jobb, riktiga jobb

Det är obegripligt att så många ungdomar blivit långtidsarbetslösa och förtidspensionärer. Visst är det en politisk katastrof då ungdomar får en biljett till arbetslösheten och fattigdomen, istället för ett första jobb där de får pröva sina vingar, möjligheten att stå på egna ben.

Jag tror att flera insatser måste till. Givetvis ska ungdomarna i och med entreprenörskap i gymnasieskolan från och med hösten inse att man måste skaffa ett jobb, snarare än få ett. Ungdomarna kommer att bli mer företagsamma.

Men arbetsmarknaden måste bli mer flexibel där vi måste ha lägre ingångslöner och slopa turordningsreglerna. Arbetsrätten måste vara utformad från de som ska anställa, företagen, snarare än de som ska anställas. Vilka behov och kompetenser krävs?

Men det är också på tiden att avreglera Försäkringskassan, för att istället låta staten sköta tillsyn av myndighetsutövningen. Att föra in arbetslöshetsförsäkringen i privata försäkringsbolag där man även ansvarar för jobbcoachning skulle kunna vara ett sätt att ytterligare få snurr på verksamheten. Hur förtidspensionen kommer in i detta vet jag inte riktigt. Men jag vet att alldeles för många unga är arbetslösa och förtidspensionerade, vilket är förkastligt i ett additivt samhälle där alla måste bidra för att människovärdet ska upprätthållas.

Centerpartiet sa det i Stockholm på partistämman 2005: Jobb, jobb, riktiga jobb.

Receptet mot fattigdom är utbildning

Rädda Barnen kom häromdagen ut med sin årliga rapport kring barnfattigdom. Ett fattigt barn är ett barn som lever i en familj där man får ekonomiskt bistånd (socialbidrag) eller har låg inkomststandard. Vart tjugonde barn med svensk bakgrund och vart tredje barn med utländsk bakgrund lever i fattiga förhållanden. Barn till ensamstående föräldrar har, förståeligt nog, det sämre ställt ekonomiskt, än barn till sammanboende. Hälften av barn med utländsk bakgrund och ensamstående förälder räknas till fattiga.

Rädda Barnens rapport är viktig. Den visar på vikten av den av Alliansen inslagna vägen, nämligen att alla barn har rätten till kunskap och utbildning. Att vi ska komma ihåg att den som kommer ny till ett land inte alls har det så gott ställt ekonomiskt, men kanske känner trygghet och lycka över att bo i fred. Att det tar tid att komma in i systemen. Att kanske vissa ställer sig utanför systemen tex i samband med att man bygger upp en tillvaro tex i egenskap av företagare.

Givetvis är det fruktansvärt i de fall som barn inte får mediciner för att föräldrarna inte har råd. Eller när elen stryps. När vräkningar sker för att inte hyran är betald. Och nog hugger det till i hjärtat när man inser att en elev gärna går på lovskola för matens skull. Eller att förslaget om Gröna Lund inte är genomförbart för att alla inte har råd - och verkligen inte helt spontant. Väldigt få är dock de elever som går i ärvda kläder utan mobiltelefoner eller datorer.

Jag tror också att det kan vara nyttigt att leva i sparsamma förhållanden där du kan lära dig uppskatta ett teaterbesök eller en ihopsparad semester. Incitamenten för dessa ungdomar att skaffa sommarjobb är givetvis stora.

Men rapporten uttalar väldigt mycket ojande kring "utsatta områden" osv. Det är bostadsområden där också många trivs och känner en stor gemenskap. Analysen av att ingenting görs är felaktig. Givetvis är det med en god utbildning som fattigdom kan stävjas på sikt. Skolfanan hålls högt i Stockholm. Vi vill ha en skola där alla lyckas. Där alla barn - oavsett bakgrund - får rätten till kunskap. Där alla barn - oavsett socioekonomisk bakgrund - får stöttning att nå målen. Där alla barn har höga förväntningar på sig. Där alla barn kan delta i skolutflykter och studiebesök. Där ingen blir mobbad - oavsett orsak. Där drömmen hos var och en hålls levande - för att individen ska sträva efter lycka och egen försörjning.

Anders W Jonsson, Johan Ingerö, Peter Andersson bloggar ur olika perspektiv.