Vp 2013 för Bromma SDN

Igår kväll var det dags för årets sista möte med Bromma stadsdelsnämnd. En fin verksamhetsplan och budget för 2013 antogs. Alliansen lade ett särskilt uttalande med följande lydelse:

"Att brommaborna kan försörja sig själva är viktigt för vars och ens egenmakt och självbestämmande. Den som är beroende av ekonomiskt bistånd är inte helt fri. Den målgruppsprioritering som görs under 2013 - vad gäller bildande av tvärteam för att få unga som står långt från arbetsmarknaden i självförsörjning - är betydelsefull.

Kvaliteten i förskolan är hög och ska utvecklas. De barnråd som genomförs är positiva exempel på att stärka våra minsta brommabors självkänsla och inflytande över sin närmiljö. Det är av stor vikt att förvaltningen arbetar strategiskt med att rekrytera förskollärare. Att alla pedagoger har en grundläggande utbildning i jämställdhet mellan flickor och pojkar är viktigt.

De satsningar som har gjorts för måltidsupplevelsen för de äldre har burit frukt, men måste följas upp och vidmakthållas. Anhörigvårdarna är en ofta osynliggjord och belastad grupp i vårt samhälle. De anhöriga ska få rätt stöttning, hjälpmedel och avlastning.

De investeringar som görs på lekparker och parkvägar är insatser som höjer kvaliteten i stadsmiljön. Med Stockholm stads högsta grönyta per invånare konstaterar vi att vi även fortsättningsvis har plats för fler brommabor."

Titta gärna på Centerpartiets sajt www.etthållbartval.se - Jag vägrar vänja mig

Socialförsäkringssystemet synas

SKL har, enligt Expressens ledare, granskat försörjningsstöd/ekonomiskt bistånd/socialbidrag (kärt barn har många namn). SKL skriver:

"...0-placerade är en bortglömd grupp som nu lyfts fram. I studien har varannan aldrig haft ett jobb och av de som haft ett jobb har var femte inte arbetat under det senaste decenniet. Särskilt oroande är att det i denna grupp finns en stor andel unga som riskerar att fastna i ett livslångt bidragsberoende. Den här gruppen får inte samma rehabilitering som man får inom ramen för Försäkringskassan. Nuvarande lagstiftning tillåter inte att socialtjänsten tar ett samordnande ansvar för rehabilitering eller ens ifrågasätter varför en person kan vara sjukskriven under flera år utan en rehabiliteringsplan."

Det behövs ett större grepp på socialförsäkringarna, vilket regeringen redan har konstaterat, då man tillsatte utredningen med Irene Wennemo. Dessutom ses utförsäkringarna över och den snabbutredningen ska landa hos Kristersson i höst. Det är bra att alla bollar och idéer hamnar i luften. Regeringen ska inte se det som något nederlag att man ev måste förändra i systemet eller skruva i maskineriet. Det är snarare en styrka att man vågar ta kritiken och se det som fördelar att ha en öppen debatt. Givetvis vill man av instinkt göra något direkt åt alla de som faller mellan stolarna eller som är nollplacerade. Men skyddsnätet finns där och vi måste ge oss till tåls för att alla kloka förändringar ska göras - först i höst och sedan flera år längre fram.

Jag hoppas på ett system där arbetslinjen förstärks ytterligare. Där rehabilitering/jobbcoacheri förekommer även inom socialtjänsten. Där socialbidrag blir sociallån - för människovärdet. Där arbetslöshetsförsäkringen blir individualiserad och är frivillig. Där försäkringen kan tecknas på marknaden av bolag som också ansvarar för jobbcoachning och matchning. Där Arbetsförmedlingen konkurrensutsätts. Och för att många fler jobbtillfällen ska finnas måste företagande vara lönsamt och enkelt - ett alternativ för gemene man. Då måste bokföringen vara enklare. Det måste bli faktiska skatteinbetalningar istället för preliminära. Det måste vara dubbelt grundavdrag för företagare. Det måste vara avdragsgillt att investera i ett nyföretag. Vinst ska ses som något fint och resultatet av hårt arbete. Tankarna och idéerna grundläggs i skolan där jante-lagen är något som bara ska gå att läsa om i historieböckerna.

Expressens ledare skriver med anledning av försörjningsstöd:

"Alla sjuka, oavsett om de vill eller inte, måste få sin arbetsförmåga prövad under motiverande ledning. Också de nollklassade. De unga, ofta med bokstavsdiagnoser, måste få bättre psykiatriskt stöd tidigare och möjligheter att få plats på arbetsplatser - också om det krävs mycket handledning.
Det är inte anständigt att låta unga, vilsna vuxna döma sig själva till ett evigt liv på försörjningsstöd bara för att de i stunden inte förstår bättre."

"Ett fattigt litet barn jag är"

Barnfattigdomen diskuteras vidare lite här och där. Det blir alltid lite tyst i sammanhang där fattigdom eller ekonomisk status nämns. Det här är inget man ska prata om! Normen är ju liksom att man klarar sig bra och åker utomlands en vecka på sommaren.

Ordet "fattig" kommer alltid få mig att minnas den lunch jag åt med min pappa och min son i köket i mitt barndomshem för några somrar sedan. Jag påminde min pappa så där som jag kan göra ibland om att hans favoritvers när han var barn enligt min farmor var: "Ett fattigt litet barn jag är, men glad jag är ändå" Min son ställde frågan med det spontana allvar som bara ett barn kan ha: "Morfar - är jag fattig?" Och min pappa svarade med det djupa allvar som bara en livserfaren har: "Nej, du är inte fattig. Du är älskad av många, är hel och ren och har mat på bordet. Du har allt ett barn kan behöva." Min son blev nöjd med svaret (liksom även jag) och samtalet fortsatte.

Det är väldigt viktigt att inte se människor som om de befinner sig i ett statiskt tillstånd. En person som är "fattig" eller "hemlös" eller "rik" i ett sammanhang kan befinna sig i den omvända situationen bara ett halvår senare. Det handlar om strävan, förvaltning, tur, företagsamhet, målmedvetenhet, men också olika val som vi gör i livet.

Jag har gjort valet att leva fattigt just nu. Jag bygger upp ett företag och jag lär mig om politik. Det är nya situationer, nya lärdomar, nya erfarenheter som ger mig otroligt mycket. Jag har tur, för vi klarar oss.

Under min barndom byggde mina föräldrar upp sitt företag med knappa resurser, men med hårt arbete. Jag och min bror hade allt vi behövde och vi fick vara delaktiga. Skolan var viktig, men vi uppmuntrades också att vara fritidsaktiva i sporter och föreningar, så att våra nätverk skulle vidgas och erfarenheterna öka. Självklart minns jag det tillfälle då mina föräldrar var tvungna att betala momsen i förväg och säsongen inte ens hade börjat. De satte sig ner med mig och min bror och frågade om de fick låna av de sparpengar som farfar givit oss för att kunna betala moms och köpa mat. Jag förstår så här i efterhand att nya skor och cykel var stora investeringar. Men de kämpade och huset som pappa byggt själv kunde bli gäst- och personalstuga, medan vi flyttade in i en nybyggd villa. Vardagsrummet var omöblerat de första fem åren, eftersom inte banklånet räckte till möbler.

Att få ha hand om barnbidraget från åttonde klass för att köpa kläder, godis mm var en frihet under ansvar.

Min barndom var trygg och fin. Jag hade allt. Min barndom kan säkert inte jämföras med de barn som lever upp i familjer där föräldrar lever på ekonomiskt bistånd eller försörjningsstöd. Beroendet till samhället blir stort. Men det kan aldrig vara "synd" om dessa barn. De har rättighet till en tolv års lång utbildning. Med rätt stöttning och lärare som ser dem och har höga förväntningar kan de möta framtiden med toppbetyg. Har de tur hittar de förebilder i föreningslivet, på läxhjälpen eller på fritidsgården. Unga vuxna som kan tala om hur det går till att söka till universitetet, som berättar att det är möjligt, om man bara kämpar, som ger hopp och empowerment. Alliansens skolpolitik leder ditåt. Jobbpolitiken är på väg. Det finns mycket att göra, men med Maud Olofssons vision om nybyggarlandet kan de personer som idag står utanför samhället med sina viljor, drömmar och rätt stöttning ta klivet in i värmen. Kanske, kanske genom att bli lite, lite - med respekt - ifrågasatta när de ansöker om försörjningsstöd. Och kanske, kanske genom att försörjningsstödet på sina håll gjordes om till ett försörjningslån. Men det är en senare fråga. Om inte annat så för människovärdets skull.