Barnfattigdomen diskuteras vidare lite här och där. Det blir alltid lite tyst i sammanhang där fattigdom eller ekonomisk status nämns. Det här är inget man ska prata om! Normen är ju liksom att man klarar sig bra och åker utomlands en vecka på sommaren.
Ordet "fattig" kommer alltid få mig att minnas den lunch jag åt med min pappa och min son i köket i mitt barndomshem för några somrar sedan. Jag påminde min pappa så där som jag kan göra ibland om att hans favoritvers när han var barn enligt min farmor var: "Ett fattigt litet barn jag är, men glad jag är ändå" Min son ställde frågan med det spontana allvar som bara ett barn kan ha: "Morfar - är jag fattig?" Och min pappa svarade med det djupa allvar som bara en livserfaren har: "Nej, du är inte fattig. Du är älskad av många, är hel och ren och har mat på bordet. Du har allt ett barn kan behöva." Min son blev nöjd med svaret (liksom även jag) och samtalet fortsatte.
Det är väldigt viktigt att inte se människor som om de befinner sig i ett statiskt tillstånd. En person som är "fattig" eller "hemlös" eller "rik" i ett sammanhang kan befinna sig i den omvända situationen bara ett halvår senare. Det handlar om strävan, förvaltning, tur, företagsamhet, målmedvetenhet, men också olika val som vi gör i livet.
Jag har gjort valet att leva fattigt just nu. Jag bygger upp ett företag och jag lär mig om politik. Det är nya situationer, nya lärdomar, nya erfarenheter som ger mig otroligt mycket. Jag har tur, för vi klarar oss.
Under min barndom byggde mina föräldrar upp sitt företag med knappa resurser, men med hårt arbete. Jag och min bror hade allt vi behövde och vi fick vara delaktiga. Skolan var viktig, men vi uppmuntrades också att vara fritidsaktiva i sporter och föreningar, så att våra nätverk skulle vidgas och erfarenheterna öka. Självklart minns jag det tillfälle då mina föräldrar var tvungna att betala momsen i förväg och säsongen inte ens hade börjat. De satte sig ner med mig och min bror och frågade om de fick låna av de sparpengar som farfar givit oss för att kunna betala moms och köpa mat. Jag förstår så här i efterhand att nya skor och cykel var stora investeringar. Men de kämpade och huset som pappa byggt själv kunde bli gäst- och personalstuga, medan vi flyttade in i en nybyggd villa. Vardagsrummet var omöblerat de första fem åren, eftersom inte banklånet räckte till möbler.
Att få ha hand om barnbidraget från åttonde klass för att köpa kläder, godis mm var en frihet under ansvar.
Min barndom var trygg och fin. Jag hade allt. Min barndom kan säkert inte jämföras med de barn som lever upp i familjer där föräldrar lever på ekonomiskt bistånd eller försörjningsstöd. Beroendet till samhället blir stort. Men det kan aldrig vara "synd" om dessa barn. De har rättighet till en tolv års lång utbildning. Med rätt stöttning och lärare som ser dem och har höga förväntningar kan de möta framtiden med toppbetyg. Har de tur hittar de förebilder i föreningslivet, på läxhjälpen eller på fritidsgården. Unga vuxna som kan tala om hur det går till att söka till universitetet, som berättar att det är möjligt, om man bara kämpar, som ger hopp och empowerment. Alliansens skolpolitik leder ditåt. Jobbpolitiken är på väg. Det finns mycket att göra, men med Maud Olofssons vision om nybyggarlandet kan de personer som idag står utanför samhället med sina viljor, drömmar och rätt stöttning ta klivet in i värmen. Kanske, kanske genom att bli lite, lite - med respekt - ifrågasatta när de ansöker om försörjningsstöd. Och kanske, kanske genom att försörjningsstödet på sina håll gjordes om till ett försörjningslån. Men det är en senare fråga. Om inte annat så för människovärdets skull.
Etiketter: barn, ekonomi, fattigdom, försörjningsstöd, nybyggarlandet
