Stockholms län - ett föredöme i mottagande av nyanlända

Idag var det förbundsmöte med Kommunförbundet i Stockholms Län, KSL. Avgående kommunalråd Anders Lago (S) från Södertälje erkände att integrationspolitiken har varit ett misslyckande. Han nämnde ordet "misslyckande" tre gånger. Lösningen ligger inte i uppifrån-direktiv eller ”fördelning av flyktingar”, som jag ser det. Allt gott arbete ligger på en egen vilja och att man ser att de nytillkomna ger ett extra värde. Målet är att Stockholms län ska vara ett föredöme i mottagandet av nyanlända.

Varje invandrad person är en individ med önskemål och drömmar värda att bekräfta och bemöta. När nu regeringen ska forma en ny integrationspolitisk strategi är det av betydelse att den genomsyrar höga förväntningar: På de nyanlända, de som börjar etablera sig, på handläggare och lärare som väljer att arbeta i områden där många flerspråkiga finns. Här är några förslag till åtgärder för nybyggarlandet:

• Inför försörjningslån istället för försörjningsstöd. Alla vill göra rätt för sig. Människor vill kunna försörja sig på egen hand. Genom att omstöpa försörjningsstödet till lån blir det ett incitament att snabbare på egen hand eller med stöd gå in i sysselsättning eller klara språkstudier.
  

• Ge nyanlända ett provisoriskt personnummer så att de kan börja jobba från första dagen, om så önskas.
• Visa på förebilder! Leta upp positiva exempel där människor snabbt kommit i arbete, lärt sig språket eller bidragit med sina resurser.
  
• Visa på exempel hur kommuner som behöver nyinflyttning har marknadsfört sig och lyckats rekrytera nya boende.
  
• Uttala höga förväntningar på elever från första dagen. De blir vad vi förväntar oss. Vi ska positionera dem - inte i sina nuvarande resultat eller låga nivå i svenska språket - utan i den potential de har.
  

• Avsätt forskningsmedel som fokuserar andraspråksinlärning för analfabeter inom sfi.

• Se över kvalitetskriterier inom sfi-verksamheten. Stärk lärarna.
  

• Se till att alla lärare som arbetar i flerspråkiga områden har utbildning i svenska som andraspråk så att de kan stötta eleverna interaktivt.

• Modersmålsundervisning bidrar positivt till elevens skolframgång. Låt modersmålsämnet i gymnasiet räknas som ett extra språk som höjer meritvärdet i ansökan till gymnasiet.

Kompetens och vilja är grunden

Sverige bedöms bäst på integration, enligt en brittisk studie, som studerar lagar, men inte arbetsmarknaden i sig.

Resultatet är mycket märkligt då det tar så lång tid för nyanlända att få jobb och att barnfattigdom råder bland så stor del av barn som har föräldrar med utländsk bakgrund. Möjligheterna finns alltså, men vi fångar dem inte? Kanske är det våra föreställningar eller förväntningar som hindrar människor?

I skolstudier visar det sig att föräldrars utbildningsbakgrund är den viktigaste hörnstenen för att barnen ska lyckas. För barn som har varit mer än sju år i Sverige spelar inte den utländska bakgrunden längre någon roll, utan då handlar främst studieresultaten om vilken coaching föräldrarna har förutsättningar att ge.

Så viktigt det är att sfi, KomVux och högskolan erbjuder högkvalitativa utbildningar. Och framgångsfaktorer för ungdomarna är att föräldrarna ses som en resurs - oavsett utbildningsbakgrund eller sysselsättning.

Det är långt kvar tills Sverige är ett additivt samhälle där människor bedöms för sin kompetens och inte för det efternamn vi bär eller de släktträd vi har. Det kan fattas beslut som skyndar på en önskvärd utveckling. Magnus Andersson påminner oss om LAS. Centerpartiet har fortfarande en viktig, målmedveten roll att spela i den frågan. Talet om nybyggarlandet bidrar till bilden av det företagsamma Sverige där vilja och kompetens är viktigare än hudfärg eller antalet anställningsår.

Folkbildning i förorten

I morse deltog jag i en frukostföreläsning av Lisbeth Eriksson, docent i pedagogik på Linköpings Universitet. Arrangör var Studiefrämjandet. Föreläsningen handlade om dels studieförbundsverksamhet i förorter, dels hur etniska grupper själva har startat folkhögskolor och studieförbund.

När det gäller den första delen tar jag till mig en del kring hur mobilisering och inkludering.

När det gäller den andra delen slår det mig att resonemanget har gått på samma sätt när man har startat en religiös friskola, som när man startar en romsk folkhögskola eller ett svensk-muslimskt studieförbund som det startades tjejprojekt inom ramen för Statens Ungdomsråds jämställdhetssatsning 1993-95. Det är någon form av särartstänk, där en trygghet och gemenskap skapas i en frizon som består av likasinnade, då det finns ett behov av att bli stärkt i den egna gruppen eftersom det råder någon form av norm i den stora gruppen eller samhället i övrigt, vilket yttrar sig i form av statistik. I den egna gruppen kan man testa argument, uppmuntra varandra och våga gå vidare till majoritetssamhället eller det mixade beslutsorganet.

Behovet av den egna sfären bottnar, enligt Eriksson, i att man känt utanförskap och att man avviker. Det normerande samhället uppmuntrar nämligen det som anpassar sig till just normen och hur man borde vara.

Slutsatsen måste vara att vi skapar ett inkluderande samhälle där varje individ känner att han/hon behövs. Istället för att prata integration måste vi alltså bygga samhället på att det är additivt. Var och en måste fundera över hans/hennes roll i att skapa en sådan atmosfär. Hur kan den egna organisationen skapa ett inkluderande arbetssätt? I föreningsarbete handlar det om en klar och tydlig vision för organisationen och dess arbete. Det handlar om information, öppenhet, delaktighet och rollfördelning.

Teser blir otydliga utan lösningsförslag

För att Sverige ska klara framtida arbetskraftsbrist behöver vi se på vårt samhälle som additivt. Det innebär att varje individ är en resurs oavsett bakgrund eller identitet.

Principen om människors lika värde, rättigheter och skyldigheter är grunden. Med självklarhet gäller lagstiftningen alla. Det innebär att Centerpartiet inte är extra mycket mot hedersmord, utan Centerpartiet ställer sig negativt till alla former av mord. I ett additivt samhälle gäller arbetslinjen alla, för där utgår man från att varje individ kan och vill bidra. Skolan bygger på att alla har rätt till kunskap, men att man når målen på olika sätt och under olika lång tid. Flerspråkighet ses som en resurs och uppmuntras. Människor får provisoriska personnummer och kan ta ett jobb första ankomstveckan.

Det är lite diffust vad David Cameron i Storbritannien menar med "liberala muskler" mot multikultiralismen. Alla liberaler hajar till och tänker att "det är bra", men vet inte vad det innebär. Språktest? Utegångsförbud, som Björklund föreslog? Hårdare tag mot rasism?

Alla otydliga tal, i likhet med Angela Merkels liknande uttalande under hösten, där politiker säger att man ska ta krafttag mot våld eller förnya politiken eller stoppa ditten eller datten skapar snarare en otydlighet och osäkerhet än trygghet och kraftkänsla. Jag är övertygad om att en politiker i samma andetag måste ge förslag på en lösning eller åtminstone säga en sak som kan ses som ett förslag. Annars hittar människor egna "krokar" i huvudena att hänga upp inriktningstesen på. "Stoppa multikulturalismen" kan innebära att någon tror att det ska vara slut på modersmålsundervisningen, som ju visar att elever når målen i högre grad än om de inte läser modersmålet, vilket är effektivt för samhället och viktigt för individerna.

I ett samhälle speglar sig människor i myndigheternas förväntningar. Förväntas du arbeta och göra rätt för dig så ser du troligen på dig själv som just arbetande och hederlig, än om du förväntas vara hemma och ta det lugnt. Men människor i Tyskland och Storbritannien speglar sig också i sina politiska ledares tal och förväntningar. Jag hoppas att både Merkel och Cameron förtydligar vad de menar och att det når fram till deras medborgare. (Antar att det händer lite mer inrikespolitiskt i våra tyska och brittiska vänners länder, än vad som just råkar nå deras nordliga EU-vän nyhetsmässigt :) ) Annars måste det kännas väldigt diffust att vara såväl inhemsk, som nyanländ eller med utländsk bakgrund.