Folkbildning i förorten

I morse deltog jag i en frukostföreläsning av Lisbeth Eriksson, docent i pedagogik på Linköpings Universitet. Arrangör var Studiefrämjandet. Föreläsningen handlade om dels studieförbundsverksamhet i förorter, dels hur etniska grupper själva har startat folkhögskolor och studieförbund.

När det gäller den första delen tar jag till mig en del kring hur mobilisering och inkludering.

När det gäller den andra delen slår det mig att resonemanget har gått på samma sätt när man har startat en religiös friskola, som när man startar en romsk folkhögskola eller ett svensk-muslimskt studieförbund som det startades tjejprojekt inom ramen för Statens Ungdomsråds jämställdhetssatsning 1993-95. Det är någon form av särartstänk, där en trygghet och gemenskap skapas i en frizon som består av likasinnade, då det finns ett behov av att bli stärkt i den egna gruppen eftersom det råder någon form av norm i den stora gruppen eller samhället i övrigt, vilket yttrar sig i form av statistik. I den egna gruppen kan man testa argument, uppmuntra varandra och våga gå vidare till majoritetssamhället eller det mixade beslutsorganet.

Behovet av den egna sfären bottnar, enligt Eriksson, i att man känt utanförskap och att man avviker. Det normerande samhället uppmuntrar nämligen det som anpassar sig till just normen och hur man borde vara.

Slutsatsen måste vara att vi skapar ett inkluderande samhälle där varje individ känner att han/hon behövs. Istället för att prata integration måste vi alltså bygga samhället på att det är additivt. Var och en måste fundera över hans/hennes roll i att skapa en sådan atmosfär. Hur kan den egna organisationen skapa ett inkluderande arbetssätt? I föreningsarbete handlar det om en klar och tydlig vision för organisationen och dess arbete. Det handlar om information, öppenhet, delaktighet och rollfördelning.