Jag önskar dig en god jul

Jag vill önska Dig en god jul med mycket vila, värme och det umgänge som du önskar.

För den som är hemlös, ensam eller behövande finns fina initiativ av civilsamhället tex Skokartongsappellen, men också Bromma församling arrangerar julfirande.

Redan i förrgår visade sig hjärtligheten i Sverige då en demonstration mot nazism och rasism hölls på Kärrtorps IP här i Stockholm, men också på många andra platser runtom i Sverige. 16000 personer anslöt till demonstrationen i södra Stockholm, en fantastisk mängd människor.

Jag hade inte möjlighet att delta i demonstrationen, men följde den via webb-TV och twittrade en del, precis som Nina Wahlin från Södertälje. Något av en besvikelse var det att flera vänsterorienterade organisationer som tex fackförbundet Kommunal höll tal om klyftor som ökat, istället för att enbart ta avstånd mot våld och andra odemokratiska metoder. När Sverige som mest behöver hålla ihop mot nazism och rasism, för gemenskap, demokrati och inkludering klingar det falskt att tala emot försäljning av allmännyttan i Botkyrka. Men ändå högaktar jag de borgerliga politiker som anslöt till demonstrationen för att ta avstånd mot främlingsfientlighet. Deras närvaro visar att antirasism inte är vänsterpolitik, utan något humant och tvärpolitiskt. Så all heder åt Fredrick Federley, Johan Hedin, Erik Ullenhag, Lotta Edholm, Kerstin Lundgren, Raymond Svensson och Tage Gripenstam mfl.

Frågan är nu bara vilka redskap som krävs för att kunna stoppa nazism. Skolan har redan ett tydligt uppdrag att fostra enligt den demokratiska värdegrunden. Skolan är viktig. Vi ska inte underskatta kunskapsuppdraget. Med kunskap får människan makt att förändra sitt liv och att försörja sig själv. Ju högre utbildning en individ har, desto mindre är risken att hon röstar på Sverigedemokraterna eller andra främlingsfientliga partier. Den som sviks av skolan riskerar att bli bitter och samhällsfrånvänd. Lärarnas tro och positiva förväntan på varje elev - oavsett om läraren blivit heilad eller spottad på - är grunden för studieframgång för varje elev. Lärarnas och rektorernas uppdrag är att ständigt ge nya chanser och att med kärlek ta sig an nya lektioner, där det alltid ska finnas plats för varje elev. Så jobbar de professionella lärarna dagligen.

Utanförskapet i de extrema grupperna är enligt Säkerhetspolisens förra rapport något gemensamt för fraktionerna. Gruppkänslan ger gemenskap, en hemvist, precis som vilken annan förening som helst. Föreningslivet i form av tex idrottsrörelsen och scouting kan ge en gemenskap som alternativ. Då behöver man vara öppen för nya medlemmar och välkomna dem.

Skolans makt är mycket mindre än föräldrarnas påverkan på sina barn. Föräldrarnas inverkan på sina barn och tonåringar är givetvis stor. Här ska inte lagen gå in och styra. Men skolan skulle kunna stävja en spridning av odemokratiska ståndpunkter genom att vara skyldig att informera föräldrar och elever om att det förekommer nazism på skolan. På så sätt kan föräldrarna vara vaksamma och även föra dialoger med barnen hemma. Ännu viktigare är att vi som föräldrar resonerar och diskuterar med våra barn, samt visar på fördelarna med mångfald och sammanhållning.

Tove Lifvendahl skriver om demonstrationen. Peter Wolodarski skrev inför demonstrationen om "Hotet mot demokratin".

Jag vill att varje dag ska vara en dag för människors lika värde, mångfald, inkludering och demokrati. När främlingsfientligheten visar sin bruna klädnad är det viktigt att du och jag står upp genom att bidra med motbilder, bidra med kunskap och om inte annat helt enkelt säga emot som en markering. Det behöver inte alltid betyda att man lämnar fikabordet i protest, men alldeles säkert är att dina nära och kära säkerligen lyssnar mer på dig vid julbordet än på mig eller någon annan politiker närhelst annars.

I ett inkluderande samhälle behövs inte kvotering

Åsa Beckman skriver idag i DN en krönika om jämställdhet. Eller rättare sagt om kvotering: Okej att bli befordrad för meriten att vara kvinna

Jag håller med om att ledarskapet ska skildra den befolkning eller de medlemmar som den leder. Det blir liksom lättast att dra jämnt med rörelsen/befolkningen och att fånga de behov och idéer som finns hos dem man leder. Men detta ska inte avgöras i lagstiftning eller i regler om kvotering, som Beckman ändå tycks förespråka. Med beslut om kvotering blir man så uttalat en representant för en grupp, vilket man sällan är om det inte gäller paraplystyrelser som tex LO-styrelsen, förstås, där ledamöterna så tydligt representerar sina medlemsförbund och deras intressen, vilket även slås fast i förbundets stadgar.

Kvotering väljer in människor på grund av kön eller etnisk bakgrund. Det undergräver lätt en persons auktoritet. Däremot tar varje klok ledare som delegerar makt hänsyn till vilka personer och vilken mix de tillsammans utgör då han/hon utser personer till poster. Bakgrunden vägs in i en helhet av kompetenser. På samma sätt som att valberedningar alltsomoftast ser till att mångfald i en styrelse är bäst och därför föreslår människor som är olika. Det är sedan upp till de röstberättigade att välja. Ofta röstar man väl på den man känner igen sig i - ibland vad gäller yrkeserfarenhet eller kön, men kanske ännu vanligare värderingsmässigt eller vilken attityd/approach kandidaten har.

De allra flesta valberedningar ser väl idag till att mångfald bidrar till att människor med olika erfarenheter, kompetenser och kontaktnät kan vara en stor tillgång i problemlösning, förståelse och att nå nya målgrupper/kunder/väljare. Direkt när en person ur ett underrepresenterat kön/grupp tar plats måste också majoritetsgruppen inkludera det nya perspektivet för att ta tillvara styrkan. Det är givetvis att släppa på lite makt, lite utrymme och lite prestige. Det handlar om att ge plats och lyssna, men också att argumentera utan att bädda in någon i bomull. Att ta varandra på allvar är viktigt och lättare om personer är valda på grund av vilka de är och inte därför att de representerar ett kön eller en etnisk grupp. Så fort någon är kvoterad in från en viss grupp blir sveket av gruppen mycket större än om ledamoten representerade sig själv.

Denna syn på det additiva samhället handlar inte om assimilering, som innebär att den nya gruppen/ledamoten anpassar sig och gör sig likadan som den ursprungliga. Det handlar inte om att majoriteten får minoriteten att integrera sig, likt ett uppifrånperspektiv där den nye smälter in i mängden. Det handlar om att den som kommer in i en grupp inkluderar sig genom att bidra med sin kompetens och sina erfarenheter i den möteskultur som råder. Genom att den nya bidrar med ett nytt perspektiv och nya kunskaper kommer gruppkulturen förändras lite grand. Men detta sker bäst i samspel och med respekt för varandra och för demokratins spelregler.

Bilden av det inkluderande samhället är den nyans som jag ytterligare önskar i migrationsdebatten.

Centerpartiet ska se nyanlända som en resurs

Jag skriver idag på Newsmill att Centerpartiet ska se nyanlända som en resurs. (Rubriken har satts lite ogrammatiskt av redaktionen, men rättas förhoppningsvis till.) Detta med anledning av att Staffan Danielsson inte bara vill reglera hur du och jag går klädda på gator och torg, utan nu även önskar ett tak för antalet invandrare och däribland ensamkommande flyktingbarn. Stämmoombudet Ilan Sadé värmer också upp inför debatten.

Jag skriver om inkluderingssamhället som föreslås i Centerpartiets förnyelseprogram integration: Välkommen till Nybyggarlandet! Det är glädjande att läsa förslaget om att Migrationsverket ska kunna skriva avtal med tredje sektorn, föreningslivet, något jag skrev om i en artikel 2009: Flyktingbarnen behöver kärlek.

Tidigare har jag i ämnet skrivit om tio principer för förortspolitik och Migration är att bygga ett bättre liv.

Folkbildning i förorten

I morse deltog jag i en frukostföreläsning av Lisbeth Eriksson, docent i pedagogik på Linköpings Universitet. Arrangör var Studiefrämjandet. Föreläsningen handlade om dels studieförbundsverksamhet i förorter, dels hur etniska grupper själva har startat folkhögskolor och studieförbund.

När det gäller den första delen tar jag till mig en del kring hur mobilisering och inkludering.

När det gäller den andra delen slår det mig att resonemanget har gått på samma sätt när man har startat en religiös friskola, som när man startar en romsk folkhögskola eller ett svensk-muslimskt studieförbund som det startades tjejprojekt inom ramen för Statens Ungdomsråds jämställdhetssatsning 1993-95. Det är någon form av särartstänk, där en trygghet och gemenskap skapas i en frizon som består av likasinnade, då det finns ett behov av att bli stärkt i den egna gruppen eftersom det råder någon form av norm i den stora gruppen eller samhället i övrigt, vilket yttrar sig i form av statistik. I den egna gruppen kan man testa argument, uppmuntra varandra och våga gå vidare till majoritetssamhället eller det mixade beslutsorganet.

Behovet av den egna sfären bottnar, enligt Eriksson, i att man känt utanförskap och att man avviker. Det normerande samhället uppmuntrar nämligen det som anpassar sig till just normen och hur man borde vara.

Slutsatsen måste vara att vi skapar ett inkluderande samhälle där varje individ känner att han/hon behövs. Istället för att prata integration måste vi alltså bygga samhället på att det är additivt. Var och en måste fundera över hans/hennes roll i att skapa en sådan atmosfär. Hur kan den egna organisationen skapa ett inkluderande arbetssätt? I föreningsarbete handlar det om en klar och tydlig vision för organisationen och dess arbete. Det handlar om information, öppenhet, delaktighet och rollfördelning.

Det brinner i knutarna

Sverige brinner. Vilken minister besöker Rosengård eller åtminstone polisstationen och brandchefen för att visa sitt stöd? Fast det känns väl som i elfte timmen just nu. Plötsligt minns ingen varför bråket startade. Självklart måste hyresgästen följa kontraktet! Men var finns det en alternativ lokal till moské i området? Vem medlar? Att räddningstjänsten är hotad är allvarligt. Afa tar över hela showen. Ser sin chans till äkta bråk utan att kanske bli uppdagade. Extremisterna. Det finns ju redan några som är syndabockar... Draget med dialogpoliser känns genomtänkt och verkningsfullt. Det får inte verka som en poäng med att kasta sten, tutta eld och hota! DN skriver att Räddningsverket har satsat 2,7 miljoner kronor på forskning om relationen mellan blåljusmyndigheter och olika samhällsgrupper. Sabuni menar att Rosengårdsborna måste ta saken i egna händer. Hon vänder dem ryggen. Lämnar dem i sticket. Varför kan hon inte göra det tillsammans med föräldrarna? För att ge dem empowerment. Per Fornander får mig att inte behöva säga så mycket mer.

Inkludera extremisterna

Bra initiativ av regeringen, att lägga pengar på att följa upp extremisterna, dvs människor i utanförskap. Jag ser framemot slutsatserna, så att dessa människor kan inkluderas. All tid fram till dess och varje ungdom som förloras till de extrema är en förlust för svenska samhället. Jag har bloggat om detta tidigare: När öppenheten minskar friheten, Hatbrott.
Härligt att du läser min blogg, Nyamko ;)

Vari sitter svenskheten?

Fantastiskt bra grepp i kvällens Halal-TV . De två beslöjade journalisterna intervjuade Sverigedemokraternas partiledare om vad som är svenskt och hur man blir svensk. Svenska språket var viktigast. Bra! Det sociala kodsystemet och kroppsspråket var tydligen viktigt. Och hur vi fungerar mot varandra. Men någon djupare diskussion var inte programmet rätt forum för. Att vara svensk handlade mest om känslan av att vara svensk, vilket enligt partiledaren var den viktigaste aspekten, men också hur andra ser på en. Och då journalisten säger att hon känner sig svensk kan ändå inte partiordföranden bekräfta det. Med anledning av hennes yttre attribut; slöjan. Men är det då svenskare med en skinnväst eller en Armani-kostym, en Nike-keps eller en Mercedes som yttre attribut? Definitionen av svenskheten är ett grumligt dilemma. Slutsatsen är att motsatsernas tid måste vara förbi. Att både-och-tiden är inne. När man kan vara svensk-somalier och turk-svensk och chilensk-syrian-svensk eller vingåkers-stockholmare. När ursprunget spelar en allt mindre roll; då vem du är och vill vara just nu är mest intressant. Då du i tanke, ord och handling visar vem du är. Där du känner en trygghet tack vare kunskap om dina rötter och samhörighet med den plats där ditt liv spirar och blomstrar. En samhörighet som vi kan få i ett inkluderande samhälle där alla individer behövs och bejakas, inom ramen för vår gemensamma lagstiftning och med det svenska språket som gemensam nämnare. Ett samhälle med mångfald. Genom samhörigheten kan den lojalitet för Sverige och svenskarna (läs: varandra), som Åkesson efterlyser, uppstå. Är det helt enkelt civilkurage han eftersträvar?
Intressant: Halal-TV, centerpartiet, mångfald, svensk