Jag önskar dig en god jul

Jag vill önska Dig en god jul med mycket vila, värme och det umgänge som du önskar.

För den som är hemlös, ensam eller behövande finns fina initiativ av civilsamhället tex Skokartongsappellen, men också Bromma församling arrangerar julfirande.

Redan i förrgår visade sig hjärtligheten i Sverige då en demonstration mot nazism och rasism hölls på Kärrtorps IP här i Stockholm, men också på många andra platser runtom i Sverige. 16000 personer anslöt till demonstrationen i södra Stockholm, en fantastisk mängd människor.

Jag hade inte möjlighet att delta i demonstrationen, men följde den via webb-TV och twittrade en del, precis som Nina Wahlin från Södertälje. Något av en besvikelse var det att flera vänsterorienterade organisationer som tex fackförbundet Kommunal höll tal om klyftor som ökat, istället för att enbart ta avstånd mot våld och andra odemokratiska metoder. När Sverige som mest behöver hålla ihop mot nazism och rasism, för gemenskap, demokrati och inkludering klingar det falskt att tala emot försäljning av allmännyttan i Botkyrka. Men ändå högaktar jag de borgerliga politiker som anslöt till demonstrationen för att ta avstånd mot främlingsfientlighet. Deras närvaro visar att antirasism inte är vänsterpolitik, utan något humant och tvärpolitiskt. Så all heder åt Fredrick Federley, Johan Hedin, Erik Ullenhag, Lotta Edholm, Kerstin Lundgren, Raymond Svensson och Tage Gripenstam mfl.

Frågan är nu bara vilka redskap som krävs för att kunna stoppa nazism. Skolan har redan ett tydligt uppdrag att fostra enligt den demokratiska värdegrunden. Skolan är viktig. Vi ska inte underskatta kunskapsuppdraget. Med kunskap får människan makt att förändra sitt liv och att försörja sig själv. Ju högre utbildning en individ har, desto mindre är risken att hon röstar på Sverigedemokraterna eller andra främlingsfientliga partier. Den som sviks av skolan riskerar att bli bitter och samhällsfrånvänd. Lärarnas tro och positiva förväntan på varje elev - oavsett om läraren blivit heilad eller spottad på - är grunden för studieframgång för varje elev. Lärarnas och rektorernas uppdrag är att ständigt ge nya chanser och att med kärlek ta sig an nya lektioner, där det alltid ska finnas plats för varje elev. Så jobbar de professionella lärarna dagligen.

Utanförskapet i de extrema grupperna är enligt Säkerhetspolisens förra rapport något gemensamt för fraktionerna. Gruppkänslan ger gemenskap, en hemvist, precis som vilken annan förening som helst. Föreningslivet i form av tex idrottsrörelsen och scouting kan ge en gemenskap som alternativ. Då behöver man vara öppen för nya medlemmar och välkomna dem.

Skolans makt är mycket mindre än föräldrarnas påverkan på sina barn. Föräldrarnas inverkan på sina barn och tonåringar är givetvis stor. Här ska inte lagen gå in och styra. Men skolan skulle kunna stävja en spridning av odemokratiska ståndpunkter genom att vara skyldig att informera föräldrar och elever om att det förekommer nazism på skolan. På så sätt kan föräldrarna vara vaksamma och även föra dialoger med barnen hemma. Ännu viktigare är att vi som föräldrar resonerar och diskuterar med våra barn, samt visar på fördelarna med mångfald och sammanhållning.

Tove Lifvendahl skriver om demonstrationen. Peter Wolodarski skrev inför demonstrationen om "Hotet mot demokratin".

Jag vill att varje dag ska vara en dag för människors lika värde, mångfald, inkludering och demokrati. När främlingsfientligheten visar sin bruna klädnad är det viktigt att du och jag står upp genom att bidra med motbilder, bidra med kunskap och om inte annat helt enkelt säga emot som en markering. Det behöver inte alltid betyda att man lämnar fikabordet i protest, men alldeles säkert är att dina nära och kära säkerligen lyssnar mer på dig vid julbordet än på mig eller någon annan politiker närhelst annars.

Större HBT-tolerans behövs mellanmänskligt och i lagen

För drygt en månad sedan avslutades Pride-festivalen. Sverige har kommit långt med HBT-rättigheter i ett internationellt perspektiv. På tapeten har ju Rysslands nya lag mot "homosexuell propaganda" varit. Men mycket finns kvar att göra innan HBT-personer är fullt ut respekterade i Sverige. Detta skrev bland annat Peter Rimsby i början av augusti. Samtidigt som vi behöver jobba med frågan på ett mellanmänskligt plan med attityd- och bemötandeförändringar, anser jag också att lagstiftningen ska inkludera dagens familjebildningar.

Pride-veckan behövs så länge lagen utgår från att ett heterosexuellt par är regeln. Centerkvinnorna har ett spännande förslag till ny föräldraförsäkring som skulle göra det möjligt att dela upp föräldradagarna mellan maximalt fyra vuxna. Detta ställer sig nu Centerpartiets partistyrelse bakom och söker stöd för på den partistämma som äger rum nästa helg. Att som homo-par bestämma sig för att sätta ett barn till världen kräver noggrann planering och sker sällan i all hast. Ibland bestämmer sig två kvinnor och två män för att skaffa barn tillsammans. I en modern lagstiftning måste barnet få rätten till alla sina föräldrar. Det borde vara möjligt att redan under graviditeten anmäla vilka fostrets vårdnadshavare är, utan byråkratiska faderskapsutredningar. En större delaktighet bland samtliga föräldrar blir då möjlig från början. Definitionen av familjebegreppet har sedan länge vidgats i praktiken. Nu måste lagstiftningen uppdateras så att den anpassas till verkligheten. Barnet har rätten till alla sina föräldrar.

Trots Pride-veckan behövs större HBT-tolerans på sina håll. Det visar de höga talen om psykisk ohälsa bland HBT-ungdomar. Enligt Ungdomsstyrelsen i februari 2010 hade var femte HBT-ung utsatts för våld i hemmet, jämfört med var tionde heterosexuell. En fjärdedel av HBT-flickorna angav att de försökt begå självmord. Vi medmänniskor måste säga ifrån när ”bög” och ”flata” används som skällsord, eller när skämt om HBT visar sitt fula tryne i fikarum eller i sociala medier. Rädslan för jargong eller hatbrott får inte hämma HBT-personer att visa sin kärlek öppet. I ett fritt och tolerant Sverige ska du kunna visa kärlek till din partner överallt – om du vill.

Vi i Centerpartiet är ju glada över att människor söker sig till Stockholm för att staden upplevs som inkluderande. Men att HBT-personer söker sig bort från orter där den heterosexuella normen upplevs som exkluderande känns obehagligt, tycker jag. Fortfarande finns orter där homosexualitet göms. Fortfarande finns familjer där HBT-personer förskjuts.  Fortfarande finns anhöriga som säger sig acceptera en homosexuell familjemedlem, bara han/hon inte visar sin läggning för just honom/henne. Här behövs vardagliga samtal, opinionsbildning, digital närvaro och exempel som får HBT-motsträviga att känna empati och förståelse. Positiva exempel är bra, men också förebilder så att unga HBT-personer kan känna mod att stå upp för sin identitet och sexuella läggning. Detta kan unga få under Pride-veckan, men också tack vare HBT-individer som står upp för rätten att vara den man vill i kombination med medias rapportering. HBT-frågan är inte krångligare än rätten att visa sin kärlek till den man älskar och människors lika rätt och värde.

Kanske behövs Pride-festivalen främst för att HBT-personer ska känna vardagsfrihet. Det tog mig elva år som stockholmare att se två av samma kön gå hand i hand på Brommaplan. Det var under Europride 2008. När jag passerade paret hörde jag att de var turister. De tänkte nog att Stockholm är en stad där homosexuella 52 veckor om året visar varandra sin kärlek öppet. Men väldigt sällan ser jag homosexuella som utanför Pride-festivalen visar sin kärlek till varandra, vilket får mig att inse att det finns mycket kvar att göra vad gäller tolerans och HBT-rättigheter. Inte förrän den dag som du oavsett sexuell läggning känner frihet att bo, verka och arbeta var du vill har vi nått friheten. Dit är det långt kvar, men varje år av Pride är ett steg framåt.

 

DN har publicerat några intressanta reportage om HBT: här och här

I ett inkluderande samhälle behövs inte kvotering

Åsa Beckman skriver idag i DN en krönika om jämställdhet. Eller rättare sagt om kvotering: Okej att bli befordrad för meriten att vara kvinna

Jag håller med om att ledarskapet ska skildra den befolkning eller de medlemmar som den leder. Det blir liksom lättast att dra jämnt med rörelsen/befolkningen och att fånga de behov och idéer som finns hos dem man leder. Men detta ska inte avgöras i lagstiftning eller i regler om kvotering, som Beckman ändå tycks förespråka. Med beslut om kvotering blir man så uttalat en representant för en grupp, vilket man sällan är om det inte gäller paraplystyrelser som tex LO-styrelsen, förstås, där ledamöterna så tydligt representerar sina medlemsförbund och deras intressen, vilket även slås fast i förbundets stadgar.

Kvotering väljer in människor på grund av kön eller etnisk bakgrund. Det undergräver lätt en persons auktoritet. Däremot tar varje klok ledare som delegerar makt hänsyn till vilka personer och vilken mix de tillsammans utgör då han/hon utser personer till poster. Bakgrunden vägs in i en helhet av kompetenser. På samma sätt som att valberedningar alltsomoftast ser till att mångfald i en styrelse är bäst och därför föreslår människor som är olika. Det är sedan upp till de röstberättigade att välja. Ofta röstar man väl på den man känner igen sig i - ibland vad gäller yrkeserfarenhet eller kön, men kanske ännu vanligare värderingsmässigt eller vilken attityd/approach kandidaten har.

De allra flesta valberedningar ser väl idag till att mångfald bidrar till att människor med olika erfarenheter, kompetenser och kontaktnät kan vara en stor tillgång i problemlösning, förståelse och att nå nya målgrupper/kunder/väljare. Direkt när en person ur ett underrepresenterat kön/grupp tar plats måste också majoritetsgruppen inkludera det nya perspektivet för att ta tillvara styrkan. Det är givetvis att släppa på lite makt, lite utrymme och lite prestige. Det handlar om att ge plats och lyssna, men också att argumentera utan att bädda in någon i bomull. Att ta varandra på allvar är viktigt och lättare om personer är valda på grund av vilka de är och inte därför att de representerar ett kön eller en etnisk grupp. Så fort någon är kvoterad in från en viss grupp blir sveket av gruppen mycket större än om ledamoten representerade sig själv.

Denna syn på det additiva samhället handlar inte om assimilering, som innebär att den nya gruppen/ledamoten anpassar sig och gör sig likadan som den ursprungliga. Det handlar inte om att majoriteten får minoriteten att integrera sig, likt ett uppifrånperspektiv där den nye smälter in i mängden. Det handlar om att den som kommer in i en grupp inkluderar sig genom att bidra med sin kompetens och sina erfarenheter i den möteskultur som råder. Genom att den nya bidrar med ett nytt perspektiv och nya kunskaper kommer gruppkulturen förändras lite grand. Men detta sker bäst i samspel och med respekt för varandra och för demokratins spelregler.

Bilden av det inkluderande samhället är den nyans som jag ytterligare önskar i migrationsdebatten.

Delaktighet och egenmakt

Idag var jag åhörare på ett arrangemang hos Institutet för Framtidsstudier. Fokus var delaktighet och egenmakt med ett mångfaldsperspektiv. Föreläsarna mötte ett nästan fullsatt Folkets Hus i Rinkeby.

Den förste forskaren Gunnar Myrberg redovisade slutsatser om självtillit och systemtillit i relation till politiskt engagemang hos olika samhällsgrupper. Kontakter med politiker samt vardagsmanifestationer var högst bland infödda med utländsk bakgrund. Personer som var föreningsdeltagare hade större andel kontakter, utförde protester och kände större självtillit än personer som inte var föreningsmedlemmar. Svenskar generellt har i genomsnitt tre föreningsmedlemskap. Invandrade har med sina 2-2,5 medlemskap också internationellt sett stor andel medlemskap.

Myrberg hade funnit ett starkt stöd för politiskt engagemang (kontakter, protester och självtilltro) i relation till färdighetsträning i form av föreningsdeltagande. Slutsatsen är alltså att föreningsdeltagande i form av utbildningar är viktigt och ger politiska redskap!

Intressanta slutsatser av en forskare som heter Viktor Vesterberg om egenmakt gavs. Han hade observerat ett arbetsmarknadsprojekt, samt gjort en del intervjuer med både deltagare och gruppledaren. Egenmakt var ett viktigt mål med projektet, men då några deltagare var "dittvingade" förstod de inte alls vad han menade med begreppet egenmakt, medan ledaren beskrev sin roll som någon form av katalysator för deltagarnas idéer och initiativ som skulle leda till egenmakt.

Under fikapausen talade jag dels med representanter från Försäkringskassan, dels med en kvinna som driver ett företag som hjälper sociala företag med ansökningar. Jag fick en hel del tips om ställen att göra studiebesök på, samt mer kunskap i ämnet. Tack för det www.europfc.com !