Större HBT-tolerans behövs mellanmänskligt och i lagen

För drygt en månad sedan avslutades Pride-festivalen. Sverige har kommit långt med HBT-rättigheter i ett internationellt perspektiv. På tapeten har ju Rysslands nya lag mot "homosexuell propaganda" varit. Men mycket finns kvar att göra innan HBT-personer är fullt ut respekterade i Sverige. Detta skrev bland annat Peter Rimsby i början av augusti. Samtidigt som vi behöver jobba med frågan på ett mellanmänskligt plan med attityd- och bemötandeförändringar, anser jag också att lagstiftningen ska inkludera dagens familjebildningar.

Pride-veckan behövs så länge lagen utgår från att ett heterosexuellt par är regeln. Centerkvinnorna har ett spännande förslag till ny föräldraförsäkring som skulle göra det möjligt att dela upp föräldradagarna mellan maximalt fyra vuxna. Detta ställer sig nu Centerpartiets partistyrelse bakom och söker stöd för på den partistämma som äger rum nästa helg. Att som homo-par bestämma sig för att sätta ett barn till världen kräver noggrann planering och sker sällan i all hast. Ibland bestämmer sig två kvinnor och två män för att skaffa barn tillsammans. I en modern lagstiftning måste barnet få rätten till alla sina föräldrar. Det borde vara möjligt att redan under graviditeten anmäla vilka fostrets vårdnadshavare är, utan byråkratiska faderskapsutredningar. En större delaktighet bland samtliga föräldrar blir då möjlig från början. Definitionen av familjebegreppet har sedan länge vidgats i praktiken. Nu måste lagstiftningen uppdateras så att den anpassas till verkligheten. Barnet har rätten till alla sina föräldrar.

Trots Pride-veckan behövs större HBT-tolerans på sina håll. Det visar de höga talen om psykisk ohälsa bland HBT-ungdomar. Enligt Ungdomsstyrelsen i februari 2010 hade var femte HBT-ung utsatts för våld i hemmet, jämfört med var tionde heterosexuell. En fjärdedel av HBT-flickorna angav att de försökt begå självmord. Vi medmänniskor måste säga ifrån när ”bög” och ”flata” används som skällsord, eller när skämt om HBT visar sitt fula tryne i fikarum eller i sociala medier. Rädslan för jargong eller hatbrott får inte hämma HBT-personer att visa sin kärlek öppet. I ett fritt och tolerant Sverige ska du kunna visa kärlek till din partner överallt – om du vill.

Vi i Centerpartiet är ju glada över att människor söker sig till Stockholm för att staden upplevs som inkluderande. Men att HBT-personer söker sig bort från orter där den heterosexuella normen upplevs som exkluderande känns obehagligt, tycker jag. Fortfarande finns orter där homosexualitet göms. Fortfarande finns familjer där HBT-personer förskjuts.  Fortfarande finns anhöriga som säger sig acceptera en homosexuell familjemedlem, bara han/hon inte visar sin läggning för just honom/henne. Här behövs vardagliga samtal, opinionsbildning, digital närvaro och exempel som får HBT-motsträviga att känna empati och förståelse. Positiva exempel är bra, men också förebilder så att unga HBT-personer kan känna mod att stå upp för sin identitet och sexuella läggning. Detta kan unga få under Pride-veckan, men också tack vare HBT-individer som står upp för rätten att vara den man vill i kombination med medias rapportering. HBT-frågan är inte krångligare än rätten att visa sin kärlek till den man älskar och människors lika rätt och värde.

Kanske behövs Pride-festivalen främst för att HBT-personer ska känna vardagsfrihet. Det tog mig elva år som stockholmare att se två av samma kön gå hand i hand på Brommaplan. Det var under Europride 2008. När jag passerade paret hörde jag att de var turister. De tänkte nog att Stockholm är en stad där homosexuella 52 veckor om året visar varandra sin kärlek öppet. Men väldigt sällan ser jag homosexuella som utanför Pride-festivalen visar sin kärlek till varandra, vilket får mig att inse att det finns mycket kvar att göra vad gäller tolerans och HBT-rättigheter. Inte förrän den dag som du oavsett sexuell läggning känner frihet att bo, verka och arbeta var du vill har vi nått friheten. Dit är det långt kvar, men varje år av Pride är ett steg framåt.

 

DN har publicerat några intressanta reportage om HBT: här och här

Sahlin om kvinnor och makt

I onsdags arrangerade Centerkvinnorna i Stockholms stad en diskussion med Mona Sahlin, fd minister och partiordförande för Socialdemokratiska Arbetarpartiet. Temat var kvinnor och makt. Johan Hedin var moderator.



Det var en intressant afton där Sahlin berättade hur hon själv blev feminist under ett möte i början av 1990-talet då de "roliga" historierna om finansminister Anne Wibble duggade tätt och ofta kom att handla om hennes kön. Sahlin insåg att om hon skrattade åt Wibble skrattade hon även åt sitt eget kön. Då började hon tänka att "en kvinnas framgång är alla kvinnors framgång".

Sahlin blev bland annat medveten om symboler och bilder i LO-salen, där många manliga arbetare stolta står och visar upp sina redskap eller roller, medan en kvinna så huld och vän står med en bebis i famnen och beundransvärt blickar upp på en av männen. Sahlin menar också att det spelar roll för medlemmarna att en av de två sånger som alltid sjungs på Socialdemokraternas arrangemang är "Arbetets söner". Sahlin menar att det osynliggör de kvinnliga medlemmarna.

Jag ställde en fråga om vilket ansvar vi runtomkring har när vi tycker oss se att media utsätter en ledare pga hennes kön, tex Annie Lööf, som vi i Centerpartiet är så stolta över att ha som ledare. Sahlin menar att vi runtomkring har ett stort ansvar. Att stötta, ifrågasätta och synliggöra könsförtryck. Sahlin hade själv blivit som mest överraskad när hon fick stöd från oväntat håll, vid ett särskilt tillfälle av Stig Malm, som annars gått hårt åt henne.

Jag ställde också en fråga om härskarteknikerna - hur man kan synliggöra dem och spräcka hål på dem. Sahlin menade att man i första hand måste vara medveten om dem och kunna dem. Sedan kan man synliggöra dem genom att benämna dem för sin motståndare, som Australiens premiärminister nyligen hade gjort på ett väldigt rättframt och modigt sätt.

Jag är väldigt glad för den grundkunskap som jag fick i jämställdhet i Vi Unga. Det handlade om att få syn på hur jämställdheten ser ut i statistik, samt att inte bortförklara den på grund av slumpen. Jag är också glad att jag fick med mig kunskapen om härskarteknikerna, som Berit Ås formulerade:
1) Osynliggörande
2) Förlöjligande
3) Undanhållande av information
4) Dubbelbestraffning
5) Påförande av skuld och skam

Det är klart att härskartekniker används i politiken som har så mycket med makt att göra. Mer eller mindre omedvetet. Man kan dock aldrig veta om någon pratar när jag pratar beror på en härskarteknik eller rent ohyfs. Det viktiga är att inte ta på sig skulden och börja tänka att man är ointressant, utan att be om tystnad och själv bete sig hyfsat när motståndarna pratar. Jag försöker låta bli att förlöjliga folk eftersom jag vet att det ger en känsla av otrygghet i gruppen. Jag försöker se alla deltagare i ett möte, även om jag inte känner dem sedan förut och oavsett deras position.

Det som var roligast att höra var när Sahlin berättade om hur Maud Olofsson och hon hade haft tuffa debatter i riksdagen, men en vecka efter Sahlins avgång hade Olofsson ringt upp henne för att fråga om hon ville ses över ett glas vin. Hur de hade gått tillsammans på premiären för "Järnladyn" och vid journalisternas fråga om vem som var Sveriges järnlady hade pekat på varandra.

Jag hade förmånen att få ha Mona Sahlin som mentor under mitt första år som förbundsordförande i Vi Unga, hösten 1998-99. Jag önskade henne dels för att hon var en sådan självständig profil gentemot Göran Persson mfl och en fighter, dels för att hon bar en kunskap om jämställdhet och om glastaket. Detta var långt innan jag blev medlem i Centerpartiet. Under mentorsprogrammet blev Mona Sahlin näringsminister och jag fick kämpa mig till att kunna träffa henne på de möten jag blivit lovad. Det var nyttigt i sig. Jag lärde mig en hel del om ledarskap och givetvis är det roligt att gå tillbaka till de gamla anteckningarna.

Aftonbladet och Expressen skrev om Mona Sahlin i augusti efter att hon kandiderat till Socialistinternationalen.

Ledig lördag

Idag har det varit en ljuvlig dag såväl väder- som innehållsmässigt. Vaknade av att allergichocken släppt i ansiktet. Vita ögonvitor, inte halsont och ansiktssvullnad hade gått ned - vardagsfrihet att få en cortisonkur och rätt vård i rätt tid.

Familjefrukost alla tre, några lugna morgontimmar med plock&blogg respektive legobygge för sonen och därefter besök i Blackebergs parklek som var fantastiskt varierad med klätterställningar, basketplan och en fin borg som lockade till att leka Lego Kingdom där jag hade förmånen att få vara riddarassistent. Efter några strider mot det onda, vilka vi givetvis vann varje gång, var det glasspaus och hemfärd.

Jag hade hittat en stålfyrkant som vi bestämde att jag skulle sy en håv av. Detta gjorde jag efter lunchen. Den skulle invigas på eftermiddagen, så vi knatade genom Riksby bortanför Lillsjön till Ulvsundasjön. Den finaste fångsten var vattenspindeln som lyckades krypa uppför en liten pinne och därefter spinna en tråd till burkkanten. Denna insats belönades med att han blev utsläppt.

På hemvägen var vi trötta, men glada över att få sällskap. Och trots en stukning kunde sonen springa fram till dagistjejen för att vinka till henne. Fyra och ett halvt år och starka känslor.

Under aftonen avnjöts en god sushimiddag med samtliga familjemedlemmar. Därefter storstädades det. Ni vet så där så att jag tog ut mattor och piskade dem. Så där skönt efteråt.

Och hela dagen har Stockholms Centerkvinnor rapporterat med tweets från sin stämma. De har valt en ny ordförande, Gunilla Hjelm. Och de har sagt nej till kvotering, tack och lov. Det slår mig att det är en poäng att kvinnor enas om den bästa politiska lösningen för kvinnors situation i olika frågor. Att man debatterar detta i ett forum där man bara kan vara sig själv och inte just kvinna i ett blandat sällskap där mannen ofta, ofta är norm fortfarande. Framför allt är Centerkvinnorna en demokratiplantskola som alla andra föreningar, politiska som opolitiska. Risken är att partiet i stort tänker att "kvinnorna ska fixa jämställdheten", men så får det ju inte vara. Kanske det är dags att mäta jämställdheten i Centerpartiet igen.

Centerkvinnorna får ny ledare

Centerkvinnorna Abir Al-Sahlani och Stina Bengtsson skriver på Newsmill direkt från Centerkvinnornas stämma om valet av ny ordförande: Ny ordförande ger möjlighet till ny förnyelse i Centerkvinnorna. Gunilla Hjelm föreslås till ny ordförande för kvinnoförbundet. Hon besvarar artikeln här. Det är viktigt med ett politiskt aktivt kvinnoförbund som driver frågor som rör och berör.

Al-Sahlani och Bengtsson menar att förnyelsen är nödvändig och handlar om att synas i media och att ännu mer opinionsbilda inom Centerpartiet, där ju makten ligger. Centerkvinnorna i Stockholm arbetar mycket med socialt nätverkande såväl i media som mötesmässigt. De är duktiga! Att en centerkvinna sitter med i nomineringskommittéer och beslutsorgan är en säkerhet för att kvinnor inte ska glömmas bort och att kvinnor kommer upp på tapeten vid nomineringar. Det är lite tråkigt att Centerkvinnorna behövs, tycker jag. Jag är inte med av ideologiska skäl, men har ju givetvis mina egna små kvinnonätverk, även över generationsgränser, vilka behövs. Dessutom är jag glad för de aktiviteter som ordnas, då kvaliteten är hög och god. Oavsett om man är medlem eller ej får man närvara.

Jämställdhetskunskaper är viktigt. Det Hjelm skriver om statistiska underlag och bevis för verksamheter är grunden. Men det handlar också om att känna till relationella ojämställdheter. När tex kvinnors livsutrymme inskränks i politiken och lägger skulden på sig själva. När härskartekniker bedrivs mot människor som inte ser dem eller inte säger ifrån. Risken är ju att det kokar över. Att alla nivåer förstår att när bara män är med i en panel är det mycket mindre chans att en kvinna ställer en fråga och därmed inte "visar upp" sig, vilket är viktigt inför kommande nomineringar.

Sedan till frågan: Behövs Centerkvinnorna? Ja, så länge kvinnor känner stöd och behov av att samla sig kring frågor ur kvinnoperspektiv så är det av betydelse. Men risken är att kunskapen aldrig når beslutsborden om man har någon form av särskild jämställdhetsansvarig. Risken är att andra slappnar av och inte ser att det var mer eller mindre jämställt när disken plockades ihop.

För en styrelse handlar det om en planerad stöttning av kvinnor och nya kandidater. Finns det möjlighet för nya att ta för sig av egen kraft i denna miljö eller detta klimat? Har vi tänkt på presentationsrundan (som man alltid gör hos Stureplanscentern, vilket ger trygghet och synlighet av deltagarna, utöver plussar på nätverkandet) och att den ledare med mest makt som är närvarande just då särskilt hälsar på eller blir presenterad för den nye?

Utöver den planerade stöttningen handlar det om stöttningen i nuet, dvs när den nya tar för sig och testar hypoteser. Hur kan man effektivt och tydligt intressera sig för nya medlemmars åsikter, trots att de inte är klockrent stockholmscenterpartistiska? Så att medlemmen tänker vidare och utmanar sig och hittar nyheten i sitt förslag gentemot ideologin och vågar använda den till ett medlemsinitiativ eller motion eller arbetsgrupp, som ju måste blomstra i en växande organisation. Där är inte medlemmen längre ny, utan inkluderad. När han eller hon har fått förtroendeuppdrag eller fått en idé uppsnappad tex till utspel eller ingått i någon grupp, avdelning eller nätverk.

Själv längtar jag efter centerförnyelsen i form av nytt idéprogram. Jag skulle så gärna vilja vara med i det arbetet.

Vilken välfärdsföretagande kvinna inom vårdsektorn vinner?

Den 8 mars är det Internationella Kvinnodagen. Då vill Centerpartiet i Stockholms läns landsting i samarbete med Stockholms Centerkvinnor med tårta och diplom uppmärksamma kvinnor som framgångsrikt driver företag inom hälso- och sjukvård eller tandvård.

Det är ett mycket utmärkt sätt att lyfta fram kvinnor som kan bli förebilder för andra företagande kvinnor, menar jag. Det är också ett optimalt sätt att bedriva jämställdhetspolitik på, enligt mig. Genom uppmuntran och synliggörande. Dessutom understödjer det Olofssons målmedvetna jobb.

"Sverige är ett av världens mest jämställda länder, men trots detta är kvinnors företagande mycket lågt. På varje kvinna som driver företag går det tre män. Men andelen kvinnor som driver företag ökar, inte minst inom vård- och omsorgssektorn. Enligt uppgifter från myndigheten Tillväxtanalys stod kvinnorna för över 60 % av allt nyföretagande inom vård och omsorg under 2009. Fler utförare inom välfärdssektorn bidrar även till utvecklingen av en förnyad och förbättrad välfärd med ökad valfrihet för medborgaren. Därför vi vill vi på Internationella Kvinnodagen uppmärksamma företagande kvinnor som verkar inom hälso- sjukvård och tandvård, och efterlyser kandidater till denna utmärkelse." skriver de.

Tävlingen går till enligt följande: Om du känner till en kvinna som driver vårdföretag och som du tycker gör sig förtjänt av utmärkelsen, mejla namn på personen och företaget samt en kort motivering till anna.jonasson@politik.sll.se senast den 3 mars.

En jury bestående av Gustav Andersson - landstingsråd i Stockholms läns landsting, Catrin Mattsson - ordförande i Stockholms läns landstings tandvårdsberedning, Stina Bengtsson - ordförande för Stockholms Centerkvinnor samt Chris Druid - ordförande för Centerkvinnorna i Stockholms län, kommer sedan att kora en vinnare bland de nominerade.