Sahlin om kvinnor och makt

I onsdags arrangerade Centerkvinnorna i Stockholms stad en diskussion med Mona Sahlin, fd minister och partiordförande för Socialdemokratiska Arbetarpartiet. Temat var kvinnor och makt. Johan Hedin var moderator.



Det var en intressant afton där Sahlin berättade hur hon själv blev feminist under ett möte i början av 1990-talet då de "roliga" historierna om finansminister Anne Wibble duggade tätt och ofta kom att handla om hennes kön. Sahlin insåg att om hon skrattade åt Wibble skrattade hon även åt sitt eget kön. Då började hon tänka att "en kvinnas framgång är alla kvinnors framgång".

Sahlin blev bland annat medveten om symboler och bilder i LO-salen, där många manliga arbetare stolta står och visar upp sina redskap eller roller, medan en kvinna så huld och vän står med en bebis i famnen och beundransvärt blickar upp på en av männen. Sahlin menar också att det spelar roll för medlemmarna att en av de två sånger som alltid sjungs på Socialdemokraternas arrangemang är "Arbetets söner". Sahlin menar att det osynliggör de kvinnliga medlemmarna.

Jag ställde en fråga om vilket ansvar vi runtomkring har när vi tycker oss se att media utsätter en ledare pga hennes kön, tex Annie Lööf, som vi i Centerpartiet är så stolta över att ha som ledare. Sahlin menar att vi runtomkring har ett stort ansvar. Att stötta, ifrågasätta och synliggöra könsförtryck. Sahlin hade själv blivit som mest överraskad när hon fick stöd från oväntat håll, vid ett särskilt tillfälle av Stig Malm, som annars gått hårt åt henne.

Jag ställde också en fråga om härskarteknikerna - hur man kan synliggöra dem och spräcka hål på dem. Sahlin menade att man i första hand måste vara medveten om dem och kunna dem. Sedan kan man synliggöra dem genom att benämna dem för sin motståndare, som Australiens premiärminister nyligen hade gjort på ett väldigt rättframt och modigt sätt.

Jag är väldigt glad för den grundkunskap som jag fick i jämställdhet i Vi Unga. Det handlade om att få syn på hur jämställdheten ser ut i statistik, samt att inte bortförklara den på grund av slumpen. Jag är också glad att jag fick med mig kunskapen om härskarteknikerna, som Berit Ås formulerade:
1) Osynliggörande
2) Förlöjligande
3) Undanhållande av information
4) Dubbelbestraffning
5) Påförande av skuld och skam

Det är klart att härskartekniker används i politiken som har så mycket med makt att göra. Mer eller mindre omedvetet. Man kan dock aldrig veta om någon pratar när jag pratar beror på en härskarteknik eller rent ohyfs. Det viktiga är att inte ta på sig skulden och börja tänka att man är ointressant, utan att be om tystnad och själv bete sig hyfsat när motståndarna pratar. Jag försöker låta bli att förlöjliga folk eftersom jag vet att det ger en känsla av otrygghet i gruppen. Jag försöker se alla deltagare i ett möte, även om jag inte känner dem sedan förut och oavsett deras position.

Det som var roligast att höra var när Sahlin berättade om hur Maud Olofsson och hon hade haft tuffa debatter i riksdagen, men en vecka efter Sahlins avgång hade Olofsson ringt upp henne för att fråga om hon ville ses över ett glas vin. Hur de hade gått tillsammans på premiären för "Järnladyn" och vid journalisternas fråga om vem som var Sveriges järnlady hade pekat på varandra.

Jag hade förmånen att få ha Mona Sahlin som mentor under mitt första år som förbundsordförande i Vi Unga, hösten 1998-99. Jag önskade henne dels för att hon var en sådan självständig profil gentemot Göran Persson mfl och en fighter, dels för att hon bar en kunskap om jämställdhet och om glastaket. Detta var långt innan jag blev medlem i Centerpartiet. Under mentorsprogrammet blev Mona Sahlin näringsminister och jag fick kämpa mig till att kunna träffa henne på de möten jag blivit lovad. Det var nyttigt i sig. Jag lärde mig en hel del om ledarskap och givetvis är det roligt att gå tillbaka till de gamla anteckningarna.

Aftonbladet och Expressen skrev om Mona Sahlin i augusti efter att hon kandiderat till Socialistinternationalen.