Centerpartiet bedriver värderingsstyrd politik

Idag skriver Alice Teodorescu på SvD:s ledarsida om behov av en värderingsstyrd politik: Bortom arbetslinjen och statsfinanser Hon menar att Alliansen skruvar i befintliga system och inte målar upp bilden av ett ännu mer välfungerande samhälle. Hon har rätt i mycket, men glömmer de visioner och förslag på förändringar som Centerpartiet kommer med titt som tätt.

Centerpartiet vill konkurrensutsätta Arbetsförmedlingen för att öka chansen att få jobb. Med fler förmedlingar kan några bli nischade gentemot olika branscher, men också olika målgrupper. Företagare möter svårigheter att få tag på rätt kompetens. Det är resursslöseri av både människor och tid för företagande. Centerpartiets kamp för fler företag bottnar i vår starka tro på individens förmåga. Att fördela ägandet från staten till privata aktörer är ett sätt att dela ägandet på fler. Att låta fler leda utvecklingen.

Det är också viktigt att synen på arbete förändras. Ett jobb är inget man får, utan något man skaffar sig. Denna värderingsförändring måste till i skolan. Det entreprenöriella lärandet som har införts kan vara grunden och med mer kunskap om kommersialisering av sina kompetenser kan framtidens arbetstagare erövra en annat perspektiv på självförsörjning.

Centerpartiet är det borgerliga parti som tydligast vill förändra arbetsrätten. Syftet är att sänka trösklarna för dem som står längst ifrån arbetsmarknaden, nämligen unga och nyanlända. Kompetens ska gå före anställningsår. Det är också viktigt med olika typer av anställningsformer så att arbetsgivarna lätt kan skapa jobb utifrån sina olika behov. I motsats till tre fackförbund anser jag att det är bra att visstidsanställningar finns för att snabbt tillgodose ett behov. Självklart vill arbetsgivare kunna säkra utbildad arbetskraft och därmed är ju tillsvidareanställningen en trygghet i längden för såväl utbildade arbetstagare som arbetsgivare. Mångfalden är lösningen för fler jobb.

Det måste givetvis vara företagen som formulerar sina behov av anställning. Att hotell- och restaurangbranschen har många visstidsanställda är inte konstigt då det finns behov av fler anställda under sommaren vid tex havsnära orter, medan kanske restauranger vid skidorter behöver fler anställda under vintern. Dessa behov kommer sällan fram i ljuset när fackförbunden ska formulera krav som företräder sina medlemmar.

Vad gäller miljövisioner finns de uppsatta miljökvalitetsmålen som inom en generation ska nås. Vägen dit ser olika ut för Miljöpartiet respektive Centerpartiet. Medan Miljöpartiet säger nej till tillväxt och teknikutveckling ser Centerpartiet teknikutvecklingen och marknadsekonomin som en lösning för att få ett utsläppsfritt samhälle. Den  gröna sektorn kan också stå för framväxande jobbmöjligheter. Med ekonomiska styrmedel kan man få människor att göra miljövänliga val, istället för förbud eller uppifråntvingande åtgärder.

I miljöpolitiken ser vi också tydliga ideologiska skillnader som vi från Centerpartiet kan framhäva ännu mer i debatter och argumentation. Marknadsekonomin står ju för att människor med sina val, åsikter och pengar varje dag i vardagen fattar beslut om vilken lösning som ska vara marknadsledande och premieras. Centerpartiet tror på självbestämmande och jag menar att människor är kloka att fatta välgrundade beslut utifrån vad som är bäst för henne och hennes familj. Så nog finns idédebatten i svensk politik, om man väljer att lyssna mer på Centerpartiet och vår Annie Lööf.

Centerpartiets politik har kokats ned till vallåten "Nära Dig".

Är du intresserad av min kandidatur? Se min valfilm på Youtube.

Ovärdigt när tredje man drabbas

Stockholms pendeltågsresenärer hade i detta nu kunnat vara strandsatta på grund av en konflikt mellan ett tågföretag och fackförbundet Seko i Skåne.  Men det blev ingen strejk - den här gången heller. Snabbt faller ett hot om strejk i glömska. Men nog lever uteblivna skärgårdsbåtar i november kvar i de 1500 drabbade skärgårdsbornas minnen. Och vi levde under strejkhot under förra våren. Då gällde det ett avtal mellan Sveriges Kommuner och Landsting och fackförbundet Kommunal. Föräldrar var oroade om deras barn skulle bli insläppta i skolan kommande dag. Och ännu värre: Personer med behov av ledsagning och service hade kunnat bli utan den då t ex Frösunda LSS skulle tas ut i strejk. Jag anser att det är ovärdigt att tredje man drabbas eller hotas att drabbas på grund av en strandad förhandling om arbetsvillkor och löner.

Jag säger inte att det är fel på facket, utan på lagen. De så kallade sympatiåtgärderna i svensk lagstiftning gör det möjligt för ett fackförbund att ta hjälp för att understryka en konflikt. I mina ögon är sympatiåtgärderna oproportionerliga och missriktade. Något klingar omodernt när tredje man ska drabbas i en förhandling. Bättre vore om det funnes någon form av åtgärdstrappa i förhandlingsstegen, som bygger på att skapa konsensus.

Vissa säger att Sverige har för svaga stridsåtgärder, men hur kan man ens tycka att det är värdigt att förbjuda ledsagare till funktionsnedsatta att gå till sina arbeten eller hota om att lamslå en hel regions kollektivtrafiknät? Sympatiåtgärderna är ålderdomliga, anser jag, och bör slopas till förmån för mer modern förhandlingsteknik.

Många frågor kring rätt till heltid

Imorse var Annie Lööf väldigt tydlig gentemot Jonas Sjöstedt (V) vad gäller att olika anställningsformer är viktiga för att få in en fot på arbetsmarknaden. Men det är inte bara Vänsterpartiet som föreslår reformer som gör arbetsmarknaden mer likriktad.

Socialdemokraterna kommer införa rätt till heltid om man vinner valet. Detta gjorde Löfven klart för några veckor sedan. Han vill inom ramen för SKL, Sveriges Kommuner och Landsting genomföra en avtalsförhandling med fackförbundet Kommunal. Jag befarar att en sådan socialdemokratisk klåfingrighet - som tummar på de små välfärdsföretagens resurser och självbestämmande - äventyrar valfriheten och kvaliteten i välfärden.

För att kvalitet inom välfärden ska öka behövs det klara och tydliga kvalitetsmått, höga förväntningar samt ett skarpt regelverk, något som Alliansen utformar och utvecklar. Men det behövs inte fler pekpinnar om hur verksamheten ska bedrivas. Sällan formulerar nämligen vi politiker hur:et framgångsrikt. Innehållet måste med varm hand överlåtas till professionen. En bra arbetsgivare för en ständig dialog med arbetstagarna.

Stockholms stad genomför nu rätten till heltid, däribland i Bromma. Detta är ett genomförbart projekt i en så pass stor organisation som Stockholm med sina drygt 35 000 anställda då man har möjlighet till flexibilitet, fler vikarier och en ekonomisk buffert.

Men Löfven vill gå längre med rätten till heltid och frågetecknen är många. Hur många blir av med sina jobb? Vilka professioner och branscher gäller reformen? Och kommer facket att leva som man lär?

Antalet jobb blir inte fler för att någon kräver rätten till heltid. En person som är anställd före en annan kan med hjälp av turordningsreglerna och rätten till heltid slå ut personer som har anställts senare. Hur många personer som blir av med sina jobb - eftersom rätten till heltid slår ut dem - står skrivet i stjärnorna. Förlorarna blir inte de som har lång erfarenhet, utan de som har kommit in sent på arbetsmarknaden; unga och invandrade. Ett antal deltidsanställningar kan alltså försvinna eftersom arbetsgivarens pengar måste räcka till påtvingade heltider.

Med sin uppifrån-reform riskerar Löfven att slå ut nystartade välfärdsföretag, menar jag. En företagare kanske vill börja i liten skala med några deltidsanställda för att bygga upp ett förtroende och därefter kunna expandera. Kommer det vara möjligt med Löfvens reform för rätt till heltid eller måste arbetsgivaren hela tiden vara beredd på att en anställd lägger in sitt veto om heltid? Med Löfvens reform blir det mer riskabelt att anställa och driva företag.

Enligt Socialdemokraterna ska alla nyanställningar vara heltid. Men hur gör förskolan som söker en ny kock på deltid? Risken finns ju att arbetsgivarna låter bli att tillsätta en deltid och istället handlar upp maten som inte längre blir närlagad. Måste äldreboendet ha en heltidsadministratör på bekostnad av omsorgen? Lokala lösningar riskerar att drabbas till förmån för rätten till heltid.

Heltids-löftet går lätt att komma runt genom att upphandla tjänster från bemanningsföretag. Det är bra och effektivt, men enligt Socialdemokraternas hemsida kommer man kräva att alla företag som upphandlas ska följa rätten till heltid. Oklart är om detta även kommer att gälla branscher som styrs av LOV, Lagen om valfrihet. Om Löfven vill tvinga alla företag som är verksamma inom välfärden att följa det kollektivavtal där han vill införa rätten till heltid – gäller det även upphandlade tjänster som asfaltsläggning, administration, lokalvård och skolbygge? Om ett städföretag har två halvtidsanställda på två olika skolor – ska dessa tjänster slås ihop till en? Ska skattebetalarna betala för restiden mellan skolorna? Frågorna om vinsterna med Löfvens reform är många.

På vissa arbetsplatser finns det tidpunkter under dagen då man har extra mycket att göra och man behöver därmed större bemanning än vid andra tider. Om alla jobbar heltid kommer arbetsgivaren inte ha råd med tillräcklig bemanning under arbetstoppar, och vid övrig tid kommer bemanningen vara onödigt hög. Det blir svårt att lösa arbetstoppar i en organisation där alla arbetar heltid. Risken är att kvaliteten på verksamheten kommer att stryka på foten.

Reformen är ett initiativ från fackförbundet Kommunal. Min fråga till facket är om man kommer leva som man lär. Kommer fackförbunden genomföra samma reform hos sig själva? Idag finns det personer som jobbar deltid för facket och deltid i offentlig förvaltning. Ska dessa personer kunna kräva att arbeta heltid för facket?

Rätten till heltid är en reform som låter enkel och är lättare att genomföra i stora organisationer än i mindre. Som centerpartist har jag fokus på brukarna som använder välfärden, men också på företagande, självbestämmande och småskalighet. Det är viktigt att välfärden utgår från brukarnas behov, inte från en reform som är en flirt med fackförbunden. Jag menar att den bästa kvaliteten skapas när företagen har möjlighet att fritt förfoga över sina resurser.

Sahlin om kvinnor och makt

I onsdags arrangerade Centerkvinnorna i Stockholms stad en diskussion med Mona Sahlin, fd minister och partiordförande för Socialdemokratiska Arbetarpartiet. Temat var kvinnor och makt. Johan Hedin var moderator.



Det var en intressant afton där Sahlin berättade hur hon själv blev feminist under ett möte i början av 1990-talet då de "roliga" historierna om finansminister Anne Wibble duggade tätt och ofta kom att handla om hennes kön. Sahlin insåg att om hon skrattade åt Wibble skrattade hon även åt sitt eget kön. Då började hon tänka att "en kvinnas framgång är alla kvinnors framgång".

Sahlin blev bland annat medveten om symboler och bilder i LO-salen, där många manliga arbetare stolta står och visar upp sina redskap eller roller, medan en kvinna så huld och vän står med en bebis i famnen och beundransvärt blickar upp på en av männen. Sahlin menar också att det spelar roll för medlemmarna att en av de två sånger som alltid sjungs på Socialdemokraternas arrangemang är "Arbetets söner". Sahlin menar att det osynliggör de kvinnliga medlemmarna.

Jag ställde en fråga om vilket ansvar vi runtomkring har när vi tycker oss se att media utsätter en ledare pga hennes kön, tex Annie Lööf, som vi i Centerpartiet är så stolta över att ha som ledare. Sahlin menar att vi runtomkring har ett stort ansvar. Att stötta, ifrågasätta och synliggöra könsförtryck. Sahlin hade själv blivit som mest överraskad när hon fick stöd från oväntat håll, vid ett särskilt tillfälle av Stig Malm, som annars gått hårt åt henne.

Jag ställde också en fråga om härskarteknikerna - hur man kan synliggöra dem och spräcka hål på dem. Sahlin menade att man i första hand måste vara medveten om dem och kunna dem. Sedan kan man synliggöra dem genom att benämna dem för sin motståndare, som Australiens premiärminister nyligen hade gjort på ett väldigt rättframt och modigt sätt.

Jag är väldigt glad för den grundkunskap som jag fick i jämställdhet i Vi Unga. Det handlade om att få syn på hur jämställdheten ser ut i statistik, samt att inte bortförklara den på grund av slumpen. Jag är också glad att jag fick med mig kunskapen om härskarteknikerna, som Berit Ås formulerade:
1) Osynliggörande
2) Förlöjligande
3) Undanhållande av information
4) Dubbelbestraffning
5) Påförande av skuld och skam

Det är klart att härskartekniker används i politiken som har så mycket med makt att göra. Mer eller mindre omedvetet. Man kan dock aldrig veta om någon pratar när jag pratar beror på en härskarteknik eller rent ohyfs. Det viktiga är att inte ta på sig skulden och börja tänka att man är ointressant, utan att be om tystnad och själv bete sig hyfsat när motståndarna pratar. Jag försöker låta bli att förlöjliga folk eftersom jag vet att det ger en känsla av otrygghet i gruppen. Jag försöker se alla deltagare i ett möte, även om jag inte känner dem sedan förut och oavsett deras position.

Det som var roligast att höra var när Sahlin berättade om hur Maud Olofsson och hon hade haft tuffa debatter i riksdagen, men en vecka efter Sahlins avgång hade Olofsson ringt upp henne för att fråga om hon ville ses över ett glas vin. Hur de hade gått tillsammans på premiären för "Järnladyn" och vid journalisternas fråga om vem som var Sveriges järnlady hade pekat på varandra.

Jag hade förmånen att få ha Mona Sahlin som mentor under mitt första år som förbundsordförande i Vi Unga, hösten 1998-99. Jag önskade henne dels för att hon var en sådan självständig profil gentemot Göran Persson mfl och en fighter, dels för att hon bar en kunskap om jämställdhet och om glastaket. Detta var långt innan jag blev medlem i Centerpartiet. Under mentorsprogrammet blev Mona Sahlin näringsminister och jag fick kämpa mig till att kunna träffa henne på de möten jag blivit lovad. Det var nyttigt i sig. Jag lärde mig en hel del om ledarskap och givetvis är det roligt att gå tillbaka till de gamla anteckningarna.

Aftonbladet och Expressen skrev om Mona Sahlin i augusti efter att hon kandiderat till Socialistinternationalen.

Stöd för lägre ingångslön

Ungdomars möjlighet att skaffa sig ett jobb är aktuell och viktig i vardagen för många familjer. Idag publicerade DN en opinionsundersökning man låtit göra bland tusen svenskar: Många unga positiva till låga ingångslöner. Sex av tio svenskar är positiva till lägre ingångslön. Längtan efter att ställa väckarklockan för att få gå upp och göra sig i ordning för att gå till ett jobb är större än prestigen i att få lika mycket betalt än någon som redan jobbat i några år. Känslan i magen om meningsfullhet i vardagen då man kliver in på arbetsplatsen är viktigare än tanken på några tusenlappar mer på kontot den tjugofemte. Trösklarna för att komma in på arbetsmarknaden måste bli lägre, har Centerpartiet kämpat för sedan valet 2006. Annie Lööf driver på i debatten.

Om sänkta ingångslöner skrev Lööf dåvarande Johansson redan 2009 på Newsmill. De sk avstampsjobben, som handlade om att varje individ som fullföljt en gymnasie-, högskole- eller universitetsexamen ska ha rätt att teckna ett lärlingskontrakt inom branschen till två tredjedelar av avtalsenlig lön, lanserades hösten 2009. Då IF Metall införde betalda praktikplatser, där ungdomar får 75 % av lönen delade Annie ut en uggla till facket för att uppmuntra initiativet och den fackliga flexibiliteten. Se Politikerbloggen.

Vi måste ha modet att reformera skrev Annie Lööf i SvD för någon vecka sedan. Det handlar om den tydliga politiska kompassen mot en reformerad arbetsrätt där Centerpartiet tar ställning för de som står utanför dvs funktionsnedsatta, unga och personer med utländsk bakgrund. Med större flexibilitet på arbetsmarknaden kan det bli lättare för företag att anställa och lättare att säga upp sig för att söka nytt.

Med förslaget att sänka ingångslöner generellt initierades också en debatt om att stå upp för de som står utanför arbetsmarknaden. Detta är solidaritet i sin innerligaste form. Där man måste dela med sig i prestige och lönesumma för att förstå att det är viktigare att ha ett jobb än att ha en hög lön. Självklart måste politiker kunna lägga sådana förslag utan att få fåniga argument i knäet om att sänka sin egen lön.

I Stockholm där ungdomsanställningar har funnits i några år resonerar man att dessa anställningar med cirka 12 000 kr i månadslön är bättre betalda än alternativet - försörjningsstöd. Det handlar inte om att folk ska "nöja sig med det", utan om ett sätt för det offentliga att sträcka ut en hand så att de långtidsarbetslösa ungdomarna får möjlighet till referenser, praktik och erfarenheter samt en meningsfull vardag, som en start för sitt yrkesliv. 30 % har enligt Arbetsmarknadsförvaltningen fortsatt med anställning inom staden och andra har gått åt andra håll.

Ungas möjlighet att skapa sig en framtid bygger på möjligheten att skaffa sig ett jobb. Där är initiativförmågan och handlingskraften hos den enskilde av stor vikt. Entreprenörskapet och företagsamheten kan vara en väg in i värmen. Tack vare entreprenörskap i alla gymnasieprogram och det entreprenöriella lärandet som en röd tråd i hela utbildningen ska företagandet bland unga öka.

En fullföljd gymnasieutbildning är en viktig förutsättning för framgångsrik framtid. Att Alliansen har möjliggjort tre utbildningsvägar är ett sätt att individualisera gymnasieskolan.

För att unga ska kunna skaffa jobb krävs företagare som tar risker och anställer oprövade kort. Detta risktagande kräver incitament som den halverade arbetsgivaravgiften för unga, men även möjligheter till tex lägre kostnader i övrigt som en lägre ingångslön, är. Många fler insatser krävs säkert, men samtidigt behövs en debatt där vi också stärker de unga i tron om att kunna skaffa sig jobb. Det är inte det offentligas ansvar att förse unga med jobb, utan att skapa förutsättningar för de unga individerna om att skaffa sig ett jobb eller starta ett företag. Lite empowerment, helt enkelt.

Många måste visa vilja för ungas jobb

Avtalsrörelsen är i full gång. Fackförbundet Handels hotade med strejk och fick systerförbund att varsla om sympatistrejk. Men avtalet slöts innan strejken utbröt, se SvD, tack och lov. Annars hade tredje man tex funktionsnedsatta i behov av personlig assistans drabbats, vilket jag finner vara helt bisarrt, vid sidan av det faktum att folk började bunkra toalettpapper. Facket använder de verktyg som finns att tillgå, trots att de skramlat i verktygslådan sedan industrialismens vagga. Jag anklagar inte facket. Sympatistrejk är möjligt enligt rådande lagstiftning och för närvarande helt omöjligt att förändra och därför överflödigt att bråka om i mellanvalsperiod. Punkt. Förhandlingar för Kommunal, lärarna och inom fastigheter och kommunala tjänstemän väntar, se SvD och nya strejkvarsel har lagts under tiden LO kampanjar under flaggen "Mitt Sverige" med klimax på sin kongress där Wanja Lundby-Wedin avgår.

                                                                   ***

DN:s ledare menar idag att handelsavtalet som möjliggör ungdomspraktikplatser till 75 % av full lön är en fjäder i hatten för Annie Lööf, som välkomnade avtalet häromkvällen, då det gör det lättare för unga att ta steget in på arbetsmarknaden. Den som har följt Centerpartiets arbetsmarknadspolitiska opinionsbildning minns att utspelen har varit många med målet att sänka trösklarna för unga. Något Lööf har fått med sig övriga alliansledare på, vilket man tillkännagav i artikeln på DN debatt igår: Vi är beredda att sänka bolagsskatten.

Annika Qarlsson som är Centerpartiets arbetsmarknadspolitiska talesperson skrev häromdagen på SvD.se att fler fackförbund borde ta efter Handels och IF Metall, vilka visat sig vara konstruktiva i arbetet med att skapa möjligheter för unga att lättare komma in på arbetsmarknaden. Vi ska också nämna den ungdomsanställning för långtidsarbetslösa ungdomar som SKL och Kommunal träffat överenskommelse kring sedan tidigare. Detta introducerades under 2010 i Stockholm stad. Under 2012 ges 400 ungdomar möjligheten till en sådan visstidsanställning, med målet om anställning. Ungdomssekreteraren för Handelsanställdas förbund håller inte med Qarlsson, utan menar att ungdomspraktiken är något annat än de ungdomsavtal som Centerpartiet har drivit sedan 2006. Och visst kan man beskriva praktiken som en bro från gymnasieskolans handels- och administrationsprogram över praktiken till arbetslivet.

Det är klart att inte facket tillskriver Centerpartiet någon form av erkännande för att driva framgångsrik opinion i frågor som ligger på deras planhalva att rå över. Självklart gillar inte facket utspel om lägre ingångslöner. Det har väl ingen väntat sig. Det viktiga är att allt fler inser vikten av att alla parter måste samverka och visa viljan att göra det lättare för vår framtid, ungdomarna, att kunna skaffa sig ett första jobb. Det jobbet är inte färdigt. Lööf har tagit över stafettpinnen efter Olofsson på ett förtjänstfullt sätt och har nu ledartröjan i frågan.

                                                                     ***

Fackets kamp att få upp lönerna för handelsanställda handlar om en jämställdhetssatsning, menar man. Jag skulle vilja påminna om förra vårens diskussion om hur jämställda löner skapas, nämligen med individuell lönesättning. Detta skrev SACO våren 2011 och tycks praktiseras av förbundet. Enligt en Demoskop-undersökning som SKL har låtit göra bland tusen kommunanställda önskas individuell lönesättning i samtal med chefen före generella schabloner. Och den individuella lönesättningen används även inom LO. Dessutom bekräftas på LO:s hemsida (se näst sista stycket) att lönesystemet kan gynna jämställdhet: ”Valet av lönesystem är viktigt eftersom lönesystemen är starka styrmedel i lönesättningen. På arbetsplatser med väl utformade lönesystem som är kopplade till utveckling i arbetet är löneskillnaderna mindre." (läs: mellan kvinnor och män)

Johan Hedin bloggar om att ett femte jobbskatteavdrag skulle ge mer i fickan än en strejk gör.
Mikael Andersson bloggar om att avtalet är helt i Centerpartiets linje.

Låt lön vara en fråga mellan företag och arbetstagare

I förrgår skrev sju företrädare för ett antal arbetsgivarorganisationer på SvD Brännpunkt om deras önskan att utveckla kollektivavtalen. De vill bland annat att lönesättningen ska ske mellan företag och anställd, vilket låter som en rimlig procedur.

Inlägget finns även på Svenskt Näringslivs hemsida. Herrarna skriver: "Tre av fyra i privat sektor vill ha att lönen ska bestämmas mellan chef och medarbetare. Av dessa tycker två tredjedelar att det ska ske utan stöd av det lokala facket medan en tredjedel anser att det lokala facket ska involveras. Enbart ett fåtal (åtta procent) vill att lönen ska bestämmas av det centrala kollektivavtalet."

Jag menar i min motion till partistämman att det ska vara möjligt för den som vill anställa att komma överens med anställda om de anställningsförhållanden och den lön som de båda tillsammans anser är lämpligt. Människor måste ses som fria, kompetenta individer med egen vilja och kunskap. Med en mer individuell lönesättning blir inte lönen bara en kostnad, utan ett styrmedel så att företagare kan premiera de arbetstagare som bidrar till ett större värde för att nå företagets mål.

Juholts rädsla för öppenhet

Igår var det Socialdemokraternas dag i Almedalen. Juholt höll sitt premiärtal. I sitt tal kritiserade Juholt, enligt DN, arbetskraftsinvandringen. Socialdemokraterna efterlyser hårdare kontroll, mer statlig styrning och är rädda för att lönerna ska dumpas. Rädsla för öppenhet, tolkar jag det som. Dessutom ställer Juholt grupper mot varandra. Inhemsk arbetskraft mot arbetskraftsinvandring, där den inhemska redan har ett försprång i form av kunnighet i språket. Signalerna som sänds till omvärlden är inte välkomnande. Istället borde Sverige säga: "Välkommen, vi behöver dig och dina idéer och din kompetens för att bygga vårt land." Som Maud Olofsson talade om nybyggarlandet häromdagen.

Istället för att ge människor förtroende att skriva avtal sinsemellan - arbetsgivare och arbetstagare - ska farbror staten, enligt Juholt, och även facken fortsatt in och peta över huvudet på individerna. En socialdemokratisk övertro på kollektivet alltså. Jag förespråkar en annan variant av avtalsskrivning där fackens makt inskränks. Läs min motion om avtalsskrivning till partistämman här.

Med löftet om den lagliga rätten till heltid tränger Juholt också ut deltidsarbetande sistanställda, då ju lagen om anställningsskydds turordningsregler gäller. Ska Juholt tvinga företagare att heltidsanställa eller nöjer han sig med offentlig sektor, vilket är illa nog? Istället för att arbetsplatsen får två kompetenser att dra nytta av sägs den sistanställda upp pga övertalighet, med Juholts förslag. Eller tänker han ge de två anställda rätten att vara kvar inom vilket område som helst, vilket sker då kommuner tex upphandlar verksamheter på entreprenad. Som om det är en rättighet att vara anställd kommunalt. Detta blir givetvis kostsamt för kommuner, på bekostnad av välfärden. En annan aspekt är att kvinnor som startar företag oftare än män arbetar deltid på ett jobb under tiden företaget byggs upp. Deltidssysselsättningarna har alltså flera vinster med sig.

Centerpartiet har vassast arbetsmarknadspolitik

Per Ankersjö och Magnus Andersson skriver idag på SvD Brännpunkt om arbetsmarknaden: M tar inte ansvar för arbetsmarknadspolitiken. De skriver om den sk missmatchningen och att företagen inte kan kompetensförsörjas eftersom utbildningar inte håller måttet. De summerar Centerpartiets politik för jobben på ett bra sätt. De nämner företagens kompetensförsörjning och skrotande av LAS, men även skolans betydelse.

Men vi måste också skruva i system vad gäller arbetsrätten som jag menar ska vara individualiserad. Jobblinjen ska vara en tydlig tråd från förskola via grundskola och gymnasium till arbetsmarknaden. Då måste vi också ta debatten om det rimligt att fackförbunden ska ha privilegiet att utverka sympatistrejker och blockader, vilket dagens lagstiftning tillåter. Ja, det finns mer att orda om i frågan, men Ankersjös och Anderssons artikel är fräsch.

Ny modell för arbetsmarknaden

Ett handslag gäller, brukar man säga i mina umgängeskretsar. Ett avtal är ett avtal. Inte ska tredje part behöva lägga sig i det avtalet, som är upprättat mellan två myndiga personer i nyktert tillstånd. Lite mer sådant över arbetsmarknaden, tänker jag. Där arbetsgivare och arbetstagare befinner sig i en vinna-vinna-situation.

Kloka Anna Ekström och erfarne Svante Nycander skriver om frågan med Lagen om anställningsskydd, Las, på DN debatt idag: Ny modell för Las gynnar både företag och anställda. De menar att en skiljenämnd, med nominerade nämndemän från parterna, skulle kunna döma huruvida en arbetsgivare har rätt att frångå turordningsregeln eller inte. Det är ett bra kompromissförslag. De kan sin historik. Det är ett bra förslag för de som önskar se den svenska modellen fortleva. Men det räcker givetvis inte.

Människor - löntagare och företagare - måste ses som kompetenta även på arbetsmarknaden. Det finns de som inte alls vill vara fackligt anslutna. Dessa personer påverkas ändå av kollektivavtalen, vars regler gäller även för den som inte är fackmedlem. Det är en förlust för arbetsmarknaden och för företagen och även för individerna att det är få möjligheter att skriva de avtal som människor önskar. Men om man bryter om avtalet försvinner hedern. För ett handslag gäller ju.

Facklig förnyelse? Bra, men inte nog.

Det förekommer en del diskussioner om fackens behov av förnyelse, bla i dagens DN. Det är positivt och säkerligen efterlängtat efter deras medlemmar. Det är bra och modigt med en sådan förnyelse. Säkerligen viktigt för ett framtida arbetsliv.

Facken kommer med inlägg ibland som kan skapa opinion och som kan bidra till politiken. Jag tänker på Metta Fjelkners senaste inlägg i SvD om att effektivisera skolan så att mer medel går till undervisning istället för till skolbyråkrati. Nog finns det mycket klokt i det.

Men jag anser att fackens makt generellt måste minska. Det handlar inte om att reta upp någon eller blåsa upp till kamp. Jag vill helt enkelt att det ska råda ett klimat i Sverige där näringsfrihet värnas och företagen känner att de har makten över ägandet i all den tid, energi, kapital, kunskap som de investerat i ett företag. Självklart har fackföreningarna en roll att spela, men de maktmedel som idag finns att ta till är för stora. Därför måste lagstiftningen förändras.

Intressant att individualisera facket

Med glädje läser jag via Michael Arthurssons blogg på Brännpunkt att SACO-S, som är ett fackförbund för statligt anställda personer, tar ett initiativ till facklig förnyelse. Facket måste individualiseras.

Edel Karlsson Håål menar att kollektivavtalen måste vara skrivna på sådant sätt att det finns utrymme för arbetstagaren att i dialog med sin chef komma fram till just hans/hennes behov. Någon vill ha längre semester istället för högre lön. Den som är otroligt effektiv och flexibel och lösningsfokuserad samt bidrar med en god stämning, konstruktiva förbättringsförslag och hög måluppfyllelse bör premieras. Självklart vill företagare premiera den som bidrar till en positiv utveckling.

Initiativet att individualisera facket till att bli rådgivare är intressant. Men detta måste ju givetvis de som är medlemmar i fackförbunden uttala sig kring. Dock kan jag ur ett arbetsgivarperspektiv se att en sådan fackförening skulle vara klart intressant att samarbeta med. Som företagare vill man ju kunna förfoga över sina egna resurser - givetvis inom rådande lagstiftning.

Karlsson skriver att man inte hela tiden kan utgå från de sämsta arbetsgivarna, utan måste fokusera på de som är villiga att just förnya sig och att i dialog med arbetsgivarna leda Sverige in i framtiden. Hennes resonemang bygger på förtroende hos cheferna och att dessa även kan påverka sitt löneutrymme. Hon vill utgå från de positiva krafterna, vilket är bra.

En nöt som måste knäckas är huruvida förhandlingarna ska vara transparenta eller inte. Jag har alltid tyckt att löneförhöjningen är något mellan mig och min chef. Men på alla arbetsplatser pratas det ändå om vem som har fått vad och hur mycket och någon form av andrahandsinformation om motiveringen till ev påslag eller ett uteblivet sådant.

Transparens skulle göra att övriga medarbetare ska kunna se varför en person fått riktigt hög löneförhöjning eller om någon har specialavtal med chefen. På ett sätt skulle nog både arbetsklimatet och produktionen gynnas av transparens, då övriga medarbetare ser hur en extra duktig medarbetare premieras. Ibland kan det ju också vara så att arbetstagarna inte själva ser sina förmåner. Någon som år ut och år in har fått ett arbetsschema som har anpassats efter hans/hennes förutsättningar kanske tycker att det är orättvist att inte lönen höjs extraordinärt. Men då är det bra att som chef synliggöra fördelarna arbetstagaren redan fått inom en typ av förhandling.

Hur som helst - intressant inlägg i debatten. Annika Elias på Ledarna jublar.

Facket önskar förstatligande - men skolan stärks underifrån

Idag replikerar jag på Metta Fjelkners debattartikel i SvD om skolan, valfriheten och kvaliteten: Ett slag i luften att valfriheten skulle sänka kvaliteten. Fjelkner föreslår ett förstatligande av skolan. Jag menar att lärarna inte behöver nya omorganisationer. Nu måste de nya kursplanerna som planeras ge en likvärdighet få implementeras. Däremot ställer jag ett antal frågor till Fjelkner och facket att fundera över för att skapa en skola underifrån.

Jobbsökande redo att ta lägre lön

Tankesmedjan Fores genomförde idag ett frukostseminarium där man redovisade en rapport om jobbsökandes arbetslöshetssituation. Greppet att intervjua arbetslösa var tydligen nytt.

Som väntat fanns stor skepsis mot arbetsmarknadsåtgärder bland de 500 svarande. En majoritet sade sig vilja starta eget, men hindren och riskerna upplevdes vara för stora. Tyvärr ser de arbetslösa själva att deras utbildning är bristen, vilket ger dem en mörk framtidsvision med lågt självförtroende. Min slutsats av detta är att utbildning måste innehålla ett synsätt där de studerande blir stimulerade till kreativitet och entreprenörskap. Där dina affärsidéer får filas och spetsas och du får redskap att se möjligheter till att förverkliga dem.

Fyra av tio personer är beredda att avstå LAS för att få ett jobb, enligt undersökningen. Alltså spelar LAS bara en roll för den som har ett jobb, samt för fackföreningsrörelsen. För arbetsgivaren komplicerar den frågan om kompetens. För den som står utanför arbetsmarknaden är LAS ett hinder då du inte konkurrerar på lika villkor med redan anställda.

59 % av de svarande är redo att gå ned i lön. 32 % av de arbetslösa - framför allt unga och stadsbor - är dessutom beredda att gå ned 20 % i lön. Facken strävar emot. IF Metall hyllades för det ungdomsavtal man nu väljer att ingå. Bra - ett steg i rätt riktning! Regeringens statssekreterare berättade om det nya lärlingsavtal som går att teckna. Dessutom en större tillåtelse till visstidsanställningar.

Jag ställde en fråga om målen för Arbetsförmedlingarna som indirekt handlade om hur konkurrens skulle kunna förbättra bemötande och effektivitet utifrån en kundvalsmodell, vilket delvis blir verklighet i och med att LOV, lagen om valfrihet införts.

Min andra fråga gällde "den svenska modellen". Regeringen ser inte något problem, enligt statssekreteraren, i att fackförbunden som är den ena parten i avtalsrörelsen gynnar de som redan har jobb medan statens önskan är att fler ska få jobb. Å andra sidan är det ju skatten på den samlade lönesumman, utöver arbetsgivaravgifter och moms, som staten och kommunerna kan använda till att bedriva verksamhet för. Kvar står de arbetslösa; unga och invandrare och kanske även äldre arbetslösa (typ 58-årsåldern). Missmodiga, obenägna att byta bostadsort, men redo att byta bransch. I Arbetsförmedlingens händer, då jantelagen ligger som en våt filt över Sverige där vi inte direkt har för vana att sälja oss själva och våra kompetenser.

Men! Det finns nu en optimism bland småföretagarna, när konjunkturen vänder, enligt bland annat Småföretagarbarometern. Vår partiordförande Maud Olofsson har hela tiden utstrålat den och den ska bäras med i politiken framöver.

I väntan på Långtidsutredningen

Svenskt Näringsliv arrangerade i veckan ett seminarium om LAS, som ju snarare låser in än skyddar den anställde. Professor Pierre Cahucs, som ingår i Långtidsutredningen 2011, som tillsatts av regeringen för att syna LAS, dvs turordningsregler, återomställningsskyddet och omplaceringsskyldighet och Entreprenörskapsforums vd Pontus Braunerhjelm, samt Per Skedinger från Institutet för Näringslivsforskning var eniga om att LAS inte uppfyller syftet och måste reformeras. Framför allt är det mellanstora företag som blir lidande av att inte kunna se till kompetens, utan strikt måste följa lagstiftningen.

Det ska bli spännande att höra vad Långtidsutredningen har att presentera. Och om det finns en riksdag och regering som är redo att följa eventuella slutsatser om tex att reformera arbetsrätten. Där behövs ett starkt, målmedvetet Centerpartiet. För företagens skull. Men också för de nya jobbens skull.

IF Metall har också sett att man behöver se till ungdomars möjlighet att komma ut på arbetsmarknaden. Därför kan man tänka sig att se sk ungdomsavtal, där unga får arbeta till en lägre lön under ett år. Det måste väl ses som någon form av framsteg inom fackföreningsrörelsen. Det sjuka är att såväl arbetstagare som arbetsgivare först måste ha fackets välsignelse, innan sådana avtal skrivs. Facket inkräktar alltså på arbetstagarens självständighet och på arbetsgivarens äganderätt av företaget, som jag ser det. Men det är ju bara en gammal refräng på en välkänd visa.

Medhåll om fackets roll

Jag får brev ibland av en bekant från Vi Unga-tiden. Nu ikväll hittade jag i handväskan ett oöppnat brev som kom igår. Ett tidningsurklipp från Norrköpings Tidningar med en ledare från 6 augusti som jag missat tidigare. Den tar upp min debattartikel på Brännpunkt om att fackets makt måste minska. Du kan läsa ledaren här.

Arbetartidningar upprörs

Folkets ledare och Arbetarbladet skriver om min debattartikel om att fackets makt måste minska. Man upprörs och kallar mig nyliberal. Försöker förminska mig till en nattfestande brud. Sådana uttalanden får stå för den som gör dem. Jag vet vad jag vill.

Jag vill ha en reformerad arbetsrätt där företagen har större möjlighet att avgöra vilken kompetens som ska behållas. Där individen är något att räkna med. Där varje arbetstagare blir sedd för sina kompetenser. Jag har inte svaren på hur det kommer gå till eller se ut. Men det är inte värdigt 2000-talets moderna arbetslagsstiftning att tala om stridsåtgärder. Jag ser en rättighet för individen att få en karriärsplan, individuella lönesamtal baserade på företagets mål och årlig kompetensutveckling. Jag tror på företagsamhet, individen och dialog - inte krig.

Samtidigt vill jag skicka en eloge till civilsamhället i Storuman som har gjort något storartat när man stöttat de kinesiska bärplockarna.

Debatten om facket

Debatten om min artikel på SvD.se fackets makt måste minskas har pågått under dagen. I kommentarsfältet har jag fått flera glada tillrop från företagare. Andra tycker att jag är okunnig eller talar för kapitalet.

Juridikbloggen ger mig rätt i att sympatistrejk är en förlegad metod samt skriver "Jag själv anser att det är mer än lite upprörande att det är arbetsgivaren som riskerar sin ekonomiska framtid genom att riskera gå i personlig konkurs – åtminstone i småföretag som inte har råd att omvandla sig själva till aktiebolag – och att fackliga företrädare som knappast riskerar ens arbetslöshet skall få ha ett avgörande ord med i laget om hur denna risk skall hanteras." Däremot betraktar Juridikbloggen inte enmansföretag som jobb. Jag menar att det finns en otrolig potential i tjänstesektorn där varje individ som vill starta ett företag skapar ett nytt jobb. Därför måste vi införa entreprenöriellt lärande i skolan och göra det enklare, lönsammare och roligare att starta och driva företag.

Badlands Hyena gör en resumé av debatten om fackets roll och metoder.

Esbjörn Jonsson har läst mitt inlägg men citerar metallbloggaren Camilla Wedin som menar att jag inte tänker på dem som inte har jobb. Men det är ju facket känt för att inte göra. Jag vill ju ha en mer flexibel arbetsmarknad just för att ungdomar och nyanlända ska få ett steg in på arbetsmarknaden. Och jag menar att de arbetare, som Camilla talar sig varm för, som jobbar bra bör bli belönade utifrån sina individuella prestationer.

Tankar från roten, Fredrik Jansson, citerar Barack Obama som menar att fackföreningar behövs.

Tomas Gustafson, Iakttagaren, tycker att jag vill vrida klockan tillbaka.

Per Westberg är en av alla de som tror att jag är medlem i Stureplanscentern, vilket är felaktigt. Han menar att vårens avtalsrörelse var lugn. Men jag minns att pappersindustrin stod stilla i strejk på sina håll.

Nisses skrivarverkstad undrar vad Centerpartiet vill. Vi vill ge mer makt åt individen än åt kollektivet, samt att underlätta för unga och invandrare att komma in på arbetsmarknaden istället för att facket ska skydda dem som redan har jobb.

Det verkar i alla fall som om många har en åsikt i frågan. Samtidigt rapporterade DN om att bärplockare flyr från sitt läger. Och att thailändska bärplockare luras att avtala bort sin garantilön. Det är här som individens rättigheter gentemot arbetsgivaren måste säkras.

Det är inte säkert att man vill vara med i facket, som kanske inte ens har en representant i närheten. Därför måste arbetsgivaren informera om de rättigheter som finns. Arbetsdomstolen finns till av anledningar som tvister mellan arbetstagare och arbetsgivare.

Jag vill ha en reformerad arbetsrätt där man tar hänsyn till individens kompetens hellre än turordning. Och där terminologin inte är krigsassociativ. Och där företagarna, som ju är människor av kött och blod, har mer att säga till om då det är de som tagit risker i form av kapital, tid, engagemang och rykte.

Jag hyser fortfarande respekt för alla de som väljer att engagera sig i ett fackförbund. Det är syftet med arbetsrätten, metoderna och det oproportionella i dem som jag vill förändra.

Centerbloggar gör Per Ankersjö, ETR, Johan Hedin, Magnus Andersson, Magnus Persson

Fackets makt måste minska

Jag har tidigare skrivit om facket här på bloggen. Om hur fånig tuppfäktningen under våren har varit. Om hur oproportionerlig fackets makt gentemot företagare är. Fackets makt måste minska skriver jag idag på SvD.se.

Jag respekterar varje individ som väljer att engagera sig i en förening för sin sak, men facket som kollektiv har för mycket makt som bygger på en ålderdomlig syn på arbetsmarknaden.

Jag ser framemot en reformerad arbetsrätt som bygger på individens rättigheter snarare än fackets och arbetarrörelsens syn på människor som kollektiv. En individuell löneförhandling vore en sådan rättighet. Att bli betraktad utifrån kompetens, istället för turordning är en annan. Att se över hela terminologin med "stridsåtgärder" är ett måste för att bli tagen på allvar i ett modernt arbetsliv. Ju fler företagare som vågar anställa desto fler jobb får vi. Som kan bidra till samhällets gemensamma välfärd, där företagen snarare än facket är vår viktigaste byggsten.

Mobbning berövar människovärdet

Jag rekommenderar starkt alla arbetsgivare, lärare och ledare att läsa Maciej Zarembas söndagsartikel i DN Kultur om "Mobbarna och rättvisan". Där arbetsgivaren har trakasserat sin anställde under flertalet år så att han förlorat sitt människovärde. Mobbning är alltså återkommande psykiska eller fysiska trakasserier av samma person. Mobbning är inte detsamma som kritik eller ifrågasättande.

DN redogör för åtta typiska mobbningsbeteenden:
1. Förtal
2. Undanhållande av information
3. Saboterande av arbetsuppgifter
4. Utfrysning, åsidosättande, negligering
5. Försök att injaga rädsla
6. Överkritiskt bemötande, förolämpningar
7. Kontroll av arbetstagaren i syfte att skada
8. Omotiverade förflyttningar, fråntagande av arbetsrum eller arbetsuppgifter

Ofattbar är den handlingsförlamning som kollegor och facket i synnerhet tycks ha haft på arbetsplatsen. Trots kollektivavtal, lagar och arbetsrätt. Skyddet för de anställda tycks alltså inte vara värt något. Arbetsdomstolen finns till för detta.

Mobbning i såväl skola som på arbetsplatser eller i föreningar är förkastlig i alla dess former. Den som har varit utsatt är sårad och ärrad för livet, vilket är en resursförlust för samhället och framför allt hemskt för individen själv. Några vänder mobbningen inåt och anklagar sig själv. Andra vänder den utåt och ser syndabockar i andra grupper.

Viktigt är alltså en trygg miljö där förtroende och öppenhet råder. Där människor får växa och utvecklas. Med tydlighet, stark självkänsla hos ledaren, dialog och information kan man få en sådan arbetsmiljö. Det är ett stort ansvar, men inte någon omöjlighet.

Bengt bloggar.