MP och S har landat ned i några skolfrågor

På riksnivå pågår förhandlingar mellan Miljöpartiet och Socialdemokraterna som har bland annat har landat ned i obligatorisk gymnasieskola upp till arton år. Hur kvaliteten ska öka och hur motivationen ska höjas nämndes inte. Med anledning av en sådan reform måste kvaliteten i studie- och yrkesvägledningen höjas ytterligare, så att ungdomarna väljer rätt från början.

Ett annat förslag; att varje barn ska få hjälp så fort han eller hon behöver det påminner om Alliansens läsa-skriva-räkna-garanti. Alliansen satsade ju mycket på fler speciallärare. Att de skolor som lyckas sämst ska få extra resurser är behjärtansvärt, men när man tänker efter blir frågetecknen många. Hur kan extra pengar hjälpa till om man har ett dåligt recept? Varför ska de skolor som har resultat precis ovanför den nedre gränsen anstränga sig extra om de nu inte får extra medel tilldelade? Hur kan extra medel träffa rätt när de verkligen behövs? Resultaten mäts ju i framför allt årskurs 3, 6 och 9 och resurserna utbetalas högst troligen i efterhand. Till sist undrar man hur Fridolins statliga lärarlönshöjning ska sporra kommunerna och andra huvudmän att höja lörarlönerna.

De viktiga reformerna kring betyg och karriärstjänster, mattelyftet och läslyftet mm har jag inte hört några enade resonemang kring.

Maria Ludvigsson skriver att (S) har låg trovärdighet i skolfrågorna. DN skriver att en möjlig samverkansfråga mellan flera olika partier är att råda bot på lärarkrisen.

Läsning är inte bara lärarnas ansvar

Dilsa Demirbag-Steen som är initiativtagare till Berättarministeriet skrev igår en viktig debattartikel i Dagens Industri: Näringslivet måste också hjälpa lärarna. Den handlar om att inte enbart lärarna kan jobba med att motverka den negativa trenden med allt lägre läsförståelse bland Sveriges elever. Givetvis ska skolan göra sitt och alla förstaklassare få rättigheten att lära sig läsa i första klass. Kunskap inhämtas ofta genom att läsa. Kunskap ger egenmakt, som i sin tur ger självständighet och frihet, något som jag unnar varje individ.

Jag har nämnt det tidigare, vad gäller hur staden skulle kunna jobba med läsfrämjande aktiviteter integrerat i den verksamhet som man redan bedriver. Här följer några av mina tankar kring detta:

Jag vill föreslå en aktionsplan som kan stödja lärarnas och bibliotekariernas uppdrag, men också de statliga läsfrämjande åtgärderna.

I ett digitalt samhälle kan man ställa sig frågan huruvida läsning av just en bok är en nödvändig kompetens för framtiden. Vi kan ju se att medier som grottmålningar, runstenar och griffeltavlor tillhör kulturarvet, medan e-boken och andra digitala medier stakar ut framtiden. Vi kan inte låta läsdebatten stanna vid vilket medium som eleverna ska använda. Frågan handlar om hur vi gör litteratur - i såväl bokform som e-format - tillgänglig och lockande för att våra unga ska kunna träna sin läsförmåga för att bygga upp en läsförståelse som är hållbar för livet.

Att kunna läsa handlar inte bara om att nå kunskapskraven i de olika skolformerna, utan om att behärska läsning som fenomen och som strategi för att söka, bearbeta och tillägna sig information. Yrkesverksamma använder läsning varje dag, oavsett om det är i en bilverkstad där man läser avancerade tekniska instruktioner på svenska och engelska, eller i förskolan där du dokumenterar barns utveckling, skriver veckobrev och läser information från huvudmannen. Dokumentationskraven är också högre idag på tex anställda inom äldrevården, än vad de var för några decennier sedan. Skönlitteraturen ger oss empati, förståelse för människor med andra behov och från andra kulturer, samt ger en utvecklad fantasi som behövs när vi ska vara kreativa.

Redan i årskurs 4 är texterna svårare att ta till sig för den som inte har fått upp en läshastighet eller har ett ordförråd som behöver berikas. Därför är förskoletiden och de första årskurserna av stor betydelse för elevens framtida läsförmåga. I att ge barnen ett rikt ordförråd är föräldrarna ett viktigt komplement till skolan. Högläsning för barnen spelar stor roll. Men att få upp flyt i läsningen kräver övning i form av en massa timmar som barnen läser högt och sedan tyst. Stadens sommarsatsning på läsning som Centerpartiet har varit pådrivande i är ett steg i rätt riktning att få resurssvaga barn att läsa mer på sommarlovet (se min artikel hos Skolvärlden 22 feb 2013).

Jag tycker att Stockholms stad borde ta fram en aktionsplan för barns läsning. Givetvis måste planen bygga på vilka läsfrämjande insatser som ger effekt, men några förslag skulle kunna vara:

·         Förskolebarn får varsitt exemplar av en bok vid deras första biblioteksbesök med föräldern, precis som föräldrar till nyfödda får en rekommendation av BVC att gå till biblioteket och då erhåller en bok.

·         Bostadsbolagen kan i samverkan med stadsdelsnämnderna arrangera högläsning i stadens parker på helger och under sommarhalvåret. Så arbetar några byggbolag i Solna i Mulle Meck-parken. Med en kort utbildning av högläsningsproffs kan det vara ett prima första sommarjobb.

·         Bibliotekarier eller läsombud kan besöka badstränder med boklådor och boktips för att locka till läsning och ha böcker tillgängliga.

·         Biblioteken kan samverka med idrottsföreningarna. Att i anslutning till träningspasset kunna låna en bok som tränaren tipsar om kan vara en möjlighet för många flickor och pojkar som saknar läsande förebilder i hemmen. Idrottsföreningarna brukar ofta poängtera vikten av en god skolutbildning för sina spelare. Nu skulle de kunna gå från ord till handling.

·         Studieförbund och ungdomsföreningar kan få söka bidrag om läsfrämjande åtgärder som möter lässvaga målgrupper.

·         Upplåt små bokshoppar i T-banehallar. Där kan folk i en bokhylla lämna in gamla böcker som andra antingen får eller kan byta till sig. Stockholmsvärdar kan titta till bokshoppen.

·         Information till stockholmarna om vårdnadshavarens viktiga roll för barnets lästräning. Oavsett om man läser på barnets modersmål eller på svenska är läsningen det viktiga. Och oavsett föräldrars bakgrund eller utbildningsnivå är just förälderns engagemang i barnens skolgång och läsning av positiv betydelse.

·         Informera alla sfi-studerande om vikten av att prata med och läsa för barnen på sitt modersmål, samt att det är fullt möjligt att lyssna till barnens läsning på svenska även fast man själv fortfarande jobbar med språket. Ge alla sfi-studerande vårdnadshavare en barnbok på deras modersmål.

·         Hitta sponsring för och involvera civilsamhället i de föreslagna läsfrämjande åtgärderna.

Läsning är inte bara något för biblioteken och i skolan, utan kan stödjas av flera samhällsaktörer. Läsning är inte heller en elitistisk företeelse förunnad några få, utan en livsnödvändig kompetens som krävs för att skapa sig ett självständigt liv.

När skolan stöttat barnen i att knäcka läskoden handlar läsning om att föräldrar uppmuntrar sina barn att läsa mycket och ofta så att de får upp läshastigheten. De flesta vårdnadshavare följer sina barn till och från simskola, idrottsträningar och matcher. På samma sätt är det viktigt att lägga ned mycket tid på barnens läsning, framför allt under de tidigaste åren. Med en aktionsplan där fler involveras kan flera möta upp och stärka barnens och föräldrarnas engagemang i läsningen.

Skolvardagen grund för kommande skolreformer

Johannes Åman skrev i gårdagens DN om skolan, "Lita aldrig på skolminnen". Han lyfter något så viktigt som lärares och elevers vardag. Att politiken måste se skolvardagen för att kunna utforma nästkommande reformer för en politik som gör att elever med stöttning av sina lärare lyfter sina resultat. Centerpartiets "Skolresan" är ett exempel på hur en riksdagsledamot möter elever och lärare för att fånga upp goda exempel.

Resultaten behöver bli bättre så att varje elev når sin fulla potential. För sin egen skull, men också för nationen som helhet. Varje elev som når godkända resultat är en elev till som sträcker på sig. Stoltheten och självkänslan ökar, för både elev och hans/hennes lärare.

Reformer som har betytt något för lärarna är att det blivit fler betygssteg än tidigare. Men också att det för skolan är möjligt att stänga av elever som stör skolmiljön och att lärarna fått befogenhet att tillvarata farliga föremål eller saker som saboterar undervisningen. Självklara saker, kan tyckas, men utan en lagstiftning i ryggen står lärarna handfallna.

Framöver skulle jag önska att det finns mått/indikatorer för hur det entreprenöriella lärandet ger företagande individer. Jag hoppas också att ett mått för hur skolorna lyckas med att förädla elevers kunskaper under den tid som eleverna går där. Jag tror framför allt att lärarna behöver arbetsro. För att ytterligare jobba med den formativa bedömningen där eleverna får reda på hur de ligger till, men också vad de ska göra - och på vilket sätt - för att nå nästa nivå. På samma sätt måste ju rektorerna jobba med sina lärare för att få lärare som når sin fulla potential.

Jag tror också att lärarsekreterare är något som skulle kunna lyfta administration från lärare. Däremot anser jag inte att åtgärdsprogrammen ska tas bort. Dessa är ett sätt att punkta ned vad respektive part ska göra, som ett protokoll som är möjligt att följa upp. Åtgärdsprogrammen är viktiga vid skolbyte, men också om elever och föräldrar vill överklaga beslut och stödinsatser. Mer forskning vad gäller verkningsfulla åtgärdsprogram vore önskvärt! Den praxisnära forskningen måste lyftas ytterligare och föras ut till lärarna. Varje lärare kan inte uppfinna hjulet varje gång - det om något är resursslöseri. Den springande punkten för skolutvecklingen är att lärarna äger processen, men baserar den på aktuell forskning, samt i ett kollegialt klimat öppnar klassrummen för varandra och sprider positiva exempel på alla nivåer till varandra.

Om entreprenörskap i Magasin 360

Jag intervjuas i senaste numret av Magasin 360, som ges ut av Skolporten. Det står att läsa följande på sida 24 och 26 i nr 2 2013:

"Helen Törnqvist, gruppledare för Centern i Stockholms stads utbildningsnämnd, är mer positivt inställd. Centerpartiet har varit politiskt drivande när det gäller entreprenörskap och entreprenöriellt lärande, och Helen Törnqvist slår fast att det behövs fler entreprenöriella människor som kan starta företag och skapa fler jobb. Samtidigt är hon noga med att poängtera att målet med entreprenörskap i skolan inte är att förvandla varje elev till företagare:
- Alla människor behöver kompetensen att ta egna initiativ och kunna saluföra sig själva.
      Helen Törnqvist är utbildad lärare och arbetade i skolans värld i tio år. Hon menar att alla barn behöver bli bekräftade i sin tro på att de egna idéerna går att förverkliga. Då ökar deras benägenhet att pröva vingarna också på egen hand. Hon ser nästan bara fördelar med entreprenöriellt lärande men säger att det finns poänger i en del av kritiken.
- Det är svårt att mäta utfallet för man vet ju inte varför folk startar företag. Det är inte heller exakt givet hur man ska agera i klassrummet, eftersom det handlar om ett förhållningssätt och inte en färdig metod. Vi behöver klura på hur vi gör för att följa upp effekterna, säger hon.
      Personligen är hon ändå övertygad om att det kommer att få företagandet att öka och att det kommer att ha även andra positiva effekter.
      - Vi vet ju att när barn får vara delaktiga så ökar deras motivation, och det är något som behövs."

Fotnot: Jag är inte längre ledamot i Utbildningsnämnden i Stockholms stad, men ståndpunkterna är desamma som nämnts ovan.

IKT viktig del av skolan

Ulrika Carlsson som är skolpolitisk talesperson för Centerpartiet, samt Anna-Karin Hatt som är IT-minister skriver idag läsvärt på SVT debatt om vikten av att skolorna använder datorer från första klass. Åtgärder som dessa kan, enligt skribenterna, minska kunskapsgapet mellan pojkar och flickor.

Politiken ska inte ta ställning till vilka metoder professionen ska använda, men givetvis måste politiken ge förutsättningar för lärarna att ta del av och använda verktyg och tekniker utifrån beprövad forskning. När ny tekniska lösningar utvecklas måste skolan hänga med och använda dem, eftersom IKT används på arbetsplatser där eleverna ska jobba i framtiden. Det handlar också om att spegla omvärlden som den ser ut. Lärarna behöver givetvis kompetensutveckling i IKT, som i annan didaktik, vilket de får i Stockholm.

Att varje lärare har tillgång till en egen dator var inte för några år sedan någon självklarhet, men detta är av stor vikt för att underlätta lärarnas jobb. Det förekommer också målinriktade projekt där iPad används i undervisningen.

Maltesholmsskolans lärare lär av varandra

Igår hade jag möjligheten att göra ett studiebesök på Maltesholmsskolan som är en kommunal F-6-skola inkl grundsärskola i Hässelby strand. Skolan har funnits sedan 1958.

Skolledarna Bodil Torelm och Eva Gustafsson berättar om de resultatdialoger som man har haft på skolan varje termin. Alla lärare som undervisar en klass samlas till möte med skolledningen och går igenom varje elevs resultat i varje ämne. Man noterar åtgärdsprogram och om eleven har eller har behov av särskilt stöd, tex studiehandledning. Eftersom man använder LUS, läsutvecklingsschemat är det lätt att följa varje elevs läsinlärning. Redan i årskurs 1 följs kunskaperna upp. Om inte eleven har nått den punkt som förväntas sätts en specialpedagog in i ett program som kallas tidig intensiv läsning med eleven. Detta för att man vet att läsförmågan är en av nycklarna till inlärning. För de barn som inte lärt sig läsa under första klass skriver lärarna ett åtgärdsprogram med barn och vårdnadshavare. Detta ska gälla över sommaren och kan innefatta tex biblioteksbesök eller att föräldrarna läser högt för barnet en stund varje dag.

Jag var särskilt nyfiken på det projekt som skolan har deltagit i, Prio Stockholm. Bodil och Eva berättade för mig om det arbete som McKinsey har genomfört på skolan. Det syftar till att se över lärarnas arbetstid. Allt började med att lärarna fick göra tidsloggar under några veckor. Syftet var att mäta vad lärarna använder sin tid till. Därefter var det dags att fokusera på vad som skulle förändras. Lärarnas arbetslagstid började avsättas till gemensam undervisningsplanering. Tillsammans planerar man lektioner och undervisning som ska leda till kunskapsinhämtning och högre måluppfyllelse. Denna ska sedan utvärderas av lärargruppen för att kunna revidera planeringen och spara den till ett annat år. Istället för att diskutera organisatoriska saker blir det didaktiska diskussioner, som lärarna ju utbildat sig till. De mer praktiska frågorna avhandlas istället på sk "tavelmöten" då lärarna samlas med en mötesledare framför en tavla med diverse punkter som ska arbetsfördelas eller beslutas om. De frågor som kräver längre diskussioner parkeras för att diskuteras på ett senare möte.

Den tredje delen i arbetssättet handlar om att öppna sina klassrum för varandra. Genom att observera varandra, men också bli observerade, kan lärarna ta guldkornen från varandra och även ta del av varandras kompetenser när det handlar om till exempel bemötande av en viss elev, hur en instruktion faller ut eller hur ett visst lektionsupplägg fungerar. Detta kallas coachning och det är något som lärarna på Maltesholmsskolan gillar.

Vi pratade också en del om dokumentation. Det är mycket dokumentation som framför allt hopar sig runt utvecklingssamtalstiderna. Att hitta rutiner och arbetssätt som gör att lärarna sprider ut dokumentationen över året är prioriterat. Men också att lärare kan samverka så att tex en undervisar och den andre dokumenterar resultaten under tiden. Detta kräver dock en ny syn på lärarnas arbetstid, menar jag. Men samverkan kring planering och undervisning, samt kollegialt lärande är framtidens melodi när det gäller läraryrket, tror jag. Och tänk så mycket roligare yrkesutövandet blir när lärarna får samarbeta.

Budgetfullmäktige: Förskoledebatten

Jag talade för Centerpartiets räkning i förskoledebatten i kommunfullmäktige i torsdags. Här kommer mitt inledningsanförande:

"När Stockholms föräldrar lämnar sina barn i förskolan på morgonen vill de känna sig trygga med att personalen är utbildad, fokuserar på lärande och har en god relation till barnen. Att deras barn blir respekterade som individer och kan ha sin integritet gentemot andra barn och föräldrar.

Det är viktigt för föräldrarna att veta att maten är varierad, god och näringsriktig. Att barnen i förskolan börjar förstå sambandet mellan kost, rörelse och hälsa. På ett positivt sätt, såklart.

Föräldrarna vill känna sig trygga med att miljön är säker, men också att den inspirerar till lärande och lek, aktiv utevistelse och fysisk rörelse. Att miljö och material väcker fantasi, utmanar till utforskande som kan stilla nyfikenhet – och återigen väcka ny nyfikenhet. Nyfikenheten som är den eviga motivationen till lärande. Med kompetenta pedagoger som möter barnen strax ovanför deras nivå, såväl språkligt som kunskapsmässigt och kan ge dem såå mycket dessa första år. Hälften av alla 3-åringar använder internet. Framtiden för information- och kommunikationsteknik i förskolan är redan utstakad av barnen själva. Och vilket bra redskap IKT är för att föräldrarna ska ta del av vad barnen har gjort under dagen och på så sätt kan möta det barnen gjort och lärt sig under förskoledagen.

Våra förskollärare är otroligt viktiga för föräldrarnas trygghet och tillit till förskola/skola som institution. Och nästan alla föräldrar är nöjda. Men vi har en stor utmaning i att få fler att vilja utbilda sig till detta viktiga yrke. Detta yrke som i mina ögon har en otroligt hög status, eftersom förskollärarna har hand om det allra käraste vi har, nämligen våra barn. Självklart är det viktigt att barnskötare får läsa vidare till förskollärare. Men målsättningen är att minst hälften av medarbetarna ska ha pedagogisk högskoleutbildning. Jag ser  framemot att vi ska utveckla stadsgemensamma principer och metoder för rekrytering, kompetensutveckling och karriärvägar för förskolans personal.

Statushöjningen av yrket börjar hos oss i den här salen. Genom att vi inte förminskar förskolläraryrket till att handla om x antal barn per grupp, utan till att handla om vad läraren ska behärska i mötet med barnen, dvs vilken kvalitet förskolläraren bidrar till under barnens dag, men också hur den kommuniceras professionellt till vårdnadshavarna i början och slutet av barnets dag.

Jag yrkar bifall till kommunstyrelsens förslag."

Skoldebatt i budgetfullmäktige i Stockholm

Idag var det dags för kommunfullmäktige i Stockholms andra dag. Jag fick förtroendet att föra Centerpartiets talan vad gäller skolan. Här följer mitt inledningsanförande:

I ett frihetligt samhälle ska alla ges samma förutsättningar att växa. Då måste barnen få en likvärdig skolgång. Inte lika - utan likvärdig. Var du kommer ifrån eller vart du vill ska inte spela någon roll för kvaliteten i den undervisning du får. Förvaltningen, rektorerna, lärarna och eleverna jobbar på för att höja kvaliteten i undervisningen. Eleverna - det är ju de som gör det största jobbet med att höja sina resultat. Lärarna kan inte stötta, men eleverna gör jobbet. Jag är övertygad om att det målmedvetna arbetet ger resultat.

Men 15 % av våra grundskoleelever har inte tillräckliga kunskaper för att komma in på ett nationellt gymnasieprogram. Det duger inte, men vi ska också se varje individs förutsättningar. Vi ska minnas att Alliansen har höjt ambitionen till behörighet i minst åtta ämnen, istället för tidigare tre. Vi måste knäcka nöten hur ännu bättre resultat kan nås - för varje enskild elev. Goda resultat för de barn som kommit sent med en sönderbombad skolgång, för de som omkring sig har vuxna med dålig tillit till skolan, kanske på grund av egna dåliga erfarenheter, men också ge den elev som har goda förutsättningar och lätt för sig chansen att blomma ut och nå sin fulla potential. För i Alliansens Sverige pressas ingen tillbaka bara för att inte alla lyckas. Med dagens betygssystem kan alla nå högsta betyg, eftersom det inte är relativt som det var fram till början av 90-talet.

Centerpartiet förespråkar tidiga insatser och gläds åt målet att alla elever ska ha lärt sig läsa senast i första klass. Vi vet att läsningen är grunden för så mycket i skolan. Det måste vara en rättighet för varje barn att få tillgång till läsförmågan som är en viktig nyckel till all inlärning. Vi politiker följer resultaten. Jag har höga förväntningar.

Jag var på Smedshagsskolan i måndags. Jag fick se att en god undervisning där de vuxna ser varje elev ger resultat med ett tydligt fokus på kunskap. Det sociala i hemmet kan oftast inte skolan förändra, men däremot ge eleverna en studiemässigt god självbild genom att de når målen och lyckas i skolan.

Gemensamt har alla våra duktiga lärare, specialpedagoger, studie- och yrkesvägledare, fritidshemspersonal och rektorer att de gillar våra barn och ungdomar och vill deras allra bästa. Så låt oss nu ha en debatt på en värdig nivå där vi inte talar ned dem, utan lyfter dem.

Jag yrkar bifall till kommunstyrelsens förslag.

Därför ska vi inte ha betyg i åk 4

Jag skriver idag på Newsmill om varför Björklunds idé om betyg i åk 4 inte är någon bra idé: Betyg i årskurs 4 tar fokus från undervisningen.

Det nya betygssystemet med betygssteg F-A håller på att implementeras på skolorna. Lärarna sätter i höst för första gången betyg på sjätteklassarna. Tidigare betyg, nya kunskapskriterier och fler betygssteg. Låt oss följa den utvecklingen. Just nu behöver lärarna arbetsro för att kunna uppnå kvalitet i undervisningen. I Stockholm pågår kvalitetshöjande insatser i form av expertlärare, studiecirklar, bedömningsnätverk och lärarcoacher. Detta utvecklingsarbete sker samtidigt som lärarna måste tänka om i undervisningen utifrån de nya kriterierna.

Många reformer har sjösatts. Det entreprenöriella lärandet, högre förväntningar på eleverna och samtidigt har elevens rättigheter vad gäller åtgärdsprogram och de insatser som skolan sätter in stärkts.

Risken i att hela tiden prata om dokumentation, utvärdering och uppföljning är att undervisningen blir baktung, dvs det blir för stort fokus på slutskedet av undervisningsprocessen. Då riskerar den viktiga inledningsfasen att försummas eller komma på undantag. Jag har i flera år med intresse följt den fråga som finns med i elevenkäterna vad gäller att eleverna vet vad som ska göras. Där finns ett utvecklingsarbete för pedagogerna. För att kunna nå kunskapskraven lättare måste eleverna förstå vad som ska göras. Det säger sig självt. För oss vuxna på våra jobb kan det handla om försäljningsmål eller tydliga lönekriterier.

Björklund menar att fjärdeklassarna blir mer motiverade med betyg. Det är riktigt att forskningen vad gäller motivation och nyfikenhets-behållande undervisning måste stärkas. Men inte med betyg. Viktigare är de tidiga insatserna vad gäller läsinlärning och måluppfyllelsen i årskurs 3. Samt att det är hög kvalitet i utvecklingssamtalen där elevens kunskapserövring givetvis måste vara i fokus, samt att bedömningen där är formativ, dvs förklarar vad eleven kan göra för att nå nästa nivå, något som vi i Stockholm bland annat har styrt över vår inspektionsenhet på, fast i det fallet på skolnivå.

Andra insatser som kan bli föremål för reformer är en kvalitetshöjning av studie- och yrkesvägledningen, samt att elever får rätten att systematiskt utvärdera sina lärare och undervisningen.

PJ Anders Linder skrev i SvD idag om betyg i åk 4 i sin ledare.

Alliansen vill premiera skickliga lärare och skapa lönespridning

Gruppledarna för Allians för Stockholm skriver idag i SvD om att Stockholms stad tillför lärarlönerna resurser med anledning av att det nya läraravtalet nu är i hamn. Läs här.

Det är ingen tvekan om att skolan måste ha ett resultatfokus där alla barn ska nå målen för att kunna komma in på gymnasiet och senare att man fullföljer gymnasieskolan. Det är då viktigt att rektorer får redskap och utrymme att premiera skickliga lärare som uppnår goda resultat. Under många år har lönepolitiken sammanpressat lärarnas löner, men Alliansen jobbar nu för att differentiera lönerna så att det blir en större lönespridning. Redan förra året gavs några skolor möjlighet att arbeta med lönehöjningar på detta sätt. Tack vare hundra extra miljoner till lärarlönerna kan rektorerna fortsätta på den inslagna vägen.

Per Ankersjö och Lotta Edholm bloggar också.

Skoldebattens vågor svallar

Debatten om skolan svallar. Nu i dagarna hade Lärarnas Riksförbund kongress och Metta Fjelkner är duktig på att opinionsbilda för sina medlemmars villkor. Nu senast på DN debatt där hon beskriver ett problem att kunskapsklyftorna ökar och upprepar sitt mantra om att staten måste ta mer ansvar. Hennes krav på förstatligande uppskattas av skolministern och hans parti, men kommer inte åt pudelns kärna.

Maria Stockhaus, som är moderat ordförande i Sveriges Kommuners och Landstings utbildningsberedning replikerar med att de skolor där skolledare har tydliga uppdrag från sina huvudmän att låta skickliga lärare fokusera goda resultat och skolframgång för samtliga barn har högre måluppfyllelse. Alltså inte en statlig angelägenhet.

Timbro för i sin replik fram aktuell skolforskning i form av John Hattie som betonar höga förväntningar och hög kvalitet i undervisningen, men påvisar också statistik om att 47 av de 50 skolor som har lägst resultat är kommunala. Det är dock inte verksamt att ställa driftformer mot varandra, menar jag.

Så igår kom Skolverket med en rapport som visar att skillnaderna mellan skolor ökar. Man kräver ett ansvarstagande för likvärdighet. Positivt är att gruppen elever med högsta betyg ökar. Men visst är det allvarligt att inte undervisningen lyckas skapa skolframgång för de som har sämst förutsättningar, nämligen barn som kommer från hem där föräldrar har låg utbildning eller mottar försörjningsstöd. Men skillnaden har inte ökat för barn som kommer från socioekonomiskt utsatta hem, under de senare åren. Det förvånar mig då diskussionen i skolforskningen har stort fokus på kompensation i form av höga förväntningar och rätt stöttning. Men förändring tar tid. Skolmotivation tänds tidigt och vårdas under skoltiden, men kan släckas snabbt.

Däremot har resultaten för gruppen utländska barn blivit sämre. En orsak tycks vara att barnens medelålder har varit högre och det tar tid att både lära sig språket och nå målen i alla ämnen. Skolan måste bli bättre på att möta nyanlända barn effektivt och individanpassat. Dessutom måste forskningen öka kring hur vi på bästa sätt gör analfabeter litterata. Där är givetvis den pedagogiska kartläggningen gjord på modersmålet grunden.

Andelen obehöriga till gymnasieskolan ökar. I Stockholm måste vi se vilka elever det handlar om, när man kan röna en sådan utveckling och hur detta kan mötas i tid. Handlar det om barn med oupptäckta diagnoser? Är det elever som redan i sjätte klass hade många sena ankomster som sedan ledde till skolk? Vilket stöd har dessa barn hemifrån och hur kan det optimeras eller kompenseras? I Stockholm finns ett uppdrag till Utbildningsförvaltningen att se efter vilka skolor som är framgångsrika trots dåliga förutsättningar. Vi har också en socioekonomisk fördelningsmodell som bygger på aktuell forskning.

Skolverkets rapport betonar också det samband som den senaste PISA-undersökningen visar på: Att läsengagemang ger högre studieresultat. Man resonerar lite kring huruvida barnen har med sig engagemanget hemifrån eller om det går att kompensera med undervisning som syftar till detta. Det senare är självfallet möjligt. Tidiga insatser är givetvis viktigt för tidig läsförståelse som gynnar en senare högre måluppfyllelse. Hur kan dessa barn som har lågt läsengagemang identifieras tidigt för att få delta i bokflodsprogram med läsande förebilder? Vilken roll spelar förskoleklass och fritidshem i det läsförberedande arbetet?

Ann-Marie Lindgren, som tycks ha någon form av (S)-anknytning, har följt statistik från Stockholms skolor där hon bekräftar bilden av att föräldrarnas utbildning spelar roll för barnens resultat. Hon tar ett vidare grepp på skoldiskussionen och menar att vi måste minska klyftorna. Självklart är Alliansens arbete för självförsörjning viktigt även för barnen i dessa familjer. Vårdnadshavarna spelar roll för sina barn. En mammas eller pappas engagemang i sitt barns utbildning blir en hävstångseffekt för barnet. Föräldrarna förmedlar självtillit, självkänsla och att skolverksamheten är viktig. Föräldrar kan uppmuntra sina barn att gå på läxhjälp och följa med dem till biblioteket. Alla föräldrar kan stötta sina barn oavsett utbildning. Sedan kan det finnas annan problematik för föräldrarna som missbruk, brottslighet eller psykisk ohälsa. Givetvis blir då lärarnas kompensatoriska uppdrag av större betydelse med rätt stöttning och höga förväntningar på barnen. Att kärleksfullt och bestämt stötta barnen till att nå kunskaper och språk som varje elev har rätt till.

Maria Ludvigsson på SvD tolkar det som om Skolverkets representanter är missnöjda med det fria skolvalet, men skriver också att skolresultaten sjunker även i de kommuner där valfrihet saknas.

Två representanter för lärarutbildningarna menar att vi måste sluta skälla på Lärarhögskolorna och istället ge läraryrket hög status. Då måste vi skala bort uppgifter som inte hör till pedagogikens kärna: Rastvakt, informationsverksamhet, medföljande till ungdomsmottagningar, registrering av frånvaro. Där ligger också ett uppdrag till förvaltningen att identifiera dessa uppgifter för att hitta lösningar.

Avslutningsvis måste vi se alla legitimerade, behöriga lärare som bra lärare. Varje lärargrupp har ansvar för att lyfta varje elev till sin fulla potential och där krävs samverkan och stöd gentemot varandra. Sedan finns det lärare som är skickligare än andra på vissa uppgifter eller moment. Genom att fokusera resultat kan vi upptäcka dessa talanger. Dessa lärare bör få coacha andra lärare i de momenten. Med många didaktiska samtal lärare emellan på skolorna kan undervisningen vässas. Det blir roligare för lärarna att vara lärare när lärarna och eleverna lyckas. Framgångsrik undervisning där en positiv spiral uppåt stärker elevens självbild vad gäller studierna.

På några skolor kanske man alltid låter en lärare undervisa om Strindberg då han/hon brinner för det, medan kollegan är expert på undervisning i argumenterande text. Låt dem då byta klass under de momenten! Vi ska inte ställa lärare mot varandra som att några är bra eller dåliga, på samma sätt som vi inte ska falla i fällan att tala om bra eller dåliga skolor. Vi måste tala om resultaten som uppnås. Dessa är alltid en belysning av den uppnådda effekten för den årskursen. Dessa kan påverkas och förbättras, såväl i klassrummet för den enskilda läraren som för skolan i stort. Det är dit vi ska. Och med Sveriges mest engagerade, ambitiösa och kunniga lärarkår för stunden kan skolan låta varje individ nå sin fulla potential i varje ämne.

Skolan har redan i uppdrag att fostra eleverna

Jag skriver idag en replik hos Sveriges Resurser. Christian Fernández som är forskare på Malmö högskola menar att skolan måste ha ett fostransuppdrag, vilket den redan har: Skolan har redan i uppdrag att fostra eleverna

Jag klargör en del kring skollag, läroplan och kursplaner vad gäller skolans uppdrag att ge kunskap och fostran. Huvuduppgiften är kunskap, men fostran är på något sätt förhållningssättet för att uppnå ett gott arbetsklimat som är förutsättningen för lärande.

Hur resultaten i skolan höjs

Idag deltar jag i ett frukostseminarium hos Dagens Samhälle. Rubriken är "Har Sverige världens sämsta lärare?" Man pekar på det låga söktrycket till lärarutbildningarna. Man konstaterar att resultaten minskat. Bertil Östberg visar i en motbild vad Alliansen har genomfört för reformer. Han nämner lärarlegitimation, karriärtjänster, individuell lönesättning, Lärarlyftet som nu fokuserar lärare som undervisar i ämnen som de inte är behöriga i. En obligatorisk rektorsutbildning har införts. Resurserna till Skolinspektionen har höjts. Östberg menar att undervisningen måste förbättras och förändras. Där ska man ge statligt stöd för ett tusental duktiga matematiklärare ska kunna coacha sina kollegor i att utveckla undervisningen i kollegierna. Det ska också finnas webbmoduler som lärarna kan ta stöd av. Han menar att vi måste göra mer för att vända svensk skola. Vi måste givetvis se problemen, men se framåt.

Eva-Lis Siréns budskap är mycket tydligt. Vi har ett gemensamt problem, nämligen att få fler att söka till lärarutbildningen, samt att höja kvaliteten och resultaten i skolan. Hon menar att vi alla tillsammans måste ta på oss ledarkappan. Dessutom menar hon att vi ska ha en lärarstrategi med rätt lärare på rätt plats med rätt lön.

Gunvor Engström från Friskolornas Riksförbund menar att man måste visa positiva exempel som kan smitta av sig, att lärarna måste känna stolthet över det som de gör och att man måste fokusera möjligheterna över att öka resultaten. Tillit nämns som viktig faktor för att få lärarna att tro på sig själva och lyckas höja resultaten.

Det är en intressant frukost. Om vi nu ytterligare fokuserar undervisningen och kvaliteten i klassrumstiden kan resultaten höjas. Därför måste vi i Stockholm även fortsatt ha höga mål för Utbildningsnämndens verksamhet. Med höga förväntningar och rätt stöttning kan varje elev nå målen.

Verksamhetsplan 2012 Utbildningsnämnden Stockholm

I torsdags ägde årets sista Utbildningsnämndsmöte rum. Verksamhetsplan för 2012 antogs, med många utvecklingsstrategier för högre måluppfyllelse:

• Hitta skolor som trots dåliga förutsättningar når goda resultat. Identifiera framgångsfaktorer att sprida vidare.
• Identifiera särskilt begåvade elever och hitta lärstrategier för att möta deras behov.
• Förbättra skolsituationen för nyanlända och sent anlända elever.
• Sommarskola inom grund- och gymnasieskolorna.
• Lördagsgymnasium
• Ny utvecklingsplan för matematikundervisningen. Samverkan med NC för Matematik.
• Stödja utvecklingsarbetet vad gäller högre måluppfyllelse i naturvetenskap och teknik.
• Bromma gymnasium deltar i försöksverksamhet för fjärde tekniskt år.
• Läs- och språkutvecklingen vidareutvecklas.
• Coaching av lärare och skolledare erbjuds.
• Verksamhetsdata könsuppdelas för ev riktning av verksamheter.
• Studie- och yrkesvägledning genomlyses. Skolövergripande nätverk utvecklas.
• Tydliga krav ställs på hur elevhälsoarbetet ska ledas, samt rollfördelning görs.
• Elevhälsa på nätet utreds.
• Kartläggning av studieresultat för elever med funktionsnedsättning görs, samt förslag på riktade åtgärder utarbetas.
• Fokusgrupper bland elever för att tolka dåligt resultat inom trygghet och studiero.
• Skolorna erbjuds stöd i arbetet med entreprenörskap och entreprenöriellt lärande.
• Samverkan med Ung Företagsamhet och Transfer vidareutvecklas i gymnasieskolan.
• Global Entrepreneurship Programme arrangeras inom gymnasieskolan i samverkan med ett universitet i Singapore.
• Arbetet med att sammanbinda goda resultat med löneutveckling fortsätter.
• Alla schabloner och penger har höjts.
  

Fokus på måluppfyllelse funktionsnedsatta

I torsdags var det Utbildningsnämnd i Stockholms stad. Jag ersattes av Tobias Gillberg, då jag deltog i KSL:s arbetsmarknadsberedning. Två viktiga frågor stod på agendan, där jag givetvis i egenskap av gruppledare varit delaktig i förarbetet.

Ett nytt avtal om VFU-studerande ska tecknas mellan Stockholms universitet och länets kommuner. Där tankade jag in att man även måste involvera Friskolornas Riksförbund, som ju står för en ansenlig del av marknadsandelarna och är en betydelsefull arbetsmarknad för lärarna och därmed bör ta ansvar för VFU-studerande. Alliansen betonade också att handledning av blivande lärare bör ses som en del i karriärvägen för befintliga lärare. Helst ska pengen tillfalla den som åtar sig att vara handledare, inte betalas ut till skolan/arbetslaget.

Jag tog också ett initiativ till en skrivelse som Alliansen lade. Den handlar om potentialen i måluppfyllelse hos elever med funktionsnedsättning. Detta efter ett samtal med Emma Henriksson (KD). Förvaltningen får nu i uppdrag att genomlysa de funktionsnedsattas måluppfyllelse, samt att komma med förslag till förbättringar. Här följer skrivelsen:


"Översyn av måluppfyllelse för funktionsnedsatta

Skolans huvuduppgift är att förmedla kunskap. För att alla
elever ska ha möjlighet att nå målen är det centralt att skolan följer upp
elevernas kunskapsnivåer samt i ett tidigt skede sätta in åtgärder där det
behövs. Alla elever ska få stöd att nå så långt som de har förutsättningar att
nå.

Elever med funktionsnedsättningar riskerar en sämre
måluppfyllelse än elever utan funktionsnedsättning. Döva och
hörselskadade elever har t ex en sämre måluppfyllelse än elever med fullgod
hörsel.

Det behövs en översyn av hur elever med funktionsnedsättning
klarar måluppfyllelsen i skolan idag. Därför uppdras utbildningsförvaltningen
att under 2012 göra en kartläggning och återkomma med förslag på riktade
åtgärder för att höja resultaten för elever med funktionsnedsättning."

Välkomnad matematiksatsning

Igår presenterade Jan Björklund en del i budgeten som berör skolan, men också vår framtida kompetensförsörjning. 2,6 miljarder ska gå till en satsning på fortbildning av befintliga matematiklärare och lärare som undervisar i matematik utan att ha behörighet. PJ Anders Linder skriver om detta i sin ledare. Förslaget välkomnas också av Lärarförbundet.

Det är framsynt av regeringen att koncentrera denna fortbildning till matematik, då Sverige som nation har halkat efter i undersökningarna och behöver en framsynt politik som gör att fler väljer att bli ingenjörer och civilekonomer. Det är viktigt att matematiklärare kan förklara varför ämnet är viktigt och har förmågan att låta det handla om verklighetsnära problemlösning för eleverna. Denna satsning är också ett sätt att stärka skolan och indirekt ett sätt att säga att det varken är fel på eleverna eller lärarna, utan handlar om en brist på fortbildning, dvs man lägger ansvaret på systemet från forna tider i form av lärarutbildningar och brist på kompetensutveckling.

I Stockholm pågår just nu det sk stockholmsprovet som är en diagnos i matematik för nyblivna gymnasieelever. I staden sker också ett riktat arbete särskilt mot matematik och naturvetenskap. Redan från förskolan, vilket är en viktig markering av när intresset för matematik, naturvetenskap och problemlösning väcks. Med ännu skickligare lärare kommer det väckta intresset kunna upprätthållas och följa med upp i åren.

Lärarrollen i samverkan

DN:s ledare skriver idag om läraravtalet och att frihet ger kvalitet. Man menar att lärare måste ha ett visst mått av frihet för att kunna utföra sina uppgifter. Jag menar att resultatet ständigt måste stå i fokus. Lärarna är medlet för att nå målet om så höga kunskapsnivåer som möjligt för eleverna.

Självklart ska lärarna arbeta med frihet under ansvar. Men när arbetsuppgifterna kräver närvaro i skolan för att man ska arbeta ämnesövergripande, med dokumentation eller med extra tillfällen för möjlighet till bedömning måste också avtalet möjliggöra mer närvaro i skolans lokaler. Att utöka undervisningstiden till alltför många minuter ger dock inte kvalitet, utan trötta lärare.

Lärarrollen har förändrats på gott och ont. Lärarskapet är inte längre en enmansshow, utan en del av en hel skola, givetvis med ansvar för sina elever och sitt ämne. Nya läraravtalet ger både frihet och möjligheter för samverkan, såvitt jag förstår. Nu är det förtroende för vår duktiga lärarkår som gäller så att lärarna känner att de har stöd från samhället i övrigt.

Karriärvägar upp till kommunerna

Metta Fjelkner från LR skriver idag i SvD om karriärvägar för lärare. Det är bra att hon visionerar och ritar upp en bild av lärare som har flera möjligheter att göra karriär. Men jag vet inte om det måste stå i skollagen exakt vilka uppgifter lärarna med nya titlar ska ha, eller procentsatser över ersättningar. Det är att måla in sig i en lagstiftning där man hugger i sten hur det ska vara för såväl kommuner som för enskilda skolor. Fördelen är att Skolverket skulle utfärda bevisen.

Att lärare kan göra karriär är viktigt för yrkets status, utöver alla de reformer som verkställs i höst. Individuell lönesättning där resultat premieras är en annan. Där vet jag inte om Fjelkner är lika positiv.

Mälartinget om kunskap

På Mälartinget diskuteras kunskapsregionen Mälardalen. Men det är långt kvar till att Mälardalen är en samlad region. Är det ens önskvärt? Fördelarna är ju samverkan och samhörighet. I workshopen diskuterades mycket kring lärarnas roll och försäkran om en god lärarförsörjning och VFU-platser. Att nu måste reformerna och lärarna ges förtroende för att bli stolta och sträcka på ryggarna. Då höjs yrkets status.

Jag fick tillfälle att nämna samverkan i Stockholms län vad gäller upphandling av vuxutbildningar, samverkan kring sfx och den gemensamma gymnasieregionen som alla program och alla kommuner samt även Håbo ingår i.

Vi pratade om att det behövs förebilder på orter där det inte är så trendigt att plugga vidare. Framför allt för pojkar.

Många gånger nämns uttrycket innovation, men inte riktigt vad som ska göras för att stimulera sådana. Om ens politiken ska syssla med sådant. Viktigast är samverkan mellan näringsliv, politik och akademi. Jag har mycket kvar att lära om hur det ser ut och kan se ut.

Näringslivet skriker efter kompetens, säger man. Däri ligger konkurrensen mellan utbildningarna, menar jag. Kvaliteten kan höjas när resultat från högre utbildningar synliggörs.

Barnfattigdom bekämpas inte med bidrag, Borg!

Jag läser i DN att Anders Borg vill storsatsa på barnfamiljer och särskilt de som lever i fattigdom. Åh, tänker jag och ser framför mig följande jobblinjelista som skulle ge empowerment och självkänsla åt både föräldrar och barn:

• Försörjningsstödet görs om till försörjningslån. Avbetalningsplaner ska göras med kommunens rehabiliteringsansvarige (oavsett personens hälsostatus). Individen har behov av att känna meningsfullhet genom att bidra fullt ut i samhället. Om det i vissa fall är berättigat till försörjningsstöd att delta i språkverksamhet som sfi eller tex någon utbildning som konverterar utländska betyg till svenska ska det ses som studiestöd. Men så fort språkkurserna och samhällsorienteringen är klar utifrån uppsatta rimliga tidsmål med etableringslotsen (beror givetvis på den nyanländes litteracitet) ska stödet bli lån som på sikt ska betalas tillbaka.
• Föräldrarna behöver och måste vara arbetande förebilder för sina barn som snabbare kommer in i samhället och språket än föräldrarna. Annars föreligger risken om ett maktvakuum mellan föräldrar och barn, där barnen i sitt försprång sitter på initiativet. Därför är sysselsättning och snabbt förvärvade språkkunskaper av största betydelse för föräldrarna. Ett extra bidrag är inte bra, utan gör bara personerna mer nergångna och i utanförskap. Det är inte någon lösning alls, mer än på kort sikt för att dämpa ett dåligt samvete. Föräldrarna måste få jobba. Kanske deltid till en början. Då kan man inte heller ge sig på deltidsarbetena i kommunerna, som Borg föreslår, utan måste ha dem kvar. För övrigt är det fler kvinnor än män som jobbar just deltid för att kombinera med att starta företag.
• Ägarskiftesprogram måste till. Gärna gentemot sfi. Det finns lönsamma branscher där ägarna vill gå i pension. Punkt ett är att identifiera branscherna. Det är svårt att hitta ägare på orten. Men gör en lista på AMS.SE , det vill säga Arbetsförmedlingens sida, där det står företag till salu. Inget ont om danska eller holländska perenner eller krukväxter, men nog känns det härligare att gräva upp violer ur sörmländsk mylla än att veta att den fraktats hundra mil.
• Barnfattigdom bekämpas bäst med utbildning. Företag söker anställda med kompetens. Inför en kompetensförsörningsplan för förskolan där det behövs kvinnor och män med kunskap.

För övrigt gillar jag såklart Borgs förslag om höjda lärarlöner. Gärna till de lärare som har lyckats väl och är skickliga. Sedan kan det behöva åtgärdsprogram för lärare som känner att de år efter år misslyckas. Handledning eller specialpedagog i klassrummet för utredning av orsakerna kan vara positivt.
Rättelse kl 08:04: Rubriken är inte "Barnbidrag..." utan "Barnfattigdom..." Ber om ursäkt.