Läsning är inte bara lärarnas ansvar

Dilsa Demirbag-Steen som är initiativtagare till Berättarministeriet skrev igår en viktig debattartikel i Dagens Industri: Näringslivet måste också hjälpa lärarna. Den handlar om att inte enbart lärarna kan jobba med att motverka den negativa trenden med allt lägre läsförståelse bland Sveriges elever. Givetvis ska skolan göra sitt och alla förstaklassare få rättigheten att lära sig läsa i första klass. Kunskap inhämtas ofta genom att läsa. Kunskap ger egenmakt, som i sin tur ger självständighet och frihet, något som jag unnar varje individ.

Jag har nämnt det tidigare, vad gäller hur staden skulle kunna jobba med läsfrämjande aktiviteter integrerat i den verksamhet som man redan bedriver. Här följer några av mina tankar kring detta:

Jag vill föreslå en aktionsplan som kan stödja lärarnas och bibliotekariernas uppdrag, men också de statliga läsfrämjande åtgärderna.

I ett digitalt samhälle kan man ställa sig frågan huruvida läsning av just en bok är en nödvändig kompetens för framtiden. Vi kan ju se att medier som grottmålningar, runstenar och griffeltavlor tillhör kulturarvet, medan e-boken och andra digitala medier stakar ut framtiden. Vi kan inte låta läsdebatten stanna vid vilket medium som eleverna ska använda. Frågan handlar om hur vi gör litteratur - i såväl bokform som e-format - tillgänglig och lockande för att våra unga ska kunna träna sin läsförmåga för att bygga upp en läsförståelse som är hållbar för livet.

Att kunna läsa handlar inte bara om att nå kunskapskraven i de olika skolformerna, utan om att behärska läsning som fenomen och som strategi för att söka, bearbeta och tillägna sig information. Yrkesverksamma använder läsning varje dag, oavsett om det är i en bilverkstad där man läser avancerade tekniska instruktioner på svenska och engelska, eller i förskolan där du dokumenterar barns utveckling, skriver veckobrev och läser information från huvudmannen. Dokumentationskraven är också högre idag på tex anställda inom äldrevården, än vad de var för några decennier sedan. Skönlitteraturen ger oss empati, förståelse för människor med andra behov och från andra kulturer, samt ger en utvecklad fantasi som behövs när vi ska vara kreativa.

Redan i årskurs 4 är texterna svårare att ta till sig för den som inte har fått upp en läshastighet eller har ett ordförråd som behöver berikas. Därför är förskoletiden och de första årskurserna av stor betydelse för elevens framtida läsförmåga. I att ge barnen ett rikt ordförråd är föräldrarna ett viktigt komplement till skolan. Högläsning för barnen spelar stor roll. Men att få upp flyt i läsningen kräver övning i form av en massa timmar som barnen läser högt och sedan tyst. Stadens sommarsatsning på läsning som Centerpartiet har varit pådrivande i är ett steg i rätt riktning att få resurssvaga barn att läsa mer på sommarlovet (se min artikel hos Skolvärlden 22 feb 2013).

Jag tycker att Stockholms stad borde ta fram en aktionsplan för barns läsning. Givetvis måste planen bygga på vilka läsfrämjande insatser som ger effekt, men några förslag skulle kunna vara:

·         Förskolebarn får varsitt exemplar av en bok vid deras första biblioteksbesök med föräldern, precis som föräldrar till nyfödda får en rekommendation av BVC att gå till biblioteket och då erhåller en bok.

·         Bostadsbolagen kan i samverkan med stadsdelsnämnderna arrangera högläsning i stadens parker på helger och under sommarhalvåret. Så arbetar några byggbolag i Solna i Mulle Meck-parken. Med en kort utbildning av högläsningsproffs kan det vara ett prima första sommarjobb.

·         Bibliotekarier eller läsombud kan besöka badstränder med boklådor och boktips för att locka till läsning och ha böcker tillgängliga.

·         Biblioteken kan samverka med idrottsföreningarna. Att i anslutning till träningspasset kunna låna en bok som tränaren tipsar om kan vara en möjlighet för många flickor och pojkar som saknar läsande förebilder i hemmen. Idrottsföreningarna brukar ofta poängtera vikten av en god skolutbildning för sina spelare. Nu skulle de kunna gå från ord till handling.

·         Studieförbund och ungdomsföreningar kan få söka bidrag om läsfrämjande åtgärder som möter lässvaga målgrupper.

·         Upplåt små bokshoppar i T-banehallar. Där kan folk i en bokhylla lämna in gamla böcker som andra antingen får eller kan byta till sig. Stockholmsvärdar kan titta till bokshoppen.

·         Information till stockholmarna om vårdnadshavarens viktiga roll för barnets lästräning. Oavsett om man läser på barnets modersmål eller på svenska är läsningen det viktiga. Och oavsett föräldrars bakgrund eller utbildningsnivå är just förälderns engagemang i barnens skolgång och läsning av positiv betydelse.

·         Informera alla sfi-studerande om vikten av att prata med och läsa för barnen på sitt modersmål, samt att det är fullt möjligt att lyssna till barnens läsning på svenska även fast man själv fortfarande jobbar med språket. Ge alla sfi-studerande vårdnadshavare en barnbok på deras modersmål.

·         Hitta sponsring för och involvera civilsamhället i de föreslagna läsfrämjande åtgärderna.

Läsning är inte bara något för biblioteken och i skolan, utan kan stödjas av flera samhällsaktörer. Läsning är inte heller en elitistisk företeelse förunnad några få, utan en livsnödvändig kompetens som krävs för att skapa sig ett självständigt liv.

När skolan stöttat barnen i att knäcka läskoden handlar läsning om att föräldrar uppmuntrar sina barn att läsa mycket och ofta så att de får upp läshastigheten. De flesta vårdnadshavare följer sina barn till och från simskola, idrottsträningar och matcher. På samma sätt är det viktigt att lägga ned mycket tid på barnens läsning, framför allt under de tidigaste åren. Med en aktionsplan där fler involveras kan flera möta upp och stärka barnens och föräldrarnas engagemang i läsningen.