Skoldebattens vågor svallar

Debatten om skolan svallar. Nu i dagarna hade Lärarnas Riksförbund kongress och Metta Fjelkner är duktig på att opinionsbilda för sina medlemmars villkor. Nu senast på DN debatt där hon beskriver ett problem att kunskapsklyftorna ökar och upprepar sitt mantra om att staten måste ta mer ansvar. Hennes krav på förstatligande uppskattas av skolministern och hans parti, men kommer inte åt pudelns kärna.

Maria Stockhaus, som är moderat ordförande i Sveriges Kommuners och Landstings utbildningsberedning replikerar med att de skolor där skolledare har tydliga uppdrag från sina huvudmän att låta skickliga lärare fokusera goda resultat och skolframgång för samtliga barn har högre måluppfyllelse. Alltså inte en statlig angelägenhet.

Timbro för i sin replik fram aktuell skolforskning i form av John Hattie som betonar höga förväntningar och hög kvalitet i undervisningen, men påvisar också statistik om att 47 av de 50 skolor som har lägst resultat är kommunala. Det är dock inte verksamt att ställa driftformer mot varandra, menar jag.

Så igår kom Skolverket med en rapport som visar att skillnaderna mellan skolor ökar. Man kräver ett ansvarstagande för likvärdighet. Positivt är att gruppen elever med högsta betyg ökar. Men visst är det allvarligt att inte undervisningen lyckas skapa skolframgång för de som har sämst förutsättningar, nämligen barn som kommer från hem där föräldrar har låg utbildning eller mottar försörjningsstöd. Men skillnaden har inte ökat för barn som kommer från socioekonomiskt utsatta hem, under de senare åren. Det förvånar mig då diskussionen i skolforskningen har stort fokus på kompensation i form av höga förväntningar och rätt stöttning. Men förändring tar tid. Skolmotivation tänds tidigt och vårdas under skoltiden, men kan släckas snabbt.

Däremot har resultaten för gruppen utländska barn blivit sämre. En orsak tycks vara att barnens medelålder har varit högre och det tar tid att både lära sig språket och nå målen i alla ämnen. Skolan måste bli bättre på att möta nyanlända barn effektivt och individanpassat. Dessutom måste forskningen öka kring hur vi på bästa sätt gör analfabeter litterata. Där är givetvis den pedagogiska kartläggningen gjord på modersmålet grunden.

Andelen obehöriga till gymnasieskolan ökar. I Stockholm måste vi se vilka elever det handlar om, när man kan röna en sådan utveckling och hur detta kan mötas i tid. Handlar det om barn med oupptäckta diagnoser? Är det elever som redan i sjätte klass hade många sena ankomster som sedan ledde till skolk? Vilket stöd har dessa barn hemifrån och hur kan det optimeras eller kompenseras? I Stockholm finns ett uppdrag till Utbildningsförvaltningen att se efter vilka skolor som är framgångsrika trots dåliga förutsättningar. Vi har också en socioekonomisk fördelningsmodell som bygger på aktuell forskning.

Skolverkets rapport betonar också det samband som den senaste PISA-undersökningen visar på: Att läsengagemang ger högre studieresultat. Man resonerar lite kring huruvida barnen har med sig engagemanget hemifrån eller om det går att kompensera med undervisning som syftar till detta. Det senare är självfallet möjligt. Tidiga insatser är givetvis viktigt för tidig läsförståelse som gynnar en senare högre måluppfyllelse. Hur kan dessa barn som har lågt läsengagemang identifieras tidigt för att få delta i bokflodsprogram med läsande förebilder? Vilken roll spelar förskoleklass och fritidshem i det läsförberedande arbetet?

Ann-Marie Lindgren, som tycks ha någon form av (S)-anknytning, har följt statistik från Stockholms skolor där hon bekräftar bilden av att föräldrarnas utbildning spelar roll för barnens resultat. Hon tar ett vidare grepp på skoldiskussionen och menar att vi måste minska klyftorna. Självklart är Alliansens arbete för självförsörjning viktigt även för barnen i dessa familjer. Vårdnadshavarna spelar roll för sina barn. En mammas eller pappas engagemang i sitt barns utbildning blir en hävstångseffekt för barnet. Föräldrarna förmedlar självtillit, självkänsla och att skolverksamheten är viktig. Föräldrar kan uppmuntra sina barn att gå på läxhjälp och följa med dem till biblioteket. Alla föräldrar kan stötta sina barn oavsett utbildning. Sedan kan det finnas annan problematik för föräldrarna som missbruk, brottslighet eller psykisk ohälsa. Givetvis blir då lärarnas kompensatoriska uppdrag av större betydelse med rätt stöttning och höga förväntningar på barnen. Att kärleksfullt och bestämt stötta barnen till att nå kunskaper och språk som varje elev har rätt till.

Maria Ludvigsson på SvD tolkar det som om Skolverkets representanter är missnöjda med det fria skolvalet, men skriver också att skolresultaten sjunker även i de kommuner där valfrihet saknas.

Två representanter för lärarutbildningarna menar att vi måste sluta skälla på Lärarhögskolorna och istället ge läraryrket hög status. Då måste vi skala bort uppgifter som inte hör till pedagogikens kärna: Rastvakt, informationsverksamhet, medföljande till ungdomsmottagningar, registrering av frånvaro. Där ligger också ett uppdrag till förvaltningen att identifiera dessa uppgifter för att hitta lösningar.

Avslutningsvis måste vi se alla legitimerade, behöriga lärare som bra lärare. Varje lärargrupp har ansvar för att lyfta varje elev till sin fulla potential och där krävs samverkan och stöd gentemot varandra. Sedan finns det lärare som är skickligare än andra på vissa uppgifter eller moment. Genom att fokusera resultat kan vi upptäcka dessa talanger. Dessa lärare bör få coacha andra lärare i de momenten. Med många didaktiska samtal lärare emellan på skolorna kan undervisningen vässas. Det blir roligare för lärarna att vara lärare när lärarna och eleverna lyckas. Framgångsrik undervisning där en positiv spiral uppåt stärker elevens självbild vad gäller studierna.

På några skolor kanske man alltid låter en lärare undervisa om Strindberg då han/hon brinner för det, medan kollegan är expert på undervisning i argumenterande text. Låt dem då byta klass under de momenten! Vi ska inte ställa lärare mot varandra som att några är bra eller dåliga, på samma sätt som vi inte ska falla i fällan att tala om bra eller dåliga skolor. Vi måste tala om resultaten som uppnås. Dessa är alltid en belysning av den uppnådda effekten för den årskursen. Dessa kan påverkas och förbättras, såväl i klassrummet för den enskilda läraren som för skolan i stort. Det är dit vi ska. Och med Sveriges mest engagerade, ambitiösa och kunniga lärarkår för stunden kan skolan låta varje individ nå sin fulla potential i varje ämne.