Varje dag är en kvinnodag

Idag är det internationella kvinnodagen. Jag har förklarat det för min son som att det finns flickor i världen som inte får gå i skola. Han visste tack vare Lilla Aktuellt att det finns en tjej som kämpar för skola för flickor i ett annat land. Ja, det var tuffa och målmedvetna Malala, som han åsyftade. Jag förklarade att mammor oftast inte har lika hög lön som papporna och att mammorna oftast jobbar mer i hemmen, sådant arbete som man ju inte får betalt för. Att ojämställdhet handlar om orättvisa. Han kände sig nöjd med sina 20 kronor i veckopeng, som han får samma dag som han plockat undan leksakerna från sitt rum.

Jämställdhetsarbetet äger rum varje dag när man har barn. En diskussion kan uppstå om "Ronja Rövardotter" är en flickbok eller en bok för båda könen. Att Lego Friends är tjejlego; det är redan så inpräntat så det går inte att rucka på den uppfattningen. Jag försöker tänka att varje dag är en kvinnodag, då man kan kämpa för lite mer rättvisa mellan könen. Men också att varje dag är en dag då jag ger uttryck för kvinnosyn, manssyn, könsroller hos min son. Om tjejer i skolan jagar killarna för att pussas gäller killens "nej" lika mycket som det omvända. Att lära sig vad integritet är och att respektera andras är en del av uppfostran.

Det finns en del att förändra i de statliga strukturerna för ett jämställt Sverige och några av de viktigaste bitarna lyfter Annie Lööf och Anna-Karin Hatt idag: Välkommen till Sverige, ett land där du ska kunna kombinera familj och arbete. Jag gillar särskilt skrivningarna om vad vi kan göra för att de nyanlända kvinnorna snabbare ska kunna inkludera sig, något som även Sanna Rayman lyfter i dagens ledare, när hon berör den viktiga frågan om sfi. I KSL ska man se över hur sfi bedrivs i kommunerna i dagsläget. Där är givetvis behörigheten hos lärarna av stor betydelse för statusen på utbildningen och för resultaten och kvaliteten.

Maria Ludvigsson skriver att kvinnodagen inte längre är vad den var. Nej, jämställdhet är inte - och ska inte få vara - en vänsterfråga. Susanna Birgersson menar att vi måste putsa genusglasögonen. Ja, med könsuppdelad statistik kan vi se orättvisor på generell nivå, men förändringen sker bäst i det lilla, underifrån.

Jämställdhet är ett samarbete mellan män och kvinnor, kvinnor och kvinnor och män och män. Om en kvinna tar mer plats i ett mansdominerat utrymme måste rimligen någon man stå tillbaka för att jämställdhet ska uppstå. Detsamma gäller föräldraledighet där en kvinna ibland får stå tillbaka för att uttaget ska bli rättvist. Det finns mycket att säga om jämställdhet, men den skapas vid köksbord, i klassrum, på arbetsplatser och styrelserum av män och kvinnor tillsammans. Och det viktigaste av allt är att varje individ är unik och värd att bli tagen på allvar, men också ska ha lika möjligheter, rättigheter och skyldigheter som vilken annan individ som helst.

För övrigt är jag stolt över att tillhöra det parti som har flest kvinnor som kommunstyrelseordföranden i Sverige, enligt Dagens Samhälle.

Fotbollsklass och förberedelseklass lyft för Alviksskolan

I tisdags hade jag förmånen att få göra ett studiebesök på Alviksskolan. Jag ville höra mer om det samarbete som man har med Brommapojkarna vad gäller fotbollsklasserna i årskurserna 4-9. Det är så spännande när föreningsliv och skola kan samverka för att eleverna ska nå hög måluppfyllelse. Jag fick samtala med de två fotbollsansvariga lärarna Nina och Bernt, som är biträdande rektorer med undervisning i tjänsterna.

Ett tapp på elever var starten för fotbollsprofilen för drygt tre år sedan. Man såg möjligheten att rekrytera fler elever och det fanns lärare på skolan som hade kontakt med Brommapojkarna. Idag är söktrycket på skolan högt. Eleverna går på träning innan skolan börjar. En timma idrott i veckan ersätts med fotbollsspelandet. Med på träningen är både Brommapojkarnas ledare och några lärare från skolan.

Lärarna ser att de två verksamheterna ger varandra stöd. Det är lätt att prata kamratskap och laganda med elever som idrottar. Fotbollseleverna går integrerat i klasserna för att det inte ska bli en särskild grupp som får någon speciell jargong.

Skolan anlade för några år sedan en konstgräsplan på skolgården, vilket har betytt mycket för aktiviteten. Den är hela tiden upptagen av elever från olika klasser och i olika åldrar. Det roliga är att skolans förberedelseklass med nyanlända elever gärna ger sig in i fotbollsspelandet. På så sätt är de delaktiga trots att de ännu inte kan kommunicera så mycket på svenska. Lärarna berättar också om förberedelseklassen som viktig för mångfalden på skolan och att klassen bidrar till den tillåtande stämningen på skolan. Något som man är glad för. Däremot är det fortfarande en nackdel att man ska redovisa statistik där de nyanlända ingår, vilket gör att det blir lite orättvist statistikunderlag eftersom eleverna inte har samma förutsättningar att kunna nå målen som övriga.

Ökad undervisningstid för nyanlända

Idag gav regeringen besked om att 409 miljoner ska tillskjutas för att nyanlända elever ska nå högre måluppfyllelse. Nyanlända ungdomar ska få mer undervisningstid. Rektorer ska få kompetensutveckling och det kartläggningsarbete av elevers kunskaper och stödbehov som skolorna ska göra kommer att poängteras.

Det är viktigt att skolundervisningen håller god kvalitet för alla våra elever. Men ungdomar som anländer sent har mycket att hämta in på sitt nya språk, både vad gäller vardagsordförråd och skolspråket. Samtidigt bygger de jämnåriga på med nya kunskaper och utvecklar språket utifrån den grund de fått från babytiden. Det är viktigt att nyanlända får en bra start och snabbt kommer igång med att få ord och begrepp för tidigare kunskaper och erfarenheter, men också ges kognitiva utmaningar i adekvat nivå. För många av de nyanlända ungdomarna är den första tiden för språkinlärning viktig vad gäller den fortsatta motivationen. Förutsättningarna är alltid olika och beror på vilka kunskaper eleverna har med sig.

Regeringens tillskott är välkommet. Framför allt kan det bli viktigt för kommuner som inte förrän nu tar emot nyanlända och ska bygga upp organisationer kring detta, men också för de kommuner som har få nyanlända och känner att resurserna tryter. Här i Stockholm ska en mottagningsenhet med samordnad kartläggning anordnas. Skolborgarråd Lotta Edholm beskrev detta i ett blogginlägg här.

SvD rapporterar.

Skoldebattens vågor svallar

Debatten om skolan svallar. Nu i dagarna hade Lärarnas Riksförbund kongress och Metta Fjelkner är duktig på att opinionsbilda för sina medlemmars villkor. Nu senast på DN debatt där hon beskriver ett problem att kunskapsklyftorna ökar och upprepar sitt mantra om att staten måste ta mer ansvar. Hennes krav på förstatligande uppskattas av skolministern och hans parti, men kommer inte åt pudelns kärna.

Maria Stockhaus, som är moderat ordförande i Sveriges Kommuners och Landstings utbildningsberedning replikerar med att de skolor där skolledare har tydliga uppdrag från sina huvudmän att låta skickliga lärare fokusera goda resultat och skolframgång för samtliga barn har högre måluppfyllelse. Alltså inte en statlig angelägenhet.

Timbro för i sin replik fram aktuell skolforskning i form av John Hattie som betonar höga förväntningar och hög kvalitet i undervisningen, men påvisar också statistik om att 47 av de 50 skolor som har lägst resultat är kommunala. Det är dock inte verksamt att ställa driftformer mot varandra, menar jag.

Så igår kom Skolverket med en rapport som visar att skillnaderna mellan skolor ökar. Man kräver ett ansvarstagande för likvärdighet. Positivt är att gruppen elever med högsta betyg ökar. Men visst är det allvarligt att inte undervisningen lyckas skapa skolframgång för de som har sämst förutsättningar, nämligen barn som kommer från hem där föräldrar har låg utbildning eller mottar försörjningsstöd. Men skillnaden har inte ökat för barn som kommer från socioekonomiskt utsatta hem, under de senare åren. Det förvånar mig då diskussionen i skolforskningen har stort fokus på kompensation i form av höga förväntningar och rätt stöttning. Men förändring tar tid. Skolmotivation tänds tidigt och vårdas under skoltiden, men kan släckas snabbt.

Däremot har resultaten för gruppen utländska barn blivit sämre. En orsak tycks vara att barnens medelålder har varit högre och det tar tid att både lära sig språket och nå målen i alla ämnen. Skolan måste bli bättre på att möta nyanlända barn effektivt och individanpassat. Dessutom måste forskningen öka kring hur vi på bästa sätt gör analfabeter litterata. Där är givetvis den pedagogiska kartläggningen gjord på modersmålet grunden.

Andelen obehöriga till gymnasieskolan ökar. I Stockholm måste vi se vilka elever det handlar om, när man kan röna en sådan utveckling och hur detta kan mötas i tid. Handlar det om barn med oupptäckta diagnoser? Är det elever som redan i sjätte klass hade många sena ankomster som sedan ledde till skolk? Vilket stöd har dessa barn hemifrån och hur kan det optimeras eller kompenseras? I Stockholm finns ett uppdrag till Utbildningsförvaltningen att se efter vilka skolor som är framgångsrika trots dåliga förutsättningar. Vi har också en socioekonomisk fördelningsmodell som bygger på aktuell forskning.

Skolverkets rapport betonar också det samband som den senaste PISA-undersökningen visar på: Att läsengagemang ger högre studieresultat. Man resonerar lite kring huruvida barnen har med sig engagemanget hemifrån eller om det går att kompensera med undervisning som syftar till detta. Det senare är självfallet möjligt. Tidiga insatser är givetvis viktigt för tidig läsförståelse som gynnar en senare högre måluppfyllelse. Hur kan dessa barn som har lågt läsengagemang identifieras tidigt för att få delta i bokflodsprogram med läsande förebilder? Vilken roll spelar förskoleklass och fritidshem i det läsförberedande arbetet?

Ann-Marie Lindgren, som tycks ha någon form av (S)-anknytning, har följt statistik från Stockholms skolor där hon bekräftar bilden av att föräldrarnas utbildning spelar roll för barnens resultat. Hon tar ett vidare grepp på skoldiskussionen och menar att vi måste minska klyftorna. Självklart är Alliansens arbete för självförsörjning viktigt även för barnen i dessa familjer. Vårdnadshavarna spelar roll för sina barn. En mammas eller pappas engagemang i sitt barns utbildning blir en hävstångseffekt för barnet. Föräldrarna förmedlar självtillit, självkänsla och att skolverksamheten är viktig. Föräldrar kan uppmuntra sina barn att gå på läxhjälp och följa med dem till biblioteket. Alla föräldrar kan stötta sina barn oavsett utbildning. Sedan kan det finnas annan problematik för föräldrarna som missbruk, brottslighet eller psykisk ohälsa. Givetvis blir då lärarnas kompensatoriska uppdrag av större betydelse med rätt stöttning och höga förväntningar på barnen. Att kärleksfullt och bestämt stötta barnen till att nå kunskaper och språk som varje elev har rätt till.

Maria Ludvigsson på SvD tolkar det som om Skolverkets representanter är missnöjda med det fria skolvalet, men skriver också att skolresultaten sjunker även i de kommuner där valfrihet saknas.

Två representanter för lärarutbildningarna menar att vi måste sluta skälla på Lärarhögskolorna och istället ge läraryrket hög status. Då måste vi skala bort uppgifter som inte hör till pedagogikens kärna: Rastvakt, informationsverksamhet, medföljande till ungdomsmottagningar, registrering av frånvaro. Där ligger också ett uppdrag till förvaltningen att identifiera dessa uppgifter för att hitta lösningar.

Avslutningsvis måste vi se alla legitimerade, behöriga lärare som bra lärare. Varje lärargrupp har ansvar för att lyfta varje elev till sin fulla potential och där krävs samverkan och stöd gentemot varandra. Sedan finns det lärare som är skickligare än andra på vissa uppgifter eller moment. Genom att fokusera resultat kan vi upptäcka dessa talanger. Dessa lärare bör få coacha andra lärare i de momenten. Med många didaktiska samtal lärare emellan på skolorna kan undervisningen vässas. Det blir roligare för lärarna att vara lärare när lärarna och eleverna lyckas. Framgångsrik undervisning där en positiv spiral uppåt stärker elevens självbild vad gäller studierna.

På några skolor kanske man alltid låter en lärare undervisa om Strindberg då han/hon brinner för det, medan kollegan är expert på undervisning i argumenterande text. Låt dem då byta klass under de momenten! Vi ska inte ställa lärare mot varandra som att några är bra eller dåliga, på samma sätt som vi inte ska falla i fällan att tala om bra eller dåliga skolor. Vi måste tala om resultaten som uppnås. Dessa är alltid en belysning av den uppnådda effekten för den årskursen. Dessa kan påverkas och förbättras, såväl i klassrummet för den enskilda läraren som för skolan i stort. Det är dit vi ska. Och med Sveriges mest engagerade, ambitiösa och kunniga lärarkår för stunden kan skolan låta varje individ nå sin fulla potential i varje ämne.

Incitament för sfi+språkförskola istället för olika regler

Jag läser att Olofsson lägger ett förslag att invandrare ska få kortare föräldraledighet än personer som redan bor här. Sabuni håller med.

Viktigt är att reglerna är lika för alla. Lösningen måste vara incitament att ge sig ut på arbetsmarknaden och in i sfi, vilket etableringslotsarna måste tipsa och coacha kring. Sedan kan man tycka att en person som kommer med en tvååring inte ska ha rätt till 480 dagars föräldraledighet. I sådant fall är inte reglerna lika för alla och måste ses över.

Dock finns det ju en poäng med att förälder och barn den första tiden i det nya landet efter en omvälvande resa får vara tillsammans. Det måste vara upp till individen att bestämma hur han/hon vill använda sin föräldraledighet. Mamman och pappan vet vad som är bäst för sitt barn. Givetvis är människor som kommer till Sverige stora resurser som måste tas tillvara. Då måste starten för barn och föräldrar vara trygg och förutsägbar, med ett så snabbt steg in i försörjning som möjligt. Kanske borde ersättningen för att mamma deltar i sfi och barnet går i språkförskola vara mer än de 180 kr/dag och givetvis borde det marknadsföras och lanseras väl. Men om man skulle korta en föräldraledighet för att människor inte vet sitt bästa rimmar illa med individens frihet.

Politik i praktiken är säljjobb

DN:s ledare reflekterar idag över begreppet invandrare och den integrationspolitik som råder. Man menar att vänsterdebattörer gärna teoretiserar politiken, istället för att undersöka verkligheten, som ju gör politiken begriplig. Mina tankar går till gårdagens inlägg av Sanna Rayman i SvD, där hon menar att vänsterdebattörer skyller ifrån sig när politiska reformer av regeringen bryts ned till effekter i vardagen för Svensson, såsom hur mycket man får råd med då nästa jobbskatteavdrag görs osv.

Givetvis är det framgångsrikt att göra politiken påtaglig och verklig. I detta ligger inte något brott. Givetvis måste politiker få driva förslag som också skulle gynna den egna gruppen - oavsett om man bor i Bromma eller Bandhagen. Givetvis måste politiker få såväl teoretisera som konkretisera eller praktisera politiken. Vänstern har ju själv försökt hitta fall med ljus och lykta där resultatet går på tvärsen med den borgerliga politiken, tex utförsäkrade. Skulle det vara fel? Nej, tack vare individuella fall kan vi se systemfel och lyfta blicken för att justera.

Det räcker inte att bedriva anti-diskriminerings-politik för att en människa som är nyanländ ska tas på allvar och ses som en resurs. Arbetslinjen måste lysa i handläggarnas och etableringslotsarnas ögon. Ty det är de ögonen som den nyanlände speglar sig i. Individuella samtal med såväl mannen som hustrun kan göra både män och kvinnor aktiva och verksamma snabbt. Med den obligatoriska kursen i samhällsorientering kan familjerna förstå att det finns en barnomsorg som tar hand om barnen under tiden män och kvinnor praktiserar, letar jobb, går på sfi, driver företag eller arbetar som anställda.

Jag önskar att vi kan sluta tala om integration som någon form av överifrånperspektiv, för att istället tala om det additiva samhället, som är ett horisontellt, jämlikt perspektiv på den nyanlände. Att han/hon är en resurs som ansluter sig till det redan existerande, dynamiska, föränderliga samhället.

Det som behövs hos alla som står utanför arbetsmarknaden - men också hos oss politiker - är lite mer av säljteknik. Att arbeta som säljare är att gå i livets skola. Det handlar om att lyssna och om att vara närvarande och att prata så att budskapet går in i hjärtat hos köparen. Då måste man vara såpass rak för att inte ändra syftet med produkten och såpass flexibel att man kan ändra ordval, ton och funktion till lyssnaren.

Wanngård (S) har tagit tillbaka sitt utlåtande om "skitjobb" och dessutom bett om ursäkt. Visst bör politiken vara förlåtande, så nu är det nog dividerat om hennes nedlåtande uttryck för min del. Bloggar i "skitjobbsdebatten" gör Den hälsosamme ekonomisten, Erik Laakso. Johan Folin skriver på Newsmill.

Anställ kompetensen - och reformera LAS

Sten Nordin (M), landshövding Per Unckel och Arbetsförmedlingens generaldirektör skriver idag på DN debatt att man tar initiativ till att lyssna kring vilka utmaningar som finns för de kompetenta arbetslösa utlandsfödda personer som harvar omkring i arbetsmarknadsåtgärder runtom i Stockholms län. Bra! Åtgärderna ska sedan matchas med behoven. Dubbelbra!

Projektet går under namnet "Anställ kompetensen". Flera aktörer samverkar i insatsen, som för en gångs skull vänder lite på kuttingen. Man ser de utlandsfödda, välutbildade, arbetssökande som en stor resurs och ska försöka inta ett brukarperspektiv, såvitt jag förstår. Syftet verkar ytterst vara jobb och inte arbetsmarknadsåtgärder, som ju ändå är lite skillnad mot sossarnas eviga programverksamhet.

Jag hoppas att de intervjuade är ärliga och gissar att de kommer att säga bland annat följande:

• Svenska folkets syn på andraspråket är att om man "bryter" talar man dålig svenska, när kommunikationsmöjligheterna egentligen främst begränsas av ordförrådets storlek.
• Arbetsgivarna vågar inte anställa eftersom det är svårt att göra sig av med en person som inte håller måttet.
• Turordningsreglerna gör också att den som redan har ett jobb gynnas före den som söker ett.
  
• Jag har inte fått självförtroende i den sfi-kurs jag gick. Där blev jag behandlad som ett blankt ark och som om jag skulle bli omhändertagen. Om inte folk tror att jag kan så börjar jag tvivla på mig själv. Så funkar människan.
  
• Mottagandet och sfi tog så lång tid att jag hann tappa några år i yrkeslivet.
  
• Svenskarna är rädda för det som är annorlunda eller fokuserar mer på det kulturella än på min kompetens. Alltför ofta blir jag sedd som en person från det land jag kommer, istället för advokat eller läkare. Det är frustrerande och knäckande eftersom jag har en så stark yrkesidentitet med mig. Men när jag börjar prata med svenskarna märker jag att för många är geografin otroligt viktig. Det är det första de frågar varandra, varifrån de kommer eller har sommarstuga. Och så börjar de försöka hitta gemensamma bekanta från orten.

Ju mer jag tänker på detta projekt hoppas jag att brukarna sätter fingret på vårt rigida arbetsmarknadssystem som gör att statliga institutioner mfl använder sig av bemanningsföretag för att gå runt turordningsreglerna.Inget ont om bemanningsföretagen, utan om lagstiftningen.

Jobben stor fråga för sfi-elever

Idag har jag varit på Västerorts vuxengymnasium nästan hela dagen. Jag har samtalat med över hundra personer som läser svenska som andraspråk på sfi. Många frågor handlade om jobben, ungdomsarbetslösheten och vår syn på invandrare. Med stolthet kunde jag presentera Centerpartiets politik. Jag är trött och nöjd med de nya intryck och bekantskaper jag fått.

Jag är helt övertygad om att Alliansens politik ger människor mer egenmakt, stolthet och delaktighet. Att Centerpartiet vill konkurrensutsätta Arbetsförmedlingen kommer att göra att människor inte tror att de ägs av Jobbtorgen. Att Centerpartiet vill underlätta för företagare gör att det finns en grogrund för nya företag som kan ge nya jobb.

Besök hos sfi idag

Det är intensivskede av valrörelsen. Dagarna går fort. Många beslut fattas. På morgnarna är det flygbladsutdelning, på dagarna öppnande av valstugor och att möta väljare. Det är ett fantastiskt engagemang i våra valarbetare. Särskilt de certifierade som gått utbildning, men även andra kliver fram. Nya medlemmar väljer att dela flygblad och tackar ja till uppgifter. Per Ankersjö och Gustav Andersson fokuserar med rätta främst på media.

Jobbet är inte jämförelsevis så slitigt och intensivt som att vara lärare - framför allt då stödet från väljare och frivilligheten från valarbetare är så stort - men visst är jag mör på kvällarna då datorn stängs av. Det krävs en enorm förståelse och insats från många familjer till kandidater runtom i Sverige just nu.

Idag ska jag till sfi i Tensta. Uppdraget är att delta i en debatt och förklara Centerpartiets politik. Det är viktigt att våra nya svenskar blir mottagna med respekt och värme, trots att de inte får rösta i detta val. Därför lägger jag idag en heldag på mötet med människor i en av våra mest utsatta förorter. Om inte jag är där - vem ska då bemöta felaktig information om Centerpartiets politik? Vem ska då berätta att det är för dem jag kämpar för att förändra arbetsrätten och få ett bättre mottagande av nya svenskar? Vem ska berätta att valfrihet ska finnas även på Järvafältet och att rätten till kunskap även gäller de nyanländas barn?

Nyanlända barns rätt till kunskap

Idag skriver SKL:s ordförande på Brännpunkt om att nyanlända barn och ungdomar måste få bättre och mer undervisning. Detta med en anledning av en rapport man släpper idag.

Det är viktigt att fokusera frågan. Mycket fint arbete görs ute på skolorna, där det är avgörande om det finns en medvetenhet i utbildningsförvaltningen och en kunskap om vad som gäller hos rektor. Ofta finns en eller ett par engagerade lärare i förberedelseklassen/introduktionsgruppen som strävar, stretar mot förutsättningar, mot tiden och ibland mot ett kollegium som ser språkutvecklingen som ett hinder snarare än en resurs att bygga på. Tack vare studiehandledare i modersmålen kan eleverna lyckas i ämnena. Ju tidigare barnen kommer, desto bättre går det. Men det finns exempel på elever som har kommit i sjunde eller åttonde årskursen och tack vare en gedigen skolbakgrund i hemlandet och lite talang, hårt arbete och gott stöd av lärarna som har lyckats nå målen såpass att de blir behöriga till gymnasiet och dessutom har så många poäng i ämnena så att deras kunskaper räcker till för att klara sig fint.

Det som måste göras ytterligare är ju att nyanlända räknas bort från den statistik till måluppfyllelse skolorna ska rapportera till nämnd och Skolverket. Dialogen med föräldrarna är viktig. Samverkan mellan socialtjänst och skola är av stor betydelse, där det måste lättas på sekretessen för barnens bästa. Att arbeta fram material på modersmålen utifrån de nya kursplanerna, där man utgår från alla begrepp och kunskaper som eleverna ska få från och med 2011 är en idé som min kollega Margareta länge förespråkat.

När vi vill öka arbetskraftsinvandringen är det av stor betydelse att vi ser till familjernas helhet, dvs tar hänsyn till att barnen ska få en god skolgång med gedigna kunskaper i såväl ämnen som språket.

Flexkvot måste finnas

Jag förstår ju inte allt kring migrationen, men har under dagen tagit del av två skräckhistorier som jag vill dela med mig av. Jag är inte insatt i detaljerna, men vill ändå reflektera över följande: En karl som har haft arbete i fem år, kan svenska och har ett socialt umgänge får besked om utvisning. En kvinna som är delägare i ett försäljningsföretag där hon är anställd får inte stanna kvar i Sverige. De blir erbjudna att åka "hem" för att ansöka om inresetillstånd. Visst, jag vet att regler är till för att följas. Men nog måste det finnas en kvot för flexibel arbetskraftsinvandring? Dvs där samhället visar på någon form av flexibilitet och kan slussa den initiativrike asylsökande till arbetskraftsinvandringskvoten lite snabbt. I en utflyttningsbygd som en sörmländsk småort behövs dessa individer! Intressant: migration, arbetskraftsinvandring, Federleys julkrönika

Konfunderad kring kontrakt

Moderaterna har föreslagit att införa ett kontrakt för nyanlända. Minamoderatakarameller gillar också ett sådant kontrakt. Integrationsministern ser det inte som någon bra lösning och Federley är tveksam. Alla initiativ som försöker hitta lösningar på att få ett samhälle med mångfald är bra, tycker jag. Men förslaget i sig är inte tillräckligt bra. Snarare verkningslöst. Jag skulle känna mig förolämpad om jag kom direkt från kriget där mitt ena barn dött, jag själv hade blivit våldtagen och min man hade dödat i försvar. Skriv under på jämställdhet, mot barnaga, för barnets rätt till egna val osv. Om jag kommer i flykt och verkligen inte kan återvända för att jag är förföljd i mitt hemland - skulle jag låta bli att skriva på om jag inte förstår ordet jämställdhet? Och vad händer om jag inte skriver på? Blir jag hemskickad då? Vad händer om jag skriver under kontraktet, gör mitt allra bästa för att leva jämställt osv och så hamnar jag bredvid grannar där både mannen och kvinnan jobbar heltid, men kvinnan alltid är den som syns i tvättstugan och i mataffären och med barnen i sandlådan? Ska de nyanlända leva mer "svensklärigt" än alla oss som är födda och uppvuxna här? Hur tänker man då? Ska vi utvisa alla homofober? Hur många asylsökande skulle känna sig lurade och tro att de fått klartecken när de skrivit under sitt kontrakt - nu får du bo i Sverige. Det är också en alltför enkel lösning på att stoppa hedersförtryck.

Jag tror att vägen till mångfald går via arbetsplatserna och skolan. När en person anländer ska han/hon tas emot med ett öppet samtal kring vad han/hon har jobbat med i hemlandet. Genom att med respekt ställa positiva höga förväntningar på den nyanlände med familj kan respekt och ev värderingsskifte vinnas. Vilka kompetenser och erfarenheter besitter den nyanlända? Vilka drömmar och mål har han/hon? Om det är möjligt ska personens kompetens matchas med vilken bostadsort det råder brist på sådan kompetens. Incitament ska ges för att personen ifråga ska bosätta sig där kompetensen saknas. Vid inskrivningssamtal på skolan då tolk alltid medverkar kan tex SYV informera föräldrar och barn samtidigt om diverse relevanta svenska lagar och förväntningar. Sedan måste värderingarna erövras på arbetsplatserna i det dagliga arbetet och under skolvardagen. I samtal med andra, genom att lära känna varandra och få ömsesidigt nya perspektiv. Man kan inte tvätta av sig en vuxen persons värderingar och kultur bara för att man flyger från ett land till ett annat. Men att kräva att han/hon följer landets lagar är a och o, precis som tjänstemän ska följa lagar. Erixons domedagsprofetia tycker jag är sorglig. Vad är det för kultur och seder vi ska värna då? Ska vi lagstifta om nubbe och lussetåg?