Strategisk plan för bibliotek i Stockholm

Ikväll är det kommunfullmäktige i Stockholms stad. En strategisk plan för bibliotek i Stockholms stad 2011-2015 antogs. Jag höll ett anförande enligt följande:

"Bibliotek ska finnas där stockholmarna finns i sin vardag och vara öppna när stockholmarna har tid att besöka dem. Stockholmarna äger stadens bibliotek och finansierar bibliotekens verksamhet. Bibliotekens dialog med stockholmarna, besökare och användare ska förstärkas så att synpunkter och önskemål tas tillvara och leder till en bättre verksamhet.

Vi i Centerpartiet ser med glädje på de skrivningar i biblioteksplanen som handlar om ett mer efterfrågansstyrt bibliotek. Där biblioteken för kunddialoger för att anpassa sin verksamhet och sitt utbud. Där biblioteken ser olika ut över sta´n i relation till vad kunderna önskar och efterfrågar. Varje människa är expert på sina egna behov och sitt eget lärande.

Stockholmarnas behov ser olika ut och därför menar Centerpartiet att biblioteksverksamheten hela tiden måste vara lyhörd och öppen för nya arbetsmetoder och tillvägagångssätt att nå ut med sitt utbud. Biblioteksbussar, bibliotek närvarande på marknader och festivaler, samt i köpcentra och i sjukhusentréer är olika sätt att tillgängliggöra den skattebetalarägda litteraturen för sina ägare.

Biblioteken ska givetvis locka till läsning, försöka utöka utlåningen och förbättra sitt
utbud då läsning är en värdefull källa till utvecklande av läsförmåga, empati och kreativitet. Fria bibliotekslån är en betydelsefull hörnsten i en demokrati. Fri tillgång till information och kunskap, oavsett medieform, är yttrandefrihet och pressfrihet i praktiken.

En prioriterad grupp att arbeta läsfrämjande gentemot är de allra minsta barnens föräldrar och även pedagoger, då de kan ge sina barn eller förskolebarnen en god start vad gäller språkutvecklingen och läslusten. Högläsningen är värdefull för språkutvecklingen och ett liv med läsning och böcker som en ingrediens. När biblioteken utvecklar metoder för att nå denna grupp i större utsträckning – och lyckas nå resultat – har vi en framgångsrik biblioteksverksamhet. Det överordnade syftet i mötet med användaren ska alltid vara bibliotekets möjlighet att bidra till läslust och lärande.

När Stockholms bibliotek drivs efterfrågansstyrt, med försäljning av sina tjänster och produkter och i kunddialog – med en hög utlåningsgrad - drivs de precis som framgångsrika företag med goda affärsidéer. Det är en utveckling Stockholmscentern gillar i väntan på att Stockholms bibliotek kan drivas av biblioteksentreprenörer."

Kulturkompetens kan stärka

Nyanlända måste utbildas i grundläggande värderingar skriver regeringens utredare, den gamle demokratiutredaren, Erik Amnå. Absolut, säger jag. Sverige kommer att behöva en mängd personer som arbetskraftsinvandrar för att vi ska klara av välfärden. Att inte ge dem lika villkor för att lyckas ta sig fram socialt och karriärmässigt pga värderingsmässiga och kulturella barriärer skulle vara en förlust för hela samhället.

Precis som när en bistånds- eller volontärarbetare ska förberedas för en tid i arbete utomlands eller försäljare i stora företag lär sig hur de själva och deras samarbetspartners fungerar rent social och kulturellt i otroligt generella drag bör nyanlända få information som är ovärderlig för att klara sig på sikt: Att komma i tid är A och O för ett viktigt möte. Att nävhälsa med ett fast och säkert handslag med ögonkontakt vid första mötet är också lyckosamt. Att föräldrarna är av betydelse för barnens skolgång. Att det inte finns något statsparti, vad yttrandefriheten innebär och att vad jämställdhet innebär i praktiken kan stärka personerna som vill vara med och bygga Sverige. Att vi förutsätter och förväntar oss att man lär sig språket inom en viss tid, då man behöver det för att kommunicera. Självklart ska det ingå kunskap om att entreprenörskap är en viktig del för att bygga Sverige. De som redan bor i Sverige och vill få syn på sina egna värderingar eller få tillgång till informationen borde också få möjlighet att gå kursen, mot betalning givetvis. Men poängen är att dessa kunskaper har lärts ut implicit av föräldrar, skola och samhälle. De som kommer nyanlända måste snabbt få tillgång till kunskapen för att lyckas.

Då - när alla har lika villkor - kan vi prata om att vi vill skapa en integration ett samhälle i mångfald där alla har lika villkor, skyldigheter och rättigheter.

Självklart ska varken stat eller kommun vara utförare av denna tjänst, utan det kan gott och väl skötas av studieförbund eller folkhögskolor med certifierade kulturcoacher.

En scen på plats

Idag har jag och sonen färdigställt den scen jag började bygga i hans rum för två veckor sedan. Själva estraden gjorde vi klart på en dag. Den har ivrigt använts för att gå upp på och hoppa ned från. Men idag skedde ridå-uppförandet.

Åkte till nya favorithaket Bauhaus. Vet ju nu att man ska väga skruvarna på lösviktsvågen innan man går till kassan... Spännande med nya områden och att utveckla praktiska kunskaper. Mitt ordförråd har under dagen utökats med "gardinspiral" och "spikbleck". Dessutom har jag lärt mig hur man gör med en gardinspiral.

Tyvärr fungerade inte min ursprungliga lösning kring att sätta fast inramningen till ridån, men då kom uppfinningsrikedomen till nytta. Nere i källaren hittade jag ett paket med balkongkonsoler som jag kunde skruva fast listerna i och på estraden. Insåg att de silverfärgade skruvarna fungerade bättre i trä än vad mässningsskruvarna gjorde, vilket underlättade arbetet. Inser att varje jobb har sina kompetenser. Imorgon är det städdags och då kommer jag åter inse hur många som är så mycket bättre på det än jag och dessutom tack vare sina fackkunskaper kan tjäna pengar på det. Hustjänster.

Vilken lycka att guldridån är på plats! Nu ska vi sätta upp revyer och pjäser innan sonen växer ur inramningen :)

Arbetskraftsutvandraren svenske-fan

Min bror arbetskraftsutvandrade till Norge under lågkonjunkturen på 90-talet. Han bor i Norge permanent sedan 2000. Som många andra arbetsvilliga, punktliga, plikttrogna, konflikträdda svenskar, som är näst största invandrargruppen i Norge, vill jag minnas. Vitt istället för rött hus (med parabol för att kunna se svenska Disney Channel), smörgåspakke till lunch, firar sjuttonde maj och går på tur ibland. Han är fortfarande svensk medborgare, så passet är svenskt, men han har försvunnit ur svenska registren sedan några år, vilket gör att hans svenska personnummer inte går att använda (papperslös). Han måste ha ett provisoriskt nummer vid kontakt med sjukvård i Sverige. Det är intressant med kulturmöten, för man får lite perspektiv. Barnen i Norge får ta ledigt tre dagar per skolår, till skillnad mot svenska tio ledighetsdagar. De börjar också skolan ett år tidigare. Så tanken är väl att kommande generationer ska jobba lite hårdare för välståndet.

Min bror kallas fortfarande "svenske-fan" på bygden. Han försöker anpassa sig och använder ofta norska ord i sin svenska språkmelodi och grammatik. I början tyckte han att det var jobbigt med språket, men tack vare att han lyssnade mycket på norsk radio lossnade det. Men han betraktas fortfarande mer som sin etnicitet än som sig själv. Jag frågar hur det känns att bli kallad svenske-fan. Svaret blir: "Äh lite får man stå ut med." Han kan peka ut var två andra svenskar bor, utan att ha sett dem. Man har liksom koll på sina gelikar, men byborna har också koll på sina invandrare.

Det bästa med Norge är friheten att få jobba hur mycket man vill, enligt min bror. Till skillnad mot Sverige där facket reglerar hur många timmars övertid man får ha inom en månad och på ett år. Vilket gör att svenska anläggningsarbeten aldrig blir klara, enligt min brors mått mätt. Inte leder fackets regler till att man anställer fler, utan snarare att jobbet tar längre tid. Hur kan arbetsgivarna gå med på dessa regler egentligen? Och vem är de till för? Enbart för facket, enligt min åsikt. Intressant: Norge, facket, integration

Lasa ut LAS

En jag känner är kulturarbetare och jobbar bakom scenen. Med scenografi, rekvisita, produktion och det som måste finnas för att skådespelarna ska ha rekvisita och kunna utföra sina arbetsuppgifter. Många inom kulturbranschen har ALDRIG haft en tillsvidareanställning, ALDRIG haft en betald semester och ALDRIG fått en julklapp från en arbetsgivare. Min kompis har betalat all fortbildning på egen hand. Det är inte synd om min vän, utan symptomatiskt för branschen. Något som vi bortskämda kulturkonsumenter inte tänker på.

Scenarbetaren får ett kontrakt på två månaders heltid (vilket innebär jobb både dag- och kvällstid) och är sedan ledig i några månader då nya jobb ska hittas, får ett halvårskontrakt, är arbetslös och söker jobb, får en månads sommarjobb, ledig under resten av sommaren (semester? Vet ju inte vad man ska komma tillbaka till. Ringer samtal för att marknadsföra sig.) Anställd i totalt några år på en institution, men blir varje år uppsagd i juni för att skriva kontrakt i augusti igen.

På frågan om varför inte min vän är egen företagare gäller det ju att över huvud taget inga trygghetsförsäkringar för företagare finns. Vännen vet att det bara finns visstidsanställningar, även om målet och hoppet är en tillsvidareanställningl Därför är kulturarbetar-A-kassan viktig mellan varven. I debatten har förekommit argument som att kulturarbetare VILL gå på A-kassa. A-kassan blir ett nödvändigt ont för att kunna betala räkningarna då jobben inte är några tillsvidareanställningar, utan bara visstidsanställningar några veckor innan och under en produktion. I regel är produktioner inte mer än ett halvår, så tryggheten varar inte så lång tid i taget.

För skådespelare och dansare finns sk Allianser som är anställningsformer som ger heltidsanställningar under några år. Men för scentekniker, attributörer, inspicienter, producenter finns inte något sådant. För de syns inte på scenen...

Nu spelar väl inte julklappen någon större roll, utan det man kan ifrågasätta är vilken anställningstrygghet som finns. Vilket anställningsskydd finns? Bli pappa/mamma? Vilken löneutveckling finns? Under vilka förutsättningar ska man jobba vidare? Skola om sig? Ge upp sitt kall - sin nisch?

Många inom kultursektorn blir också utlasade. Arbetsgivaren kanske gillar resultaten och insatsen, men är helt medveten om LAS-reglerna. Man får ju bara ha projektanställning i ett visst antal månader innan man automatiskt blir tillsvidareanställd! Och automatiskt tillsvidareanställda fungerar inte att ha hur många som helst. Så många blir utlasade och räknar ned tills det har gått tre år då jobb återigen kan sökas på den institutionen. Så även för kultursektorn skulle det vara bättre om LAS skrotades. Så att det var möjligt att projektanställa folk så lång tid som behövs, istället för att lasa ut folk när de överskridit ett visst antal månaders anställning. LASA ut LAS!

Fler artiklar om projektanställningar, LAS, knuff, las
Jag har bloggat om LAS, arbetslagsrätt, arbetarögon på LAS och LAS. dessutom Per, Johan, Annie, Oscar.

Konfunderad kring kontrakt

Moderaterna har föreslagit att införa ett kontrakt för nyanlända. Minamoderatakarameller gillar också ett sådant kontrakt. Integrationsministern ser det inte som någon bra lösning och Federley är tveksam. Alla initiativ som försöker hitta lösningar på att få ett samhälle med mångfald är bra, tycker jag. Men förslaget i sig är inte tillräckligt bra. Snarare verkningslöst. Jag skulle känna mig förolämpad om jag kom direkt från kriget där mitt ena barn dött, jag själv hade blivit våldtagen och min man hade dödat i försvar. Skriv under på jämställdhet, mot barnaga, för barnets rätt till egna val osv. Om jag kommer i flykt och verkligen inte kan återvända för att jag är förföljd i mitt hemland - skulle jag låta bli att skriva på om jag inte förstår ordet jämställdhet? Och vad händer om jag inte skriver på? Blir jag hemskickad då? Vad händer om jag skriver under kontraktet, gör mitt allra bästa för att leva jämställt osv och så hamnar jag bredvid grannar där både mannen och kvinnan jobbar heltid, men kvinnan alltid är den som syns i tvättstugan och i mataffären och med barnen i sandlådan? Ska de nyanlända leva mer "svensklärigt" än alla oss som är födda och uppvuxna här? Hur tänker man då? Ska vi utvisa alla homofober? Hur många asylsökande skulle känna sig lurade och tro att de fått klartecken när de skrivit under sitt kontrakt - nu får du bo i Sverige. Det är också en alltför enkel lösning på att stoppa hedersförtryck.

Jag tror att vägen till mångfald går via arbetsplatserna och skolan. När en person anländer ska han/hon tas emot med ett öppet samtal kring vad han/hon har jobbat med i hemlandet. Genom att med respekt ställa positiva höga förväntningar på den nyanlände med familj kan respekt och ev värderingsskifte vinnas. Vilka kompetenser och erfarenheter besitter den nyanlända? Vilka drömmar och mål har han/hon? Om det är möjligt ska personens kompetens matchas med vilken bostadsort det råder brist på sådan kompetens. Incitament ska ges för att personen ifråga ska bosätta sig där kompetensen saknas. Vid inskrivningssamtal på skolan då tolk alltid medverkar kan tex SYV informera föräldrar och barn samtidigt om diverse relevanta svenska lagar och förväntningar. Sedan måste värderingarna erövras på arbetsplatserna i det dagliga arbetet och under skolvardagen. I samtal med andra, genom att lära känna varandra och få ömsesidigt nya perspektiv. Man kan inte tvätta av sig en vuxen persons värderingar och kultur bara för att man flyger från ett land till ett annat. Men att kräva att han/hon följer landets lagar är a och o, precis som tjänstemän ska följa lagar. Erixons domedagsprofetia tycker jag är sorglig. Vad är det för kultur och seder vi ska värna då? Ska vi lagstifta om nubbe och lussetåg?

Från business till bulle

Imorse drog vi iväg till Junibacken. Enligt rekommendationen skulle man vara där vid niotiden. Kul och givande! När vi gick ut vid elva var det tjugo meters kö. Till lunch blev det falafel och potatismos med persilja. Mmmm.... Jag rekommenderar Strandgrillen, som har varit öppen i tjugo dagar. Snacka om service! Det borde finnas en regel om att man i två timmar kan ta in en släkting som ersättare utan avgift i två timmar under en dag för att man själv ska kunna uträtta bankärenden.
Vila i vagnen under promenaden och besök hos SL:s hittegods på Östra Klara Kyrkogata 6. Helt fantastiskt att kunna få igen sina borttappade skinnhandskar - med enbart 20 kr i avgift! (Vad kostar det våra skattebetalare?) Visst kändes handskarna lite skabbigare, men jag inser att det är de och jag är så tacksam! En präst hämtade ett par kryckor, någon en förlorad bok osv.
Hemfärd. Galenskap vid Brommaplan. Breda spärrgenomgången var felanmäld sedan tjugo minuter och folk med rullatorer och barnvagnar pockade på. Jag fick ställa sonen vid en rekryterad person, engagera två andra för att lyfta över vagnen över spärrarna och slutligen få sonen genom spärren och sätta sig i vagnen. Sedan kom en annan vagnmamma som fick genomgå samma pärs. Därefter smet jag, trots att jag såg att en äldre skulle bli i behov av samma hjälp. Väl hemma blev det besök av brorsan och bullbak. Imorgon äger Centerpartiet i Västerorts årliga största arrangemang rum - kyrkkaffet vid Bromma kyrka. Drygt 100 kanelbullar är bakade.

Idag har jag gästspelat på Söder med sonen. Trodde naivt att ingen ville gå på barnteater, men givetvis var det kö till överblivna biljetter. Istället blev det lek i Björns trädgårds lekplats. Nej, det var varken knarkare eller alkisar där! Såg däremot några cementgropar som uppenbarligen var en igen-lövad skateboardramp. Hemfärd, lite sömn, take-away-latte-o-dammsugare typ mammaledig-revival. Lite dammsugning - eller dude som sonen säger. (Några få ord behåller han bäbisspråket till, men sätter rätt ändelse på dem tex: "Mamma dudar fooooten." eller "Ticktacken snurrar") Prova-kläder-inför-fin-fest-på-torsdag-nerv. Sweeda upp sig inför middag och Dramaten-besök med polarn från 1991. --- Vid T-centralen släppte nån idiot en tomflaska vid väggen från hälften av rulltrappan. Hörde hur den splittrades längre ned. Vem blev blind? ---Pejlade in oss själva efter drygt ett år, alla gamla kompisar från Vi Unga-tiden, prata nytt & gammalt. Lite politisk input. På vägen hem försökte en yngling hänga på taket till det accelererande tunnelbanetåget så länge som möjligt, men när han närmade sig skylten som visar vart tåget skulle gå så släppte han som tur var - till gängets besvikelse. Pulsen går upp vid sådana tillfällen. Allt går så snabbt. Läskigt! Väl hemma vid Brommaplan stod ordningsvakter och bevakade två killar som satt med händerna bakbundna på cementgolvet. Ute på Brommaplan kände jag mig trygg och jag o en tjej slog följe. Jag känner mig oftast trygg, men när flera incidenter inträffar samma dag börjar jag fundera. Idag läste jag också någonstans om att Alliansen satsar pengar på människor som är rädda för att gå ut på stan. Det är sjukt att ett antal högljudda och olydiga personer ska få begränsa andra människors liv och leverne. Det är en stor brist i ett demokratiskt samhälle.

Ja till skating - nej till skatteslöseri

Igår följde jag idrottsdebatten i Stockholm stads kommunfullmäktige på webben. Stilen i salen är lite murrigt brittisk med röd fond och mahognybord för presidiet, upplysta av bordslampor med gröna skärmar. Timman var sen.

Hur som helst framförde Centerpartiet att vi vill bygga om Stadion för att kunna göra en arena åt Djurgården. Forslund fick gehör hos moderaterna. Sossarna snackade mest bandyhall, vilket inte finns underlag för i staden. Vänsterpartiet erkände att de tyckte det var roligt att ta in hög skatt för då kunde man hitta på lite fler saker för pengarna. Ang skateboardpark i Högdalen känns det som resursslöseri och en dålig investering att lägga 30 miljoner i skattemedel på Europas största skateboardpark. Ankersjö har bloggat om detta. En sådan grej måste det kunna gå att få sponsorer till. Har man försökt? Självklart ska kommunen ge tillstånd, för vi har inget emot skateboarding, men inte ska kommunen lägga på sig en så fet utgift, som dessutom kommer att kräva underhåll och upprustning, när vi skulle kunna bygga utomhusbadet på Järvafältet, starta Företag Direkt och prioritera miljö & klimat.