Hellre mer formativ bedömning än betyg i åk 3

Moderaterna deklarerar idag på DN debatt att de vill införa betyg från årskurs 3. Det är helt fel väg att gå för att höja resultaten i skolan, menar jag. Det är viktigare att lärarna får möjlighet att tillämpa den formativa bedömningen där man i relation till kunskapskraven förklarar vad och hur eleverna ska göra för att nå nästa nivå av kunskap och kvalitet, i stället för att lägga till ytterligare ett summativt bedömningsmoment.

Jag skrev i höstas på Newsmill om varför jag inte vill se betyg i årskurs 4. Nu måste vi låta reformerna verka. Våra duktiga lärare och rektorer behöver få tid till att förbättra kvaliteten i undervisningen, inte fler pålagor. Givetvis har elever och föräldrar rätt till att veta hur barnet ligger till i ämnena - och vad som ska göras för att nå nästa nivå. I Alliansens Sverige ska ingen halka efter, men ingen ska heller stoppas, utan var och en ska kunna nå sin fulla potential. Efter detta utspel känns det ännu bättre att veta att Annie Lööf och Ulrika Carlsson ger sig ut på skolresan för att leta efter svaret på hur kunskap och kreativitet, i samklang med aktuell forskning och med hjälp av IKT kan göra att våra kära elever når målen med stöttning av sina professionella och engagerade lärare och rektorer.

Därför ska vi inte ha betyg i åk 4

Jag skriver idag på Newsmill om varför Björklunds idé om betyg i åk 4 inte är någon bra idé: Betyg i årskurs 4 tar fokus från undervisningen.

Det nya betygssystemet med betygssteg F-A håller på att implementeras på skolorna. Lärarna sätter i höst för första gången betyg på sjätteklassarna. Tidigare betyg, nya kunskapskriterier och fler betygssteg. Låt oss följa den utvecklingen. Just nu behöver lärarna arbetsro för att kunna uppnå kvalitet i undervisningen. I Stockholm pågår kvalitetshöjande insatser i form av expertlärare, studiecirklar, bedömningsnätverk och lärarcoacher. Detta utvecklingsarbete sker samtidigt som lärarna måste tänka om i undervisningen utifrån de nya kriterierna.

Många reformer har sjösatts. Det entreprenöriella lärandet, högre förväntningar på eleverna och samtidigt har elevens rättigheter vad gäller åtgärdsprogram och de insatser som skolan sätter in stärkts.

Risken i att hela tiden prata om dokumentation, utvärdering och uppföljning är att undervisningen blir baktung, dvs det blir för stort fokus på slutskedet av undervisningsprocessen. Då riskerar den viktiga inledningsfasen att försummas eller komma på undantag. Jag har i flera år med intresse följt den fråga som finns med i elevenkäterna vad gäller att eleverna vet vad som ska göras. Där finns ett utvecklingsarbete för pedagogerna. För att kunna nå kunskapskraven lättare måste eleverna förstå vad som ska göras. Det säger sig självt. För oss vuxna på våra jobb kan det handla om försäljningsmål eller tydliga lönekriterier.

Björklund menar att fjärdeklassarna blir mer motiverade med betyg. Det är riktigt att forskningen vad gäller motivation och nyfikenhets-behållande undervisning måste stärkas. Men inte med betyg. Viktigare är de tidiga insatserna vad gäller läsinlärning och måluppfyllelsen i årskurs 3. Samt att det är hög kvalitet i utvecklingssamtalen där elevens kunskapserövring givetvis måste vara i fokus, samt att bedömningen där är formativ, dvs förklarar vad eleven kan göra för att nå nästa nivå, något som vi i Stockholm bland annat har styrt över vår inspektionsenhet på, fast i det fallet på skolnivå.

Andra insatser som kan bli föremål för reformer är en kvalitetshöjning av studie- och yrkesvägledningen, samt att elever får rätten att systematiskt utvärdera sina lärare och undervisningen.

PJ Anders Linder skrev i SvD idag om betyg i åk 4 i sin ledare.

Ungdomsparlamentet - likvärdig betygsättning

Idag var det dags för dialogseminarium med Ungdomsparlamentet. På agendan stod deltagande i Utbildningsutskottet som hade skrivit en omfattande motion om likvärdig betygssättning. Det var intressanta diskussioner och jag tar med mig att det är en fråga som är levande i elevernas vardag.

Idéerna som eleverna hade handlade om sambedömning mellan skolor, avidentifiering av nationella prov samt att kunskapskraven ska konkretiseras lokalt.

Det var roligt att kunna berätta om det Allians för Stockholm gör för likvärdig betygssättning:

• Avidentifierade nationella prov som rättas av behöriga lärare på en annan skola.
• En jämförande studie mellan nationella prov och slutbetyg genomförs, både i åk 6 och åk 9.
• Det diagnostiska provet i matematik ska genomföras i samtliga kommunala gymnasieskolor och erbjuds samtliga friskolor.
• Skolor som uppvisar stora betygsavvikelser mellan diagnostiska provet i matematik i år 1 på gymnasieskolan och slutbetyget i år 9 ska skriva en rapport om betygssättning som lämnas in till Utbildningsnämnden.
• Sambedömning för lärare.

Utskottet fick bifall på samtliga punkter utom att kunskapskraven ska konkretiseras, eftersom de krav som gäller måste gälla alla. Det jag tar med mig är att politiken måste kommunicera till elever att lärarna arbetar med sambedömning och likvärdiga - rättvisa - betyg, då det är en såpass viktig fråga för eleverna.

Med överklaganderätt kan kunskaper synliggöras

Målet för skolan måste ju vara att eleverna tillägnar sig så stor mängd kunskaper och färdigheter som möjligt. Där delar Johannes Åman som skriver dagens signerat om betyg och jag samma ståndpunkt. Men nog måste kunskaperna som eleverna ska erövra stolpas upp så att de blir synliga för såväl pedagog som elev.

När kunskaperna och färdigheterna formuleras görs de synliga i klassrummen. När läraren sedan bedömer huruvida eleven har kunskapen eller ej är det rimligt att han/hon gör en notering kring detta. Givetvis kan kunskapen uppvisas vid senare tillfälle. Med en kontinuerlig resultatdialog och klar och tydlig information till eleven innan examen kan läraren ge ett besked kring vilka kunskapskrav eleven nått. Eleven kan då få möjlighet att till en oberoende instans som inte är rektor överklaga betyget inom tre veckor. Det är rättssäkerhet för eleven, rimligt och skulle vara ytterligare en insats i att höja lärarnas status, hävdar jag.

Betygsinflation eller bättre undervisning

PJ Anders Linder reflekterar i sin söndagskrönika över betygsinflation.

I Stockholms kommunala skolor rättar inte lärarna sina egna klassers nationella prov. Det är bra, eftersom det då inte föreligger risk för partiskhet när rättningen sker. Mallarna för rättning är ofta mycket tydliga och vid tveksamheter kan professionen höra av sig till provkonstruktören för att få vägledning, vilket är bra.

Det är dock lite av dubbelbestraffning över betygsdiskussionen. Vi politiker önskar se goda resultat och uppmuntrar rektorerna att jobba för ökad måluppfyllelse. Givetvis går rektorerna hem till sina skolor och pratar resultat och betyg, som ska vara kvittot på förbättrad kvalitet i undervisningen. Därför hittar lärare och rektorer nya metoder och erbjuder extra tillfällen för undervisning. Mellan att det nationella provet i svenska/svenska som andraspråk skrivs första veckan i februari och betygssättningen i juni är det minst sexton veckor. Skolorna erbjuder sportlovsskola, påsklovsskola, extralektioner, omprovstillfällen och läxläsning. För att eleverna ska nå målen, som vi vill. Givetvis finns det en andel som lyckas nå målen av envishet, målmedvetenhet och mera tid av både elev och pedagoger. När så sker blir vi misstänksamma.

Professionen arbetar också mer formativt i dag än för tio år sedan, dvs formulerar hur eleverna ska nå målen, genom att visa på kvaliteter och betygsexempel, samt förklara målen ordentligt kring vad som krävs. Det är inte konstigt att de elever som hela tiden har befunnit sig i en målbaserad undervisning lär sig förstå hur och vad man ska göra för att nå de högre målen. Till skillnad mot de som tidigare befunnit sig i en skola som byggde på relativ betygsättning och bara kämpade efter att vara bäst i klassen. Tack vare Alliansens skriftliga, betygsliknande omdömen kan eleverna och föräldrarna se vilka kunskapsnivåer eleverna har nått och hur de kan jobba för att nå nästa.

Den tidigare skolan gjorde att eleverna tävlade mot varandra. Läraren fick ju bara ge några femmor, som var högsta betyg. Idag inser eleverna att man ofta kan samarbeta för att nå de högre målen. Detta studiesamarbete tjänar både elever och lärare på. Läraren kan inte klona sig och den elev som förklarar för andra elever får tillfälle att formulera sina kunskaper muntligen. Språkutveckling sker och kunskap erövras i interaktionen. Flera bedömningssätt än skriftliga prov tillämpas. Eleverna har otaliga chanser att nå målen.

I Stockholm finns det ett antal skolor som ligger högt betygsmässigt jämfört med hur eleverna klarar sig på gymnasiet. Jag minns inte vilka skolor som sticker ut, men vet att de framför allt ligger i förorterna. Tanken om att det är förortsskolorna som sätter för höga betyg ligger nära att greppa. Men tänk om det är gymnasieskolorna som inte förmår att hitta undervisningssätt som tillvaratar förortselevernas erfarenheter, kunskaper och färdigheter. Tänk om gymnasieskolorna inte har en riggning med svenska som andraspråk och läxläsning och studiehandledning som bidrar till att eleverna når målen i läsämnena. Tänk om lärarna i förortsskolorna inte är "snällare" än gymnasieskolornas, utan helt enkelt har verktyg för en planerad stöttning för förortseleverna.

Diskussionen om betygsinflation är egentligen ointressant för tillfället. Mer intressant är vetskapen om att en ny betygsskala med nya kunskapskrav sjösätts i skolorna i höst. För närvarande implementeras kunskapskraven i de nya kursplanerna. Betydelsefullt blir att Skolverket från sommaren publicerar exempel på kvaliteter i elevtexter, samtal, presentationer mm på sin hemsida så att skolorna snabbt kan kalibrera sig kring matriser, bedömningsnivåer mm för att vi ska uppnå en nationell likvärdighet snabbt.

Att varje skola ska sitta och uppfinna hjulet, dvs fastställa bedömningsnivåer är inte försvarbart resursmässigt. Däremot måste varje enskild lärare i sitt ämne sätta sig in i kursplanen och kunskapskraven, samt se över undervisningsmaterial och -metoder, samt det stoff eleverna möter, så att den nya undervisningen innefattar de nya kunskapskraven och är funktionell utifrån den nya läroplanen som betonar att kunskap erövras i ett sammanhang. Det viktiga är att undervisningen blir bättre. Självklart ska den följa aktuell forskning om hur framgångsrik inlärning sker. Självklart ska undervisningen ta sikte på förmågorna och de högre kunskapskraven, men inkludera de elever som knappt når de lägsta kunskapskraven. Utbildning är vägen till individens frihet och ett bättre samhälle där alla kan växa.

Individuella lärarlöner realiseras

Centerpartiet har drivit frågan om att det ska löna sig för lärare att uppnå goda resultat med sina elever. Skickligt lärarskap ska löna sig och ge ett plus i plånboken. Nu genomförs reformen i Stockholms skolor. Läs i DN.

Det är givetvis av betydelse att det inte blir inflation i betyg och resultat. Med den nya betygsskalan och de nya kunskapskraven i kursplanerna finns det mindre utrymme för tolkningar. Tack vare bedömningskonferenser och om Skolverket publicerar exempel på kvaliteter för de olika betygsstegen kommer likvärdigheten att öka. Det viktiga är vägen till betyget, dvs undervisningen, då eleven gör kunskapen till sin egen. Med motiveringsarbete, rätt stöttning och god planerad undervisning kan eleverna erövra kunskaperna. Det kan behöriga, kunniga och engagerade lärare ge sina elever, så att de når nya kunskapsnivåer.

Lotta Edholm bloggar också.

Skolreformer tar tid

Skolan nämndes tydligen av flera partiledare i partiledardebatten häromdagen. Lars Ohly menar att Björklund bör bära ett större ansvar än han rimligen kan göra. (SvD:s ledare) Det är i år som reformerna införs. Rektorer och lärare laddar inför nya läroplanen. Implementering planeras och pågår i form av seminarier och möten kring de nya kursplanerna.

Inte förrän 2013 går de första barnen ut, vilka har blivit betygsatta med nya betygsskalan A-F, med nya kunskapskraven. Våra skickliga lärare arbetar med två styrdokument parallellt. Höstens niondeklassare kommer att följa Lpo-94 med uppnåendemål och betygskriterier.

Inte förrän 2016 kommer de elever som fick sitt första betyg i sjätte klass, enligt de nya kunskapskraven att söka till gymnasiet.

Och inte förrän 2017 kommer de barn som från första klass haft en sk läsa-skriva-räkna-garanti att gå ut den obligatoriska grundskolan. Så viktigt valet 2014 blir för att reformerna ska hinna få genomslagskraft och kontinuitet.

Men redan i höst - vad jag förstått - ska barn som gått ut nionde klass söka till gymnasieprogram med betyg där det krävs åtta respektive tolv godkända betyg för att komma in. Tidigare har det varit en treämnesskola (ma,eng, sv/sva), vilket gjort att förväntningarna sänktes på vissa barn. Alla barn kan lära, måste inställningen vara. Varje barn har rätten till kunskap. Där har Alliansen bidragit med att höja förväntningarna - på både rektorer, lärare och elever. Man talar om framgångsfaktorer och följer forskning. Utifrån forskning har nya skollagen formulerats tex modersmålsträning i förskolan.

När det handlar om PISA-undersökningen har jag de senaste dagarna satt mig in i den ur ett läsförståelseperspektiv. Mina slutsatser - som möjligen är mer pedagogiska än politiska - är följande: Läslusten och nöjesläsning är viktig för läsförståelsen. Svenska elever måste bli bättre på att sammanföra och tolka det de läst. De är hyggliga på att hitta rätt svar i en text eller att reflektera och utvärdera, men att dra logiska slutsatser, läsa mellan raderna måste tränas. De nya kunskapskraven bidrar till att barnen får läs- och lärandestrategier.

Utöver ett socioekonomiskt perspektiv finns det också ett tydligt könsperspektiv på de sjunkande resultaten. Pojkarnas läsförståelse och läslust har minskat avsevärt. Vad är det som skapar läslust och gör att barn läser? Äldre studier visar på att tillgången till böcker, förebilder och tips från kamrater är viktiga. Jag vill lyfta fram föräldrarollen, vikten av att fritidsledare coola sportstjärnor pratar litteratur eller storebrorsans kompis sitter på bussen och läser. Det ska bli mycket intressant att se studien som rapporterar om huruvida svenska pojkar är bättre än övriga på att läsa elektroniska texter, då de oftare än andra OECD-barn vistas i digitala miljöer.

Skolbarnomsorgen är viktig. Säkerligen finns det positiva exempel på där barn läser tyst i tjugo minuter efter mellanmålet, som någon form av vila innan de spelar fotboll eller kort. Och där tiden kvar på skolan används till läxläsning. Förskolan är viktig. Biblioteksbesök, högläsning, berättande, lyssnande till ljudband. Men att skapa läsengagemang i relation till det lästa är lika viktigt.

Vi måste lyckas gå från ett omsorgsperspektiv till ett kunskap-i-trygghets-perspektiv för de nyanlända barnen och ungdomarna. Och där kommer återigen Alliansens höga förväntningar in. Synsättet att varje individ vill bidra. Att varje individ bär en dröm som kan förverkligas. Om individen av egen kraft och med rätt stöttning försöker erövra de kunskaper och det språk han eller hon har rätt till.

Alliansen är inte klar. Under tiden lärarna sätter sig in i nya kunskapskraven måste Alliansen arbeta vidare med att formulera kunskapssyn och fila på framtida reformer för en skola där varje barn får rättighet till sina kunskaper och möjlighet att växa optimalt.

Peter Andersson bloggar också om skolan, men ur lite annan synvinkel.

Betygsöverklaganderätt bra brukarperspektiv

Utredningen om att elever ska kunna överklaga betyg går ut på remiss. Centerpartiet och KD är för förslaget. Skolminister Björklund är emot reformen då han menar att nackdelarna är fler än fördelarna. Det sporrar remissinstanserna att vässa pennorna och argumenten åt båda hållen, vilket är bra.

DN:s ledarsida förenklar diskussionen genom att mena att möjligheten till betygsöverklaganden handlar om millimeterrättvisa. En farhåga är att det bara ska bli fokus på det mätbara. Men det är ju just det som är problemet. Lärare har "en känsla" av att det är MVG. Nej, den summativa bedömningen måste vara en naturlig del i undervisningen i form av matriser, checklistor och kvalitetsmått på kunskaper, så att eleverna får möjlighet att veta vad de kan och hur de ska ta sig vidare till nästa nivå. Om det nu är det som Björklund kallar byråkrati så är det värt det hela. Det blir naturligt att arbeta med portfolio och dokumentation i alla ämnen, så att elever kan sätta ord på sin egen kunskapsutveckling. Undervisningen generellt kan förbättras så att fler elever når målen. Den formativa bedömningen bygger på vad eleverna redan kan och vart de ska - det måste lärare kunna formulera med avstamp i dokumentation. Byråkrati eller inte - det ingår i dagens lärarprofession.

När min mormor gick ut folkskolan blev hon godkänd för att hennes far hade haft ett samtal med läraren. De kände ju varandra. På min tid fick jag högsta betyg i ett ämne för att jag var bäst i klassen i det ämnet - det var ju relativt betygssystem. När jag kom till gymnasiet verkade den femman bland mina natur-klasskompisar inte vara mer värd än en trea. I rådande system är kunskapsmålen alltför fria så att en G-nivå på en skola är långt mycket lägre än ett G på en annan skola. Det är dags att ta steget vidare nu. Mot en skola för kunskap.

Magnus Andersson, CUF:s förbundsordförande, skriver idag i Aftonbladet om vikten av att ge elever rättssäkerhet att få överklaga betyg. Mycket bra brukarperspektiv.

Jag skrev igår att jag anser att förslaget är bra. Men jag kan hålla med Magnus och MUF om att inte rektor borde vara den instans eleverna överklagar till. Det ska inte vara samma nivå på ett överklagande som att springa till rektor och klaga lite allmänt på att lärarna lyssnar dåligt. Eleven ska känna att hans/hennes överklagande tas på allvar. Läraren ska också känna att överklagandet tas på allvar genom att få motivera bedömningen. Dessutom är ju rektor jävig med tanke på att han/hon kanske inte prioriterat önskad stödundervisning till eleven eller slarvat med åtgärdsprogram.

Ja, reformen kostar pengar. Processen måste gå snabbt för att eleven ska få möjlighet att bli prövad innan läraren med sitt material har gått på semester. Dessutom sker gymnasieantagningen bara några veckor efter skolavslutningen. Tankeverksamhet tål att läggas på vilken typ av personer som ska agera prövningsjurister. Troligen en lärare i samma ämne från en annan skola. Det är ju inte rimligt att anställa särskilda prövningsinstanser eftersom det bara finns jobb under två veckor per år. Det blir snarare någon form av hedersuppdrag för goda bedömare - en utvecklingstjänst i läraruppdraget. Dessutom kan det höja lärares status i egenskap av myndighetsutövare om betygen kan överklagas.

Lärarnas Riksförbund menar att det bör finnas möjlighet att överpröva myndighetsutövning, men att förslaget måste utredas ytterligare. LR tycker inte heller att rektorer ska vara överklagandeinstans. Klokt citat från LR: "För att ett system med omprövning av betyg ska kunna införas krävs att lärarlegitimationen är fullt genomförd och att det är lärare behöriga i ämnena som genomför betygssättningen."

Lärarförbundet tycker att betyg ska vara likvärdiga och rättssäkra. "Framförallt behöver lärarna få tid till att arbeta mer tillsammans med varandra för att likvärdigheten och resultaten ska öka. Det visar flera internationella undersökningar" säger Eva-Lis Sirén.

Det här förslaget engagerar centerrörelsen.
Anders Flanking har drivit förslaget länge.
Inger, Jenny, Joel, Lotta, Eva har bloggat.

Betygsöverklagande kan höja kvaliteten

En utredning föreslår idag att elever ska få överklaga sina slutbetyg i årskurs nio och årskurs tre på gymnasiet, rapporterar Sveriges Radio. Centerpartiet har förespråkat detta förslag sedan flera år tillbaka. Det är en rättssäkerhetsfråga, men måste ses i en helhet i förbättringen av skolan.

De allra flesta behöriga lärare vet vad de gör i undervisningen. De är väl medvetna om målen och lyckas kommunicera dessa väl med eleverna, så att varje elev innan ett ämnesområde vet vad som krävs av honom eller henne för att bli godkänd i det området. I vissa ämnen handlar det inte bara om sk delmål eller kunskapskrav, utan även om en färdighet som ska utvecklas över tid. Tex kan man inte kräva av en elev i årskurs sju att kunna reflektera, läsa, jämföra, resonera på samma nivå som en elev i årskurs nio. Därför finns det någon form av progression i vad eleverna ska klara. Läraren är elevens bästa resurs för att kunna nå ett steg högre. Genom att läraren tydliggör hur eleven ska kunna tänja sina gränser kan eleven våga skriva lite mer komplicerat, välja en annan typ av bok, tillägna sig ett mer abstrakt kursinnehåll och därmed utvecklas kunskapsmässigt. Att bedöma eleven formativt är att visa vad eleven kan och hur han/hon ska uppnå nästa nivå. Detta måste vara en rättighet i en målstyrd skola.

Att elever tack vare Alliansen har rätten att få information, både skriftlig och muntlig, från och med årskurs ett är ett led i att skapa en rättssäker skola som bygger på kunskap. Med information kan föräldrar förstå vad skolan sysslar med, vad barnet kan eller inte kan och bidra med stöd hemifrån. Det kräver otroligt mycket jobb av lärare att dokumentera vad eleverna gör eller inte gör, kan eller inte kan, men den dokumentationen måste in i det ordinarie lärarjobbet.

Självklart kan inte en elev som har hållits hemma av föräldrarna hela högstadiet kräva att han/hon ska få godkänt i ämnena vid ett överklagande. Beviset för skolan är alla de närvarorapporter och åtgärdsprogram och anmälningar till sociala myndigheter som har gjorts. Med en dator i klassrummet kan läraren i början och slutet av lektionen föra in närvaron direkt i systemet.

Självklart kan inte en elev som har suttit av tid i klassrummet i ett ämne kräva att han/hon får godkänt i ett ämne. Men för lärarens del handlar det om att dokumentera alla de tillfällen som eleven har givits chansen. Så att föräldrarna får pressa sitt barn på varför han/hon inte anstränger sig. Har inte eleven förstått vad han ska göra? Brister motivationen? Förekommer mobbning eller att man måste bryta ett mönster? Så att ett åtgärdsprogram upprättas. I vilket rollerna klaras ut. Föräldrar bidrar med motivation, läraren kommer fram efter varje instruktion för att uppmuntra och checka av förståelse, eleven gör det han/hon ska. Annars blir det inte heller något betyg i nian. Eftersom eleven inte tagit till sig den kunskap som krävs för ett betyg. Att föräldrar ska kunna överklaga sina åtgärdsprogram för att nå målen är även detta en del i att förtydliga alla rollers ansvar. Där är rektor ansvarig för att se till att det stöd som krävs sätts in i tid.

En farhåga hos lärare är säkert att elevers överklagande ska göra att det blir inflation i betygsättningen dvs att de lärare som generellt sätter för höga betyg gynnas. Dessutom kan denna reform kännas som ett misstroende. Men så ska det inte ses, utan snarare ett led i att höja läraryrkets status. Jag är övertygad om att behöriga lärare vet vad de gör och även kan dokumentera det.

Att elever ska få överklaga sina betyg är också ett sätt för lärare att för sig själva formulera nivåer. Att stimulera sambedömningar på och mellan skolor. Och att implementeringen av de nya kunskapskraven blir mycket viktig. Att inte lärare rättar nationella prov för sina egna elever.

Att vara lärare har inneburit alltmer administration. Men administrationen ingår i denna dokumentation, som är grunden för insyn och påverkan för elever och föräldrar. Att läraryrket har förändrats kommer att innebära att vi kanske tar i andra frågor som till exempel huruvida det är rimligt att kräva att rättning och planering sker på tio timmar utöver de trettiofem som görs på skolan. Det blir också viktigt med en uppföljning att skollagen följs så att det finns en elevhälsa på skolan, så att inte lärare måste uppfylla roller som inte ingår i professionen.

Att elever skulle få möjlighet att överklaga betyg är ett ytterligare sätt att sätta kvalitet och skattebetalarnas pengar i fokus.

Skoldebatt hos SECO - elevkårerna

Igår kväll anordnade Sveriges Elevråds Centralorganisation - SECO - en skolpolitisk debatt som jag fick förmånen att delta i. Övriga deltagare var Roger Haddad, (Fp), Emma Henriksson, (Kd), Fredrik Schulte (M), samt Mats Pertoft (Mp), Anna Ljungdell (S) och Rossana Dinamarca (V).
SECO:s ordförande Samir El-Sabini fick med rätta alltid sista ordet.

Utfrågningen utgick från SECO:s egna rapporter som togs fram till Almedalen i somras och i fjol. Debatten handlade främst om lärarna, betyg och rättigheten att överklaga betyg, pedagogiken i klassrummen samt gruppstorlek. Moderatorn lät oss panelister göra långa inlägg och i gengäld fick inte alla delta i varje fråga.

Tack och lov sa Henriksson ifrån om att pedagogiken (grupparbete - individuellt arbete - genomgång) inte ska styras av politiken. Vänsterlaget lät som om de gärna skulle sätta upp kvoter för hur mycket som skulle få jobbas på egen hand contra katederundervisning. Återigen en misch-masch av central styrning av den lokala angelägenheten. På samma sätt som de vill bestämma hur många pedagoger som ska finnas på skolorna.

Frågan om hur lärarnas status ska höjas besvarades inte helt. Där har Alliansen infört och kommer att införa en rad åtgärder som höjer lärarnas status: Lärarlegitimation, Lärarlyftet, en ny lärarutbildning som fokuserar kunskap. Där vill vi i Centerpartiet att en individuell lönesättning ska råda. Gärna efter påverkan av elevutvärderingar, vilket skulle stärka elevinflytandet.

När det gäller gruppstorlek är elevernas uppfattning att klasserna ska minska i storlek. Jag respekterar dem för deras åsikt och jag tror det är ett uttryck för att de vill bli sedda och bli lyssnade på i större utsträckning. Men en generell lösning finns inte. Jag nämnde mitt studiebesök på Örestads gymnasium där man ibland har undervisning i föreläsningssalar, ibland i seminariestorlek och ibland i mindre grupper, beroende av vad man ägnar sig åt. Flera elever antydde under frågestunden att det är viktigare att diskutera vad lärarna gör och hur istället för att bestämma ett antal lärare per hundra elever.

Eleverna vill ha möjlighet att överklaga betyg. Centerpartiet tycks vara ensamt om detta i Alliansen. Den frågan bör drivas vidare. Att tänka att lärares status undergrävs om man ger elever rättigheten att överklaga betyg är felaktigt, menar jag. Snarare höjs statusen då myndighetsutövandet likställs med övriga sådana.

Betyg ska inte vara någon överraskning, utan grundas på terminens arbete för att nå målen. I början av ett arbetsområde presenteras vad eleverna ska kunna och hur man når målen. Efter arbetsområdet utvärderas varje elevs måluppfyllelse. En riktigt bra lärare visar vad eleven ska göra för att nå de högre målen - och hur. Gärna med exempel. Att elever skulle kunna överklaga betyg skulle innebära lite mer administration för lärarna i form av dokumentation, matriser och anteckningar från lektionerna, men också nyttig sambedömning där lärare bjuds in till varandras klassrum och läser varandras elevalster eller provsvar. Lärarna skulle skärpa sig ytterligare i att formulera vad eleverna ska kunna och eleverna skulle få större möjlighet att förstå det.

Hela debatten avslutades mycket märkligt till både min fördel och min nackdel då en person ur publiken menade att den enda som inte kommit med något positivt under hela debatten var jag, varför jag fick möjlighet att framföra Centerpartiets engagemang för entreprenörskap i skolan, Lex Sarah och att genomföra Rektorslyftet som bland annat innebär att alla rektorer får mer juridisk kunskap.

Betyg är bevis på kunskap

Regeringen föreslog äntligen för några veckor sedan, att elever ska få betyg från år 6. Reformen ska sjösättas 2012. Men då gäller det att Alliansen får förnyat förtroende. Miljöpartiet vill ha betyg från år 9. I Vänsterpartiets värld behövs inte betyg. Socialdemokraterna tycker dock att betyg från år 6 är bra, men har ju inte kompisarna med sig i frågan.

En rapport från IFAU, Institutet för Arbetsmarknadspolitisk Utvärdering, visar att de barn som tjänade på att betygen togs bort var akademikerbarnen. Efter att man tagit bort betygen på låg- och mellanstadiet på 1970-talet gick inte barn till lågutbildade gymnasiet lika ofta.

SvD konstaterar att betygen är ett stöd för de svaga eleverna. Många av dem
blir mer motiverade. I dagens målrelaterade skola är betygen ett kvitto på kunskap och kvaliteten på den kunskap du förvärvat. Med skickliga lärare som bedömer formativt dvs genom att ge exempel på hur du kan utvecklas för att nå en högre nivå kan eleverna nå högre. Betygen i sig är motiverande. Du måste närvara vid lektioner och genomgångar för at hänga med och få kunskapen som ska redovisas i någon form. Ju tidigare du får bevis på din kunskap - och motsatsen får en varningsklocka om att insatserna inte räcker till - kan skolan sätta in det stöd som behövs, kan föräldrar stötta på de sätt som behövs, kan eleven få förståelse för hur kunskaperna ska nås.

Betygen är aldrig en stämpel, utan ett bevis på den kunskap du har gjort till din.

Sofia Larsen bloggar också.

Friskolor gynnar måluppfyllelsen

Svenskt Näringsliv skriver intressant på Brännpunkt i SvD om att elever i friskolor presterar bättre än elever i kommundrivna skolor. I Stockholm ligger friskolors elevers genomsnittsmeritvärde 15 poäng högre än de kommunalas. Nästan 94 % av elever som gått i en friskola i Stockholm är behörig till ett nationellt program, medan 89 % av kommunens grundskoleelver har betyg i kärnämnena. Betyg i alla ämnen har 77 % av stadens elever och 82 % av friskolornas. 0,5 % av friskolornas elever saknar helt ett betyg i alla ämnen, medan samma procentsats för de kommunala skolorna är 1,3 %.

Man kan tänka på flera sätt kring skillnaderna. Jag tänker att valet av skola motiverar elev och föräldrar i högre grad. Att den som gör ett val redan från början är mer motiverad och intresserad av själva skolgången. Det kan också vara så att friskolorna är mer angelägna om att få sina elever godkända då de vet att ett gott rykte är A och O. En tredje orsak kan vara att "kaka söker maka" dvs att elever som gillar en särskild profil söker sig till den och passar in väl på en skola som har en pedagogik som passar honom/henne.

Svenskt Näringslivs slutsats är att konkurrensen mellan kommunala och fristående skolor är bra. Stockholmscentern ser också gärna ännu fler friskolor i staden. Valet ligger hos brukarna, såklart.

"Det finns en uppfattning att förekomsten av friskolor medför att de kommunala skolorna dräneras på resurser och därför presterar sämre. Vår undersökning visar att oron för sämre prestationer i de kommunala skolorna till följd av friskolor inte är befogad. Vi finner tvärtom en svagt positiv effekt på såväl meritvärdet som provet i matematik i de kommunala skolorna om andelen friskoleelever i en kommun ökar."

Voter.se, senastenyheterna, Christermagister bloggar också.

Betyg i år 6 blir bra

Johannes Åman skriver intressant om skolpolitik i DN idag. Han påminner mig om att Miljöpartiet vill ha betyg först i årskurs 9. Tre år senare än jag anser att eleverna är mogna för att få betyg på sina kunskaper. Jag tror att kvaliteten i elevernas kunskaper skulle höjas om betyg sattes redan i år 6. Mål som är kvar att nå har de ju ändå om de inte blir godkända dvs inte når målen. Men flera elever skulle tidigare anstränga sig för att nå de högre målen. De skulle bli bekanta med de högre målen tidigare och på så sätt förstå vad som förväntas.

Att låta elever få betyg sent är att göra dem en otjänst. Flera skulle bli häpna på höstterminen i år 9 och få svårt att hinna jobba ikapp. Det första betyg de skulle få blir det som de preliminärt skulle söka in till gymnasiet på. Orealistiskt och svekfull politik kallar jag det.

Bloggar gör också Peo Wagström

Omprövning av betyg utreds

Sofia Larsens och Centerpartiets förslag om att elever ska ha rätt att ompröva betyg ska nu utredas. Bra. Det ska bli spännande att se vad utredningen kommit fram till om ett år. För övrigt längtar jag till att nya skollagen träder i kraft.

Inflation i betyg - eller god undervisning?

Idag har jag läst handlingar till Utbildningsnämnden och haft borgerlig förgrupp i Stadshuset. Det viktigaste var skolinspektörernas rapporter, sambandet mellan grundskolebetyg och gymnasiebetyg läsåret 2007/08 samt betygens samstämmighet med nationellt prov i år 9 2009.

Några skolor sätter enligt rapporten generellt för höga betyg. Det är lätt att tänka att det måste vara fel på förortsskolorna, som sätter för höga betyg. Någon kanske menar att det går inflation i betygen. Det är möjligt. Men i politikernas ivriga ambition om måluppfyllelse och kunskap kan också följande faktorer göra att elever har högre betyg i år 9 än i år 3, tre år senare:
- Grundskolerektorerna formulerar ofta inför sin personal att det är viktigt att alla elever når målen. Därför hittar lärarna många olika lösningar till bedömningstillfällen.
- Föräldrarna stöttar barnen mer under grundskoletiden med läxläsning och åtgärdsprogram. I gymnasieskolan är det mer eget ansvar som gäller. Det kan också bero på att kontakten mellan skola och föräldrar är bättre.
- Eleverna får inte/väljer bort den undervisning de har rätt till på gymnasiet i form av modersmål, studiehandledning eller svenska som andraspråk, som ju gynnar betygsutvecklingen i övrigt.
- Grundskolan sätter in extrakurser på sportlov, påsklov och sommarlov, som gör att eleven till slut når målen.
- Grundskolan är skyldig att ge många försök till att nå målen.
- Grundskollärarna individualiserar undervisningen och anpassar den till att många elever har ett annat modersmål dvs ger förförståelse och arbetar språkutvecklande, vilket kanske inte görs på samma medvetna sätt på alla gymnasieskolor.
- Eleverna känner sig trygga i sin förortsskola.
- Lärarna har höga förväntningar på sina elever i förortsskolan.
Givet är ju samarbete kring betyg och bedömning skolor emellan. Det är viktigt att frågan utreds, så att inte rektorer och lärare på de grundskolor som sätter högre betyg än deras elever får på gymnasiet tre år senare känner sig dubbelbestraffade.

(S)kolstatistik kontra Skolverkets

Socialdemokraterna i Stockholm stad skriver idag på Brännpunkt om en satsning på skolresultat. Det är underbart att höra att sossarna äntligen inser att det är kunskaperna i form av måluppfyllelse och resultat som är det viktigaste för eleverna. Man tar också ord som konkurrera i arbetslivet i sin mun. De har sammanställt en egen rapport där man väljer ut 43 grundskolor som har fått lägst resultat i Stockholm. Jag har lagt några timmar idag på att betrakta Skolverkets statistik för att genomskåda om det ligger någon fakta i sossarnas artikel. Eller om det bara är retorik.

Lärartätheten ökade i Stockholms kommunala skolor från 8,6 lärare per hundra elever 2006 till 8,7 lärare per hundra elever läsåret 2008/2009, redovisar Skolverket. Antalet pedagogisk personal som arbetade heltid med hundra elever ökade också från 9,1 2006 till 9,2 2008-09, enligt tabellen.

Vad är det vi pratar om egentligen? Jo, antalet elever i procent som har nått målen i kärnämnena (ma, eng, sv/sva) i de kommunala grundskolorna i Stockholm stad.
2006 var de 89,3 % jämfört med rikets 89,5 %
2007 var de 87,6 % jämfört med rikets 89,1 %
2008 var de 88,3 % jämfört med rikets 88,9 %
Går det utför för Stockholms kommunala grundskolor? Nej. Men elevunderlaget för de kommunala grundskolorna har förändrats, menar jag. Om man tittar djupare i statistiken ser vi att en fjärdedel av eleverna i kärnämnet svenska som andraspråk inte når målen. Till skillnad mot 17 och 10 procent några år tidigare. Beror det på att eleverna är omotiverade, undervisningen är dålig och resurserna för knappa? På någon skola kan det vara så. Det kan handla om negativa förväntningar eller att det inte råder trygghet och studiero. Det kan handla om att bara några elever har MVG i svenska som andraspråk dvs slussas för fort vidare ut i svenska, då de egentligen har rättighet till sva. Elever som är modeller för och förebilder i gruppen. Som behåller den höga nivån i arbetstakt och ger input i språket. Men ofta handlar det om att elever har kommit sent och har svårt att hinna komma ikapp sina kompisar i språkutvecklingen och läsförståelsen. De som har ett starkt modersmål, har stor motivation, god hjälp av studiehandledare och starkt stöd från föräldrar klarar sig bra och med lite talang, goda pedagoger och hårt arbete kan de klara att nå målen i svenska som andraspråk på drygt ett år. Men för de elever som är medelsnittselever och kommer till Sverige i årskurs 7-8 är det en nästan omöjlig ekvation att hinna få betyg i alla ämnen inklusive kärnämnet sva på bara några år. Dessa elever borde faktiskt räknas i en särskild statistikkolumn.

Meritvärdet har ökat under Alliansens tid. Med ett perspektiv på individen i fokus gynnar det gruppen. 2008 blev meritvärdet (genomsnittsbetyget) 222 poäng av 320 möjliga i de kommunala grundskolorna. Inte oväntat blev meritvärdet 15 poäng högre i fristående skolor. Året innan, 2007, var meritvärdet för de kommunala grundskoleeleverna 218 poäng. Drygt tio procent över rikssnittet. De stockholmselever som valde att gå i en fristående skola som har valt att rapportera sitt meritvärde till statistikbanken hos Skolverket fick 232 poäng i genomsnitt.
Läsåret 2005-06 var resultatet något högre för de kommunala grundskoleeleverna, 219 p. Elever i fristående skolor fick 234 poäng.

I socialdemokraternas Stockholm 2005 gick 19 % av grundskoleeleverna i en fristående skola. I Alliansens Stockholm har valfriheten ökat. 26 % av stockholmarna väljer en fristående grundskola till sitt barn. Det betyder också att de barn vars föräldrar inte kollar upp fristående alternativ väljer att gå i den kommunala grundskolan.

Lotta Edholm redovisade på sin blogg i maj hur resurserna tack vare Alliansen ökat till skolan: Lotta Edholm

Lite mer Skolverksstatistik:
Andel elever som nått målen i alla ämnen
Fristående Kommunala
2006 77,9 % 74,4 %
2007 77,2 % 74,0 %
2008 79,6 % 73,8 %

Andel elever som blivit behöriga till nationellt gymnasieprogram
Fristående Kommunala
2006 92,7 % 89,3 %
2007 91,3 % 87,6 %
2008 92,1 % 88,3 %
Min reflektion är att 2007 sticker ut i nästan alla dessa tabeller och ligger lägre än övriga år. Min personliga analys är att maktskiftet med omorganisationen påverkade verksamheten. Rektorerna och lärarna ägnade lite mindre tid och hade mindre kraft åt slutbetygsräddande insatser under vårterminen. Men rådande organisation där rektor har större ansvar ska räcka länge och gynna många elevers kunskapsutveckling.

Enligt Stockholm stads brukarundersökningen i år 9 och år 6 för 2009 är eleverna nöjdare med undervisningen.

Det finns i alla fall en sak som talar sitt tydliga språk: Antalet drop-outs i socialdemokraternas stockholmsskolor 2004 var 1,9 %. 2008 var de 0,7 % i fristående skolor och 1,1 % i de kommunala. Enligt Skolverkets statistik.
Jag har bloggat om statistik och meritvärden förut.

Betyg från år 6

I nya skollagsförslaget står ju angivet att betyg ska sättas från höstterminen år 8. Det fick mig att häpna, eftersom betyg från år 6 varit ett vallöfte. Men då jag ställde en fråga till riksdagskansliet fick jag bekräftat att Skolverket fått ett uppdrag att skriva nya kursplaner som sedan ska antas och tas i bruk längre fram. Jag tror att många föräldrar och lärare längtar efter att få betyg tidigare. Det är absolut det bästa för barnen och deras kunskapsutveckling.

Vinster i möjlighet att betygsöverklaga

Det är väl jättebra om elever kan överklaga betyg som de finner vara felaktigt satta. Idag kan de ju begära särskild prövning. Överklaganderätten skulle ju synliggöra lärarnas jobb om att informera om betygskriterier, ge exempel på hur och med vilka kvaliteter målen uppfylls samt att kontinuerligt kommunicera elevernas kunskapsnivåer, vilket sker hela tiden. Bedömningstillfällen i undervisningen som inte är prov skulle dokumenteras lika bra som nu av lärarna. Det som däremot skulle krävas av elever och målsmän är att de informerar sig om kriterierna och vilka som har uppfyllts av eleven, samt hur. Den startsträckan då eleverna sätter sig in i målen är en vinst i sig då det skapar större målmedvetenhet. Lärarna, å sin sida, måste kunna bevisa vad de håller på med - och det kan lärarna. "Ett betyg är en sammanvägning mellan elevens provresultat och agerande på lektionerna", konstaterar Björklund. Jag förstår inte problemet. Om jag som lärare antecknar när elever visar att de når ett mål finns ju bevisen. Det måste ju vara gentemot de bevisen/dokumentationen som överklagandet sker. Känslan av rättssäkerhet skulle medföra extra pondus åt lärarna. Därför är sådana här förslag statushöjande för läraryrket - precis det vi behöver i svenska skolan.

Vari ligger lärarens begåvning?

Igår var jag på Fores och lyssnade till Jonas Vlachos som redogjorde för sin studie om vad som är en bra lärare. Den främsta slutsatsen som jag drar med mig in i politiken är att olika lärare matchar olika elevgrupper. Att svaga elever behöver tydligare ledarskap. Det ger ju ett större mandat till rektorerna att känna frihet kring rekrytering (dock inom behörighetsfältet). Men tex att skolor med låg måluppfyllelse kan uppge i annonserna att föreningserfarenhet är en merit.

I studien resoneras kring "begåvade" lärare som om det vore något medfött, inte uppövat. Ett högt gymnasiebetyg = stor begåvning. Kvinnliga lärare med höga gymnasiebetyg misslyckas efter 10-15 år i tjänsten, enligt studien, vilket är sorgligt, men inte oväntat. Beror det på kulturen i skolan, där det ibland råder en jantelag? Där det av äldre lärare upplevs hotfullt att unga, klipska tjejer kommer med hög ambition och dessutom analytiskt tänkande? Glastaket... Eller ligger det hos kvinnorna själva som har en brist på förståelse för olikheter hos eleverna? Eller att de har otroligt höga ambitioner som inte överensstämmer med verkligheten. Men det sjuka är att män med lika höga betyg når goda resultat i alla elevgrupper! Kan det bero på att kvinnorna i högre utsträckning tackar ja till uppdrag inom skolan utöver lärarbiten för att bli föremål för löneförhöjning? Vi är så många "fröken duktig" runtomkring... Vi ska komma ihåg att betygsskalan som lärarna gick ut med för femton år sedan var en annan; den relativa där det räckte med att vara bäst i klassen för att få en femma. Det handlade om att räcka upp handen, vara tyst i övrigt och ha alla rätt på provet. I dagens betygssystem är kvaliteterna och kunskapskriterierna uppräknade. Examinationsformerna varierar. I ett sådant betygssystem krävs någon form av lyhördhet gentemot elevgruppen och en flexibilitet vad gäller stoffet. Är det nyckeln till framgång? Kan man istället studera lärares drivkrafter och se resultaten däri? Eller handlar det om att de lärare som kan kommunicera sina behov och önskemål med rektor bäst (och kanske är mest lika sin skolledare) också lyckas bäst då de därmed kan känna ett stöd från skolledaren och därmed få en tjänst till nästa år som de gillar och lyckas med och på så sätt når höga resultat? Beror kvinnornas misslyckande på att de är vana att vara bäst i klassen och har svårt att se och acceptera andra kvaliteter? Eller går de in i väggen? Handlar det om den lärare som lyckas skapa goda relationer med föräldrarna till barnen tidigt kan pusha eleverna till höga resultat? Eller om att kontinuitet är viktigt för hög måluppfyllelse. Dvs du undervisar eleverna redan i sjätte klass och följer dem upp till nionde klass så att de känner till hur du bedömer och vad som premieras. Ofta är kvinnliga lärare barnlediga efter några läsår i tjänst då en vikarie tar över och bryter av. Det är inte alltid säkert att den ordinarie läraren får tillbaka sin klass. Sedan undervisar hon några år och är föräldraledig igen. Fast det är ju de manliga lärarna också mellan varven... Eller handlar det helt enkelt om hur duktig läraren är på att bygga relationer i klassrummet - med eleverna och det stoff som man undervisar om? Knäcker man koden i att hitta vilken faktor som gör att en lärare når höga resultat skulle nationen kunna vinna mycket. Mer skolforskning behövs!

Bloggat om detta: Rayman, Rekryteringsbloggen, clekterio