måndag 25 april 2011

Betygsinflation eller bättre undervisning

PJ Anders Linder reflekterar i sin söndagskrönika över betygsinflation.

I Stockholms kommunala skolor rättar inte lärarna sina egna klassers nationella prov. Det är bra, eftersom det då inte föreligger risk för partiskhet när rättningen sker. Mallarna för rättning är ofta mycket tydliga och vid tveksamheter kan professionen höra av sig till provkonstruktören för att få vägledning, vilket är bra.

Det är dock lite av dubbelbestraffning över betygsdiskussionen. Vi politiker önskar se goda resultat och uppmuntrar rektorerna att jobba för ökad måluppfyllelse. Givetvis går rektorerna hem till sina skolor och pratar resultat och betyg, som ska vara kvittot på förbättrad kvalitet i undervisningen. Därför hittar lärare och rektorer nya metoder och erbjuder extra tillfällen för undervisning. Mellan att det nationella provet i svenska/svenska som andraspråk skrivs första veckan i februari och betygssättningen i juni är det minst sexton veckor. Skolorna erbjuder sportlovsskola, påsklovsskola, extralektioner, omprovstillfällen och läxläsning. För att eleverna ska nå målen, som vi vill. Givetvis finns det en andel som lyckas nå målen av envishet, målmedvetenhet och mera tid av både elev och pedagoger. När så sker blir vi misstänksamma.

Professionen arbetar också mer formativt i dag än för tio år sedan, dvs formulerar hur eleverna ska nå målen, genom att visa på kvaliteter och betygsexempel, samt förklara målen ordentligt kring vad som krävs. Det är inte konstigt att de elever som hela tiden har befunnit sig i en målbaserad undervisning lär sig förstå hur och vad man ska göra för att nå de högre målen. Till skillnad mot de som tidigare befunnit sig i en skola som byggde på relativ betygsättning och bara kämpade efter att vara bäst i klassen. Tack vare Alliansens skriftliga, betygsliknande omdömen kan eleverna och föräldrarna se vilka kunskapsnivåer eleverna har nått och hur de kan jobba för att nå nästa.

Den tidigare skolan gjorde att eleverna tävlade mot varandra. Läraren fick ju bara ge några femmor, som var högsta betyg. Idag inser eleverna att man ofta kan samarbeta för att nå de högre målen. Detta studiesamarbete tjänar både elever och lärare på. Läraren kan inte klona sig och den elev som förklarar för andra elever får tillfälle att formulera sina kunskaper muntligen. Språkutveckling sker och kunskap erövras i interaktionen. Flera bedömningssätt än skriftliga prov tillämpas. Eleverna har otaliga chanser att nå målen.

I Stockholm finns det ett antal skolor som ligger högt betygsmässigt jämfört med hur eleverna klarar sig på gymnasiet. Jag minns inte vilka skolor som sticker ut, men vet att de framför allt ligger i förorterna. Tanken om att det är förortsskolorna som sätter för höga betyg ligger nära att greppa. Men tänk om det är gymnasieskolorna som inte förmår att hitta undervisningssätt som tillvaratar förortselevernas erfarenheter, kunskaper och färdigheter. Tänk om gymnasieskolorna inte har en riggning med svenska som andraspråk och läxläsning och studiehandledning som bidrar till att eleverna når målen i läsämnena. Tänk om lärarna i förortsskolorna inte är "snällare" än gymnasieskolornas, utan helt enkelt har verktyg för en planerad stöttning för förortseleverna.

Diskussionen om betygsinflation är egentligen ointressant för tillfället. Mer intressant är vetskapen om att en ny betygsskala med nya kunskapskrav sjösätts i skolorna i höst. För närvarande implementeras kunskapskraven i de nya kursplanerna. Betydelsefullt blir att Skolverket från sommaren publicerar exempel på kvaliteter i elevtexter, samtal, presentationer mm på sin hemsida så att skolorna snabbt kan kalibrera sig kring matriser, bedömningsnivåer mm för att vi ska uppnå en nationell likvärdighet snabbt.

Att varje skola ska sitta och uppfinna hjulet, dvs fastställa bedömningsnivåer är inte försvarbart resursmässigt. Däremot måste varje enskild lärare i sitt ämne sätta sig in i kursplanen och kunskapskraven, samt se över undervisningsmaterial och -metoder, samt det stoff eleverna möter, så att den nya undervisningen innefattar de nya kunskapskraven och är funktionell utifrån den nya läroplanen som betonar att kunskap erövras i ett sammanhang. Det viktiga är att undervisningen blir bättre. Självklart ska den följa aktuell forskning om hur framgångsrik inlärning sker. Självklart ska undervisningen ta sikte på förmågorna och de högre kunskapskraven, men inkludera de elever som knappt når de lägsta kunskapskraven. Utbildning är vägen till individens frihet och ett bättre samhälle där alla kan växa.

Etiketter: , ,

0 Comments:

Skicka en kommentar

<< Hem

Design: Denna blogg är skapad av Daniel Runvik | Foto: Christina Bodelsdotter