Se individen istället för prata om klass

Anna Dahlberg skriver en ledare i dagens Expressen, där hon kritiserar Löfven för att inte föra en politik som främjar jämlikhet och minskade klyftor. Dahlberg menar att det är dags att börja prata om klass.

Dahlberg har uppenbarligen inte följt debatten i Stockholms kommunfullmäktige, vilket hon inte kan klandras för eftersom hennes uppgift är att hänga med i och kommentera riksdebatten. Men i stadsfullmäktige pratar vänsterflanken gärna om klass och klyftor för att försöka sätta en bild av att samhällsutvecklingen går åt fel håll och att inget görs. Jag har vid några tillfällen försökt att få dem att definiera vad de menar, men det blir inte några definitioner. Man fnyser och riskerar att osynliggöra utanförskap som finns i stadsdelar som man betraktar som generellt välmående. Man måste titta på siffrorna bakom och definitionerna av begreppen innan man svänger sig med "klass" och "klyftor". Jag bedömer uttrycken vara väldigt riskabla och starkt politiserade eftersom man stämplar folk och tenderar att dela in människor i fack som det är svårt att ta sig ur. Direkt när man etiketterar en människa med att tillhöra en viss klass gör man det också svårare för den personen att se sin individuella potential. Jag vill att det ska vara viktigare vart man vill än var man kommer ifrån.

Dahlberg skriver också att utvecklingen i skolan går åt fel håll. Hon har rätt i att det inte är acceptabelt att femton procent av Stockholms niondeklassare inte blir behöriga till gymnasiet. Vi ska komma ihåg att kraven på behörighet har höjts under Alliansens tid - från tre godkända kärnämnen till godkänt i minst åtta ämnen. Den politik som Alliansen för har som syfte att råda bot på att inte de unga är behöriga till gymnasiet. Dels ser vi att en del av dessa är nyanlända. Det behövs ett bättre mottagande, validering av kunskaper, höga förväntningar och rätt stöttning. Därför har Utbildningsnämnden beslutat om att inrätta en mottagningsenhet som kan ta emot de nyanlända eleverna på bästa sätt. Denna organisation riggas just nu. Dels ser vi att den låga måluppfyllelsen gäller vissa skolor med tuffa förutsättningar i förorten. Därför beslutade vi i verksamhetsplanen för 2013 att de femton skolor som har lägst måluppfyllelse kommer att få extra stöd i form av de resurser som finns på förvaltningen, där bland annat coachning och handledning är två åtgärder. Vi har konstaterat att det inte duger med "more of the same", utan att det måste till nya insatser som kan leda till högre måluppfyllelse. Något som Centerpartiet ständigt jobbar för är tidiga insatser där läskunskaperna är nyckeln.

Maria Ludvigsson kritiserar Dahlberg för att hamna fel i analysen: Det är inte klyftorna som gör det När det gäller skolvalet har det givit förortens ungdomar möjlighet att söka sig bort från sin närmaste skola. Så länge skolplatserna är fler än antalet elever är det ett väldigt demokratiskt sätt att ge makten till människorna.

Jag tycker att diskussionen om RUT-avdrag för läxhjälp är lite enkelriktad från vänsterhåll. Genom att göra det billigare med läxhjälp kommer fler att ha råd med det. Ambitiösa studenter från fattiga familjer kan nu få chans till extrajobb. Det kommer säkert också vara organisationer som gör det möjligt för människor att köpa läxläsningscheckar till familjer som är i behov av stöttning. Alltså kan läxläsningsverksamhet bli någon form av civilt fördelningssystem av resurser. Givetvis ska inte RUT-läxläsning ersätta de stödinsatser som skolan måste sätta in. Men nog kan det vara en möjlighet för familjer att avlastas i vardagen och att fokusera roligare form av stöttning som tex högläsning. Och det är en ytterligare chans för den som har svårt med matematiken - att kunna köpa hjälp som man inte tidigare har kunnat. Sedan kan man ju ha sina åsikter om en reform som riktas mot att vem som helst ska bli behörig i att hjälpa till med läxor, när läraryrkets status egentligen behöver höjas. Fast som det ser ut idag överlåts ju det mesta av läxläsningen till föräldrar som inte alls är utbildade pedagoger. Jag tycker ändå att reformen är bra eftersom den fokuserar mer kunskap - som Sveriges elever behöver.

Dilsa Demirbag-Steen skrev igår i GP om hur hennes initiativ Berättarministeriet kan bidra till att stärka barns språk, självkänsla och samhällssamhörighet. Snart startar man i Husby: Orden kan bryta sociala arvets bojor Det är ett viktigt arbete som ger ett mervärde för barnen. Intressant är när det offentliga samverkar med näringsliv och civilsamhälle på detta sätt. Det ska bli spännande att följa arbetet och även se hur det positiva kan spilla över på ungdomarnas måluppfyllelse i skolan.

Hur resultaten i skolan höjs

Idag deltar jag i ett frukostseminarium hos Dagens Samhälle. Rubriken är "Har Sverige världens sämsta lärare?" Man pekar på det låga söktrycket till lärarutbildningarna. Man konstaterar att resultaten minskat. Bertil Östberg visar i en motbild vad Alliansen har genomfört för reformer. Han nämner lärarlegitimation, karriärtjänster, individuell lönesättning, Lärarlyftet som nu fokuserar lärare som undervisar i ämnen som de inte är behöriga i. En obligatorisk rektorsutbildning har införts. Resurserna till Skolinspektionen har höjts. Östberg menar att undervisningen måste förbättras och förändras. Där ska man ge statligt stöd för ett tusental duktiga matematiklärare ska kunna coacha sina kollegor i att utveckla undervisningen i kollegierna. Det ska också finnas webbmoduler som lärarna kan ta stöd av. Han menar att vi måste göra mer för att vända svensk skola. Vi måste givetvis se problemen, men se framåt.

Eva-Lis Siréns budskap är mycket tydligt. Vi har ett gemensamt problem, nämligen att få fler att söka till lärarutbildningen, samt att höja kvaliteten och resultaten i skolan. Hon menar att vi alla tillsammans måste ta på oss ledarkappan. Dessutom menar hon att vi ska ha en lärarstrategi med rätt lärare på rätt plats med rätt lön.

Gunvor Engström från Friskolornas Riksförbund menar att man måste visa positiva exempel som kan smitta av sig, att lärarna måste känna stolthet över det som de gör och att man måste fokusera möjligheterna över att öka resultaten. Tillit nämns som viktig faktor för att få lärarna att tro på sig själva och lyckas höja resultaten.

Det är en intressant frukost. Om vi nu ytterligare fokuserar undervisningen och kvaliteten i klassrumstiden kan resultaten höjas. Därför måste vi i Stockholm även fortsatt ha höga mål för Utbildningsnämndens verksamhet. Med höga förväntningar och rätt stöttning kan varje elev nå målen.

Stressig skoltid kräver starka lärare

Jag ser i DN att Maciej Zaremba nu observerar och reflekterar över den svenska skolan. Han har satt sig i skolbänken. Det handlar alltså om att hålla utkik efter artikelserien "Hem till skolan". Samtidigt bävar jag inför att läsa om lärare som inte håller måttet, stressade rektorer eller en organisation som krackelerar. Skolan behöver inte fler domedagsprofetior eller utdömda lärare. Skolan behöver känna sig stärkt. Lärarna måste få känna att de lyckas. Det behövs inte fler uttalanden om att alla lärare är kassa för att någon har sett ett avsnitt av "Klass 9a".

Just nu är den mest stressade period man kan tänka sig för lärare och rektorer. Nya läroplaner och kursplaner ska implementeras, samtidigt som den ordinarie undervisningen bedrivs och elevvård under mars intensifieras, skriftliga omdömen skrivs, nationella prov rättas, budgetunderlag inför hösten har kommit med tanke på att eleverna just valt skolor, varefter tjänstefördelningar kommer i slutet av april.

Den som ålägger lärare och rektorer fler uppgifter just nu eller den som kommer med hård kritik mot skolan just nu gör det mycket olägligt. Våra lärare och rektorer kämpar. Givetvis ska varken skolpolitiken upphöra eller kritiken tystna. Men det behövs också motbilder och positiva exempel för att våra fantastiska lärare ska orka genomföra allt det nya som vi vill.
Uppdaterat: Johannes Åman skriver dock en intressant, nyanserad kolumn om skoldebatten.

Lärarlegitimation höjer lärarstatusen

Idag förväntas riksdagen besluta om lärarlegitimation. Tyvärr skriver två moderater ner reformen på SvD Brännpunkt idag.

Alliansens skolpolitik handlar om att höja statusen på undervisningen och lärarnas yrkesroll. Lärarlegitimationen är en del i den statushöjningen. Det ska spela roll att ha en utbildning. Det spelar roll i det praktiska arbetet om du har behörighet då du ska resonera kring måluppfyllelse, didaktik och att sätta betyg. Du kan säkert vara en naturbegåvning i klassrummet i form av en god ledare med social kompetens som lyckas hantera besvärliga situationer och motivera elever, vilket slår alla pedagogiska diskussioner som helst. Men läraryrket är i praktiken så mycket mer än att glänsa i klassrummet. Det handlar om att föra resonemang med föräldrar och elever, att hålla deadlines för åtgärdsprogram och IUP, att se nästa steg i ett barns kunskapsutveckling samt att lyckas sovra i stoff och metoder utifrån kursplanerna. Läraryrket är både ledarskap och ämne.

Jag anser att lärarlegitimation kommer att underlätta för rektorer att anställa personal, men också vara en fingervisning för studenter och högskolor i vem som verkligen är lämplig eller inte och därmed vilka metoder och förhållningssätt som är gångbara eller inte. Det rimmar också väl med Alliansens ambition att ha 100 % behöriga lärare.

Sverige behöver lärare som lyckas

Maud Olofsson föreslog i en intervju igår att elever ska betygsätta sina lärare. Idén har framförts tidigare av Centerpartiets Sofia Larsen och Anders Flanking. Jag har tidigare skrivit att förslaget är bra och skulle vara verkningsfullt för att öka dialogen kring vad kvalitet i undervisning är.

Johannes Åman kommenterar förslaget om betygsättning av lärare i sin kolumn idag. Han beskriver hur systemet fungerar på universiteten i USA. Jag har inte tagit del av några rapporter kring förslaget och skulle med intresse läsa om kommuner där sådant har skett.

Syftet måste vara att fokusera på kvaliteten, som en ytterligare åtgärd. Skolan är målstyrd. Eleverna ska visa att de har nått målen/kunskapskraven. Fokus måste vara på en verkningsfull undervisning där vi tittar på vad som ger resultat, dvs kunskaper, dvs inlärning. Elever är smarta. De vill nå målen och lyckas. Lärare jobbar hårt i klassrummen, men alltför ensamt. Lärandet om lärandet måste spridas mellan klassrum, ty det är ju också det som gör läraryrket så spännande - att som lärare höja sin egen nivå genom att tillsammans med kollegor och eleverna hitta nya metoder som gör att fler når målen.

Ett betygsättningssystem eller utvärderingsarbete av lärare handlar inte om att lärare ska hängas ut eller jämföras med varandra, utan om att fokusera på kvaliteter - vad kan Lärare 1 lära av Lärare 2? På vilka sätt behöver lärarna på skolan ge varandra stöd för att i gemensamt arbete ta sats och nå lite högre? Vi måste börja se och benämna styrkan i lärarkollegiet, samt att rektor tar ansvar för att leda den gruppen, såväl pedagogiskt som visionärt.

Risken med att vi politiker talar mer om måluppfyllelse är att rektorer och lärare känner sig tvingade att nå målen och sänker nivån. Det är inte bra för eleverna och samhället i längden. Men när skolor ger elever fler lektioner eller anpassar undervisningen till de olika elevgrupperna, hittar nya metoder, samt tar till sig forskning om framgångsrika skolor mm - då är talet om måluppfyllelse viktigt. Offentlig sektor får aldrig glömma sitt uppdrag!

Sverige behöver ha lärare och elever som lyckas. Då måste vi också prata om vad som ger kvalitet i olika klassrum. Det är väl högst rimligt att elever - som möter sina lärare varje dag - får säga vad de tycker att deras lärare lyckas med, samt vad som kan förbättras i relation till högre måluppfyllelse.

Lättare få lärarlegitimation

I onsdags rapporterades att Utbildningsdepartementet lyssnat till kritik som uppkommit kring lärarlegitimationen. Det ska vara möjligt att få lärarlegitimation om man är utbildad lärare och har arbetat som lärare, men kanske är frånvarande från verksamheten.

Enligt en uträkning skulle annars 30 000 lärare drabbas och få göra om sitt introduktionsår, vilket skulle vara en märklig situation för både den lärare som kommer tillbaka till yrket efter uppehåll och för den som skulle agera mentor till en kunnig lärare. Desto viktigare blir det för den lärare som tar en paus att hålla sig uppdaterad kring reformer, forskning och kunskapsdiskussioner.

Det är viktigt för skolverksamheten (läs: eleverna) och för läraryrket att de som väljer att ta en paus vågar göra det. Annars är det åter ett sätt att låsa in lärare som skulle behöva göra något annat.

Reflektorium, Tysta tankar bloggar

Lärarlegitimation kan höja lärarstatus

Regeringen har idag lagt fram ett förslag om att införa lärarlegitimation. Förslaget har varit ute på remiss i kommunerna. Lärarlegitimation är ett led i att höja statusen för läraryrket. Något som Centerpartiet drivit länge.

Systemet föreslås införas 2012 och innebär att rektorerna måste anstränga sig att hitta behöriga lärare. Legitimationen ska utfärdas efter genomgången utbildning och ett introduktionsår, samt ska givetvis kunna dras in.

Tack vare att Alliansen har blivit omvald kan dessa förslag bli verklighet. Något som gör vardagen bättre för lärare och elever i skolorna. Behörigheten hos lärare är av betydelse. Kanske inte alltid i relationsskapandet med elever, men absolut vid betygsättning, vid samtal kring och utvärdering av kunskaper, lärprocesser och vid bedömning. Björklund menar dock att arbetsrätten går före behörigheten, vilket jag ställer mig ytterst frågande till. Kompetens är kompetens och måste värdesättas före antalet anställningsår. Allt annat blir hyckleri i ett arbetsrättsligt krameri.

Helene Odenljung, Jenny Löwerot och C i Dalarna bloggar också.

Lärarleg höjer status för lärare

Vallöfte efter vallöfte infrias. Idag publiceras våra fyra allianspartiledare på DN debatt om att läraryrket ska kvalitetssäkras och att en lärarlegitimation ska införas 2010. Med ett introduktionsår med en mentor kan man få sin legitimation. Framför allt handlar det om betygssättning, något så viktigt, som det krävs kunskap och erfarenhet av att göra bra och rättssäkert. Betygssättning är en myndighetsutövning som sker en gång i halvåret, men är en process utifrån de kunskapskriterier som riksdagen beslutat om.

Detta är ytterligare ett sätt att höja statusen för behöriga lärare, som besitter en kompetens som obehöriga inte gör. Ett sätt att synliggöra en tyst kunskap. Ett sätt att formalisera introduktionsåret ytterligare och visa på att man inte är färdig i sitt ämbete då man tagit examen från Lärarhögskolan.

Min fröken Gun

Vilken av alla lärare har betytt så mycket som ens första? Min, fröken Gun, hade blivit 74 år idag. Hon begravs tyvärr idag, på sin födelsedag. Mina tankar går till maken och dottern med familj. Här är min nekrolog ur en lågstadieelevs perspektiv:

"Gun Tegstam, Norrtälje, har avlidit i en ålder av 73 år. Närmast anhörig är maken Gunnar och dottern Marie. Gun Tegstam var lärare till yrket och blev 1979 lärare för klass 1d på Sävstaskolan i Vingåker.

Gun var en kunnig och uppskattad lärare. Hon lärde oss läsa på talets grund. Vi i gula förmiddagsgruppen fick skriva meddelanden på blädderblock till blåa eftermiddagsgruppen. Vi fick veckans ord, skrev händelseböcker om utflykter till brandstationen eller då någon förälder medverkat. Vi gjorde grupparbeten om rymden, collage och fick lägga en tand i ett glas coca-cola för att se hur lång tid det tog för den att fräta sönder. Vi satt i ring och kärnade smör. Vi åkte buss till Dockmuséet i Katrineholm och på torget köpte Gun en kronärtskocka som hon tillagade på en kokplatta i klassrummet. Hon läste högt om personer med funktionsnedsättningar eller som satt i fängelse. Men vi hade också roliga timmen på fredagar, hon lärde oss dansa, lurade oss den första april och vi spelade kicka-med-boll på gymnastiken.

Gun såg varje elev. Varje morgon stod klassen i ett led i korridoren. Hon tog i hand, sa god morgon och mötte vars och ens blick. Hon höll på reglerna. Vid en brandövning hade alla andra elever fått ta på sig skorna. Bara 1d stod i strumplästen i duggregnet.
Gun utövade elevinflytande i form av klassråd. Jag var ordförande vid första tillfället. Och då jag under röstningen kommenterade att den elev som var lite retad sträckte upp handen dåligt sa hon till mig på skarpen så att jag minns skammen än idag.
På samma sätt jobbade Gun med hygien. Vi satt i ring och fick sträcka fram våra händer för inspektion. Jag fick underkänt då jag hade en sorgrand och nagellacksrester. Medan en elev med vårtor fick beröm för god hygien. Gun hade god kontakt med föräldrarna och vårdade den. Hon ringde gärna hem ibland när något positivt hade hänt. Det var ett sätt att få med sig föräldrarna och på så sätt även oss barn.

På hösten i tredje klass samlade Gun eleverna i en ring. Maken Gunnar hade fått ett arbete i USA och Gun skulle flytta med. Där deltog hon i skolarbetet i en skola i Houston och skapade en trend att lärare kunde bära jeans. Hon höll kontakt med sin gamla klass.
Vid hemkomsten fortsatte Gun lärarbanan i Uppsala tills pensionen. Då vi i höstas möttes på
hennes guldbröllopsdag var det samma knarrande röst och samma skratt.

Gun är borta, men hennes arbete består. Minnet av henne lever kvar i så många av hennes elever, som liksom jag säkert känner att vi fick en god kunskapsgrund att stå på, en skoltrygghet och en bekräftelse som individer."

Hållbar lärarutbildning

Så har jag för första gången i min politiska gärning fattat beslut. Jag är ju ersättare i Utbildningsnämnden och ersättare i KSL:s utbildningsberedning. Men idag var Alliansen fyra och sossarna bara EN! på utbildningsberedningen, så jag tjänstgjorde. Visst, jag har ju kunnat påverka ändå. Att föredragande tjänsteman berättade att det yttrande som vi la förra mötet hade antagits av universitetet och tolv kommuner kändes ju bra, då jag på sittande möte fick in en punkt om vikten av samverkan kring VFU (lärarpraktik) med fristående skolor. Känslan av att kunna påverka i en riktning jag tror på är häftig!

Idag var det Sigbrit Frankes utredning kring lärarutbildningen som var föremål för beslut. Det är viktigt att vi inte befäster flumskolan och har det lite hipp som happ. Det är viktigt med lärarbehörighet inom både ämne och didaktik. Därför la Alliansen ett yttrande om att vi vill ha en grundlärarutbildning för år 1-3 och 4-6. Därefter en ämneslärarutbildning för år 7-9. Vi gick alltså på utredningens förslag. Om du vill ska du kunna få läsa till behörighet för ett tidigare eller senare stadium. Den mjuka övergången kommer ju ändå att bli av då det finns ett antal lärare ute i verksamheten som redan är utbildade att undervisa år 1-7 eller år 4-9. Det viktigaste argumentet, anfört av Lotta Edholm (fp), är att den som undervisar eleverna också ska sätta betyg på dem. Jag menar att läraren då får ett kvitto på sitt arbete dvs själva undervisningen, genom att sätta betyget i årskurs 6. Det blir inte någon annans problem att eleven inte når målen. Det kommer också att sätta press på rektorer på tidigarestadierna att verkligen reagera och sätta in resurser i tid. Det blir myndighetsutövning för grundlärarna för årskurs 4-6. Det är bra, för ofta har de lärarna extra god och nära kontakt med föräldrarna, vilket kan leda till ett förtroendefullt samtal kring elevernas kunskapsnivåer.

Vari ligger lärarens begåvning?

Igår var jag på Fores och lyssnade till Jonas Vlachos som redogjorde för sin studie om vad som är en bra lärare. Den främsta slutsatsen som jag drar med mig in i politiken är att olika lärare matchar olika elevgrupper. Att svaga elever behöver tydligare ledarskap. Det ger ju ett större mandat till rektorerna att känna frihet kring rekrytering (dock inom behörighetsfältet). Men tex att skolor med låg måluppfyllelse kan uppge i annonserna att föreningserfarenhet är en merit.

I studien resoneras kring "begåvade" lärare som om det vore något medfött, inte uppövat. Ett högt gymnasiebetyg = stor begåvning. Kvinnliga lärare med höga gymnasiebetyg misslyckas efter 10-15 år i tjänsten, enligt studien, vilket är sorgligt, men inte oväntat. Beror det på kulturen i skolan, där det ibland råder en jantelag? Där det av äldre lärare upplevs hotfullt att unga, klipska tjejer kommer med hög ambition och dessutom analytiskt tänkande? Glastaket... Eller ligger det hos kvinnorna själva som har en brist på förståelse för olikheter hos eleverna? Eller att de har otroligt höga ambitioner som inte överensstämmer med verkligheten. Men det sjuka är att män med lika höga betyg når goda resultat i alla elevgrupper! Kan det bero på att kvinnorna i högre utsträckning tackar ja till uppdrag inom skolan utöver lärarbiten för att bli föremål för löneförhöjning? Vi är så många "fröken duktig" runtomkring... Vi ska komma ihåg att betygsskalan som lärarna gick ut med för femton år sedan var en annan; den relativa där det räckte med att vara bäst i klassen för att få en femma. Det handlade om att räcka upp handen, vara tyst i övrigt och ha alla rätt på provet. I dagens betygssystem är kvaliteterna och kunskapskriterierna uppräknade. Examinationsformerna varierar. I ett sådant betygssystem krävs någon form av lyhördhet gentemot elevgruppen och en flexibilitet vad gäller stoffet. Är det nyckeln till framgång? Kan man istället studera lärares drivkrafter och se resultaten däri? Eller handlar det om att de lärare som kan kommunicera sina behov och önskemål med rektor bäst (och kanske är mest lika sin skolledare) också lyckas bäst då de därmed kan känna ett stöd från skolledaren och därmed få en tjänst till nästa år som de gillar och lyckas med och på så sätt når höga resultat? Beror kvinnornas misslyckande på att de är vana att vara bäst i klassen och har svårt att se och acceptera andra kvaliteter? Eller går de in i väggen? Handlar det om den lärare som lyckas skapa goda relationer med föräldrarna till barnen tidigt kan pusha eleverna till höga resultat? Eller om att kontinuitet är viktigt för hög måluppfyllelse. Dvs du undervisar eleverna redan i sjätte klass och följer dem upp till nionde klass så att de känner till hur du bedömer och vad som premieras. Ofta är kvinnliga lärare barnlediga efter några läsår i tjänst då en vikarie tar över och bryter av. Det är inte alltid säkert att den ordinarie läraren får tillbaka sin klass. Sedan undervisar hon några år och är föräldraledig igen. Fast det är ju de manliga lärarna också mellan varven... Eller handlar det helt enkelt om hur duktig läraren är på att bygga relationer i klassrummet - med eleverna och det stoff som man undervisar om? Knäcker man koden i att hitta vilken faktor som gör att en lärare når höga resultat skulle nationen kunna vinna mycket. Mer skolforskning behövs!

Bloggat om detta: Rayman, Rekryteringsbloggen, clekterio

Nej till hemundervisning - ja till skolplanen!

Jag gick aldrig på dagis. Vi bodde på landet och mina föräldrar jobbade i hemmet. Kyrkans barntimmar på fredagar var nyttigt: Sitta i ring, ta instruktioner och leka på andras villkor. Att börja förskolan som sexåring var stort. Jag beundrade mina fröknar, lyssnade och testade saker som inte mina föräldrar kunde. Lärde mig att samarbeta med andra barn. Framför allt insåg jag att vårt hem inte var världens centrum. Att man kunde tänka på andra sätt än min familj gjorde.



Enligt dagens DN spår forskare att hemundervisningen ska öka. På vems villkor sker hemundervisningen? Föräldrarnas eller barnens? I Utbildningsnämnden har vi haft tre ärenden om hemundervisning. Vi har avslagit samtliga.



Argumentationen är enkel: För att få gedigna, allsidiga kunskaper krävs behöriga lärare och olika kunskapskällor som bearbetas med variation. För att lära sig samarbeta, förhandla och kompromissa krävs klasskamrater. För att bli kritisk och kunna tänka fritt måste man också göra sig fri från andras tänkande dvs sina föräldrars. Och för en liberal måste individens fria tanke vara större än föräldrarnas valfrihet, tänker jag i denna fråga.



Idag diskuteras och klubbas förhoppningsvis en ny skolplan på kommunfullmäktige i stadshuset. Jag har varit med och påverkat den.
Det känns stort.