Våldet är vidrigt, men heja civilsamhället

Det är hemskt att höra om hur Stockholms förorter brinner och om hur våld och vandalisering härjar i vår vackra stad. När en del av staden inte mår bra påverkar det givetvis resten av invånarna. Det är olagligt att kasta sten, bränna bilar och hota. Det skapar oro och rädsla. På samma sätt som det är olagligt att ropa rasistiska tillmälen. Självklart måste räddningstjänsten få arbeta ostört med sina uppgifter för att rädda liv och egendom. Givetvis ska inte dessa drabbade förorter stämplas i negativ bemärkelse. Personerna som begår de kriminella handlingarna bär ansvaret. Om de är minderåriga bär också föräldrarna ett tungt ansvar. Som förälder har man ansvar att hålla barnen hemma på kvällarna i ett sådant här läge.

Jag tror att det vore bra om Alliansen och oppositionen gör gemensam sak av att visa att våld och upplopp inte är acceptabelt och måste få ett slut. Jag tror att oppositionens eviga snack om ökade klyftor och hur dålig staden är skapar en frustration. I kommunfullmäktige förekommer ofta debatter där kontentan av oppositionens kritik är att förortens folk är förlorare. Ren och skär svartmålning. Vem vill jämt och ständigt höra att man är en loser? Även i gårdagens SVT Debatt påpekade ytterstadsborgarråd Joakim Larsson att antalet ungdomsgårdar på Järvafältet blivit fler än vad de var 2006. Denna sakupplysning sveptes snabbt bort.

Civilsamhället på Järvafältet är fantastiskt med sitt engagemang i nattvandringar. Sanna Rayman gör en fin sammanfattning av flera positiva exempel. Viktig är informationen på stadens hemsida om läget i Husby; om öppettider hos ungdomsgårdar och fältassistenternas arbete. Men var finns informationen på Stockholm stads hemsida där man som frivillig kan gå in och anmäla sig inför natten? Vilket nummer kan man ringa om man som förälder, kompis, medresenär eller lärare vill tipsa om planer som man har hört inför kommande natt?

Det är så tråkigt att höra att ungdomar hellre tar en risk när de begår en kriminell handling än att satsa på skolan, läsa, jobba extra, engagera sig i föreningslivet eller träna. Att säga att "det finns inget för dessa ungdomar" är felaktigt. Föreningsliv, företagande och utbildning står öppet för dessa som för alla andra. Lärare och rektorer arbetar varje dag med elevvårdskonferenser och värdegrundsarbete för att få alla elever att agera demokratiskt. Förebilder i vardagen är viktiga och kan säkert bli fler. Det är viktigt att media rapporterar från händelserna, men lika viktigt att staden har en mediastrategi (som jag skrev bla här) för sina sårbara områden där positiva händelser och verksamheter synliggörs medvetet och regelbundet.

Det är troligt att individerna som begår dessa övergrepp mot samhället inte har så mycket att förlora när de väljer att agera olagligt. Trots att de troligen inte har så mycket har de ändå så mycket att förlora. Det blir svårare att få referenser och därmed arbete eller sommarjobb. Deras ort får ett oförtjänt dåligt rykte. De riskerar rättegång och domar, som inte underlättar för att uppnå ekonomisk frihet och självständighet. En viktig slutsats från Nordin är att unga vuxna mellan 18-24 år måste nås snabbare och få möjlighet till lärlingsplatser eller dylikt.

Skolan gör mycket, men kan säkert på sina håll bli ännu mer verklighetsförankrad med tal om vikten av referenser, kontakt med näringsliv som kan ge elever mentorer. Lärare och rektorer kämpar tillsammans med föräldrarna för att eleverna ska nå målen. Men den allmänrådande synen på att jobb är något "man får" måste också förändras. Jobb skaffar man sig eller skapar man sig. Stadens satsning på sommarjobb är viktig för unga på Järvafältet. En ytterligare satsning skulle kunna vara att ge föreningslivet ytterligare möjlighet att anordna barn- och ungdomsverksamhet under sommarlovet. Då blir det fler lokala förebilder och samtidigt verksamhet för de unga. Ungdomsledarna kan få möjlighet att marknadsföra verksamheten i skolan för att lära sig kommersialisering.

Johan Hedin bloggade bra häromdagen om upploppen. Christian Ottosson från Huddinge uttalade sig kring bland annat polisens arbete och trygghetsarbete generellt. Sten Nordin skriver om trygghet.
Uppdatering 25 maj: Lotta Edholm sammanfattar Stockholms ytterstadssatsningar här.

Brommapojkarna utbildar för framtiden

Igår hade jag förmånen att få träffa Ola Larsson som är anställd som akademiansvarig för den sjuttioåriga fotbollsklubben Brommapojkarna. Klubben startade sin verksamhet vid Ängbyplan, men huserar sedan 1994 vid och på Grimsta IP. Om man ser till antal lag som spelar seriespel är klubben Europas största. Medlemsmässigt är 5000 personer medlemmar i klubben, varav 1200 damer. Av hela medlemsantalet är 4100 spelare.

95 % av klubbens verksamhet är gräsrotsfotboll, sk breddverksamhet. När flickor och pojkar börjar spela är det ofta i 6-8-årsåldern i knatteskolan. I åttaårsåldern går barnen över i lag, där pojkarna formar cirka 30 lag och flickorna 10 lag. Den verksamhet som Ola ägnar sig åt är den elitförberedande verksamheten som kallas Akademin, dvs 5 % av Brommapojkarnas verksamhet. Brommapojkarna kan inte köpa till sig vassa spelare, utan deras strategi är att utbilda spelare till att bli bäst i Sverige.

BP har ett mycket intressant skolsamarbete med Alviksskolan och Bromma Gymnasium på elitförberedande nivå. Klubben rekommenderar nämligen sina spelare att gå på Alviksskolan från klass 4 och i Bromma Gymnasium under gymnasietiden. Då går det att arrangera fotbollsträningar även under dagtid. Ola berättar om ett nära samarbete med lärare och mentorer. Förståelsen och respekten för varandras verksamheter, samt stödet skolan och laget ger varandra gör att elevernas studieresultat förbättras. Det viktigaste är alltid för eleverna att sköta skolan, men tack vare samverkan uppnås en win-win-situation och positiva spiraler där tränarna är viktiga förebilder för spelarna.

Varje termin träffar Ola varje ledare två gånger. Tillsammans upprättar de individuella utvecklingsplaner som sträcker sig tre år framåt. Under två veckor varje år observerar Ola varje tränare. Han träffar ledarna före och efter träningarna för att få dem att reflektera över sitt ledarskap och att coacha dem till att bli ännu bättre. Tränarna får vara med och skapa klubbens utbildningsmaterial. En gång i veckan hålls ett akademimöte. Varannan vecka föreläser ledarna för varandra om olika teman. Varannan vecka diskuteras olika uppgifter eller case som kan utveckla ledarna. En av visionerna för BP är "Vi vill kunna utveckla varje individuell spelare och ledare till sin fulla potential."

Ola förklarar för mig att 40 % av de som deltar i en startelva för ett akademilag för 15-åringar blir yrkesfotbollsspelare eller -tränare. På så sätt menar han att detta är en form av yrkesskola. De som inte kan livnära sig på fotboll ska ändå få viktiga upplevelser som får dem att växa på vägen. Ledarna får också skriva under ett avtal där de förbinder sig till att tillämpa justa värderingar i laget.

Brommapojkarna har totalt 700 ideella ledare varav 70 utbildas varje år. Det är ett viktigt föreningsarbete där unga utbildas i ledarskap och får vara förebilder för andra unga. Det är också ett viktigt hälsoarbete då många unga engageras inom idrotten och i en drogfri verksamhet. Jag är riktigt imponerad över arbetet som Brommapojkarna bedriver och hoppas laget kan utvecklas till sin fulla potential. Kanske genom att medvetet börja arbeta med jämställdhet, som vi egentligen inte berörde under samtalet, men det är en annan fråga som klubbens medlemmar själva måste driva om behovet finns.

Skolpoliser förebilder för barn och vuxna

I måndags hade jag förmånen att träffa en lärare på Johannes skola, Margareta Kastby, som organiserar skolpolisarbetet.

Det är i Stockholm frivilligt som skola att ingå i skolpolisprojektet. Skolpoliser har funnits på Johannes skola sedan 1953 då dessa infördes i Sverige. Det är alltid de äldsta barnen på skolan som på vårterminen innan sexan får en utbildning på fyra lektioner, dels av Margareta, dels av trafikpolisens kontaktperson. De förhörs också muntligen av trafikpolisen. Totalt tolv elever arbetar som skolpoliser. Eleverna står vid ett övergångsställe tre och tre mellan kl 08.00 och 08.20. Man är skolpolis var tredje vecka. Skolpoliserna har särskilda riktmärken för när det är okej att släppa över barnen.Margareta är med och stöttar i fallande skala.

 På det första föräldramötet på hösten deltar Margareta för att informera föräldrarna och söka deras stöd för att promenera med barnen den föreslagna vägen så att arbetet blir enkelt för skolpoliserna och lätt för barnen att klara av att gå på egen hand senare.

Skolpoliserna arbetar ideellt, men blir uppskattade med fika, biobesök osv, vilket är betydelsefullt att framföra i sammanhanget. Jag tycker att det är ett viktigt arbete som Margareta och hennes kollegor gör. Dels medvetandegör det barnen om trafikregler, dels får barnen hjälp med att gå över gatan. Föräldrarna blir säkerligen påverkade positivt och jag kan tänka mig att det blir en lugnare miljö.

Potential i kvinnors företagande

Sakine Madon går till angrepp mot regeringens och Maud Olofssons arbete för företagande bland kvinnor. Jag känner inte till de citat som Madon anför kritiken mot:
"Det fortsätter med direktiv om att våga följa hjärtat, skratta ofta och att "vara en gåva till världen". Det hela kryddas med den sistnämnda principen "vi är andliga varelser på en mänsklig resa"."

Det är svårt och oönskat att definiera "kvinnligt företagande" eller "feminint företagande". Sådana epitet snarare låser in människor, än att göra dem fria. Om vi kallar tjänstesektorn för en kvinnlig sektor låser vi in kvinnor och stänger även ute män, vilket vi ju inte vill. Vi kan däremot säga att andelen tjänsteföretag som drivs av kvinnor ökar (från 27 % år 1996 till 32 procent år 2008 enl Tillväxtanalys, nyföretagsstatistiken 2008). På samma sätt som vi inte bör benämna vård och omsorg som en kvinnlig bransch. Däremot kan vi konstatera att drygt 70 000 av de 90 000 anställda inom vård och omsorg i Stockholms län är kvinnor, enligt SCB.

Företagande i Sverige är inte jämställt. 23 % av företagarna i Stockholms län är kvinnor, enligt Tillväxtverket. Men 60 % av Nyföretagarcentrums kunder är kvinnor. Det finns alltså en potential att nå en jämställdhet på företagssidan. Men hindren måste identifieras.

Jämställdhet är en demokratifråga. Den ska inte kvoteras fram, utan växa fram av människors fria vilja. Visionen måste vara att människor oavsett kön får leva och verka i frihet - med samma förväntningar från omgivningen och samhället. Det är då män och kvinnor kan ha samma möjligheter och skyldigheter. Det är underifrån människor av fri vilja väljer att bryta mönster. Men ledarskapet måste gå före. Vi behöver förebilder, som visar att det är möjligt att kombinera barn och karriär, vab och företag, samboskap och föreningsliv, föräldraledighet och chefskap, privatliv och kändisskap. Olofssons projekt med utbildning och ambassadörer, dvs kvinnor som företagare har säkert varit av betydelse för det uppsving som nyföretagandet gav i fjol.

Statistiken är grund för arbetet. Det är där vi ser fördelningen mellan kvinnor och män. Statistik på hög skapar inte jämställdhet. Analysen behövs. Risken med statistik och hela talet om jämställdhet är att män i gruppen känner sig hotade och slår ifrån sig, medan kvinnor i gruppen förnekar informationen och blir arga, eller å andra sidan bekräftar sin egen roll som offer. Men könsuppdelad statistik måste ses utifrån att vi lever i ett samhälle som fortfarande bygger på traditioner och könsroller, som är svårt att göra sig fria från. Då får man försöka distansera sig själv från statistiken och bara tänka att "så här ser det ut" och "det här kan vi göra". Riktade bidrag eller projekt måste tänkas igenom nogsamt innan de verkställs. Jämställdhet är inte något projekt, utan en del av allt arbete, såväl politiskt som i vardagen.

Det finns mer att göra på företagarområdet: Att se över rådgivningen för att se efter vilken som är mest effektiv - från jord till bord - dvs vilken rådgivning som leder till lönsamt företagande, för kvinnor respektive för män. Viktigt är också att rådgivarna har kompetens kring olika branscher och har en förmåga att ha lika höga förväntningar på män som på kvinnor, dvs att rådgivarna är medvetna om sina egna förhållningssätt.

Attitydmässigt måste det också vara möjligt att i Sverige vilja bli och vara rik, oavsett om du är man eller kvinna. Om du vill bli rik genom att vara fotbollsproffs, rockstjärna eller företagare ska inte heller spela någon roll. Attityderna kan förändras i hur vi uttrycker oss i vardagen gentemot personer som lyckas. Det kan räcka med att säga "grattis" eller "hon har kämpat för det" inför sina barn, istället för att visa avundsjuka och missunnsamhet.

Det duger inte med att fem procent av alla uppfinningar är gjorda av kvinnor. Jag är övertygad om att innovationer görs i vardagen och på jobbet, men att ingen bryr sig om att peppa innovatörerna att ta patent eller synliggöra sina idéer. Dels finns det en okunskap om och ett ointresse för innovationer, dels råder jantelagen. Inom offentlig sektor, där många kvinnor jobbar, är det långa beslutsvägar och ofta tendens av krabbkorg, där alla ska hållas innanför ramarna. Om någon innoverar kan det upplevas som hotfullt. Men det finns undantagsexempel, förstås.

Maud Olofssons arbete för kvinnors företagande betyder mycket för många av de som är ambassadörer, vittnade några om i Almedalen, men också för många av oss som startat företag under de här åren. Framför allt betyder Olofssons arbete att fler över huvud taget blir företagare. Om hälften av Sveriges befolkning inte ser sig som möjliga företagare är det en stor brist för vårt samhälle, som alla måste vara med och bygga. För de nya jobben skapas av företagare av kött och blod. De nya jobben behövs för framtidens välfärd i form av barn- och äldreomsorg, vägar och lekparker, bibliotek och skola, vård och vattenkvalitet, rätts- och polisväsende. Vi har inte råd att gå miste om idéer och initiativkraft bara för att vi, som Sakine Madon, vägrar se oss som män och kvinnor, ibland - tyvärr fortfarande - med olika behov och önskemål, men givetvis under samma lagar och regler.

Raymond har också bloggat.

Flerspråkighet fördel i företag

Länsstyrelsen i Stockholm utsåg för några veckor sedan årets inspirationsföretag. Det är otroligt roligt att läsa om vinnaren Aman Care AB, som är ett hemtjänstföretag.

När Vd:n Tice tog över företaget för tre år sedan var det konkursmässigt. Idag är firman lönsam och har betalat av gamla skulder. Tice affärsidé är att flerspråkighet hos medarbetarna är en resurs. Företaget, som har mottot "Kunden i centrum" vann även Företagarnas pris för bästa företag i Stockholms stad.

Vilken välfärdsföretagande kvinna inom vårdsektorn vinner?

Den 8 mars är det Internationella Kvinnodagen. Då vill Centerpartiet i Stockholms läns landsting i samarbete med Stockholms Centerkvinnor med tårta och diplom uppmärksamma kvinnor som framgångsrikt driver företag inom hälso- och sjukvård eller tandvård.

Det är ett mycket utmärkt sätt att lyfta fram kvinnor som kan bli förebilder för andra företagande kvinnor, menar jag. Det är också ett optimalt sätt att bedriva jämställdhetspolitik på, enligt mig. Genom uppmuntran och synliggörande. Dessutom understödjer det Olofssons målmedvetna jobb.

"Sverige är ett av världens mest jämställda länder, men trots detta är kvinnors företagande mycket lågt. På varje kvinna som driver företag går det tre män. Men andelen kvinnor som driver företag ökar, inte minst inom vård- och omsorgssektorn. Enligt uppgifter från myndigheten Tillväxtanalys stod kvinnorna för över 60 % av allt nyföretagande inom vård och omsorg under 2009. Fler utförare inom välfärdssektorn bidrar även till utvecklingen av en förnyad och förbättrad välfärd med ökad valfrihet för medborgaren. Därför vi vill vi på Internationella Kvinnodagen uppmärksamma företagande kvinnor som verkar inom hälso- sjukvård och tandvård, och efterlyser kandidater till denna utmärkelse." skriver de.

Tävlingen går till enligt följande: Om du känner till en kvinna som driver vårdföretag och som du tycker gör sig förtjänt av utmärkelsen, mejla namn på personen och företaget samt en kort motivering till anna.jonasson@politik.sll.se senast den 3 mars.

En jury bestående av Gustav Andersson - landstingsråd i Stockholms läns landsting, Catrin Mattsson - ordförande i Stockholms läns landstings tandvårdsberedning, Stina Bengtsson - ordförande för Stockholms Centerkvinnor samt Chris Druid - ordförande för Centerkvinnorna i Stockholms län, kommer sedan att kora en vinnare bland de nominerade.

Företagande är ägande, som är ansvar

Anna C Nilsson bloggar om en företagande miljardärska som heter Wonna I de Jong. Hon har många idéer och är företagsam, det vill säga hon förverkligar dem. Jag hittar också artikeln i E24. Inspirerande. Någon som arbetar hårt och lyckas. En idédriven, självständig, handlingskraftig kvinna. Tack för tipset, Anna.

Jag önskar en större respekt för de som ställer sig beredda att äga och därmed dela makten och ansvaret. Med färre politiska projekt och lägre skatter kan det bli mer lönsamt att driva företag, vilket gör att samhället blir starkare. Med mer kunskap, samt färre myter och misstänkliggöranden av företagare kan fler känna lusten i att starta och driva företag. Läs Anders Ydstedts kolumn: Hetsen mot ägare drev bort Ikea. Och Per Gudmundson skriver det jag har sagt i flera dagar angående vinster i friskolor och förluster i kommunala skolor. Tack.

Föreningslivet stärker Stockholm

Igår kväll var det kommunfullmäktige i Stockholm. 101 ledamöter var på plats för att fatta frihetliga beslut. Jag deltog i debatten vid tre tillfällen. Dels ett anförande om nya avtalet mellan staden och Stockholms Hamn AB, dels avslutningsvis i ett hett replikskifte om seriösare ombildningsprocesser, men det mest framåtsyftande var inriktningsbeslutet om att funktionsupphandla dubbelidrottshall vid Stora Mossens IP.

Intressant är att Stockholmscentern hade med funktionsupphandling i sitt kommunala program från mars 2010, vilket beror på skrivningar av kunnigt fd departementsfolk, ETR. Läs mitt anförande nedan:

"Ärendet ”Ny idrottshall vid Stora Mossen” handlar om en investering i infrastrukturen för föreningslivet i Västerort. Idrott och föreningsliv är mervärden för stockholmarna. När människor möts på handbollsträningen, i rollspelsklubben eller i kören lär man känna varandra. Nätverket för den som löser föreningsmedlemskap växer. Det blir fler personer att hälsa på, fler personer att kunna namnet på, fler personer att skratta med. De osynliga trådarna mellan människor gör vårt Stockholm starkare och tryggare.

I idrottsföreningen får ungdomar samarbeta och uppleva gemenskap. De vuxna eldsjälar som leder barnen och ungdomarna blir ofta förebilder. Våra unga blir sedda av fler än föräldrar och skola. De får växa.

Staden ska givetvis organisera infrastrukturen vad gäller lokaler för idrottsutövande och föreningsliv. Med glädje bifaller Centerpartiet förslaget om en idrottshall vid Stora Mossen. Förhoppningsvis kan marken där bollhallarna står idag längs med Drottningholmsvägen användas till husbygge. Det är ett attraktivt läge precis vid tunnelbanan, nära service och grönområden. Jag ser framemot nya grannar.

Att genomföra den här upphandlingen av dubbelidrottshall i form av funktionshandling, sk konkurrenspräglad dialog, som möjliggjordes i juli 2010 tack vare alliansregeringen, är helt rätt. Centerpartiet vill ha mer kultur i kommersen och mer kommers i kulturen. Med fler fysiska ägare, fler kontakter mellan föreningsliv och näringsliv ökar också samarbetskittet, samhörighetskänslan och ansvarstagandet i samhället. Dessutom ökar delaktigheten hos föreningarna som får säga sitt. Det är brukarperspektiv. Bra Regina!

Jag yrkar bifall till kommunstyrelsens förslag."

Kvinnors företagande skapar tillväxt

Tillväxtverket arrangerar seminariedagar med alla länsstyrelser runtom i landet kring "kvinnors företagande skapar tillväxt". Jag har idag haft förmånen att få vara deltagare i Stockholm. Jag har erövrat en hel del nya kunskaper och insikter, men också blivit stärkt grund och ideologi.

För individen betyder starten av ett företag möjligheter, frihet, trivsel och att tjäna pengar.

För företagare är arbetet kring kvinnors företagande positivt att man synliggör företagandet och dess roll när man fokuserar potentialen i kvinnors blivande företagande.

För samhället handlar kvinnors ökade företagande om tillväxt, dynamik och jämställdhet.

34 % av nyföretagandet består för närvarande av kvinnliga ägare. En fjärdedel av företagen i Sverige är helägda av kvinnor. 70 % av företagen i Sverige är småföretag. Dessutom tillkommer hundratusentals kombinatörer, som både är anställda och driver företag. En stor potential finns i tjänstesektorn. Lönsamhet innebär tillväxtmöjligheter.

I statsbudgeten som planeras antas 16 december ligger ett förslag om att fortsätta arbetet med att stärka kvinnors företagande. Detta är av betydelse då vi måste gå från informationssamhälle till innovationssamhälle för att människor ska kunna skapa arbeten i framtiden, så att vi har en fortsatt möjlighet att få in de skattepengar som krävs för en fortsatt hög kvalitet i välfärden. Tjänsteinnovationen ruvar på en stor möjlighet och är en stor utmaning.

SCB rapporterar för övrigt att det saknas arbetssökande med yrkeserfarenhet, vilket innebär en stor resurs i arbetskraftsinvandringen.

Min gudmor Marie

Idag hade min gudmor Marie Jansson fyllt 67 år, om jag minns hennes födelseår rätt. Hon blev bara något och 40 då hon dog pga av sin diabetes. Men Marie har ändå kommit att prägla mitt liv trots att hon dog då jag var i tioårsåldern. Med sina värderingar och sin livsstil påverkade hon mig redan som barn.

Marie och mamma hade mötts i CUF, då mamma var ombudsman för CUF i Stockholms län. De fortsatte umgås även då mina föräldrar flyttade till Vingåker. Marie bodde som singel på Rörstrandsgatan i Stockholm. Det sägs att hon jobbade som någon form av administratör eller receptionist på Centerpartiet på Bergsgatan. Jag vet inte så noga. Det jag minns är de veckolånga besök hon gjorde hos oss en gång om året. Med presenter som ofta var böcker: Nalle Lufs, Nalle Phu och ABC-böcker. På min sexårsdag fick jag en svart-vit randig bikini och ett smyckeskrin. Marie bar med sig pusselbitar från ett liv som fanns utanför Vingåker. Hon skickade också kort från sina utlandssemestrar i Europa: Skottland, Grekland eller andra medelhavsländer. Marie andades frihet. Hon var en stark, självständig kvinna.

Att hälsa på Marie i Stockholm var ju spännande förstås. Hon bodde enligt mitt perspektiv högt upp, trångt och ensamt, men gav mig förståelse för att människors livsval är olika.

När Marie hade gått bort var det givetvis en stor förlust för familjen och självklart mest för min mor. Vi ärvde Maries skivspelare och hela hennes skivsamling. Annifrid Lyngstads "Ensam" blev favoriten för min del. Camilla och jag mimade oss igenom skivan många gånger. Lill Lindfors alla LP-skivor, en Elvis-samling och en Taube-samling kom att tillhöra skatterna. Men jag lyssnade också igenom hennes skivor med klassisk musik, en West Side Story-skiva och arabisk musik med mini-lektion i arabiska. Jag insåg att Marie levt i en värld av mångfald med förståelse för olika kulturer och livsstilar. Något som jag försöker bära med mig i mitt liv.

Maud visar vägen i Expressen

Expressen har åstadkommit en mycket fin och omfattande intervju med fylliga svar från Maud Olofsson. Det finns många bra citat att låna till möten med väljare. Det finns många bra förklaringar till vad vi levererat i regeringen och även en del om vad vi vill göra kommande mandatperiod. Läsvärt!

Förebilder inom företagande behövs

Igår var jag tillsammans med ett femtiotal personer åhörare till ett seminarium som Almi och Tillväxtverket arrangerade. Två av de 200 kvinnliga ambassadörer som blivit utvalda utifrån sina ansökningar, har utbildats och fått stipendium deltog i panelen tillsammans med en genusforskare, Melinda Wrede - banbrytare inom hipphoppen - och Riksidrottsförbundets generalsekreterare Erik Strand.

Ja, ni minns projektet som kritiserades i januari från liberalt håll. Inte alla uppskattade att myndigheten bett Maud Olofsson att låna ut sin röst till den radioreklam som sökte kvinnorna, tillika företagarna. Inte alla gillade att ett projekt speciellt för kvinnliga företagare initierats. 1400 sökte om att få bli ambassadörer. Vilken kraft!

Jag försvarade projektet och tror fortfarande starkt på dess innehåll. Man kan tackla frågan på tre sätt. Antingen säger man att det inte spelar någon roll att en fjärdedel av företagarna är kvinnor, att bara var tredje företag som startas (Tillväxtverket) drivs av en kvinna och att kvinnors vilja att starta ett företag minskar med åldern, medan männens situation är den motsatta (Entreprenörskapsbarometern). Man kanske tycker att det inte spelar någon roll att en av tio nämner i första hand nämner en kvinnlig entreprenör, fyra av tio inte kan nämna en kvinna som är företagare överhuvudtaget, medan fem av tio nämner en manlig entreprenör. (Synovate) Det andra sättet att relatera till den bristande jämställdheten är att tycka att det är riktigt orättvist och därför vill tvinga fram jämställdheten med hjälp av lagstiftning och kvotering. Dvs styra jämställdheten uppifrån. Den tredje jämställdhetsvägen - den jag företräder - är att anse att det är viktigt med ett jämställt ägande och ett jämställt Sverige då kvinnor besitter så många resurser och idéer och kompetenser som inte kommer till sin rätt. Där jag menar att vi vill ha ett Sverige där alla får växa. Där varje individs fulla förmåga behöver komma fram för att vi ska få ett samhälle där var och en utvecklas.

Såväl panelen som publiken konstaterade att förebilder behövs - både i vardag och vision - och framför allt gör det enklare att våga säga ja. "Kan hon så kan jag".

Jag menar att det finns en större kraft i att söka sig till något än att bli tillfrågad/inkvoterad. I det egna valet ligger naturen av att vara trygg och självständig, att tro på sig själv och känna stöd. Nu gäller det att valberedningarna i börsnoterade bolag besitter den vilja och kompetens som bla panelens Erik Strand visade prov på igår, genom att tillfråga kvinnorna till uppdrag. Kunskaper som...Att världen inte är jämställd, att vi tack vare samhällets bemötande och förväntningar blir antingen upplyfta eller nedtryckta. Att vi blir påklistrade olika roller och identiteter utifrån vilket kön vi har. (Bra jobb Helene och Katrin med era jämställdhetsutbildningar i tjejprojektet 1993-94 som banat väg för er ordförande och alla de tjejer som inom idrottsrörelsen tror mer på sig själva och sitt ledarskap.)

De komponenter som måste finnas i ett könsstärkande projekt är enligt min slutsats från seminariet:

• Utbildning (forskningsbaserad om statistik, könssocialisation, jämställdhet)
• Nätverk (frizon)
• Förebilder, ledarskap
  
• Morötter, exklusivitet (stipendier el extra kurs)
  

På samma sätt skulle man kunna jobba med att rekrytera manliga förskollärare eller språklärare av manligt kön. Om man nu tycker att det är ett problem att våra barn i sin vardag bara har kvinnor som förebilder och ledare.

Ett land av friherrinnor av Maud Olofsson

Idag släppte Maud Olofsson sin bok "Ett land av friherrinnor". Presentationen av boken skedde i äppellunden i Rosendals trädgård på Djurgården. Ingen plats kunde passa bättre än vår nationalstadspark, vår gröna lunga i storstaden.

Jag har läst boken. Den handlar om ledarskap och värderingar. Om förebilder och företagande. Om drömmar, om stöd och om att våga. Boken handlar om jämställdhet som ett genomsyrande perspektiv. Den handlar om människovärde. Olofsson berättar (med hjälp av Anna-Karin och Greger Hatt samt Anna-Britta Åkerlind) på ett trovärdigt och berörande sätt om sin uppväxt. Hur hennes farmor var. Om hur hennes far och Thorbjörn Fälldin lät henne argumentera hemma vid köksbordet. På ett gripande sätt om hur hennes mor alltför tidigt rycktes ifrån henne. På ett engagerat sätt om miljödebatten och entreprenörskapet. På ett ödmjukt sätt om hur hon tackade ja till frågan om att bli partiledare. På ett insiktsfullt sätt om samarbete. På ett förtroendefullt sätt om hur hon resonerade kring energi- och klimatuppgörelsen. På ett framtidsinriktat sätt om hur politiken skulle kunna reformera arbetsrätten i samverkan med näringsliv och fack.

Bokens berättelser och resonemang varvas med fotografier, artiklar och små reportage om personer som är vittnesskildringar till Olofssons resonemang. Detta gör boken lättläst och varierad.

Olofssons bok är en jordnära berättelse väl värd att läsa, oavsett om man gillar Centerpartiet eller ej. Jag vet själv att jag i egenskap av ordförande för Förbundet Vi Unga (som för övrigt i Olofssons bok nämns som en god ledarskola vid två tillfällen) slukade boken "Med mina ord" av Mona Sahlin. Inte för att jag höll med om hennes värderingar, utan snarare törstade efter erfarenheter från andra kvinnliga ledare.

Maud skriver också på Newsmill om sin bok.
Expressen, Västerbottens-Kuriren, Politikerbloggen rapporterar.

Maud om modiga makar

Som kvinna i politiken är det viktigt med andra kvinnor som just konstaterar att de är kvinnor och samtidigt ledare. Förebilder är av stor betydelse.

Jag glömmer aldrig när jag frågade Karin Örjes, som var förbundsordförande i Förbundet Vi Unga, hur hennes kille kunde stå ut med att hon var borta så ofta på helgerna. Hon svarade på tryggt och klingande dalmål att Roffe ju visste om att det inte skulle vara för evigt.

En annan Vi Unga-tjej som var generationen äldre var Hia, Helena Persson. Mycket förvånad var jag när hon och hennes kille Johan hade brutit upp förlovningen. På min fråga svarade Helena att de hade olika mål i livet. Jag förstod inte vad hon menade förrän tio år senare, med lite livserfarenhet och en separation bakom mig.

Maud Olofsson är idag en stor förebild för mig. Att hon uttalar sig om saker som har med jämställdhet att göra är givetvis av stor betydelse för oss kvinnor i rörelsen. Hon pratar om jämställdhet i näringslivet, men också i vardagen och livet, där faktiskt de största valen görs.

Idag beskriver Maud sitt val av make på Aftonbladet Debatt. Själva poängen är att Kronprinsessan Victoria har valt en man som liksom Mauds make Rolf måste stå i bakgrunden, ha tålamod och ständigt visa sitt stöd. För det krävs särskilda kvaliteter och en stor trygghet i sig själv. Maud menar att Daniel tycks vara den personen och ger honom stöd inför morgondagen och äktenskapet.

Tryggheten fick mig att växa

På webbsidan Betydelsefulla - som samlar berättelser kring Betydelsefulla möten - skriver jag om "Tryggheten fick mig att växa". Texten handlar om vad mina föräldrar betydde för mig och mitt engagemang under barndomen.

Kvinnoföretagande kan inte kvoteras

Angående kvinnors nyföretagande, som jag skrev om i mitt förra blogginlägg, skriver socialdemokraterna i sin budget för 2010 enligt följande :

"Inte minst nyföretagandet bland kvinnor behöver särskilt stärkas. Det behövs därför mer av finansierings- och rådgivningsinsatser som vänder sig särskilt till kvinnliga nyföretagare och som innebär ett konkret stöd i uppstarten av det nya företaget. Vi vill därför ersätta regeringens informationssatsning med en grundplåt för nyföretagare med särskilt fokus på att underlätta kvinnliga entreprenörers nyföretagande."

Tillväxtverkets arbete består av fyra delar: Rådgivning, utveckling av finansieringsmöjligheter, ägarskiften/mentorskap samt attityder/förebilder.

Det står inte hur stor sossarnas grundplåt för kvinnliga nyföretagare skulle vara, men på något sätt lyckas S med någon form av kvotering även i denna fråga. Företagsidén spelar ingen roll, utan om du är kvinna ska du lättare få en grundplåt. Det är ungefär som om alla pojkar skulle få fem meritpoäng gratis i skolan, bara för att de är pojkar, inte för deras insats. Märkligt i mina öron.

Men sossarna vill slopa informationskampanjen, så en KU-anmälan verkar vara ren politik.

Sakine Madon skriver lite ironiskt om kvinnoförebilder, men också om kvinnor och företagande utifrån att de kvinnliga företagarna säger att de startar företaget för att samhället behöver det. Det är en del av myntet, men varför säger då inte kvinnorna att de startar företaget för att de drömmer om det, för att de har en bra idé och vill tjäna pengar på sin dröm? Jo, för att vi inte är vana vid att kvinnor säger vad de vill för sin egen skull. För att vi i jante-landet har för få kvinnor som säger att de har gott självförtroende, vill tjäna pengar för sin egen skull, gillar att leda och säger att de har ambitioner.

Maud Olofsson bryter mot den kvinnliga normen på många sätt och det är det som folk irriterar sig på. Bra, för det ger ju Centerpartiet publicitet i alla fall. Och upphov till ideologiska resonemang.

Elisabeth Thand-Ringqvist och Mathias Knutsson bloggar också mot kvotering.
Jag bloggade om frågan i april 2009.

Föreningslivet viktigt för mångfaldsmöten

Idag besökte sonen och jag Björklunds hage, som är en 4H-gård här i Bromma. Kul med djur, andra barn och en upprustad lekplats. Den lokala 4H-klubben hade ungdomsläger i form av ett internationellt utbyte mellan Sverige, Frankrike, Polen och ett fjärde land. Tonåringarna hade aktiviteter såväl på gräsmattan som på en basketplan. De positiva minnena från föreningslivet i ungdomsåren sköljde över mig som en varm sommarbris. Jag minns hur vi i Södermanlands Vi Unga drev samarbete med Statens Invandrarverk, SIV i Flen. Hur de nyanlända asylsökande deltog på våra läger. Framförallt minns jag lägret i Råby-Rekarne då vi spelade brännboll, lagade pizza på golvet till femtio ungdomar och hade utomhusdisco HELA natten. Helt enkelt gjorde aktiviteter tillsammans som alla kunde vara med i trots att vi inte hade ett gemensamt språk. Minns Hayats glada leende och hennes coola dans. Att jag stod för nära Abbas när han slog iväg bollen med racketen så jag fick den mitt på näsbenet. Att Abbas på sommarlägret sedan gjorde succé på spökstigen med sin kompetens att härma diverse djur. Initiativtagare till projektet var vår konsulent Agneta som själv varit ute och rest mycket och insåg det stora i kulturmöten. Det var då, i ungdomens år, som intresset för andra kulturer och respekten för alla individer grundlades. Tack vare förebilder som Agneta eller min gudmor Marie som var ute och reste mycket och skickade vykort från Europas alla hörn, men också efterlämnade sig en skivskatt med LP-skivor med artister som sjöng på alla möjliga språk. Jag ser en stor potential i föreningslivet i mångfaldsmöten.

Starka kvinnor i DN

Dagens DN innehöll några uppfriskande artiklar om kvinnors kamp för sina rättigheter ute i världen. Inger Fredriksson uppmärksammar den byxklädda kvinna som vägrar gå med på att det är ett brott att bära - byxor. Hon får sin rättegång och riskerar att bli dömd med 40 piskrapp. Det är sjukt att det ska behöva ske, men viktigt att någon vågar gå före.

I en notis angavs att kvinnor i Saudiarabien nu kan arbeta som hembiträden med hustjänster. Det var framför allt en möjlighet för änkor att kunna livnära sig på egen hand. Lösningen är att männen i familjen man ska jobba för inte är hemma. Ett bra första steg!

Avslutningsvis var det himla coolt med ung08-festivalen som ska gå av stapeln på Kungsans avstängda T-baneperrong. Festfixarna Rebecca Scheja och Fiona Fitzpatrick ska mingla runt bland deltagarna såväl ovan som under jord. Vilka entreprenöriella förebilder för unga tjejer!

Min fröken Gun

Vilken av alla lärare har betytt så mycket som ens första? Min, fröken Gun, hade blivit 74 år idag. Hon begravs tyvärr idag, på sin födelsedag. Mina tankar går till maken och dottern med familj. Här är min nekrolog ur en lågstadieelevs perspektiv:

"Gun Tegstam, Norrtälje, har avlidit i en ålder av 73 år. Närmast anhörig är maken Gunnar och dottern Marie. Gun Tegstam var lärare till yrket och blev 1979 lärare för klass 1d på Sävstaskolan i Vingåker.

Gun var en kunnig och uppskattad lärare. Hon lärde oss läsa på talets grund. Vi i gula förmiddagsgruppen fick skriva meddelanden på blädderblock till blåa eftermiddagsgruppen. Vi fick veckans ord, skrev händelseböcker om utflykter till brandstationen eller då någon förälder medverkat. Vi gjorde grupparbeten om rymden, collage och fick lägga en tand i ett glas coca-cola för att se hur lång tid det tog för den att fräta sönder. Vi satt i ring och kärnade smör. Vi åkte buss till Dockmuséet i Katrineholm och på torget köpte Gun en kronärtskocka som hon tillagade på en kokplatta i klassrummet. Hon läste högt om personer med funktionsnedsättningar eller som satt i fängelse. Men vi hade också roliga timmen på fredagar, hon lärde oss dansa, lurade oss den första april och vi spelade kicka-med-boll på gymnastiken.

Gun såg varje elev. Varje morgon stod klassen i ett led i korridoren. Hon tog i hand, sa god morgon och mötte vars och ens blick. Hon höll på reglerna. Vid en brandövning hade alla andra elever fått ta på sig skorna. Bara 1d stod i strumplästen i duggregnet.
Gun utövade elevinflytande i form av klassråd. Jag var ordförande vid första tillfället. Och då jag under röstningen kommenterade att den elev som var lite retad sträckte upp handen dåligt sa hon till mig på skarpen så att jag minns skammen än idag.
På samma sätt jobbade Gun med hygien. Vi satt i ring och fick sträcka fram våra händer för inspektion. Jag fick underkänt då jag hade en sorgrand och nagellacksrester. Medan en elev med vårtor fick beröm för god hygien. Gun hade god kontakt med föräldrarna och vårdade den. Hon ringde gärna hem ibland när något positivt hade hänt. Det var ett sätt att få med sig föräldrarna och på så sätt även oss barn.

På hösten i tredje klass samlade Gun eleverna i en ring. Maken Gunnar hade fått ett arbete i USA och Gun skulle flytta med. Där deltog hon i skolarbetet i en skola i Houston och skapade en trend att lärare kunde bära jeans. Hon höll kontakt med sin gamla klass.
Vid hemkomsten fortsatte Gun lärarbanan i Uppsala tills pensionen. Då vi i höstas möttes på
hennes guldbröllopsdag var det samma knarrande röst och samma skratt.

Gun är borta, men hennes arbete består. Minnet av henne lever kvar i så många av hennes elever, som liksom jag säkert känner att vi fick en god kunskapsgrund att stå på, en skoltrygghet och en bekräftelse som individer."