Fem åtgärder mot antibiotikaresistens

Jag läser Sanna Raymans ledare i Svenska Dagbladet och nås av nyheten om att en ny form av antibiotika har hittats av forskare från Boston. Upptäckten beskrivs i Nature. Den nya antibiotikan måste givetvis testas ordentligt innan det kan användas, men det är ett viktigt framsteg då bakterier som är resistenta mot antibiotika är ett hälsohot.

Antibiotikaresistens innebär ju att människor inte kan botas mot infektioner så lätt, eftersom bakterierna blivit resistenta mot penicillinet.

Trots denna upptäckt finns det fortfarande minst fem områden som måste utvecklas och vidtagas åtgärder inom. För det första måste läkarna även fortsättningsvis vara restriktiva med att skriva ut antibiotika på recept, så att inte medicinen överanvänds. Att få penicillin på recept ska vara en sista utväg.

För det andra måste vi konsumenter göra rätt val när vi köper kött. Vi vet att köttproducenter i andra europeiska länder, tex Danmark, låter sina djur genomgå förebyggande hälsoprogram med hjälp av antibiotika som lagras i köttet och den tas upp av cellerna då vi människor förtär köttet. Om kroppen har blivit van vid antibiotika kan den inte använda den som medicin.

För det tredje måste de länder som låter det vara tillåtet med breda antibiotikabehandlingar stifta sina lagar så att de rimmar väl med Sveriges djurskyddslagstiftning som är tuffare och mer hållbar. I dessa frågor går europaparlamentarikern Fredrick Federley och förre jordbruksministern Eskil Erlandsson före i processen, såväl opinionsbildningsmässigt som rent politiskt.

För det fjärde kan man tvinga reningsverken till större reningsgrad genom en lagstiftning som inte finns på området, enligt en sammanställning från slutet av 2014 av Svenskt Vatten. Här bör nationen samverka med EU:s vattendirektiv. Tyvärr tas nämligen inte alla antibiotikarester om hand av reningsverken idag. Alternativt ger man incitament till de reningsverk som uppvisar god kvalitet och går i bräschen för 100 % reningsgrad.

För det femte måste vi kanske införa åtgärder för dem som har fått antibiotika på recept, så att samhället kan ta hand om och deponera/rena urin och avföring. Självklart måste en påskyndning ske av utvecklingen av reningsprocess i reningsverken, men innan den fungerar till 100 % så kanske andra åtgärder vidtas. Ingen skulle längre få för sig att spola ned miljöfarliga vätskor i toalettstolen. Dessa körs till Återvinningscentralen. För villaägare skulle det kunna handla om en särskild toalettholk som sedan lämnas in. För oss stadsbor kan det handla om kärl som lämnas in till Apoteket eller till reningsverket alternativt hämtas av kommunens transporter för miljöfarligt avfall. Det låter verkligen inte fräscht. Det innebär en stor uppoffring av den som behandlas med antibiotika och en sådan hanering kan säkert medföra andra hälsofaror, men alternativet är att antibiotika rinner ut i dricksvattentäkterna och att vi i längden inte kan bota enkla sjukdomar som hudinfektioner eller andra bakterieangrepp.

Tanken om insamling av urin finns också att läsa i rapporten "Åtgärder vid Källan" på s 8 (s 11 datasida) på Stockholm Vattens hemsida: "Det återstår att utreda om uppsamling och särskild hantering av urin med rester av läkemedelssubstanser behövs samt vilken arbetsinsats som i så fall krävs."

En artikel från Miljöforskning 2006 refererar till forskning om att man inte vet huruvida den antibiotika som inte reningsverken kan fånga in är miljöfarlig eller inte. Man kan även läsa om reningsverkens effektivitet i samma nättidning, men från 2008. I Sveriges Radio varnade forskarna även 2011 för antibiotikaresistens.

Finansiera pollenprognoserna nationellt och långsiktigt

 

Med anledning av min motion till Stockholmscentern om att pollenprognoserna måste räddas gjorde jag i torsdags ett studiebesök på Palynologiska laboratoriet på Naturhistoriska Riksmuséet.

Det var givetvis spännande att komma till muséet i egenskap av politiker och inte museibesökare. Men det viktiga för mig var att jag fick lära mig mycket om pollen och de prognoser som görs tack vare insamling av data från arton stationer runtom i landet. Laboratoriet är bemannat av tre tjänster som till sin hjälp har personer i kommuner och landsting som vittjar pollenfällor (se en pollenfälla på bilden ovan) och till viss del analyserar resultatet som då skickas in till laboratoriet.

En stor del av arbetet sker manuellt med att tex klistra fast remsor på trumman som vrids 2 mm per timma för att med hjälp av en luftinsugning fånga partiklar och pollen för varje timma. Remsan tas bort från trumman och behandlas med ett medel som gör att pollen skiljer ut sig från övriga partiklar. Det var enkelt att se vilken timma det var rusningstrafik för bilar då partiklarna toppade mätserien. Med hjälp av mikroskopet kan pollenbiologen avgöra vilken halt som finns av tex gräspollen eller hassel. Prognoser görs för nästa dag och för någon tid framöver. Prognoserna säljs via SMHI till media som köper prognoserna för att informera allmänheten.

Jag har förstått att det finns en osäkerhet i pollenprognosernas finansiering där engagerade landsting och kommuner står för notan, men att det inte finns något nationellt uppdrag. Med anledning av att var femte svensk är pollenallergiker måste givetvis detta vara ett nationellt uppdrag som finansieras långsiktigt. Jag är glad över att Stockholmscentern biföll min motion.

 

Jag skriver om pollenprognoserna och pollenallergikers behov av information för att få vardagsfrihet på Newsmill: Finansiera pollenprognoserna nationellt och långsiktigt

Brommapojkarna utbildar för framtiden

Igår hade jag förmånen att få träffa Ola Larsson som är anställd som akademiansvarig för den sjuttioåriga fotbollsklubben Brommapojkarna. Klubben startade sin verksamhet vid Ängbyplan, men huserar sedan 1994 vid och på Grimsta IP. Om man ser till antal lag som spelar seriespel är klubben Europas största. Medlemsmässigt är 5000 personer medlemmar i klubben, varav 1200 damer. Av hela medlemsantalet är 4100 spelare.

95 % av klubbens verksamhet är gräsrotsfotboll, sk breddverksamhet. När flickor och pojkar börjar spela är det ofta i 6-8-årsåldern i knatteskolan. I åttaårsåldern går barnen över i lag, där pojkarna formar cirka 30 lag och flickorna 10 lag. Den verksamhet som Ola ägnar sig åt är den elitförberedande verksamheten som kallas Akademin, dvs 5 % av Brommapojkarnas verksamhet. Brommapojkarna kan inte köpa till sig vassa spelare, utan deras strategi är att utbilda spelare till att bli bäst i Sverige.

BP har ett mycket intressant skolsamarbete med Alviksskolan och Bromma Gymnasium på elitförberedande nivå. Klubben rekommenderar nämligen sina spelare att gå på Alviksskolan från klass 4 och i Bromma Gymnasium under gymnasietiden. Då går det att arrangera fotbollsträningar även under dagtid. Ola berättar om ett nära samarbete med lärare och mentorer. Förståelsen och respekten för varandras verksamheter, samt stödet skolan och laget ger varandra gör att elevernas studieresultat förbättras. Det viktigaste är alltid för eleverna att sköta skolan, men tack vare samverkan uppnås en win-win-situation och positiva spiraler där tränarna är viktiga förebilder för spelarna.

Varje termin träffar Ola varje ledare två gånger. Tillsammans upprättar de individuella utvecklingsplaner som sträcker sig tre år framåt. Under två veckor varje år observerar Ola varje tränare. Han träffar ledarna före och efter träningarna för att få dem att reflektera över sitt ledarskap och att coacha dem till att bli ännu bättre. Tränarna får vara med och skapa klubbens utbildningsmaterial. En gång i veckan hålls ett akademimöte. Varannan vecka föreläser ledarna för varandra om olika teman. Varannan vecka diskuteras olika uppgifter eller case som kan utveckla ledarna. En av visionerna för BP är "Vi vill kunna utveckla varje individuell spelare och ledare till sin fulla potential."

Ola förklarar för mig att 40 % av de som deltar i en startelva för ett akademilag för 15-åringar blir yrkesfotbollsspelare eller -tränare. På så sätt menar han att detta är en form av yrkesskola. De som inte kan livnära sig på fotboll ska ändå få viktiga upplevelser som får dem att växa på vägen. Ledarna får också skriva under ett avtal där de förbinder sig till att tillämpa justa värderingar i laget.

Brommapojkarna har totalt 700 ideella ledare varav 70 utbildas varje år. Det är ett viktigt föreningsarbete där unga utbildas i ledarskap och får vara förebilder för andra unga. Det är också ett viktigt hälsoarbete då många unga engageras inom idrotten och i en drogfri verksamhet. Jag är riktigt imponerad över arbetet som Brommapojkarna bedriver och hoppas laget kan utvecklas till sin fulla potential. Kanske genom att medvetet börja arbeta med jämställdhet, som vi egentligen inte berörde under samtalet, men det är en annan fråga som klubbens medlemmar själva måste driva om behovet finns.

Människors egna val skapar hälsa

Livsmedelsverkets generaldirektör skriver idag på DN debatt om människors matvanor: Dåliga matvanor hotar den svenska folkhälsan

Jag är nästan allergisk mot ordet folkhälsa, som jag anser representerar ett uppifrånperspektiv. Ordet signalerar att någon med makt ska organisera hälsa hos folket. Men hälsa kommer inifrån varje individ. Hälsa uppstår när du tar ansvar genom att äta bra, motionera bra och sova bra. Svårare än så är det inte. Ibland har någon otur och blir sjuk; fysiskt eller psykiskt. Då måste man givetvis få vård och stöttning i den grad som behövs från det offentliga.

Självklart måste det finnas en samhällelig infrastruktur för att kunna upprätthålla sin hälsa i form av tillgängliga cykelbanor, naturreservat, joggingstigar, idrottshallar att hyra för sportutövande osv. Vem som helst förstår att en människa som cyklar till och från jobbet fem dagar i veckan har bättre kondition än en person som alltid tar tunnelbanan och aldrig tränar. Men valet är den enskildes.

Att barn och ungdomar dricker fyra liter läsk i veckan är ett stort problem. Men inte för oss politiker, utan för barnens föräldrar som grundlägger och uppmuntrar barnens vanor, dels vad de dricker, dels vad de köper för veckopengen. Det finns en massa information om vad som är nyttigt eller onyttigt i samhället. Men ansvaret att leva sunt eller osunt måste bottna i människors egna val. Självklart kan det sitta på sin plats att informera föräldrar om kostråd i samband med barnavårdscentralbesök och tandläkarbesök, men om nu människor vill äta lite mer smör för att det är gott och konsekvensen blir att man lever ett år mindre - vari ligger problemet när människor njuter av smörstekta kantareller?

Det finns tillfällen i livet då ohälsa uppstår. Då söker man vård. Så är det även i fall när människor lider av fetma eller dylikt. Visst kan information som förebygger diabetes sitta på sin plats. Men nog är det viktigare att se över vad som säljs i elev- eller sjukhuscafeterian än att sockerskrämmas.

Generaldirektörens artikel är ett exempel på vad det offentliga inte ska syssla med, nämligen att moralisera över människors livsstil. Artikeln är också mycket motsägelsefull. Å ena sidan noteras att sju av tio äter för lite fisk för att må bra, å andra sidan konstateras att kvinnors fisk- och skaldjurskonsumtion har ökat med 30 % och männens med 60 %.

När det gäller det offentligas roll i matfrågan är det av stor betydelse att mat som serveras på förskolor, skolor, inom vård och äldreomsorg håller en hög kvalitet. Den ska vara god, näringsrik och lockande att äta. Livsmedelsverkets livsmedelsinspektion/-kontroller är mycket viktigare än att moralisera över folks privata mathållning.

Sprutbyte kan ge narkomaner frihet

Individens frihet kan innebära lägre skatt, men ännu viktigare att våra skattemedel går till goda, väl avvägda insatser som t ex förbättrar individers hälsa. Ett beslut som skulle förbättra en grupps hälsa och minska smittorisk är att införa ett sprututbyte för narkomaner i Stockholm, enligt den Sprutbytesutredning som landstinget beställde 2007.

Ett sådant beslut har vi kämpat för sedan november 2007 i Stockholmscentern.

I skrivande stund förväntas borgarrådsberedningen i Stockholms stad besluta om en blocköverskridande överenskommelse om att införa en försöksverksamhet kring sprututbyte för injicerande narkomaner. Sprutbyte innebär minskade smittrisker och att en kontaktyta bildas mellan vård och individ, där förtroendet mellan personal och sprututbytaren kan bidra till att narkomanen ställer sig positiv till vård och rehabilitering. Det om något är väl frihet - friheten från drogberoende.

Stina Bengtsson, ledamot i Socialnämnden i Stockholm, och Gustav Andersson, landstingsråd, skriver klokt, engagerat och bra på Newsmill: Välkommet beslut om sprutbyte.

1500 för många begår årligen självmord

Anna C Nilsson är engagerad i ungdomar och sociala frågor och vill halvera antalet självmord under ett år. Det är en viktig fråga Anna tar upp. De 1500 personer som årligen begår självmord är en enorm förlust för sig själva, sina familjer och anhöriga, men även för samhället. Anna tipsar om stöd till anhöriga eller den som är i kris, samt utmanar oss och skriver följande:

"Nu är det 2011 och jag utmanar oss alla att vi 2020 har halverat antalet döda till följd av suicid. Kunde vi halvera antalet döda i trafiken borde vi kunna halvera även denna siffra."

Jag tror att det behövs mer kunskap kring tecken på hur självmordsbenägna beter sig. Om det finns någon gemensam nämnare. Det räcker inte heller att fråga hur någon mår, utan det är nog viktigare att vara rak och ärlig. "Jag blir oroad för dig..."Och ännu viktigare är att veta vad man ska göra av ett sådant besked som att en kompis funderar på att skära sig. Då måste man alltid berätta för en anhörig som kan hjälpa till. Ödmjuk rakhet i ett gott syfte är ärligare än att traska kring het gröt. Däremot skulle jag bli otroligt sårad om samma människor talade om mig eller särbehandlade mig.

Jag skulle aldrig, aldrig varken försöka begå självmord eller ens tänka tanken (utom möjligen två timmar varje månad - men det förstod jag ju för två år sedan att det beror på hormoner och går över). Dels är livet alldeles för värdefullt och spännande, dels skulle det orsaka mina nära och kära en sådan smärta. Jag vet, för jag har en kompis som valde att försvinna. Skulden kan fortfarande efter nästan tre år gnaga i hjärtat: "Jag borde ha förstått, jag lyssnade för dåligt, jag var en dålig vän"

Jag har sagt en gång till en kollega - för länge sedan - att jag funderade på att ta mitt liv i samband med att jag under en tid varit tråkad av några elever pga mina eksem som uppenbarligen felbehandlades. Det var inget jag tänkte realisera och jag ångrar det givetvis. Det får mig att tänka på att man alltid måste väga sina ord.

Det som kan oroa mig är när så många flickor på högstadiet känner att de har varit deprimerade, som Elevhälsorapporten jag bloggat om tidigare visar. Det kan inte vara en slump. Kanske beror det på att de håller på att bli kvinnor. Då är det ju jätteviktigt att de får prata om detta med skolhälsovården. Och att de får reda på att motion är en så god självläkande medicin!