SPES 25-årsjubileum för färre självmord

Förra torsdagen var jag åhörare på SPES 25-årsjubileum. SPES är en organisation för anhöriga till personer som begått självmord. Ungefär 1500 människor begår självmord varje år och det är givetvis lika många för mycket vars liv går till spillo.

En norsk författare, Einar Plyhn, vars fru och vuxna son hade tagit livet av sig berättade om sin bok. Han menade att öppenheten kan vara läkande för de efterlevande. Öppenheten med dödsorsak, utan att gå in på detaljer. Då kan man också som vän, arbetskompis eller bekant fråga vad man kan hjälpa till med eller visa sitt stöd.

Göran Hägglund inledde jubileet och bekräftade den dyrköpta kunskap som fanns i salen. Han menade också att vi har en nollvision för självmord i Sverige. Tack vare den självmordsupplysning som regeringen skapat kan förhoppningsvis dödsantalet sjunka. Dit kan anhöriga, vänner och självmordsbenägna vända sig.

I en efterföljande politikerdiskussion deltog åtta representanter från de åtta riksdagspartierna. Rickard Nordin från Centerpartiet berättade om den psykiska ohälsa hans far hade haft och hur han som ung givetvis hade haft svårt att veta vad han skulle göra med den. En stark, äkta berättelse som Nordin framförde på ett värdigt sätt i sammanhanget.

René Nyberg medverkade med anledning av sitt program "Livet blir bättre". Hon presenterade Camilla Henemark som skulle hålla sitt tal om hur hennes fantastiska, rika liv tog en vändning som förde henne allra längst ned i humör och välmående. Henemark berättade om hur hon hade skärmat av sig och gjort sig oberoende, men att hon hade haft kraft att söka sig till psykiatrin, som först vårdade henne och släppte ut henne till - ingenting, men vid andra tillfället gav henne den tid som hon behövde och också hjälpte henne att återknyta till sitt nätverk med familj och vänner. Ludmilla skriver om Henemark. Programmet sänds i januari.

Det talas en del om psykisk ohälsa, vilket är viktigt. Men fortfarande finns det arbete att göra bland våra ungdomar. Dels att unga söker sig till skolhälsovården, att vuxna tar ångest och oro på allvar, dels att vården förbättras. Hur kan kompisar agera när någon pratar om att ta sitt liv och kanske avger löfte om att inte berätta det för någon? Här kan socialtjänsten göra sig synligare i skolans värld för att uppmärksamma eleverna om sina rättigheter och möjlighet till stöd. Enligt "Hur mår Stockholm" har 15 % av de unga männen i Bromma övervägt att ta sitt liv. Det är oroväckande för många. Vi vet också att självmordsbenägenheten bland unga homosexuella är högre än hos heterosexuella. Det tyder på att vårt samhälle och skolan - vi runtomkring - måste vara mer tillåtande för olikheter och till homosexualitet.

Att ha en nära vän som av egen vilja lämnat denna jord är fruktansvärt. Jag saknar fortfarande min väninna Ulrika som begick självmord i april 2008. Skuldkänslan och sorgen är något jag inte önskar min värsta fiende, om jag hade haft någon. Ännu värre måste det vara att mista en partner eller ett eget barn. Det finns vård och mediciner som kan hjälpa den deprimerade. Så viktigt att vi talar om detta i vardagen. Att livet inte bara är glättiga statusuppdateringar på Facebook, utan ibland humörsvängningar och både ljusa och mörka känslor. Men när de blir för mörka kan det vara läge att ibland se det som psykiska ohälsa och stötta personen till att söka vård. För omtankens och medmänsklighetens skull.

Anna C Nilsson har skrivit flera blogginlägg om självmord.

1500 för många begår årligen självmord

Anna C Nilsson är engagerad i ungdomar och sociala frågor och vill halvera antalet självmord under ett år. Det är en viktig fråga Anna tar upp. De 1500 personer som årligen begår självmord är en enorm förlust för sig själva, sina familjer och anhöriga, men även för samhället. Anna tipsar om stöd till anhöriga eller den som är i kris, samt utmanar oss och skriver följande:

"Nu är det 2011 och jag utmanar oss alla att vi 2020 har halverat antalet döda till följd av suicid. Kunde vi halvera antalet döda i trafiken borde vi kunna halvera även denna siffra."

Jag tror att det behövs mer kunskap kring tecken på hur självmordsbenägna beter sig. Om det finns någon gemensam nämnare. Det räcker inte heller att fråga hur någon mår, utan det är nog viktigare att vara rak och ärlig. "Jag blir oroad för dig..."Och ännu viktigare är att veta vad man ska göra av ett sådant besked som att en kompis funderar på att skära sig. Då måste man alltid berätta för en anhörig som kan hjälpa till. Ödmjuk rakhet i ett gott syfte är ärligare än att traska kring het gröt. Däremot skulle jag bli otroligt sårad om samma människor talade om mig eller särbehandlade mig.

Jag skulle aldrig, aldrig varken försöka begå självmord eller ens tänka tanken (utom möjligen två timmar varje månad - men det förstod jag ju för två år sedan att det beror på hormoner och går över). Dels är livet alldeles för värdefullt och spännande, dels skulle det orsaka mina nära och kära en sådan smärta. Jag vet, för jag har en kompis som valde att försvinna. Skulden kan fortfarande efter nästan tre år gnaga i hjärtat: "Jag borde ha förstått, jag lyssnade för dåligt, jag var en dålig vän"

Jag har sagt en gång till en kollega - för länge sedan - att jag funderade på att ta mitt liv i samband med att jag under en tid varit tråkad av några elever pga mina eksem som uppenbarligen felbehandlades. Det var inget jag tänkte realisera och jag ångrar det givetvis. Det får mig att tänka på att man alltid måste väga sina ord.

Det som kan oroa mig är när så många flickor på högstadiet känner att de har varit deprimerade, som Elevhälsorapporten jag bloggat om tidigare visar. Det kan inte vara en slump. Kanske beror det på att de håller på att bli kvinnor. Då är det ju jätteviktigt att de får prata om detta med skolhälsovården. Och att de får reda på att motion är en så god självläkande medicin!