SPES 25-årsjubileum för färre självmord

Förra torsdagen var jag åhörare på SPES 25-årsjubileum. SPES är en organisation för anhöriga till personer som begått självmord. Ungefär 1500 människor begår självmord varje år och det är givetvis lika många för mycket vars liv går till spillo.

En norsk författare, Einar Plyhn, vars fru och vuxna son hade tagit livet av sig berättade om sin bok. Han menade att öppenheten kan vara läkande för de efterlevande. Öppenheten med dödsorsak, utan att gå in på detaljer. Då kan man också som vän, arbetskompis eller bekant fråga vad man kan hjälpa till med eller visa sitt stöd.

Göran Hägglund inledde jubileet och bekräftade den dyrköpta kunskap som fanns i salen. Han menade också att vi har en nollvision för självmord i Sverige. Tack vare den självmordsupplysning som regeringen skapat kan förhoppningsvis dödsantalet sjunka. Dit kan anhöriga, vänner och självmordsbenägna vända sig.

I en efterföljande politikerdiskussion deltog åtta representanter från de åtta riksdagspartierna. Rickard Nordin från Centerpartiet berättade om den psykiska ohälsa hans far hade haft och hur han som ung givetvis hade haft svårt att veta vad han skulle göra med den. En stark, äkta berättelse som Nordin framförde på ett värdigt sätt i sammanhanget.

René Nyberg medverkade med anledning av sitt program "Livet blir bättre". Hon presenterade Camilla Henemark som skulle hålla sitt tal om hur hennes fantastiska, rika liv tog en vändning som förde henne allra längst ned i humör och välmående. Henemark berättade om hur hon hade skärmat av sig och gjort sig oberoende, men att hon hade haft kraft att söka sig till psykiatrin, som först vårdade henne och släppte ut henne till - ingenting, men vid andra tillfället gav henne den tid som hon behövde och också hjälpte henne att återknyta till sitt nätverk med familj och vänner. Ludmilla skriver om Henemark. Programmet sänds i januari.

Det talas en del om psykisk ohälsa, vilket är viktigt. Men fortfarande finns det arbete att göra bland våra ungdomar. Dels att unga söker sig till skolhälsovården, att vuxna tar ångest och oro på allvar, dels att vården förbättras. Hur kan kompisar agera när någon pratar om att ta sitt liv och kanske avger löfte om att inte berätta det för någon? Här kan socialtjänsten göra sig synligare i skolans värld för att uppmärksamma eleverna om sina rättigheter och möjlighet till stöd. Enligt "Hur mår Stockholm" har 15 % av de unga männen i Bromma övervägt att ta sitt liv. Det är oroväckande för många. Vi vet också att självmordsbenägenheten bland unga homosexuella är högre än hos heterosexuella. Det tyder på att vårt samhälle och skolan - vi runtomkring - måste vara mer tillåtande för olikheter och till homosexualitet.

Att ha en nära vän som av egen vilja lämnat denna jord är fruktansvärt. Jag saknar fortfarande min väninna Ulrika som begick självmord i april 2008. Skuldkänslan och sorgen är något jag inte önskar min värsta fiende, om jag hade haft någon. Ännu värre måste det vara att mista en partner eller ett eget barn. Det finns vård och mediciner som kan hjälpa den deprimerade. Så viktigt att vi talar om detta i vardagen. Att livet inte bara är glättiga statusuppdateringar på Facebook, utan ibland humörsvängningar och både ljusa och mörka känslor. Men när de blir för mörka kan det vara läge att ibland se det som psykiska ohälsa och stötta personen till att söka vård. För omtankens och medmänsklighetens skull.

Anna C Nilsson har skrivit flera blogginlägg om självmord.

Invigning av boenheten i Bromma

Igår deltog jag i en invigning av den sk boenheten - resurs för vuxna - i Bromma. Eftersom stadsdelen har en beställar-utförar-organisation har man omorganiserat lite så att dessa socialsekreterare och boendelotsar sitter i lokaler i Tunnlandsvägen och får uppdrag av biståndshandläggarna i Alvik. Jag hade egentligen inga förväntningar eller föreställningar överhuvudtaget då jag kom dit, men gick därifrån med avsevärt mycket mer kunskap om verksamheten tack vare tillmötesgående personal.

Verksamheten berör vuxna inom socialpsykiatri, hemlöshet och missbruk, men man arbetar även uppsökande tex för att förebygga vräkningar och med personer som har varit våldsutsatt i hemmet. Evidens visar att insatser som sker nära hemmiljön är mer verkningsfulla än om brukaren åker bort för en insats någon annanstans i landet. Teamet genomför boendekurser och grupper med motiverande samtal, samt en grupp som står långt från arbetsmarknaden som träffats och fått viss typ av stöd och coachning.

Teamet hjälper till med jour-, tränings- och försökslägenheter. En jourlägenhet förmedlas akut tex vid vräkning eller våld i hemmet. Träningslägenheterna är till för en person som har haft svårt att klara ett eget boende tex genom svårigheter att betala hyra eller att planera inköp mm. När en person är redo att börja betala hyra och sköta sitt eget boende kan han/hon få ett kontrakt i en försökslägenhet. Boendelotsarna sköter då både stödfunktionen och själva tillsynen av hur det går för brukaren. Målet är givetvis att klara det egna boendet och att kunna följa hyresavtalet med betalningar osv.

Det var givetvis lärorikt att höra mer om stadsdelens verksamhet. Samtidigt träffade jag andra anställda från andra enheter i stadsdelen som generöst bidrog med tankar och erfarenheter från sina verksamheter. Jag ställde också en del frågor utifrån vilka resultat man uppnår och det ska bli intressant att följa boenhetens verksamhet och resultat i kommande verksamhetsberättelser. Jag fick med mig en hel del tankar som jag kan använda i mitt politiska arbete, såväl centralt som i Bromma.

Två förnuftiga miljarder

I dagens SvD finns mycket att blogga om. Tur att jag har lite tid. Bästa bloggtiden är väl morgonen då hjärnan är som piggast och klarast :) Börjar med det enklaste. Två miljarders satsning på psykiatrin är en förnuftig satsning. Solveig Ternström som valdes in av stockholmsväljarna har fått cred för sitt arbete!!! Det var en av hennes valfrågor. Att satsningen prioriterar unga kvinnor är också klokt. Om du får en bra start i livet är förutsättningarna bättre för en god fortsättning. Om du får hjälp med tankemönster och beteendeförändringar i tidig ålder kan du lättare fortsätta i ett positivt mönster. Jag önskar att jag eller någon annan hade hjälpt min väninna att komma till en psykoterapeut igen i våras. Innan det blev försent. Vilka signaler sände hon som vi inte såg? Med mer kunskap hos folk runtomkring kan rätt stöd ges. Inte skuldkänslor, inte avståndstagande. Utan stöd. Ett människoliv till spillo är en förlust för oss alla. Jag minns också somrarna hos morfar och mormor då "beckisarna" var på sommarnöje på landet. De gick fritt och var inte farliga, men vi visste att det fanns skötare i närheten, som kunde stötta dem och hålla lite koll. Sommarlovet andades frihet även då vi barnbarn en gång fick hjälpa till med att leta rätt på en försvunnen "beckis". Och just kontrollen att den psykiskt sjuke tar sin medicin är ju viktigt, har jag förstått.