Fem åtgärder mot antibiotikaresistens

Jag läser Sanna Raymans ledare i Svenska Dagbladet och nås av nyheten om att en ny form av antibiotika har hittats av forskare från Boston. Upptäckten beskrivs i Nature. Den nya antibiotikan måste givetvis testas ordentligt innan det kan användas, men det är ett viktigt framsteg då bakterier som är resistenta mot antibiotika är ett hälsohot.

Antibiotikaresistens innebär ju att människor inte kan botas mot infektioner så lätt, eftersom bakterierna blivit resistenta mot penicillinet.

Trots denna upptäckt finns det fortfarande minst fem områden som måste utvecklas och vidtagas åtgärder inom. För det första måste läkarna även fortsättningsvis vara restriktiva med att skriva ut antibiotika på recept, så att inte medicinen överanvänds. Att få penicillin på recept ska vara en sista utväg.

För det andra måste vi konsumenter göra rätt val när vi köper kött. Vi vet att köttproducenter i andra europeiska länder, tex Danmark, låter sina djur genomgå förebyggande hälsoprogram med hjälp av antibiotika som lagras i köttet och den tas upp av cellerna då vi människor förtär köttet. Om kroppen har blivit van vid antibiotika kan den inte använda den som medicin.

För det tredje måste de länder som låter det vara tillåtet med breda antibiotikabehandlingar stifta sina lagar så att de rimmar väl med Sveriges djurskyddslagstiftning som är tuffare och mer hållbar. I dessa frågor går europaparlamentarikern Fredrick Federley och förre jordbruksministern Eskil Erlandsson före i processen, såväl opinionsbildningsmässigt som rent politiskt.

För det fjärde kan man tvinga reningsverken till större reningsgrad genom en lagstiftning som inte finns på området, enligt en sammanställning från slutet av 2014 av Svenskt Vatten. Här bör nationen samverka med EU:s vattendirektiv. Tyvärr tas nämligen inte alla antibiotikarester om hand av reningsverken idag. Alternativt ger man incitament till de reningsverk som uppvisar god kvalitet och går i bräschen för 100 % reningsgrad.

För det femte måste vi kanske införa åtgärder för dem som har fått antibiotika på recept, så att samhället kan ta hand om och deponera/rena urin och avföring. Självklart måste en påskyndning ske av utvecklingen av reningsprocess i reningsverken, men innan den fungerar till 100 % så kanske andra åtgärder vidtas. Ingen skulle längre få för sig att spola ned miljöfarliga vätskor i toalettstolen. Dessa körs till Återvinningscentralen. För villaägare skulle det kunna handla om en särskild toalettholk som sedan lämnas in. För oss stadsbor kan det handla om kärl som lämnas in till Apoteket eller till reningsverket alternativt hämtas av kommunens transporter för miljöfarligt avfall. Det låter verkligen inte fräscht. Det innebär en stor uppoffring av den som behandlas med antibiotika och en sådan hanering kan säkert medföra andra hälsofaror, men alternativet är att antibiotika rinner ut i dricksvattentäkterna och att vi i längden inte kan bota enkla sjukdomar som hudinfektioner eller andra bakterieangrepp.

Tanken om insamling av urin finns också att läsa i rapporten "Åtgärder vid Källan" på s 8 (s 11 datasida) på Stockholm Vattens hemsida: "Det återstår att utreda om uppsamling och särskild hantering av urin med rester av läkemedelssubstanser behövs samt vilken arbetsinsats som i så fall krävs."

En artikel från Miljöforskning 2006 refererar till forskning om att man inte vet huruvida den antibiotika som inte reningsverken kan fånga in är miljöfarlig eller inte. Man kan även läsa om reningsverkens effektivitet i samma nättidning, men från 2008. I Sveriges Radio varnade forskarna även 2011 för antibiotikaresistens.