Min fröken Gun

Vilken av alla lärare har betytt så mycket som ens första? Min, fröken Gun, hade blivit 74 år idag. Hon begravs tyvärr idag, på sin födelsedag. Mina tankar går till maken och dottern med familj. Här är min nekrolog ur en lågstadieelevs perspektiv:

"Gun Tegstam, Norrtälje, har avlidit i en ålder av 73 år. Närmast anhörig är maken Gunnar och dottern Marie. Gun Tegstam var lärare till yrket och blev 1979 lärare för klass 1d på Sävstaskolan i Vingåker.

Gun var en kunnig och uppskattad lärare. Hon lärde oss läsa på talets grund. Vi i gula förmiddagsgruppen fick skriva meddelanden på blädderblock till blåa eftermiddagsgruppen. Vi fick veckans ord, skrev händelseböcker om utflykter till brandstationen eller då någon förälder medverkat. Vi gjorde grupparbeten om rymden, collage och fick lägga en tand i ett glas coca-cola för att se hur lång tid det tog för den att fräta sönder. Vi satt i ring och kärnade smör. Vi åkte buss till Dockmuséet i Katrineholm och på torget köpte Gun en kronärtskocka som hon tillagade på en kokplatta i klassrummet. Hon läste högt om personer med funktionsnedsättningar eller som satt i fängelse. Men vi hade också roliga timmen på fredagar, hon lärde oss dansa, lurade oss den första april och vi spelade kicka-med-boll på gymnastiken.

Gun såg varje elev. Varje morgon stod klassen i ett led i korridoren. Hon tog i hand, sa god morgon och mötte vars och ens blick. Hon höll på reglerna. Vid en brandövning hade alla andra elever fått ta på sig skorna. Bara 1d stod i strumplästen i duggregnet.
Gun utövade elevinflytande i form av klassråd. Jag var ordförande vid första tillfället. Och då jag under röstningen kommenterade att den elev som var lite retad sträckte upp handen dåligt sa hon till mig på skarpen så att jag minns skammen än idag.
På samma sätt jobbade Gun med hygien. Vi satt i ring och fick sträcka fram våra händer för inspektion. Jag fick underkänt då jag hade en sorgrand och nagellacksrester. Medan en elev med vårtor fick beröm för god hygien. Gun hade god kontakt med föräldrarna och vårdade den. Hon ringde gärna hem ibland när något positivt hade hänt. Det var ett sätt att få med sig föräldrarna och på så sätt även oss barn.

På hösten i tredje klass samlade Gun eleverna i en ring. Maken Gunnar hade fått ett arbete i USA och Gun skulle flytta med. Där deltog hon i skolarbetet i en skola i Houston och skapade en trend att lärare kunde bära jeans. Hon höll kontakt med sin gamla klass.
Vid hemkomsten fortsatte Gun lärarbanan i Uppsala tills pensionen. Då vi i höstas möttes på
hennes guldbröllopsdag var det samma knarrande röst och samma skratt.

Gun är borta, men hennes arbete består. Minnet av henne lever kvar i så många av hennes elever, som liksom jag säkert känner att vi fick en god kunskapsgrund att stå på, en skoltrygghet och en bekräftelse som individer."