Ovärdigt när tredje man drabbas

Stockholms pendeltågsresenärer hade i detta nu kunnat vara strandsatta på grund av en konflikt mellan ett tågföretag och fackförbundet Seko i Skåne.  Men det blev ingen strejk - den här gången heller. Snabbt faller ett hot om strejk i glömska. Men nog lever uteblivna skärgårdsbåtar i november kvar i de 1500 drabbade skärgårdsbornas minnen. Och vi levde under strejkhot under förra våren. Då gällde det ett avtal mellan Sveriges Kommuner och Landsting och fackförbundet Kommunal. Föräldrar var oroade om deras barn skulle bli insläppta i skolan kommande dag. Och ännu värre: Personer med behov av ledsagning och service hade kunnat bli utan den då t ex Frösunda LSS skulle tas ut i strejk. Jag anser att det är ovärdigt att tredje man drabbas eller hotas att drabbas på grund av en strandad förhandling om arbetsvillkor och löner.

Jag säger inte att det är fel på facket, utan på lagen. De så kallade sympatiåtgärderna i svensk lagstiftning gör det möjligt för ett fackförbund att ta hjälp för att understryka en konflikt. I mina ögon är sympatiåtgärderna oproportionerliga och missriktade. Något klingar omodernt när tredje man ska drabbas i en förhandling. Bättre vore om det funnes någon form av åtgärdstrappa i förhandlingsstegen, som bygger på att skapa konsensus.

Vissa säger att Sverige har för svaga stridsåtgärder, men hur kan man ens tycka att det är värdigt att förbjuda ledsagare till funktionsnedsatta att gå till sina arbeten eller hota om att lamslå en hel regions kollektivtrafiknät? Sympatiåtgärderna är ålderdomliga, anser jag, och bör slopas till förmån för mer modern förhandlingsteknik.