Vardagens ord visar vägen

I veckan överrumplades Göteborg av ett upplopp som föranleddes av förtalsspridning på nätet, där vänner och bekanta till uthängda flickor ville göra upp med ryktesspridaren. Arga ungdomar från hela Göteborg kom till den skola där den misstänkta går. Nu fick det vara slut på skitsnack av sexuell karaktär. Istället för att polisanmäla och sedan gå på sina lektioner skulle nu lagen tas i egna händer, vilket är helt oacceptabelt. Protesterna urartade till stenkastning, hot och att poliserna hindrades i sitt arbete. Detta är allvarligt och varje vårdnadshavare i göteborgstrakten har att resonera med sina telningar om var han/hon har befunnit sig, hur han/hon uttrycker sig i sociala medier och vilket ansvar var och en av oss har för sina ord och handlingar. Både förebyggande, men också när övertramp görs. När fula ord slinker över läpparna, eller hånfullhet sker. Att redan tidigt lyssna till vad barnens fritidsledare och lärare säger om vad som sagts i klassen - och av ditt barn - och att markera sitt tydliga avstånd till tillmälen eller medhåll till ord som ingen av oss vill höra.

Det är inte första gången som ungdomar sprider rykten om varandra. Vi som är lärare vet hur snabbt det kan gå. Plötsligt en lektion sitter hon där längst fram, utfrusen. De andra har lämnat en rad mellan henne och klassen och de viskar, ger blickar. Läraren ser och förstår, blir tagen på sängen, men nu är det lektion, inte konfliktlösning. Skäller på den viskande klassen, visar den utfrusna sitt stöd och inleder lektionen för att ta tag i problemet under rasten. Och vi vet hur det kan bölja i rasthallen eller korridoren. Hur rekrytering till olika grupper sker, för att mötas och göra upp på skolgården, eller möta en grupp som kommer från grannskolan. Lärarna släpper allt de har för händerna och ger sig ut i korridorerna för att rastvakta. Och jag vet hur det är att som lärare plötsligt ha ett rykte kring min person. Som den ensamstående kunde det även vara av sexuell natur. Hur svårt det var att nå fram, att bli lyssnad på, när eleverna hellre pratade om vad de trodde att jag ägnade mig åt på min fritid än åt lektionens innehåll. Detta kunde också ske som motdrag av elever som tyckte att jag som lärare hade för mycket makt och därför spred rykten om mig. Detta inträffade också så gott som alltid när en lärare av förekommen anledning hade gjort en polisanmälan mot någon elev. Efter några år visste man som lärare hur det gick till och kunde varna kollegor i förväg, men också lyfta frågan med en elevgrupp genom att säga vad man hört om en och bemöta det sakligt, för att skapa trygghet bland eleverna.

Sakine Madon skriver i en ledare i Expressen att var och en måste vara ansvarig för sina handlingar. Det är inte sociala mediers fel att upploppen skedde, men däremot används Facebook, Instagram, Twitter osv som redskap för att uttrycka påhopp och i detta fall förtal. I Stockholm har skolorna ett ansvar att upptäcka nätmobbning, men det är lika mycket föräldrarnas ansvar att resonera med barnen kring hur man använder sociala medier eller inte. Att förklara att någon i klassen som aldrig får en "gilla-markering" faktiskt kan känna sig utanför. Att ett skrivet skämt som är ironiskt kan missuppfattas. Att man behöver tänka efter en och två gånger innan man besvarar ett dåligt skämt eller hänger på en jargong. Och vi vuxna kan inte säga att vi är för gamla för att förstå. Vi vet hur det kan se ut i kommentarsfälten på Facebook eller för den skull Newsmill.

Johanne Hildebrandt har en tänkvärd kolumn i dagens SvD där hon menar att vi måste säga ifrån mot påhopp och hat i vardagen. Detta med anledning av det hat som Åsa Linderborg upplever. I Sydsvenskan skriver Marcin de Kaminski och Katia Wagner att de vuxna är en av de viktigaste förklaringarna till kränkningarna. Något vi bör tänka på dessa dagar då vi ägnar så många timmar med familjen. En svordom i trafiken kan avslöja oss och tyvärr understödja dålig människosyn. Fel ordval till nyheten kan bädda för dåligt beteende i klassen. Ingen är perfekt, men genom att vara medvetna om hur vi önskar att våra barn ska bete sig kan vi också erkänna våra fel och brister - och be om ursäkt för dem inför varandra. Och framför allt lära barnen att alla i detta avlånga land - oavsett politisk hemvist - är våra medmänniskor. Även om vi har olika ståndpunkter har var och en ett okränkbart människovärde.

Behrang Miri skriver om att vi nu måste kämpa för allas lika värde. I vardagen - både på julafton och på innebandyträningen. Hans artikel är också ett bevis på hur snabbt rykten kan spridas i sociala medier, där människor med förtroendeuppdrag och ansvarsfulla uppgifter hänger på ett drev. Där någons intention eller handling förvrängs. Å andra sidan visar Miris handling att man måste tänka efter före, där sociala medier idag är en informationsbit att ta hänsyn till - innan man agerar.

Med tillönskan om en god jul! Och en särskild, varm tanke till dig som ofrivilligt firar den ensam.

Arbetslöshetsförsäkringen ska vara frivillig

DN:s ledare skriver idag om arbetslöshetsförsäkringen och att den måste bli obligatorisk. Jag reserverade mig mot detta beslut på Centerpartiets partistämma 2009 (något som tyvärr ej syns i slutprotokollet) och skriver i en motion om socialförsäkringssystemet till årets partistämma hur jag ser på denna försäkring, som måste vara frivillig och individuell.

Jag ser en poäng i att den instans som försäkrar människor från arbetslöshet också är ansvarig för omställning och jobbcoachning, det vill säga kan bidra till att den försäkrade kommer ut på arbetsmarknaden igen genom att skapa sig eller hitta ett jobb. Försäkringsgivare skulle såväl fackförbund som försäkringsbolag kunna vara. Expertisen om målgruppen skulle kunna fördjupas. Arbetsförmedlingens roll skulle omformas till att bli enbart en platsbank, något som på sikt skulle kunna vara en tjänst att upphandla och som givetvis skulle finnas tillgänglig i hela Sverige, på internet och i platsbanksautomater runtom på försäkringskontoren.

Arbetslöshetsförsäkringen hänger dock ihop med försörjningsstödet. Det ekonomiska biståndet skulle vara möjligt att betala tillbaka, i form av sociallån, som kan tas hos kommunen eller i stadsdelen. Målet är ju hela tiden självförsörjning, som ger egenmakt.

Och det är viktigt med ett varmt Sverige som står upp för människovärdet. När människor vill bryta med misär, missbruk eller missförhållanden ska det gå snabbt från att personen ifråga anmäler sig själv till sociala myndigheter till att en första insats i en helhetsplan görs från samhällets sida.

För övrigt skriver sex fackförbundsordföranden på SvD Brännpunkt att regeringen måste stoppa utnyttjande av arbetskraft. Jag menar i en motion till partistämman att avtal är avtal, men att om de bryts ska näringsidkaren få näringsförbud och listas på internet. Någon måste då givetvis anmäla företagaren och någon form av inspektion måste ske för utfärdande av förbudet.

Rätten till sin egen kropp

Nästa lördag är det stämma för Stockholmscentern. Vi har fått in ett antal motioner om olika ämnen. En av dem handlar om sexköpslagen. Det är en svår diskussion som ofta landar i höjda röster och fraser som "Tänk om din dotter..." eller "Vad gjorde du om din man..." Jag har i distriktsstyrelsen bifallit motionen och tänker enligt följande:

Jag vill ha ett samhälle där människor tar ansvar och känner sig fria. I detta tänkande ingår rätten till sin egen kropp och vad man gör med den eller inte. Idag är det olagligt att köpa sex. Den som utför sexuella tjänster möjliggör brott och är samtidigt offerstämplad. Det enda han/hon vill är att försörja sig själv på något han/hon är duktig på, eller möjligen som en sista utväg i en alltför svår situation.

Utifrån tanken om att varje individ har äganderätten till sin egen kropp är det givetvis olagligt och grovt förkastligt med pedofili, incest, människohandel, sexuella trakasserier, våldtäkt eller andra frihetsberövande ageranden, som utförs av en förövare och gör en fri människa till offer. Dessa brott ska prioriteras i utredning och ge hårda straff, då de för den målsägande kan ge men för livet. Samhället ska vara starkt i att stötta brottsoffren i att såväl anmäla, som att vittna, men även i att möjliggöra ett värdigt liv före, under och efter rättegången.

Med en öppen, organiserad och kontrollerad marknad för prostitution - ungefär som i Tyskland - kan man tänka sig att myndiga människor som lever i ensamhet kan få möjlighet till närhet och sex. Forskning om vilka som köper dessa tjänster, eller skulle se ett behov av dem om det vore lagligt, skulle vara intressant att se i dagens ljus. Kanske det är så att aggressioner och våldtäkter i samhället minskar om det skulle vara lagligt att köpa sex?

Vilka män och kvinnor skulle vilja bedriva sexhandel under lagliga former? Inte heller detta vet vi något om, då forskningen på området är mycket litet och politikområdet tabubelagt utifrån den moralistiska aspekten. Tänker vi visionärt skulle livskvaliteten kunna höjas för ensamma själar. Världens äldsta yrke skulle uppgraderas till erkänt och hederligt. Det skulle bli olagligt att ta betalt utan att betala skatt. Tillgång till socialförsäkringssystemet skulle ges.

Om prostitution generellt är ett symptom på något måste problemet åtgärdas. Men tänk om det finns människor som i vårt avlånga land vill ge andra njutning och dessutom tjäna pengar på det. Vari ligger det moraliska problemet hos tredje man? Vari ligger det fula och anklagningsvärda? Vari ligger rätten att skuldbelägga den som vill sälja eller köpa njutning?

Egenföretagande prostituerade skulle i sina kliniker befinna sig i en utsatt situation. Men med en organiserad marknad är det möjligt att införa trygghetslarm, tillsyn, ordningsregler, certifieringar osv. Modern teknik kan hjälpa sexsäljaren i hans/hennes företag. En företagare kan hela tiden tacka nej till uppdrag och ingå avtal med den kund han/hon önskar. På så sätt ligger makten hos försäljaren.

Det finns två bekymmer som jag ser med en marknad för prostitution. Det första är exploateringen av nakenhet, som inte är önskvärd i större utsträckning i offentligheten, enligt mig. I t ex Amsterdam har man låtit de prostituerade hålla till i en särskild stadsdel, vilket gör verksamheten väldigt klusterartad och säkerligen för med sig vissa problem. Exploaterandet av nakna kroppar regleras dock redan idag i form av lagen om blottning osv.

Det andra dilemmat är att de prostituerade kanske en gång i framtiden skulle ångra sig och skämmas över sin bakgrund, om de vill upphöra med yrket eller får en förändrad livssituation. Men i ett parti där man vill att människor ska ta ansvar för sig själva och sin egen situation måste vi visa människor förtroende. Handlingar och val får konsekvenser som måste tänkas igenom innan beslut fattas. Detta sker givetvis under starten av företaget, samt i och med en registrering hos Skatteverket och då företagaren ska ange preliminärskatt mm.

Parboendegaranti i Stockholm

Med glädje hörde jag häromdagen att parboendegaranti för äldre ska införas i Stockholm. Det är viktigt att samhället visar ett värde för våra äldre som har fött tidigare generationer och arbetat och slitit för båda sig själva och kommande generationer.

Joakim Larsson bloggade också och av hans pressmeddelande att döma ska lösningarna vara individuellt anpassade. Det är av stor betydelse, så att inte den friskare hälften "tvingas in" i ett boende som skulle sänka hans eller hennes hälsa. Att den anhörige får avlastning i form av hemtjänst är av stor vikt. Givetvis biståndsbedömd. Det viktiga är att staden står upp för valfriheten - även för äldre.

Sprutbyte skapar samtalsmöjlighet

Vårt landstingsråd Gustav Andersson beskriver Stockholmscenterns ställningstagande för sprutbyte. En remiss pågår i staden. Vi hade den uppe i Bromma stadsdelsnämnd i torsdags.

Jag kommer ihåg den höststämma som beslutade att vi tog ställning för ett sprutbytesprogram. Det var i november 2007. Beslutet föregicks av en debatt som baserades på kunskap, där Gustav Andersson och Lotta Nordfeldt var ledande debattörer. Men det handlade också om det rent ideologiska i att stå upp för en hälsa för de som lever i ett utsatt läge.

Medlemmar hade farhågor kring huruvida folk skulle börja knarka om de fick gratis sprutor. Men det var ju inte direkt någon som hade hört talas om någon som börjat med injektionsmissbruk. Narkomani börjar oftast med cannabis eller piller. Eftersom Centerpartiet har en tydlig anti-narkotika-politik kunde inte sprutbytet ses som drogliberalt.

En medlem ville absolut att en narkoman skulle komma och ge sin synpunkt på frågan, men han blev nedröstad, eftersom övriga tyckte att det var en märklig syn i hur man fattar beslut. För honom blev beslutet så svårt att jag tror att han lämnade partiet.

Den avgörande aspekten i debatten var resonemanget kring den kontaktyta mellan samhället och injicerande individer som skapas i och med sprutbytet. Mötet med individen kan inge förtroende, vara en plattform för hälsoinsatser, ge möjlighet till samtal som kan bli upphov till en vilja till rehabilitering. Om ett sprutbytesprogram kan få en enda individ att välja ett drogfritt liv måste det vara värt det.

Sven-Olov Edvinsson bloggade om sprutbyte för några veckor sedan.

Jobb, jobb, riktiga jobb

Det är obegripligt att så många ungdomar blivit långtidsarbetslösa och förtidspensionärer. Visst är det en politisk katastrof då ungdomar får en biljett till arbetslösheten och fattigdomen, istället för ett första jobb där de får pröva sina vingar, möjligheten att stå på egna ben.

Jag tror att flera insatser måste till. Givetvis ska ungdomarna i och med entreprenörskap i gymnasieskolan från och med hösten inse att man måste skaffa ett jobb, snarare än få ett. Ungdomarna kommer att bli mer företagsamma.

Men arbetsmarknaden måste bli mer flexibel där vi måste ha lägre ingångslöner och slopa turordningsreglerna. Arbetsrätten måste vara utformad från de som ska anställa, företagen, snarare än de som ska anställas. Vilka behov och kompetenser krävs?

Men det är också på tiden att avreglera Försäkringskassan, för att istället låta staten sköta tillsyn av myndighetsutövningen. Att föra in arbetslöshetsförsäkringen i privata försäkringsbolag där man även ansvarar för jobbcoachning skulle kunna vara ett sätt att ytterligare få snurr på verksamheten. Hur förtidspensionen kommer in i detta vet jag inte riktigt. Men jag vet att alldeles för många unga är arbetslösa och förtidspensionerade, vilket är förkastligt i ett additivt samhälle där alla måste bidra för att människovärdet ska upprätthållas.

Centerpartiet sa det i Stockholm på partistämman 2005: Jobb, jobb, riktiga jobb.

Mobbning berövar människovärdet

Jag rekommenderar starkt alla arbetsgivare, lärare och ledare att läsa Maciej Zarembas söndagsartikel i DN Kultur om "Mobbarna och rättvisan". Där arbetsgivaren har trakasserat sin anställde under flertalet år så att han förlorat sitt människovärde. Mobbning är alltså återkommande psykiska eller fysiska trakasserier av samma person. Mobbning är inte detsamma som kritik eller ifrågasättande.

DN redogör för åtta typiska mobbningsbeteenden:
1. Förtal
2. Undanhållande av information
3. Saboterande av arbetsuppgifter
4. Utfrysning, åsidosättande, negligering
5. Försök att injaga rädsla
6. Överkritiskt bemötande, förolämpningar
7. Kontroll av arbetstagaren i syfte att skada
8. Omotiverade förflyttningar, fråntagande av arbetsrum eller arbetsuppgifter

Ofattbar är den handlingsförlamning som kollegor och facket i synnerhet tycks ha haft på arbetsplatsen. Trots kollektivavtal, lagar och arbetsrätt. Skyddet för de anställda tycks alltså inte vara värt något. Arbetsdomstolen finns till för detta.

Mobbning i såväl skola som på arbetsplatser eller i föreningar är förkastlig i alla dess former. Den som har varit utsatt är sårad och ärrad för livet, vilket är en resursförlust för samhället och framför allt hemskt för individen själv. Några vänder mobbningen inåt och anklagar sig själv. Andra vänder den utåt och ser syndabockar i andra grupper.

Viktigt är alltså en trygg miljö där förtroende och öppenhet råder. Där människor får växa och utvecklas. Med tydlighet, stark självkänsla hos ledaren, dialog och information kan man få en sådan arbetsmiljö. Det är ett stort ansvar, men inte någon omöjlighet.

Bengt bloggar.

Sprutbyte en hjälpande hand

Snart är det dags att gå till omröstning kring sprutbyte i Stockholms läns landsting för Gustav Andersson mfl. Ett projekt i Malmö har slagit väl ut. Denna fråga har Stockholmscentern drivit sedan hösten 2007 då vi på vår höststämma definitivt sa ja till sprutbyte. Den lilla hand samhället kan sträcka ut till den svage för att få inom honom/henne i värmen är värdefull. Genom att locka till sig narkomaner för ett sprutbyte kan en kontakt knytas, ett förtroende på sikt byggas och i de fall som detta leder till rehabilitering är det otroligt betydelsefullt för människovärdet. Argument emot är väl att det känns otryggt för de boende som får en klinik inpå husknuten. Not-in-my-backyard- NIMBY-syndromet slår till igen.

Moderaterna driver för närvarande en kampanj om trygghet i staden, men tänker i landstingsfullmäktige rösta nej till trygghet och förbättrad hälsa för stadens mest utsatta grupp.
Bloggar gör också: Per Ankersjö, Mark Klamberg

HIV-vård för papperslösa - för människovärdet

Centerpartiet, Kristdemokraterna och Folkpartiet menar att lagstiftningen måste förändras så att det blir lagligt att ge vård till papperslösa. Partistämman 2009 tog det symboliska ställningstagandet, utifrån Stockholmcenterns initiativ, att Centerpartiet som parti ska arbeta för en lagändring. På flera håll i landet hade redan initiativ tagits till att utveckla former för vård för papperslösa. Centerpartister runtom i Sverige menar att det är viktigt att ge de lägst stående i samhället akut vård vid behov. För att inte bryta mot konventionen om mänskliga rättigheter. För att vi inte vill ha ett samhälle där ett brutet ben är viktigare att laga än ett annat. För att vi inte vill ha förlossningar i stall eller tunnelbanegångar 2009. För att sova med gott samvete om natten. Det kan aldrig vara brottsligt att ge en annan människa vård. Oavsett om han eller hon betalar skatt i vårt land. Moderaterna menar att det är en felaktig signal att ge icke-skattebetalare vård. På samma sätt som Littorin menar att LAS ska behållas för att ungdomar (som ju ännu inte hunnit betala så mycket i skatt) ska sägas upp, trots kompetens, före äldre.

I veckan fick vi faktastöd för vårt ställningstagande. En rapport från Health Consumer Powerhouse visar att Sveriges HIV-vård är lågt rankad. Bland annat beror rankingen på att vi i Sverige inte ger HIV-vård till papperslösa. Steg 1 är ju att våga ta sig till en klinik för att testa sig för HIV. Så länge det inte går att köpa HIV-test på Apoteket (eller det kanske det gör??) borde ju HIV-test räknas som akutvård. HIV är ett virus som kan utveckla AIDS som är en svår sjukdom med dödlig utgång. Den sprids via kroppsvätskor, dock ej saliv. Jag skulle inte önska min värsta fiende en Sixten Herrgård-död.

De papperslösa finns här. De är av kött och blod. De finns på gator och arbetsplatser. Ibland blir någon kär och hittar en partner. Som skulle kunna vara du eller jag. Några försörjer sig säkert som prostituerade. Dessa sexbrottslingar som köper lycka skulle kunna vara gifta med dig eller mig. Att ge papperslösa HIV-vård skulle alltså också vara förebyggande.(Sexköpslagen är en annan fråga som jag återkommer till.) Det är lång tid kvar tills vi har en helt öppen värld där man kan bosätta sig var man vill när man vill. I väntan på och strävan efter den måste vi på vårt håll i världen upprätthålla människovärdet. I denna fråga stavas det V-Å-R-D.