Vardagens ord visar vägen

I veckan överrumplades Göteborg av ett upplopp som föranleddes av förtalsspridning på nätet, där vänner och bekanta till uthängda flickor ville göra upp med ryktesspridaren. Arga ungdomar från hela Göteborg kom till den skola där den misstänkta går. Nu fick det vara slut på skitsnack av sexuell karaktär. Istället för att polisanmäla och sedan gå på sina lektioner skulle nu lagen tas i egna händer, vilket är helt oacceptabelt. Protesterna urartade till stenkastning, hot och att poliserna hindrades i sitt arbete. Detta är allvarligt och varje vårdnadshavare i göteborgstrakten har att resonera med sina telningar om var han/hon har befunnit sig, hur han/hon uttrycker sig i sociala medier och vilket ansvar var och en av oss har för sina ord och handlingar. Både förebyggande, men också när övertramp görs. När fula ord slinker över läpparna, eller hånfullhet sker. Att redan tidigt lyssna till vad barnens fritidsledare och lärare säger om vad som sagts i klassen - och av ditt barn - och att markera sitt tydliga avstånd till tillmälen eller medhåll till ord som ingen av oss vill höra.

Det är inte första gången som ungdomar sprider rykten om varandra. Vi som är lärare vet hur snabbt det kan gå. Plötsligt en lektion sitter hon där längst fram, utfrusen. De andra har lämnat en rad mellan henne och klassen och de viskar, ger blickar. Läraren ser och förstår, blir tagen på sängen, men nu är det lektion, inte konfliktlösning. Skäller på den viskande klassen, visar den utfrusna sitt stöd och inleder lektionen för att ta tag i problemet under rasten. Och vi vet hur det kan bölja i rasthallen eller korridoren. Hur rekrytering till olika grupper sker, för att mötas och göra upp på skolgården, eller möta en grupp som kommer från grannskolan. Lärarna släpper allt de har för händerna och ger sig ut i korridorerna för att rastvakta. Och jag vet hur det är att som lärare plötsligt ha ett rykte kring min person. Som den ensamstående kunde det även vara av sexuell natur. Hur svårt det var att nå fram, att bli lyssnad på, när eleverna hellre pratade om vad de trodde att jag ägnade mig åt på min fritid än åt lektionens innehåll. Detta kunde också ske som motdrag av elever som tyckte att jag som lärare hade för mycket makt och därför spred rykten om mig. Detta inträffade också så gott som alltid när en lärare av förekommen anledning hade gjort en polisanmälan mot någon elev. Efter några år visste man som lärare hur det gick till och kunde varna kollegor i förväg, men också lyfta frågan med en elevgrupp genom att säga vad man hört om en och bemöta det sakligt, för att skapa trygghet bland eleverna.

Sakine Madon skriver i en ledare i Expressen att var och en måste vara ansvarig för sina handlingar. Det är inte sociala mediers fel att upploppen skedde, men däremot används Facebook, Instagram, Twitter osv som redskap för att uttrycka påhopp och i detta fall förtal. I Stockholm har skolorna ett ansvar att upptäcka nätmobbning, men det är lika mycket föräldrarnas ansvar att resonera med barnen kring hur man använder sociala medier eller inte. Att förklara att någon i klassen som aldrig får en "gilla-markering" faktiskt kan känna sig utanför. Att ett skrivet skämt som är ironiskt kan missuppfattas. Att man behöver tänka efter en och två gånger innan man besvarar ett dåligt skämt eller hänger på en jargong. Och vi vuxna kan inte säga att vi är för gamla för att förstå. Vi vet hur det kan se ut i kommentarsfälten på Facebook eller för den skull Newsmill.

Johanne Hildebrandt har en tänkvärd kolumn i dagens SvD där hon menar att vi måste säga ifrån mot påhopp och hat i vardagen. Detta med anledning av det hat som Åsa Linderborg upplever. I Sydsvenskan skriver Marcin de Kaminski och Katia Wagner att de vuxna är en av de viktigaste förklaringarna till kränkningarna. Något vi bör tänka på dessa dagar då vi ägnar så många timmar med familjen. En svordom i trafiken kan avslöja oss och tyvärr understödja dålig människosyn. Fel ordval till nyheten kan bädda för dåligt beteende i klassen. Ingen är perfekt, men genom att vara medvetna om hur vi önskar att våra barn ska bete sig kan vi också erkänna våra fel och brister - och be om ursäkt för dem inför varandra. Och framför allt lära barnen att alla i detta avlånga land - oavsett politisk hemvist - är våra medmänniskor. Även om vi har olika ståndpunkter har var och en ett okränkbart människovärde.

Behrang Miri skriver om att vi nu måste kämpa för allas lika värde. I vardagen - både på julafton och på innebandyträningen. Hans artikel är också ett bevis på hur snabbt rykten kan spridas i sociala medier, där människor med förtroendeuppdrag och ansvarsfulla uppgifter hänger på ett drev. Där någons intention eller handling förvrängs. Å andra sidan visar Miris handling att man måste tänka efter före, där sociala medier idag är en informationsbit att ta hänsyn till - innan man agerar.

Med tillönskan om en god jul! Och en särskild, varm tanke till dig som ofrivilligt firar den ensam.