I ett inkluderande samhälle behövs inte kvotering

Åsa Beckman skriver idag i DN en krönika om jämställdhet. Eller rättare sagt om kvotering: Okej att bli befordrad för meriten att vara kvinna

Jag håller med om att ledarskapet ska skildra den befolkning eller de medlemmar som den leder. Det blir liksom lättast att dra jämnt med rörelsen/befolkningen och att fånga de behov och idéer som finns hos dem man leder. Men detta ska inte avgöras i lagstiftning eller i regler om kvotering, som Beckman ändå tycks förespråka. Med beslut om kvotering blir man så uttalat en representant för en grupp, vilket man sällan är om det inte gäller paraplystyrelser som tex LO-styrelsen, förstås, där ledamöterna så tydligt representerar sina medlemsförbund och deras intressen, vilket även slås fast i förbundets stadgar.

Kvotering väljer in människor på grund av kön eller etnisk bakgrund. Det undergräver lätt en persons auktoritet. Däremot tar varje klok ledare som delegerar makt hänsyn till vilka personer och vilken mix de tillsammans utgör då han/hon utser personer till poster. Bakgrunden vägs in i en helhet av kompetenser. På samma sätt som att valberedningar alltsomoftast ser till att mångfald i en styrelse är bäst och därför föreslår människor som är olika. Det är sedan upp till de röstberättigade att välja. Ofta röstar man väl på den man känner igen sig i - ibland vad gäller yrkeserfarenhet eller kön, men kanske ännu vanligare värderingsmässigt eller vilken attityd/approach kandidaten har.

De allra flesta valberedningar ser väl idag till att mångfald bidrar till att människor med olika erfarenheter, kompetenser och kontaktnät kan vara en stor tillgång i problemlösning, förståelse och att nå nya målgrupper/kunder/väljare. Direkt när en person ur ett underrepresenterat kön/grupp tar plats måste också majoritetsgruppen inkludera det nya perspektivet för att ta tillvara styrkan. Det är givetvis att släppa på lite makt, lite utrymme och lite prestige. Det handlar om att ge plats och lyssna, men också att argumentera utan att bädda in någon i bomull. Att ta varandra på allvar är viktigt och lättare om personer är valda på grund av vilka de är och inte därför att de representerar ett kön eller en etnisk grupp. Så fort någon är kvoterad in från en viss grupp blir sveket av gruppen mycket större än om ledamoten representerade sig själv.

Denna syn på det additiva samhället handlar inte om assimilering, som innebär att den nya gruppen/ledamoten anpassar sig och gör sig likadan som den ursprungliga. Det handlar inte om att majoriteten får minoriteten att integrera sig, likt ett uppifrånperspektiv där den nye smälter in i mängden. Det handlar om att den som kommer in i en grupp inkluderar sig genom att bidra med sin kompetens och sina erfarenheter i den möteskultur som råder. Genom att den nya bidrar med ett nytt perspektiv och nya kunskaper kommer gruppkulturen förändras lite grand. Men detta sker bäst i samspel och med respekt för varandra och för demokratins spelregler.

Bilden av det inkluderande samhället är den nyans som jag ytterligare önskar i migrationsdebatten.

Maud agerar för jämställda börsbolag

Maud Olofsson avslutar ikväll projektet med de 200 kvinnliga ambassadörerna som blivit stärkta i projektet för kvinnor som företagare. Centerpartiet menar att förebilder är viktiga i jämställdhetsarbetet och snarare lösningen än kvotering. Därför skickar idag Maud iväg en bok med de 200 kvinnornas namn i till de börsnoterade bolagen. Nu är det bara för valberedningarna att lyfta luren.

Kvotering farligt för självkänslan

Jag har inte sagt mycket om Mona Sahlin som (S)-ledare. Jag tycker att (S)-rörelsen sköter det bäst själv och tycker det är sorgligt med personangrepp och mediadrev. Dessutom ogillar jag skitsnack om andra kvinnliga ledare. I mina ögon var hon en hjältinna som trots avgången 1995 stod upp för sina ideal, bar huvudet högt och synliggjorde glastaket i organisationen i sin bok. Som partipolitiskt oberoende nyvald förbundsordförande i Förbundet Vi Unga deltog jag i ett mentorprogram som LSU arrangerade. Jag önskade Mona Sahlin som mentor och hon tackade ja! Vi träffades en handfull gånger under året 1998-99 och hon fick mig direkt och indirekt att reflektera över flera saker inom ledarskap, jämställdhet och engagemang. Vad vi sa bygger på en ömsesidig respekt att inte skriva publikt, men nu kommer jag till den punkt som jag vill dryfta. Nämligen insikten om att kvotering inte är någon god metod.

När Göran Persson avsade sig (S)-partiledarskapet på valnatten 2006 talade han om att det behövdes en ny ledare och en ny typ av ledarskap. Ganska snabbt talades det högt medialt och i (S)-rörelsen om att det var en kvinna som behövdes. Media rapporterade om kvinnojakten: Wallström tackade nej. Messing var inte aktuell. Kvar stod Sahlin som kandidat. Hon tackade ja och skulle få sin revansch. Det var som en stor disch tillbaka på Persson som tidigare hängts ut som en av de som bortmanövrerat Sahlin vid partiledarskiftet efter Carlssons avgång. Hon tillträdde och (S)-rörelsen, media och även Alliansen jublade, dock av olika orsaker. Men hur är det att vara kvoterad till en plats? Hur ofta tvivlar Sahlin på sin kompetens för att hon kanske inte blev vald för att hon är kompetent, utan en representant för det kvinnliga könet? Hur ofta har folk i (S)-rörelsen dubbelt så höga krav på Sahlin som de hade haft på en man för att de menar att hon både ska representera det gamla och något helt nytt, sig själv och hela kvinnokönet? Valet av Sahlin som partiordförande är (S)-rörelsens ansvar. I Centerpartiet stod man inför den situationen att man hade två kandidater som konkurrerade mot varandra. Maud Olofsson vann över Lena Ek. På grund av sin kompetens och erfarenheter, men även entusiasm, lyhördhet och tydlighet. Jag tänker inte kommentera den Sahlin ÄR, utan snarare vad hon gör eller inte gör. Just nu är läget passivt då hon befinner sig i en kritisk ställning där det blir fel hur hon än gör (dubbelbestraffning). Man driver inte politik för att vara populär, utan för att det finns ett antal värderingar som man tror på och vill genomföra politiska lösningar omkring. Det finns en politisk drivkraft som kopplas till lyhördheten gentemot medlemmar och omvärld. Sverige mår bra av en stark regering och en stark opposition. Valberedningarna är ju jätteviktiga, för det handlar om att SE kompetenser, mångfald och potential i människor. När jag åt mat på tåget hem i söndags satt två män vid bordet bredvid. De var uppenbarligen medlemmar i en valberedning i någon organisation runtom i Sverige. Den ene sa "Men den...- hon är en fitta!" Den andre protesterade inte, utan samtalet fortsatte. Jag kände mig kränkt i det tysta dels för att valberedaren talade illa om en kvinnlig förtroendevald, dels för att han använde namnet på det kvinnliga könsorganet som skällsord. Fasiken vad jag ångrar att jag inte reste mig upp och sa: "Och du min herre är uppenbarligen lika oberäknelig som ett vekt, manligt könsorgan som sitter och talar skit om de individer du själv varit med och lagt fram som förslag till ett årsmöte eller en stämma." Men det finns väl någon mening med att jag inte sa det. Där kommer ju också problematiken med kvotering in. Det är ju inte så smart om valberedningar känner sig tvingade att välja in kvinnor och inte står för sina förslag. Kvotering är inte bra.