I ett inkluderande samhälle behövs inte kvotering

Åsa Beckman skriver idag i DN en krönika om jämställdhet. Eller rättare sagt om kvotering: Okej att bli befordrad för meriten att vara kvinna

Jag håller med om att ledarskapet ska skildra den befolkning eller de medlemmar som den leder. Det blir liksom lättast att dra jämnt med rörelsen/befolkningen och att fånga de behov och idéer som finns hos dem man leder. Men detta ska inte avgöras i lagstiftning eller i regler om kvotering, som Beckman ändå tycks förespråka. Med beslut om kvotering blir man så uttalat en representant för en grupp, vilket man sällan är om det inte gäller paraplystyrelser som tex LO-styrelsen, förstås, där ledamöterna så tydligt representerar sina medlemsförbund och deras intressen, vilket även slås fast i förbundets stadgar.

Kvotering väljer in människor på grund av kön eller etnisk bakgrund. Det undergräver lätt en persons auktoritet. Däremot tar varje klok ledare som delegerar makt hänsyn till vilka personer och vilken mix de tillsammans utgör då han/hon utser personer till poster. Bakgrunden vägs in i en helhet av kompetenser. På samma sätt som att valberedningar alltsomoftast ser till att mångfald i en styrelse är bäst och därför föreslår människor som är olika. Det är sedan upp till de röstberättigade att välja. Ofta röstar man väl på den man känner igen sig i - ibland vad gäller yrkeserfarenhet eller kön, men kanske ännu vanligare värderingsmässigt eller vilken attityd/approach kandidaten har.

De allra flesta valberedningar ser väl idag till att mångfald bidrar till att människor med olika erfarenheter, kompetenser och kontaktnät kan vara en stor tillgång i problemlösning, förståelse och att nå nya målgrupper/kunder/väljare. Direkt när en person ur ett underrepresenterat kön/grupp tar plats måste också majoritetsgruppen inkludera det nya perspektivet för att ta tillvara styrkan. Det är givetvis att släppa på lite makt, lite utrymme och lite prestige. Det handlar om att ge plats och lyssna, men också att argumentera utan att bädda in någon i bomull. Att ta varandra på allvar är viktigt och lättare om personer är valda på grund av vilka de är och inte därför att de representerar ett kön eller en etnisk grupp. Så fort någon är kvoterad in från en viss grupp blir sveket av gruppen mycket större än om ledamoten representerade sig själv.

Denna syn på det additiva samhället handlar inte om assimilering, som innebär att den nya gruppen/ledamoten anpassar sig och gör sig likadan som den ursprungliga. Det handlar inte om att majoriteten får minoriteten att integrera sig, likt ett uppifrånperspektiv där den nye smälter in i mängden. Det handlar om att den som kommer in i en grupp inkluderar sig genom att bidra med sin kompetens och sina erfarenheter i den möteskultur som råder. Genom att den nya bidrar med ett nytt perspektiv och nya kunskaper kommer gruppkulturen förändras lite grand. Men detta sker bäst i samspel och med respekt för varandra och för demokratins spelregler.

Bilden av det inkluderande samhället är den nyans som jag ytterligare önskar i migrationsdebatten.