Om studieförbundens roll

Igår deltog jag i ett seminarium om folkbildning och civilsamhället vid Ersta. Frågeställningen var: Är studieförbunden en del av civilsamhället? Begreppet civilsamhället används här som motpol till staten. Flera forskare redogjorde för den bok som nyss publicerats: "En mosaik av mening - om studieförbund och civilsamhälle".
Ett grepp som forskarna hade tagit var att se hur studieförbundens medlemsorganisationer dvs federationer hade vuxit fram. Framför allt hade ABF och Sensus granskats. De stora studieförbunden är folkrörelser som då de bildades, men också hybridiserade organisationskluster, dit fler organisationer och företag anslutit sig på vägen. Man förhåller sig hela tiden till effektivitet, anpassar sin verksamhet utifrån de statliga bidragsregler som finns, samt arbetar allt mer marknadsorienterat. Flera spetsiga frågor ställdes kring varför studieförbunden fortfaranade är folkbildning och inte företag mm. Givetvis förekom resonemang kring att Lidingö inte har kommunala bidrag till studiecirklar, vilket även Lund överväger för närvarande. Självklart ska varje krona som skattebetalarna lägger värderas i relation till vilken nytta eller mening den ger.
Alla studieförbund förväntas vara något annat än statlig eller kommersiell verksamhet. Samtidigt förväntas de stå för varsin unik ideologisk grund.  Där är medlemsorganisationerna tydliga resurser.

Intressant var biten om vilken nytta och vilket mervärde cirklarna ger deltagarna. Mötet är ett samtal där deltagarna omformulerar, faller varandra i talet och flikar in passusar i resonemanget. Lärandet i cirkeln utvecklas under samtalet, som sker i offentlighetens ljus på ett annat sätt än det privata samtalet.

Jag ska läsa boken, men väntar bara på Sveriges motsvarighet till Putnam, som visar på att de osynliga trådar föreningslivet i norra Italien skapar ger ett mervärde för ett demokratiskt, okorrupt samhälle. Nätverk skapar trygghet och stärker individer. Något att mäta i kommande trygghetsmätningar?

Klassiskt i folkbildningssammanhang är väl att träffa en massa gamla bekanta, från just andra folkbildningssammanhang. Vad sägs om en annan cirkeldeltagare från teaterkurs hos Studiefrämjandet 1993, en annan medlem i den lokal församlingen av Svenska kyrkan, en kvinna som också var aktiv i föreningslivets tjejprojekt, en man som jag bjöd in till en förbundskurs i Vi Unga om hur ungdomsorganisationer kan opinionsbilda gentemot kommuner, samt en pappa i föräldragruppen. Personer som jag inte hade känt om jag inte deltagit i föreningsliv eller cirkelverksamhet, utom då föräldragruppen som arrangerades av det offentliga.

Folkbildning i förorten

I morse deltog jag i en frukostföreläsning av Lisbeth Eriksson, docent i pedagogik på Linköpings Universitet. Arrangör var Studiefrämjandet. Föreläsningen handlade om dels studieförbundsverksamhet i förorter, dels hur etniska grupper själva har startat folkhögskolor och studieförbund.

När det gäller den första delen tar jag till mig en del kring hur mobilisering och inkludering.

När det gäller den andra delen slår det mig att resonemanget har gått på samma sätt när man har startat en religiös friskola, som när man startar en romsk folkhögskola eller ett svensk-muslimskt studieförbund som det startades tjejprojekt inom ramen för Statens Ungdomsråds jämställdhetssatsning 1993-95. Det är någon form av särartstänk, där en trygghet och gemenskap skapas i en frizon som består av likasinnade, då det finns ett behov av att bli stärkt i den egna gruppen eftersom det råder någon form av norm i den stora gruppen eller samhället i övrigt, vilket yttrar sig i form av statistik. I den egna gruppen kan man testa argument, uppmuntra varandra och våga gå vidare till majoritetssamhället eller det mixade beslutsorganet.

Behovet av den egna sfären bottnar, enligt Eriksson, i att man känt utanförskap och att man avviker. Det normerande samhället uppmuntrar nämligen det som anpassar sig till just normen och hur man borde vara.

Slutsatsen måste vara att vi skapar ett inkluderande samhälle där varje individ känner att han/hon behövs. Istället för att prata integration måste vi alltså bygga samhället på att det är additivt. Var och en måste fundera över hans/hennes roll i att skapa en sådan atmosfär. Hur kan den egna organisationen skapa ett inkluderande arbetssätt? I föreningsarbete handlar det om en klar och tydlig vision för organisationen och dess arbete. Det handlar om information, öppenhet, delaktighet och rollfördelning.